LAB KITCHEN..

Det stökas rejält i det Rytterska köket. 

Nu ska liksom framtiden skapas där Kroppen och cellerna ska näras med det bästa bränslet. Planen är att ta allt steget längre. Att inte bara laga all mat från grunden och baka eget bröd - nu ska även allt som används på Kroppen tillverkas. 

Här innefattas tvålar, hudvård och schampoo. Jag är så innerligt trött på kemikalier av alla slag även det givetvis är skillnad på vad cellgifter gör med Kroppen och en vanlig tvål. 
Men man VET ju aldrig.. Alla bäckar små.. Och just nu känns det viktigt att utveckla det frö som ligger och gror.

Det här med maten - det är sen gammalt. Sedan mer än 30 år har jag haft ett genuint intresse för kost och betydelsen av macro- och micronutrienter. Jag har flera utbildningar inom kostkunskap och är framförallt fördjupad inom de alternativmedicinska lärorna. 

Kinesisk medicin, örtmedicin och ortomolekylärmedicin. Kostens betydelse på cellnivå. 

Jag har föreläst på skolor och utbildningar i många år och tidigare arbetat på klinik med att balansera hud- och magproblem. Med hjälp av min kunskap om Kroppens behov och brister. 

Jag är också oerhört intresserad av energimedicin. Utan att fördjupa mig i det något närmare så handlar det om att lära sig ta tillvara på vår Livsenergi. Vår Qi - vår urkraft där vi ska undvika alla former av onödigt läckage. Lite så som min livsfilosofi är. Var glad och lycklig. Var ledsen, arg eller fundersam. Men inte för länge. All stagnation, hög som låg - leder till obalanser i vårt energiflöde som i slutändan utvecklas till sjukdom. Fysisk eller psykisk. 

Nu tänker du säkert - men hur är det möjligt att människan (läs jag) får en så svår diagnos med den kunskapen? Tja - med facit på hand borde jag tagit tag i saker med hårdare medel. Jag märkte mina första symptom redan 2012 men fick ingen hjälp då mina symptom avfärdades som naturliga och diffusa. Jo, tjena... 

Idag kan jag känna att allt sker av en anledning. I alla fall väljer jag att se det så. Det gör att jag kan använda även den kunskapen till att fortsätta följa min övertygelse. 

Övertygelsen om att vi med rätt kost, rätt inställning och insikter om våra genetiska svagheter kan bygga starka, hållbara kroppar. Att med rätt "verktyg" kunna hitta tecken på förestående hälsoproblem och mota "Olle i grind". 

Med dagens sjukvård och labtester måste vi i princip ha utvecklat sjukdom för att kunna se avvikelser. Inget konstigt med det. Så är det och så ser det ut. Men i min värld skulle det kunna se helt annorlunda ut. 

Jag har haft turen att ha en stabil grundplåt att stå på. Fysiskt, mentalt och kunskapsmässigt. Att återhämta sig efter mina gigantoperationer, att rida ut stormarna när HELA Kroppen är förgiftad av kemikalier och att låta mentala mantran styra - This to shall pass - kräver också kvalitativt bränsle. Då duger ingen skitmat eller sockersötad dryck. Då får det kosta. Jag menar inte i pengar utan i engagemang.  Rena, näringsrika råvaror där varenda detalj är genomtänkt OCH välsmakande. Att låta alla sinnen njuta. Detta i kombination med ett oerhört vältränat psyke. En Hjärna med alla tankebanor i god kondition. Positiva tankar och en målsättning att utesluta stress. Omöjligt? Inte alls. 

Sedan många år har jag valt att utesluta vitt raffinerat socker, vetemjöl och mjölk. Det råder så mycket diskussioner kring det här med socker och cancer. Jag har min övertygelse. De jag mött inom onkologin har sin. Eller - den riktiga sanningen handlar ju egentiden om vad de FÅR säga. Här handlar allt om vetenskapliga studier och evidensbaserad information. 

Därför känns det högaktuellt att rota lite i detta. Jag menar - nu när jag står på andra sidan min diagnos. Oerhört spännande saker det här med vad vi programmerar våra celler med. 
I köket laborerar jag med halva sanningen. Hur jag programmerar och föder mina hjärnceller - ja, det är en annan story.

Nu väntar tvålkok och glutenfritt knäckebröd! 

Love /Cat 

LATINO CRAVINGS..

Alltså - våra onsdagar är magiska! Vi går nu andra terminen på Salsakurs och vi är inte direkt ensamma om att vilja vara där. Kursen är HELT fullbokad och det är lika många män som kvinnor. 

Dansglädjen är total och vår lärare rolig, proffsig och oerhört pedagogisk. 

Dessutom ger det relationen en ny dimension att dansa tillsammans. Jag menar att dansa på riktigt - i en nära, rytmisk sensuell dans där mannen för och kvinnan följer. Att lära sig stegen, att förstå turerna och få njuta av skön musik där Kroppen släpper loss helt. Jag är helt övertygad om att glädjen, alla skratt och njutningen som rusar i Kroppen under lektionerna, bidrar starkt till att jag snabbare blir frisk. Det skapar ett långvarigt, svängigt salsaeko i mina celler och blodkärl..

"Do more of what makes you happy"

Förra terminen blev ju lite si och så, då jag for in och ut på sjukhus med operationer och cellgifter, och den sista lektionen tvingade jag mig själv att gå på, trots ett operationsärr som spände och rörligheten i min vandrande pinnekropp var minst sagt begränsad. 

Nu är jag helt inne på även detta som en framtida karriär! Och när jag gör något, gör jag det ordentligt. Just nu surfar jag runt på rätt suspekta websidor som saluför latino equipment. 

Skor i siden med mockasulor för rätt feeling i svängarna, klänningar med paljetter och fransar och mitt absolut största problem just nu är vilken färg jag ska välja. 

När jag är inne på sidorna blir jag helt tagen av alla vackra tillbehör och är nästan inne på samba som danskarriär nr två. Fatta att få ha en sån där gigantisk glittrig fjäderkreation på huvudet och rulla på höfterna a la Brazil. Well... vid närmare eftertanke kanske just den karriären får vänta. Risken är stor att jag mer kommer se ut som en cirkushäst..

Så - mina latinska begär stannar vid dessa charlstonliknande kreationer. Enkla, vackra och skitroliga att dansa i då alla fransar står rätt ut när man snurrar. Love it!! 

Och ja.. på min nivå i kunskap är jag rätt ensam om utstyrsel. Men för mig är det halva grejen. All-in liksom. 

O - älskar det. Dansen, våra onsdagar och även min vurm för utsvävningar.. Nu har jag förvisso inte riktigt introducerat klänningen på kursen. Än. Och inte köpt dansskor till honom heller. Än. 

Men mina skor har snurrat många, många varv - de jag har just nu är svarta, höga och glittriga. Det är lika bra att lära sig dansa snyggt på en gång istället för att börja med gympaskor (vilket jag provat - helt omöjlig uppgift) tycker jag i alla fall. 

Om du har en kväll över och verkligen vill göra något extra med din man/fru/partner - DANSA. Boka en kurs och TA på varann. Njut av en date night och bli Latino Lovers för några timmar.

It is so worth it! Och vem vet - det KAN ju bli ett beroende.. 

Love / Cat 

Love / Cat 

RECOVERY...

En sak är säker. Hade jag inte varit i den form jag är så hade min story blivit helt annorlunda. 

Hade jag dessutom vetat omfattningen av ingreppet - så hade jag nog inte åkt dit. 

Om man bortser från det faktum att man kan klanta sig rejält kring något så viktigt som adekvat smärtlindring, så måste jag ändå ge en eloge till de som var involverade i min vård. Framförallt de kirurger som såg till att ALLA spår av mina metastaser nu är borta. 

LYCKA!!

Ända sedan jag fick min diagnos i September, eller egentligen ända sedan jag förstod att min situation var riktigt allvarlig, har jag metodiskt och systematisk ägnat mig åt det jag verkligen kan. 

Jag har minutiöst tränat, sovit och ätit exemplariskt. De första månaderna uteslöt jag allt som snabbt omvandlas till socker - frukt, vin och bröd. Mjölkprodukter, vetemjöl och socker äter jag ju inte sedan många år, men det finns så mycket annat i kroppens kemifabrik man bör tänka på vid en cancerdiagnos. 

Socker är cancercellerna främsta bränsle, så mitt mål med kosten var givetvis att svälta ut cellerna med kost baserad på protein och fett. Jag har sett till att tillgodose mina vitamin och mineralbehov och även använt kosttillskott som reglerar immunförsvar och leverrening. 

När jag skrevs in på Huddinge sjukhus var min kropp så förberedd den bara kunde. Min hjärna också. Tillsammans har vi en pakt, Kroppen, Hjärnan och jag, där målet bara är att förinta Inkräktaren. 

Det har varit några snubbeltrådar på vägen, men egentligen inga som givit några bestående men - mer saker som gjort att jag blivit ännu mer fokuserad på min resa. 

Om man bortser från den smärtchock Kroppen fick ta stryk av och istället fokuserar på hur min Kropp återhämtade sig i form av läkning, behov av smärtlindring och hur mina värden sett ut, så var de alla överens. 

Jag har haft en rekordsnabb återhämtning, där blodvärden och syresättning var tillbaka i full funktion efter några dagar. Väl hemma påbörjade jag även, på eget bevåg, en rejäl nedtrappning av allt morfin. 

Jag är nu nere på mindre än 1/4 av den rekommenderade dosen, ibland nästan inget alls. Jag har tränat mitt första pass i gymmet. Ett rätt gulligt ett - med 1 kg hantlar och ägnat en stund åt att kliva upp och ned på en 25 kg viktplatta. Jag går i uppförsbackar varje dag - allt för att få upp min kondition. 

Det är i skrivande stund 3 veckor sedan min operation. Såret har läkt otroligt fint och känns redan mjukt och följsamt. Jag är stark i både Kropp och Själ och evinnerligt tacksam över mina val. Tacksam över att mitt beslut om att se denna resa som en utmaning i att verkligen optimera min fysiska och mentala form, diagnos och ålder till trots. Tacksam över att jag har en Kropp som egentligen vill mig väl och just nu kompenserar mig rejält som ursäkt för att Inkräktaren fick fotfäste. 

One down - and one to go - nu är det första ingreppet gjort och planeringen inför nästa ligger runt hörnet. 

Fortfarande med kortsiktiga mål - mitt mål just nu är inte att bli frisk, utan att för varje dag vinna en seger. Den segern att se mig själv i ögonen i spegeln och se den starka glöd av fightingspirit som lyser där. 

Att fortsätta vara både eremit och egoist, med bara mig själv i fokus. 

Och fortsatt leva efter mantrat - det finns inget som är omöjligt - det omöjliga tar ibland bara lite längre tid. 

Nu jäklar liksom..

Love / Cat 

HOPE..

 Jag har en vän - en väldigt speciell vän som jag känner att jag måste berätta om. 

Vivi och jag har känt varann några år och lärde känna varann i samband med ett gäng som hängde på fredagar på Aw´s, trevliga temafester och annat bus. När vi lärde känna varann var vi båda singlar och vi fann varann på det där speciella sättet som man gör med vissa människor. 

Vi har egentligen aldrig umgåtts, bara vi -  och heller inte hörts av under några långa samtal eller ens via mail. Vi har en annan typ av kommunikation som bara vi förstår och som betyder väldigt mycket för mig. 

Vi är lika på många sätt - jag och Vivi,  och ändå väldigt olika. Det är det som är det coola - att man kan gilla varann utan att varken behöva nöta ut varann eller varken ses eller höras, utan man bara vet. Man bara känner i maggropen att OM.... så skulle man i ett nafs kunna utveckla vänskapen till något både djupt och innerligt. 

Vivi är inte som andra kvinnor. Hon är en blandning av medium och prinsessa. Precis så är det och det är just det som gör att jag gillar henne så mycket. Den perfekta cocktailen av en vacker kvinna med mycket yta, glamour och bling-bling kombinerat med en imponerande intelligens, styrka och självdistans samt ett never-ending djup och livsperspektiv. 

Det är Prinsess-Vivi och jag som har hängt - iförda allt ifrån guldglittrande paljettklänningar på James Bond fester till Halloweenutstyrda häxor och Shedevils under Berns vackra kristallkronor. Det har varit champagne mixat med högklackat som stått på menyn.

Jag följer Vivi på Facebook precis som hon följer mig ibland. Det jag älskar just med Facebook är att man kan titta in hos fina vänner och se vad de gör trots att det går lång tid mellan varven man ses. 

När jag blev sjuk och började skriva bloggen igen uppmärksammande Vivi det och gav mig en fin och positiv feedback och uppmuntrade andra till att ta del av denna skrivna resa utan befintligt slut. Att ta del av hennes värld är att ta del av något helt annat än bara högklackat och champagne. Det innebär att du bjuds in i en värld, full av spirituella intryck och avtryck. Att arbeta som medium är INTE som att arbeta mellan 8-17. Det innebär att du har helt andra typer av arbetskompisar som ofta kommer ifrån en annan dimension. I den världen lever andar och guider som skyddar oss om vi vill och är mottagliga,  och guiderna visar oss vilken väg vi ska ta och välja, ofta med små eller ibland påtagliga tecken. 

Jag älskar den andliga världen och har alltid levt nära den med en total fascination över hur vi väljer att ta till oss det osynliga och subtila. Vissa gör det och andra inte. Vissa pratar om det och andra inte, för mig handlar det om att leva med öppna sinnen och låta det som händer.. hända. 

Jag lever just nu i ett märkligt ingemansland där jag valt att hålla min linje, med kost och träning och är självklart extra uppmärksam på allt som handlar om det som blivit min vardag. Jag läser mer än gärna artiklar kring forskning om cancer och det är många saker som blivit tydliga och klara i att mina val är precis i rätt linje. Just kosten och inställningen mentalt är oerhört viktig. 

Den senaste tiden har jag fått många signaler och ibland så starkt att jag reagerat. 

Ifrån flera av varandra oberoende källor har jag fått rekommendationen att börja använda Björkaska och Chaga - ett extrakt gjort av sprängticka. Två naturläkemedel/kosttillskott som båda med framgång används vid behandling av cancer. Jag har ju varit i valet och kvalet just inför vissa tillskott och valt att avvakta till jag hur jag vet hur tumören svarar på cellgifterna. Jag gjorde min röntgen och tog prover måndagen den 10 november. Svaren vet jag på onsdag när Rond 4 vs Inkräktaren väntar. 

Vivi och jag påbörjade nyligen en dialog på Facebook om olika saker, men som tog en annan vändning. Jag fick information om en vän till henne som använt just dessa preparat och blivit frisk med hjälp av dem. Läs mer om det på Vivis blogg här. Det som är så coolt med Vivi, är att hon med sån säkerhet bara VET att jag skulle ta till mig detta. Ni vet när man får den där häftiga känslan i hela kroppen, att något bara är så rätt - precis så känns det och övertygelsen var bara där. Så självklar. 

Tre dagar senare var beslutet ett faktum - nu sitter jag och tittar på det som är ännu ett verktyg mot min Inkräktare. Första dagen jag använde dem var i Fredags. Nyfiket låter jag nu dagarna gå och effekten att tala för sig självt. 

Det sista som överger en människa är hoppet. Jag har en stark tilltro till varför mina Livsguider och vägvisare lät mig få dessa verktyg. Och just för att budskapet kom via Vivi så är jag henne evigt tacksam  - för hon känner min guide på ett sätt jag inte ens själv gör. Ännu... Tacksam över att man ibland måste vara och tänka outside the box - och att ha förmånen att bli påmind om det av en cool Prinsessa - ja.. då kan det ju inte bli annat än bra... 

Livet är bra förunderligt och häftigt, oavsett vilken dimension av det vår hjärna väljer att ta in, eller hur? 

Love / Cat 

THE HAPPY HANGOVER..

Det vore synd att säga att jag fått en rutin på detta nu. Det tänker jag aldrig underkasta mig. Men för varje dag, för varje steg och efter varje behandling så lär jag mig förstå hur min Kropp reagerar på behandlingen och på cellgifterna. 

Efter två behandlingar och i väntan på den tredje, lägger jag erfarenhet, åsikter, tankar i min ryggsäck och framförallt - är jag mer och bättre rustad inför hur jag på bästa sätt ska överlista Inkräktaren. 

Jag vet exakt hur jag mår dag för dag och lägger upp en plan för att hantera det ännu bättre. 

Dag 10 efter påbörjad behandling kommer den - den riktiga Baksmällan. Denna gång blev den mer hanterbar då jag nu var rustad med smärtstillande i förebyggande syfte. 
Den som då händer är att jag dag 9 börjar känna av en molande värk i ryggmärgen som går upp i huvudet och nacken. Dag 10 är det fullt ös - då vaknar jag av att en flodhäst satt sig i ansiktet och vägrar resa på sig. Baksmällan är INTE bara fysisk, jag bli otroligt låg, gråtmild och väldigt trött. Värken sprider sig likt en influensa och sätter sig i leder, benhinnor och allt bara gör ont och är olustigt. 

Denna gång var jag så förberedd. Jag hade till och med bokat en date med Biverkningen i agendan.. Det som händer är egentligen inte att jag reagerar på cellgifterna, vilket man skulle kunna tro. Det som händer är att jag reagerar på en kombination av den injektion med Neulasta - ett läkemedel som stimulerar produktionen av vita blodkroppar i ryggmärgen samt att allt det cortison jag får, går ur Kroppen. 

Det är viktigare än någonsin nu att träna, hålla endorfinerna igång samt se till att Kroppen är så basisk den bara kan för att hålla endorfinerna höga och inflammatoriska reaktioner låga. Denna gång gick det galant. Det enda som hände var att jag fick en ordentlig huvudvärk som gav med sig först efter rätt stor dos kodein. 

Jag håller mig på en minimal nivå av läkemedel - allt för att spara och vårda levern. Det är ju den som tar hand om mina tumörceller som bryts ned av cellgifterna. Det har liksom blivit en liten sport här hemma, att boosta levern - och jag och maken turas om att ha stafettpinnen.  

Vin känns alltmer avlägset - vilket alla som känner mig VET, är mycket märkligt.. 

Från Partypingla som älskar Bubbel och årgångsviner, till en envis, målmedveten & lite stridslysten soldat där planeringen av Cancerdieter just nu är bästa festen! 

Efter första behandlingen gjordes omfattande blodanalyser för att testa mitt immunförsvar. Jag blir extremt infektionskänslig i samband med Baksmällan (tack för den liksom) och borde sitta hemma och trycka för att undvika riskerna. I min värld, finns det inget som sunt förnuft, handtvätt och handsprit samt att undvika och kramas kan ersätta. Mår jag bra och känner mig stark, finns det inget som är så härligt energigivande som att få träffa människor, skratta och att försöka leva som vanligt. 

Inför behandling nr 3 har man uteslutit de flesta provtagningarna, endast en återstår två dagar före behandling. Man har uteslutit dem för att mina värden har legat på topp vid samtliga tillfällen. 

Den som också bidrog lite extra till min Happiness denna gång var att jag fick svar på den senaste CT scanningen. Jag har inga.. läs INGA metastaser, alltså dottertumörer i mina lungor! Jag vet att min cancer är spridd. Man hittade två metastaser i levern i Juni - den goda nyheten även här, är att de har avstannat, inte spritt sig och inte vuxit mer! 

LYCKA!!! Det är svårt att beskriva hur det känns mitt i allt - men någonting hände uppenbarligen i Kroppen efter att jag fattade beslutet att ändra livsstilen totalt i somras. 

Jag börjar varje dag med citronvatten, en smoothie gjord på aminosyror, broccoli, vetegräs och supergreens. Lite färska blåbär på det så är drinken klar. 

Till det tar jag glutamin, bikarbonat, Lactobaciller och Enzymer samt krillolja. 

Summasummarum - basbildande och antiinflammatoriskt - en riktigt bra start på dagen. Förödande för Inkräktaren.. 

Enzymerna och aminosyrorna är otroligt viktiga för optimal funktion av nedbrytning av föda samt att man stödjer leverns reningsfunktion. Glutamin och lactobaciller för immunförsvar och fungerande mag och tarmhälsa. 

Min kost är inte längre helt vegansk. Den är det uteslutande när jag ligger inne på sjukhus. Jag äter lax och annan fisk och någon gång kyckling. Men basen är grön med nötter på toppen. Jag känner i min Kropp vad den mår bra av - efter min stora utrensning under 6 veckor ligger nu min vikt stabilt. Jag väger 5 kg mindre än i somras, men Kroppen mår utmärkt. 

Min träning är en kombination av cardio och styrka. Jag använder exakt samma vikter och tränar även under tiden jag ligger inne. Jag försöker att undvika det när jag är uppkopplat med mediciner - det skulle nog se rätt kul ut att trassla in sig i slangarna när man försöker träna inför nästa års målsättning. Skulle det vara så att cellgifterna läcker ut, måste man saneras. På riktigt alltså. Saneras. Kläderna slängs, och man behandlas som om man besökt Tjernobyl. 

Nåväl. So far so good. Just nu känner jag mest en eufori över mina Baksmällor. Blir det inte värre än så kan man ta det hela med ro. 

Jag trodde aldrig att jag skulle säga så. Att jag kan bli lycklig över en sådan sak.. 

The Happy Hangover... 

Love / Cat

THE BASIC FACTS..

Jag har alltid varit mån om vad jag äter. Nej, inte på det där sättet att jag tänker på vikt och håller igen inför Beachsäsongen. 

Jag menar att jag V.E.R.K.L.I.G.E.N ser på mat på mitt eget sätt. Det betyder inte alltid att jag slaviskt följer mina ståndpunkter. Ibland äter jag helt enkelt det som bjuds och KAN faktiskt äta en bit tårta trots att jag överhuvudtaget inte förstår meningen med socker och grädde.  Men.. för att jag ibland inte orkar förklara.

Har man regler kan man också göra undantag. Min regel är att det jag stoppar i min kropp är exakt den programmering av näring och energi jag önskar. Det är alltid spännande att tänka på mat på det sättet. När man lärt sig något nytt. Gudarna ska veta att jag fått försvara mina åsikter. Många gånger. Onödigt många gånger, faktiskt. Jag kan inte sluta förvånas över hur många som orkar engagera sig och tycka något utan att försöka och vilja förstå. 

Om jag själv har synpunkter på andras matvanor är det just för att jag skulle kunna hjälpa dem med att äta bättre, mer näringsrikt och öka förståelsen för kostens påverkan på kroppen. Att helt enkelt MÅ bättre. Att kritisera leder ingen vart om man inte ger konstruktiv kritik. Målet måste vara att förändra och förbättra. Med kärlek och respekt. 

Vi vet att kosten hos de flesta idag leder till kroppsliga och själsliga obalanser. Att vi äter mat som innehåller färgämnen, konserveringsmedel, antibiotika och är besprutade. Vi äter lightprodukter, sötningsmedel och E-ämnen. Vi äter ofta fel och för lite av riktigt bra mat. Att socker i överdos ger samma hangover och abstinens som vilken annan drog som helst.

Vi stressar, har ibland levnadsvanor som kunde vara bättre och våra kroppar blir försurade. 

Allt det här vet du. Jag också. Redan långt innan jag fick min diagnos har jag haft som mål att se till att min pH-balans i kroppen är optimal. Jag skriver inte innan jag blev sjuk - för så känner jag mig inte. Jag föredrar ekologisk mat, så ren som möjligt och med betoning på veganmat. Jag har en god matsmältning, en bra ämnesomsättning och ett bra näringsupptag. Jag har alltid haft olika mål med min kosthållning. Att må bra, att bibehålla hälsa, att hålla kroppen ung, frisk och vital, att komma i form under tävlingssäsonger eller att öka energiintaget för att öka muskelmassa etc. 

Just nu är mitt mål med kosten att skapa en bra syra - basbalans. 

Nu är det viktigare än någonsin. Cancerceller trivs i och älskar sura miljöer och kolhydrater. 

Jag har inte inlett någon fight med Kroppen mot cancern. Jag har bara bestämt mig för att svälta ut den jäkla inkräktaren. Man blir inte inneboende hos mig utan att fråga. Så var det med det. 

Noll alkohol, noll snabba kolhydrater, inget vetemjöl, minimalt med bröd, ingen pasta och helst bär med lågglykemiska värden istället för frukt. Jag kommer skriva mycket om min kost framöver. Varför jag gör mina val, hur jag tänker och berätta om min bästa vänner på tallriken. Mat för mig är den absolut bästa medicinen, den bästa föryngringskuren och en härlig vän att njuta av Livet med. För det tänker jag göra. Länge.

Varje dag ägnas just nu åt att vara basisk och att ha en jämn fin blodsockerkurva. Till min hjälp använder jag bikarbonat, citronvatten och mycket grönsaker. Jag har skärpt min "Leva-i-nuet" kurva. Jag andas, fokuserar och har blivit riktigt bra på att kontrollera mina tankar. Och tränar.. bättre än någonsin. 

Min inneboende har fått en tuff dam att hantera. Men jag lovar... jag ska svälta ut den jäkeln... Jag lovar.. 

Love / Cat 

UTOPIA - A HEALTHIER FUTURE

Coming up..

THE DAY BEFORE TAKEOFF..

Det har varit en märklig vecka. När jag dessutom skriver om den så inser jag att den faktiskt blir en baklänges vecka. Det får bli så. Även om Livet alltid går framåt så har mitt på något sätt fastnat i att vara en skådis i en film. En spännande, lite romantisk, oerhört engagerande och en riktigt nagelbitare. Varje scen bidrar med insikter, skapar rädslor där man både spänner kroppens alla muskler och blundar för man inte vill se ett scenario som fastnar på näthinnan. 

Det här är en film med ett bra slut. Då kan det vara så att vissa sekvenser gör åskådaren förtvivlad, ledsen, besviken och i andra, lycklig, euforisk och lämnar en feelgood känsla. Precis som livet självt.

I dag är dagen innan "Demolition Day". Dagen när målet är att döda. Döda de celler som bestämt sig för att ha ett gruppmöte just inne i min kropp och ställa till med problem. En cancercell är ju på sitt eget lilla sätt uppviglare, en revoltör. Jag försöker se dem som att de ändå representerar något i min kropp som tacksamt talat om att det inte stod rätt till. Och det har det ju inte gjort. Under mitt sjukdomsförlopp har jag ju försökt att ta reda på ALLT om just det jag har som diagnos och kommer förmodligen skriva ett och annat kapitel om det. 

När jag sitter vid köksbordet och gör min planering och packar så krävs det en viss eftertanke. Vad ska jag ha med mig? Vad FÅR man ha? En del patienter på en cancermottagning kan ju vara extremt infektionskänsliga. Jag saknade information kring detta helt men packade till slut ned två sköna träningsoveraller, tjocka varma strumpor, och lite piff till ansiktet och en hårborste. I min stilla undran tänkte jag på om fler där upp tagit med sig brun-utan-sol för att äntligen ha tiden att pyssla om sig själv lite? Förmodligen inte..

Det som blivit otroligt viktigt för mig sedan detta blev en sanning är just det yttre. Aldrig förr har jag väl shoppat så fina kläder, nya väskor, necessärer och sett till att behandla mig själv och vara till min fördel 100%. Det kanske är en vanlig reaktion, jag vet inte. Men jag som gärna är bekväm av mig och så fort tillfälle ges, använder sköna träningskläder, blev det nästan en besatthet att ha snygga strumpor, snäva kjolar, kvinnliga blusar och högklackade skor. 

På något sätt för att kompensera att min insida bitvis blivit rätt ovårdad. Jag tror den typen av psykologi skapar en känsla hos mig som bidrar till att jag ska bli frisk. Om jag känner mig vacker, sexig och fin när jag ser mig i spegeln så förstår kroppen att hans nya vänner som byggt bo därinne, ska kanske flytta någon annanstans. 

I min packning som upptog 3/4 av väskan packade jag även sådant jag inte kan vara utan; 

Min mixer, proteinpulver med detoxeffekt, mitt greenspulver, vetegräs, glutamin några kosttillskott med broccoliextrakt och enzymer som bidrar till maximal matsmältning. Syftet är att se till att kroppen mår en maximalt näringstät kost som gör kroppen basisk samt att ämnen som sulforafan, som finns i broccoli kan på sitt sätt påverka celldöd hos just cancerceller. I livet från den ljusa sidan är jag otroligt tacksam över min kunskap om just läkande kost. 

Jag har kommit över ett par spännande böcker kring alternativa behandlingsmetoder kring cancer och kommer såklart läsa dem under min behandling. En svindlande tanke var att innan jag påbörjade min cellgiftsbehandlingar på sjukhuset, kanske göra ett försök att krympa tumören med andra alternativ, med då cellerna förökat sig galet fort och tumören är så aggressiv fanns inte tiden. Jag gör ju inte detta bara för mig.. Jag har ju en älskad, underbar familj att ta hänsyn till så nu köööööör vi. 

Jag kommer att sova gott i natt, tror jag. Det enda molnet just nu är hur det kommer kännas när cellgifterna ska ta över min kropp. När första droppen går in? O kommer att sitta vid min sida hela tiden, vilket ju är helt fantastiskt.

I morgon är det dags.

Det mantra jag har i mitt huvud är; 

Love / Cat

WEDDINGDAY..

Tre år. Tre helt fantastiska år har gått sedan dagen vi gifte oss. Den där ljuvliga lördagen i September där solen lös på oss så starkt. Kärleken bara växer sig starkare och kemin mellan oss slår gnistor. Fortfarande.. Varje dag..

Bröllopsdagen har ju kommit av sig lite, med tanke på allt som händer runt om oss nu. Vi firade i lördags istället, 4 dagar för tidigt, med lite champagne och mycket lugn och ro. Det är så mycket som snurrar i mitt huvud just nu, men ändå, märkligt nog, känner jag ett skönt lugn i magen. Det kommer ordna sig, liksom.... 

Det känns skönt att återigen ta tag i skrivandet och jag kommer beskriva precis allt som passerat revy de senaste två åren. All väntan, alla remisser, allt runtskickande och framför allt - den nakna storyn om vården när den ibland är som sämst. 

Jag kommer skriva om min plan, min egen överlevnadsplan, mina livlinor inom kosten och min älskade träning. Det är viktigare än någonsin och nu handlar det inte längre om att ha hälsan, nu handlar det om liv och död. 

Jag känner mig frisk, stark, glad och oerhört lycklig. Konstigt nog.. Jag har, såklart, stunder av förtvivlan, ilska och en känsla av vanmakt. Men inte på det där sättet jag nog trott att jag skulle reagera, om någon frågat mig innan. 

Det går inte en dag som jag inte är tacksam och ödmjuk inför livet. Vilka fantastiska vänner jag har. Det är några få som vet, som vårdar Sanningen tillsammans med mig med så mycket omtanke och innerlig kärlek. Jag har varit rak och öppen och sagt precis som det är. Det svåraste av allt är att göra dem man älskar mest, ledsna och oroliga. 

Min familj ska få veta denna helg. Förmodligen bland de svåraste jag någonsin gjort. Att se sina barn i ögonen och berätta att mamma inte är frisk. Det är en av de saker jag tänkt mest på. Alla som har barn vet att man hellre tar smällen själv än att se sina barn lida. Men beslutet är ändå oundvikligt. När är det rätt läge? Förmodligen aldrig... 

Till sist.. Min hjälte, min mentor, livskamrat och bäste vän.... Förlåt.. Jag ändrade ju vår livsplan. Det var ju inte så här det var tänkt. Men någonstans inne i mitt hjärta så vet jag att om det är någon som klarar detta så är det just du. Och vi. Tillsammans. Som vi har pratat, som vi har gråtit, skrattat, svurit för att i slutändan kavla upp ärmarna och ta nya tag. 

Att leva varje dag som om den vore den sista - att leva varje dag fullt ut. Så ska det bli.

Du är mitt stora stöd i Livet oavsett vad som än hänt. Just den här resan hade jag nog gärna besparat oss båda. 
Du är den som står rak, stark och så otroligt kärleksfull och vi växeldrar även nu. Det är nog tuffare för dig, som står bredvid. Därför har vi tillsammans satt nya mål. Långt fram i Livet. När vi firar vår 5:e bröllopsdag ska vi förnya våra löften och gifta oss på nytt. 

Som jag längtar... 

Love/Cat