Källa: Jeanne Moreau
Det börjar bli dags att skriva mitt personliga äktenskapslöfte till O. Jag som är en van talare, håller ofta föreläsningar och utbildar inom stora grupper har plötsligt fått en emotionell tunghäfta.
I nuläget formuleras orden sakta med säkert i mitt huvud för att snart sättas på pränt. Det är stort. Det är ord som på några sekunder ska summera och fånga både ögonblicket samt beskriva hur jag känner för den man som kommer stå framför mig och inom några minuter bli MIN man.
Ord och känslor har jag gott om, men varje gång jag tänker just på detta ögonblick av vår vigsel tåras mina ögon och jag tappar helt förmågan att koncentrera mig.
Det säger egentligen allt, eller hur? Att älska och bli älskad på ett så vackert sätt att det inte behövs sägas högt, vi vet båda vad detta kommer innebära och är kära både i varann och i tanken.
O säger att när vi väl står där kommer koncentrationen finnas där, orden falla på plats och att jag inte ska oroa mig.. Det GÖR jag inte.. jag är fullkomligt vettskrämd för jag VET att mina tårar kommer rinna galet över mina kinder, av lycka.. och att inte ett ord kommer komma fram. Samtidigt ser jag det komiska i det - den enda gång O faktiskt får mig att bli stum är när jag verkligen inte borde.
Jag har fem veckor på mig att hitta en lösning.... Time will tell..
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar