LAB KITCHEN..

Det stökas rejält i det Rytterska köket. 

Nu ska liksom framtiden skapas där Kroppen och cellerna ska näras med det bästa bränslet. Planen är att ta allt steget längre. Att inte bara laga all mat från grunden och baka eget bröd - nu ska även allt som används på Kroppen tillverkas. 

Här innefattas tvålar, hudvård och schampoo. Jag är så innerligt trött på kemikalier av alla slag även det givetvis är skillnad på vad cellgifter gör med Kroppen och en vanlig tvål. 
Men man VET ju aldrig.. Alla bäckar små.. Och just nu känns det viktigt att utveckla det frö som ligger och gror.

Det här med maten - det är sen gammalt. Sedan mer än 30 år har jag haft ett genuint intresse för kost och betydelsen av macro- och micronutrienter. Jag har flera utbildningar inom kostkunskap och är framförallt fördjupad inom de alternativmedicinska lärorna. 

Kinesisk medicin, örtmedicin och ortomolekylärmedicin. Kostens betydelse på cellnivå. 

Jag har föreläst på skolor och utbildningar i många år och tidigare arbetat på klinik med att balansera hud- och magproblem. Med hjälp av min kunskap om Kroppens behov och brister. 

Jag är också oerhört intresserad av energimedicin. Utan att fördjupa mig i det något närmare så handlar det om att lära sig ta tillvara på vår Livsenergi. Vår Qi - vår urkraft där vi ska undvika alla former av onödigt läckage. Lite så som min livsfilosofi är. Var glad och lycklig. Var ledsen, arg eller fundersam. Men inte för länge. All stagnation, hög som låg - leder till obalanser i vårt energiflöde som i slutändan utvecklas till sjukdom. Fysisk eller psykisk. 

Nu tänker du säkert - men hur är det möjligt att människan (läs jag) får en så svår diagnos med den kunskapen? Tja - med facit på hand borde jag tagit tag i saker med hårdare medel. Jag märkte mina första symptom redan 2012 men fick ingen hjälp då mina symptom avfärdades som naturliga och diffusa. Jo, tjena... 

Idag kan jag känna att allt sker av en anledning. I alla fall väljer jag att se det så. Det gör att jag kan använda även den kunskapen till att fortsätta följa min övertygelse. 

Övertygelsen om att vi med rätt kost, rätt inställning och insikter om våra genetiska svagheter kan bygga starka, hållbara kroppar. Att med rätt "verktyg" kunna hitta tecken på förestående hälsoproblem och mota "Olle i grind". 

Med dagens sjukvård och labtester måste vi i princip ha utvecklat sjukdom för att kunna se avvikelser. Inget konstigt med det. Så är det och så ser det ut. Men i min värld skulle det kunna se helt annorlunda ut. 

Jag har haft turen att ha en stabil grundplåt att stå på. Fysiskt, mentalt och kunskapsmässigt. Att återhämta sig efter mina gigantoperationer, att rida ut stormarna när HELA Kroppen är förgiftad av kemikalier och att låta mentala mantran styra - This to shall pass - kräver också kvalitativt bränsle. Då duger ingen skitmat eller sockersötad dryck. Då får det kosta. Jag menar inte i pengar utan i engagemang.  Rena, näringsrika råvaror där varenda detalj är genomtänkt OCH välsmakande. Att låta alla sinnen njuta. Detta i kombination med ett oerhört vältränat psyke. En Hjärna med alla tankebanor i god kondition. Positiva tankar och en målsättning att utesluta stress. Omöjligt? Inte alls. 

Sedan många år har jag valt att utesluta vitt raffinerat socker, vetemjöl och mjölk. Det råder så mycket diskussioner kring det här med socker och cancer. Jag har min övertygelse. De jag mött inom onkologin har sin. Eller - den riktiga sanningen handlar ju egentiden om vad de FÅR säga. Här handlar allt om vetenskapliga studier och evidensbaserad information. 

Därför känns det högaktuellt att rota lite i detta. Jag menar - nu när jag står på andra sidan min diagnos. Oerhört spännande saker det här med vad vi programmerar våra celler med. 
I köket laborerar jag med halva sanningen. Hur jag programmerar och föder mina hjärnceller - ja, det är en annan story.

Nu väntar tvålkok och glutenfritt knäckebröd! 

Love /Cat 

BE YOUR OWN GURU...

Jo.. jag ska villigt erkänna att jag drömde otäcka mardrömmar så här natten innan. 

Och jo.. Utan att ens tveka så rotade jag fram hela asken med de där lugnande pillren jag fått lådvis av, men tack och lov inte använt. Förrän idag. 

Två stycken. Visserligen på futtiga 5 mg styck - men man vet ju inte. En kanske inte skulle göra någon skillnad. Så det blev två. Där jag direkt efter att ha svalt den andra kom på att jag kanske kunde somna. Mitt i läkarbesöket. 

Det var idag - Torsdagen den 8 oktober vi skulle till Radiumhemmet för utvärdering av min stora scanning som gjordes för två veckor sedan. Jag har faktiskt varit riktigt bra på att förtränga det hela. Insett och tänkt att det inte är någon idé att oroa sig i förväg. 

Jag var istället HELT inställd på att rusta för det värsta. Scanningen skulle ge oss svaret på om det finns några nya tumörer eller tecken på att cellerna klustrar sig. Alltså - finns det fortfarande cancer kvar i Kroppen. 

Ja - ni fattar. Det är ju inte varje dag man ställs inför faktumet att dagen D faktiskt bara har två scenarier. 

Antingen blir det riktigt SKIT. Eller så blir det riktigt jäkla BRA. 

Därav mitt val av att starta dagen med att pillertrilla. 

Jag tror faktiskt vi alla sov riktigt dåligt. Jag, O och lilla M. Hon kom in till oss mitt i natten och kröp  ner, nära mig och fick ligga kvar till det var dags att gå upp. Ingen av oss sa någonting. M åt frukost, gjorde sig klar och gick till skolan. Jag och O hade tänkt att träna innan besöket, men kom oss liksom inte för. Jag - som fortfarande var helt blöt av svett efter att ha drömt om snabbväxande knölar hela natten. Jag vågade först inte ens känna efter men tvingade mig till att lägga händerna på magen och.. Nej, ingen knöl. Bara en extremt svettig Kropp och en sprängande huvudvärk. 

Ärligt talat så kändes hela morgonen som en enda stor bubbla. Upp, duscha och sedan iväg till Radiumhemmet. 

Vi pratade knappt med varann, jag och O, utan försökte mest fokusera på att vi haft en grymt mysig kväll dagen innan. Vår datenight med salsa och efterföljande middag på Miss Voon. Underbar mat och jag lyckades trycka i mig TRE glas vin. Inte smart. Alls. 

Förmodligen var huvudvärken en baksmälla - jag tål ingenting längre - och kanske speciellt inte inför dagen D. 

Nåväl - Efter tio minuter på plats kom hon. Onkologen jag aldrig tidigare träffat, men som skulle förmedla mitt öde. 

Väl inne på rummet gick det att ta på tystnaden tills hon bröt den och sa "Nej men - ska vi ta och titta på röntgen direkt? 

Just där och då insåg jag att jag faktiskt tagit de lugnande pillren - jag fortsatte bara stirra på henne utan att röra en min. 

"Det ser bra ut - det finns INGA spår av återväxt av tumör eller metastaser". 

Vi ska visserligen alltid ha två onkologer som uttalar sig och nu är det bara en som hunnit, men svaren brukar stämma överens - sa hon med ett stort leende. 

Ingen cancer. INGA TUMÖRER!! Men hallå - LYCKA!!!! 

Just där och då önskade jag faktiskt att jag INTE tagit de där jäkla pillren då jag bara kände en total luddig förvirring. Det gick liksom inte att ta in. Efter 3 1/2 år av besvär och stämpelkort hos olika läkare - 13 månader av 100-tals provtagningar, 15 cellgiftsbehandlingar, 1 mindre och 2 omfattande operationer där 4,7 kilo vävnad avlägsnats och en gigantisk massa dagar, timmar och minuter blev plötsligt fruset till is i form av ett enda besked. 

Du är på väg att bli frisk. FRISK. Att få äga min tid igen. Att få vara min egen Guru.. 

För just där och då. I det där ögonblicket VET jag att det som gjort mest nytta har varit mitt eget sätt att hantera det hela. Hur jag lever och äter. Hur jag tränar, fysiskt och mentalt. 

Mitt fokus, min järnvilja och mitt mantra - This too shall pass... 

Det är en lång väg kvar. Ständiga kontroller under 5 upp till 10 år i svåra fall som mitt. Många säger säkert att man inte ska ropa "hej".. Men - i MIN värld är det ju just det som är hela grejen. Att glädjas i stunden, att skapa lyckospiraler i hela Kroppen och våga njuta av varje Babystep. Jag är ju inte dum i huvudet - klart jag förstår att nästa gång kan beskedet vara ett annat. Men här och nu är det BARA detta som florerar i mina tankar och i hela min Kropp. Ingen Cancer... Ingen Inkräktare... Bara jag och min Kropp!! 

På måndag väntar min 16:e cellgiftsbehandling. För säkerhets skull. Den sista? 

Det vet jag inte.. och det spelar ingen roll. För nu är planen satt. MIN egen plan. För att bygga min och VÅR framtid. 

På riktigt. 

Love / Cat

PATIENCE...

Plötsligt hände det där jag fasat för. I alla fall funderat på hur det skulle kännas om det någon gång skulle hända. 

Min kropp satte stopp. 

Det otäcka är att det skett helt utan förvarning (nåja) och inte alls blev som jag trott. 
Inför min tolfte cellgiftsbehandling var mina värden alldeles för låga så hela behandlingen fick ställas in. De vita blodkropparna som reglerar mitt immunförsvar var under acceptansnivå. Immunförsvaret behövs i allra högsta grad för att bekämpa sjukdomen och för att hålla kroppen intakt emot infektioner bl a. Jag trodde i min enfald att jag skulle märka av ett sådant tillstånd mycket mer. Men icke..

Jag har alltid haft ett otroligt bra immunförsvar, är sällan eller aldrig sjuk och hittills under min resa har mina värden legat mycket bra. Precis som alla andra värden. Ända tills nu. 

Den första reaktionen när sköterskan sa stopp var givetvis chock. Precis som tidigare är jag oerhört fokuserad på att följa min plan och efter alla operationer och ingrepp är planen att få 4-6 behandlingar med 3 veckors mellanrum. Allt för att ta död på Inkräktarens efterskalv i Kroppens alla skrymslen och vrår. 

Jag borde kanske anat att det skulle innebära någon form av efterverkning efter den mastodontdos cellgifter jag fick för tre veckor sedan. Den där gången när jag nästan mörkade min vikt för att slippa gå ner i dos. Tack vare en lätt virrig onkolog fick jag min vilja igenom och utsatte Kroppen för en kemisk resa som hette duga. 

Och fick bita i det sura äpplet av att Kroppen var helt utslagen i flera dagar. Som det givetvis var värt. Tyckte jag då. 

Jag var HELT inställd på exakt samma sak denna gång. ALLT för att ta död på den Jäkeln. Istället fick jag åka hem i ogjort ärende och fundera på hur jag skulle tackla sanningen. Med en ny tid bokad om en vecka. En vecka är jäkligt lång tid när man är mitt upp i en förintelse. Det är som att ligga i en skyttegrav utan ammunition och vänta på att någon ska ha vägarna förbi och fylla på lagret. 

Efter att ha gråtit en skvätt och vridit och vänt på alternativen, insåg jag att hur irriterande det än är och hur ARG jag än blir så leder det absolut ingenstans. Min Kropp behöver vila ett par dagar till för att värja sig inför fighten som väntar. Hur mycket jag än skulle tjata och be får jag ingen behandling i alla fall. Sä är det med det. 

Så denna vecka blev min uppgift att träna på mitt tålamod. Då jag är en extremt driven och envis person som gärna ser att jag får som jag vill, är detta oerhört prövande. Men det måste ju gå det med. 

Det som ställer till det lite extra är att vi har en resa inbokad. En resa som var minutiöst inplanerad efter min behandlingar. En resa med sol, bad och njutning med våra tjejer som är så efterlängtad. Nu skiter sig alltihop och behandlingsplanen måste justeras. 

Det blir en déjà-vu av känslan jag hade när jag fick min behandling inställd i vintras. Denna gång var det en av onkologerna som fick hjärnsläpp och ansåg att vi kunde avvakta behandling. Det blev för en förödande konsekvens då Inkräktaren växte till sig tack vare vapenvilan. 

Den är den känslan jag hantera nu. Nu finns ju inte Inkräktaren kvar men om du var jag skulle du också ta det säkra före det osäkra. 

Just nu är jag helt fokuserad på min kreativitet. Det fotas som aldrig förr och laboreras i mitt ekologiska hudvårdskök. Denna vecka har jag provat säkert fem saltpeelingar och har världens mjukaste hud som doftar härligt av ros ena dagen och choklad den andra. På måndag anländer ytterligare komponenter som kommer resultera i rengöringar och cremer. Galet kul och spännande!

Och ja, just det. Jag ropade in en helt sagolik rokokosoffa på Auktionsverket häromdagen som nu pryder sin plats i Paradiset. Bara för att..

Så jag är inte direkt sysslolös här i mitt Base Camp. Dagarna och tiden räcker aldrig till. 

Jag borde egentligen isolera mig och inte träffa folk som det är just nu. Vilket är sorgligt då jag precis börjat ta upp den sociala tråden igen. Så jag kombinerar umgänge så mycket jag orkar och har lust med Pau de Arco thé i mängder och frossar i färska grönsaker och bär blandat med Chaga och vitamincocktails. Allt ekologiskt och oftast från den egna odlingen.  Jag tar även tillskott som Schizandra (är adaptogen och ökar interleukin nivåerna, och stärker immunförsvaret genom att stimulera makrofagerna och granulocyterna) ) och lakritsrot (större binjurarna), glutamin och probiotika mixas med vetegräs och spirulina. Denna vecka gör att jag blir grönskimrande den med, fast av en annan anledning. 

Och nej, jag har inte gått upp speciellt mycket i vikt. Något kilo kanske. Så målet är att inför nästa behandling braka på igen. Varför inte liksom? Hellre en bazooka var 4:e vecka istället för ett pistolskott var 3:e. 

Och man KAN säkert vistas i andra länder som lätt grönskimrande - en sak är i alla fall säker - det kommer INTE att regna..

Love /Cat

AS TIME GOES BY..

Dagarna går och jag närmar mig en status som känns överkomlig. Till och med i situationer som denna, hittar man rutiner, lär känna sin kropp på nytt och finner sig i förändrade vanor. Det går inte en dag utan att jag är tacksam över min medfödda flexibilitet - att aldrig se tillbaka utan att alltid blicka framåt. Att leva i nuet.

Om man någonsin skulle vackla, ser mina läkare till att hålla mig sysselsatt. Med återbesök och provtagningar och lite Spa Radiumhemmet ovanpå det. 

Nu är nästa mål den ack så viktiga kontrollen i September. Tre månader efter den senaste operationen ska det ske. Då är det dags för Datortomografisk undersökning, vilka kommer ske tätt de första åren.

Detta för att avgöra om Inkräktaren rymt fältet.. Eller inte. 

Jag fick frågan av en vän igår, om jag under denna period någon gång brutit ihop? Om jag varit rädd, orolig och känt mig maktlös inför faktum att jag är svårt sjuk. Svaret på frågan blev Nej. Och det är faktiskt precis så det är. 

Jag tror att det hela faktiskt beror på att jag inte känner mig ett dugg sjuk. Alls. 

Jag har lärt mig att ta vara på varenda minut, älska situationen som den är, trots gam-look, totalt missanpassad i alla kläder, svintohår och ständigt blossande herpesutslag. 

JAG känner mig inte ett dugg stressad, men tydligen gör Kroppen det. Det enda som gör mig sjukt irriterad, är alla mediciner i tid och otid som måste in i systemet. 

Det är magsårspiller, illamåendepiller, antivirala piller, smärtstillande piller, cortisonpiller. Jag är så tacksam att jag numera slipper mina dagliga sprutor med Fragmin - för att undvika blodproppar efter stora operationer. Lägg dessutom till Movicol, för att undvika förstoppning vilket mina morfinpiller orsakar. Ja, då är vi uppe i en dagsranson på ett halvt Apotek. Och en total moment 22 feeling. 

Idag gjorde jag faktiskt en utrensning för att lämna tillbaka hälften av alla märkliga smärtlindrande piller, några kom aldrig till användning då jag vägrar peta i mig mer än nödvändigt. På gott och på ont. 

Till detta läggs Kroppens egen utrensning vilket gör att jag svettas galet på nätterna och luktar som ett mindre kärnkraftsverk. Varje dag. Suck! 

Därför känns det som en bra idé att tillverka lite egen hudvård och botanisera i fina ekologiska oljor och väldoftande droppar och åtminstone vara naturlig på utsidan. Jag har klarat mig fint när det gäller hudkvalitet och andra suspekta biverkningar från cellgifterna, men laborerar inte mer än nödvändigt. Det där med kemiska peels och hårfärg är bara att glömma. Förmodligen skulle huden ramla av och håret bli grönt. 

Jag har tre cellgiftsbehandlingar kvar. Åtminstone enligt plan. Och jo - visst är jag där och klämmer och känner på magen. Jag är inte riktigt inkörd på att Inkräktaren är borta, någonstans tror jag att jag inte tar ut allt i förtid. Jag tänker så här - det har ju gått bra hittills, så skulle den jäkeln ligga och lura i vassen.. är det väl bara att köra en vända till. 
Tänker jag.. och använder mig återigen av mitt mantra. This too shall pass..

Jag ser ibland diverse reklaminslag på TV - just om cancer. Ett budskap är "Var än cancern sätter sig, så sitter den alltid i huvudet". Ett annat är "Säg NEJ till cancer". 

Vem FASEN säger JA?? Jag förstår innebörden av vart man vill komma, och att målet är att samla in pengar till forskning. Dock är jag fortfarande skeptisk till varför man inte arbetar mer förebyggande. Att man tar kostens betydelse på allvar. Socker, livsstil - allt det där alla pratar om och vet, men som INGEN lever efter inom vården när du väl blir en cancerpatient. Då serveras marängsviss och mazariner som ska utgöra födan för oss som ligger där. I kombination med grönsaker som är totalt befriade från vitaminer och näringsämnen under sin färd från storköken. Jag trodde inte ärtor kunde se ut så som de som låg på min tallrik. Därför kom O med mat till mig. Varje dag kunde jag frossa i färska grönsaker och bär. 
Jag säger inte att man aldrig kan äta en glass eller en kanelbulle och vara orolig för att få sjukdomen. Jag säger bara att man bär ett visst ansvar även inom vården för att informera. Socker är cancercellernas absolut bästa bränsle. Vi vet att inom en snar framtid kommer varannan att drabbas istället för var tredje. Är det inte bättre att arbeta mer för att förhindra uppkomst istället för att förbättra behandlingar för de som redan fått sin diagnos? Eller åtminstone en kombination.

Jag lever som jag lär. Jag gör det väldigt svårt för dessa celler att överleva. Jag lever varje dag i min egen övertygelse om vad som är bra för mig och skit för Inkräktaren. 

Så är det med det. Alla är sin egen lyckas smed.

Jag väntar även med stor iver på min PAD - det analyssvar av all vävnad som plockades bort. Vi räknade ut att det rör sig om flera kilo. Det gör att svaret tar tid - men väntan är mer än intressant. Äntligen kanske jag kan sluta cirkeln. Ifrån där allt började, den undermåliga vård jag fick i en förvirrad cirkus av olika besked, runtskickad till alldeles för många instanser, och den kvinnliga gynekologens totala brist på intresse. 

Fram till dess - njuter jag av att träna, träffa vänner och fylla på mina depåer med skratt och kärlek. Och hemmagjord glass förstås!

Love / Cat

RHUBARB & REDWINE..

Ibland har man de där dagarna man vet att man kommer minnas länge. De där dagarna när tiden står still och när hela Kroppen bara är inställd på harmoni och balans. 

En av mina absoluta favoritsysselsättningar är att odla egna grönsaker. Efter mitt första år som ingift i Paradiset skaffade jag mig ett växthus. Jag har ett närmast besatt förhållande till mina mikroskopiskt små frön som varje år ska ned i jorden. Efter mycket Kärlek och extrema mängder tålamod skördar jag sedan egenodlade gurkor, tomater och alla tänkbara sorters örter. Sallad, svarta rädisor och minimorötter bor också i Edens Lustgård i gott sällskap med en ny kinesisk kålsort. 
I år har jag även utökat med paprikor, chili och jag odlar till och med opium i Paradiset. 

Min man brukar säga att från juni kan vi eftersända posten till växthuset då jag hänger där alltsom oftast och bara finns till därinne i värmen. Han anser också att om all tid jag lägger ned på trädgården skulle värderas i pengar skulle jag kunna handla hela ICAs grönsaksdisk, dock älskar han smakerna och allt gott som växer där och ler överseende åt min passion. 

Det finns absolut ingenting som är så avkopplande för hela Kroppen. Att ägna kärlek åt det som växer till ätbart och samtidigt blicka ut över vattnet ger min själ all tänkbar energi och uppladdning - inte bara för det som komma ska, utan alltid. Mitt Paradis på jorden. 

I år kommer även mina planteringar av frukt och bär ge en gigantisk skörd och mitt mål är att familjen ska vara självförsörjande under åtminstone 4-5 månader per år.

Söndagen var en riktig feel-good dag. Efter att ha hängt med Prinsessan under lördagen då maken var på galej, vaknade jag tidigt och mådde oförskämt bra. Morgonpromenad, skön långfrukost följt av rastlöshetens idébehov som pockade på min uppmärksamhet gjorde att blicken vändes ut emot trädgården. 

Rabarbern ståtade med långa klarröda stjälkar som skrek - DOOOO ME!!! Lyckan var total när jag skördade mängder och det knappt märktes i rabatten. 

Då jag är en sann vän av funktionell, nyttig mat blev beslutet att tillreda en rabarberpaj utan socker samt göra rabarbermarmelad, lika osötad den med. Otroligt gott att ha på det nästintill kolhydratsfria bröd på sojamjöl och pumpafrön jag har en sjuk craving efter.. 
Och när jag ändå var igång blev det en stor dos med nässelpulver också.

Eftermiddagen ägnades i köket accompagnierat av ett gott glas organiskt rödvin och skapande av lyxig mat som gör Kroppen gott. Mitt mål har den senaste tiden varit att äta upp mig ett par kilo - det har gått sådär, men mycket god mat har det blivit. 

Det är nu bara dagar kvar till nästa ingrepp. Jag är stark, laddad och fylld av kraft. 

Jag äter som en häst, är hungrig precis hela tiden och ser att Kroppen fyller på sina reserver. Min Kropp och min Hjärna är bästisar igen - de VET att de måste hålla ihop för en gemensam strategi i den slutgiltiga striden mot Inkräktaren. 

De sista dagarna innan min operation bor vi i Paradiset. 

Sover, tränar och laddar. Med nässlor och rabarber.. Det känns bra - I am back on track... 

Love / Cat 

RECOVERY...

En sak är säker. Hade jag inte varit i den form jag är så hade min story blivit helt annorlunda. 

Hade jag dessutom vetat omfattningen av ingreppet - så hade jag nog inte åkt dit. 

Om man bortser från det faktum att man kan klanta sig rejält kring något så viktigt som adekvat smärtlindring, så måste jag ändå ge en eloge till de som var involverade i min vård. Framförallt de kirurger som såg till att ALLA spår av mina metastaser nu är borta. 

LYCKA!!

Ända sedan jag fick min diagnos i September, eller egentligen ända sedan jag förstod att min situation var riktigt allvarlig, har jag metodiskt och systematisk ägnat mig åt det jag verkligen kan. 

Jag har minutiöst tränat, sovit och ätit exemplariskt. De första månaderna uteslöt jag allt som snabbt omvandlas till socker - frukt, vin och bröd. Mjölkprodukter, vetemjöl och socker äter jag ju inte sedan många år, men det finns så mycket annat i kroppens kemifabrik man bör tänka på vid en cancerdiagnos. 

Socker är cancercellerna främsta bränsle, så mitt mål med kosten var givetvis att svälta ut cellerna med kost baserad på protein och fett. Jag har sett till att tillgodose mina vitamin och mineralbehov och även använt kosttillskott som reglerar immunförsvar och leverrening. 

När jag skrevs in på Huddinge sjukhus var min kropp så förberedd den bara kunde. Min hjärna också. Tillsammans har vi en pakt, Kroppen, Hjärnan och jag, där målet bara är att förinta Inkräktaren. 

Det har varit några snubbeltrådar på vägen, men egentligen inga som givit några bestående men - mer saker som gjort att jag blivit ännu mer fokuserad på min resa. 

Om man bortser från den smärtchock Kroppen fick ta stryk av och istället fokuserar på hur min Kropp återhämtade sig i form av läkning, behov av smärtlindring och hur mina värden sett ut, så var de alla överens. 

Jag har haft en rekordsnabb återhämtning, där blodvärden och syresättning var tillbaka i full funktion efter några dagar. Väl hemma påbörjade jag även, på eget bevåg, en rejäl nedtrappning av allt morfin. 

Jag är nu nere på mindre än 1/4 av den rekommenderade dosen, ibland nästan inget alls. Jag har tränat mitt första pass i gymmet. Ett rätt gulligt ett - med 1 kg hantlar och ägnat en stund åt att kliva upp och ned på en 25 kg viktplatta. Jag går i uppförsbackar varje dag - allt för att få upp min kondition. 

Det är i skrivande stund 3 veckor sedan min operation. Såret har läkt otroligt fint och känns redan mjukt och följsamt. Jag är stark i både Kropp och Själ och evinnerligt tacksam över mina val. Tacksam över att mitt beslut om att se denna resa som en utmaning i att verkligen optimera min fysiska och mentala form, diagnos och ålder till trots. Tacksam över att jag har en Kropp som egentligen vill mig väl och just nu kompenserar mig rejält som ursäkt för att Inkräktaren fick fotfäste. 

One down - and one to go - nu är det första ingreppet gjort och planeringen inför nästa ligger runt hörnet. 

Fortfarande med kortsiktiga mål - mitt mål just nu är inte att bli frisk, utan att för varje dag vinna en seger. Den segern att se mig själv i ögonen i spegeln och se den starka glöd av fightingspirit som lyser där. 

Att fortsätta vara både eremit och egoist, med bara mig själv i fokus. 

Och fortsatt leva efter mantrat - det finns inget som är omöjligt - det omöjliga tar ibland bara lite längre tid. 

Nu jäklar liksom..

Love / Cat 

THINGS THAT MAKES YOU HAPPY...

Finns det någon som säger att man måste vara olycklig för att man har en diagnos? Just nu är jag nyfiken på hur alla andra med cancer, har det. Eller egentligen inte då jag för närvarande är extremt fokuserad på mina framtida mål. Så hårt fokuserad att jag nästan blivit en eremit. Med nyfiken menar jag att jag under hela perioden från det att domen föll och käftsmällen kom, den där dagen i September aldrig ens vänt den andra kinden till. Jag har varken tittat bakåt eller ens åt sidan. Jag har bara gått rakt fram med samma starka vilja och vinnarskalle. Det är först nu jag undrar hur andra tänker och reagerar över sin sjukdom.. Nyfiken på om.. 

.. de är rädda? Olyckliga? Hur får de dagarna att gå? Sover de gott på natten? Jag är fortfarande inte riktigt där än, i något beslut som att t ex läsa om andra eller kanske t.o.m fråga någon. Jag tror egentligen inte att jag vill veta. Jag vill fortsätta min egen resa på mitt eget sätt även om en stor förändring skett sedan den började. Jag har sällan mått så bra eller varit så lycklig. På riktigt.. 

Det går inte en dag utan att jag skrattar, njuter, lever och verkligen gör precis det som känns rätt i hjärtat. Jag tycker till och med att det jag äter och dricker smakar bättre och älskar verkligen att vakna upp till en ny dag. Jag tar ingenting för givet och har lärt mig att uppskatta det jag har. Även om jag i skrivande stund inte har en aning om hur resan slutar så är jag så otroligt tacksam för precis allt jag har. För det är väl det enda man vet - att INGEN vet någonting om morgondagen. Att ha min familj och min helt fantastiska man vid min sida gör allt så mycket lättare - jag och O har helt enkelt ändrat vår Livsplan till att Leva här och NU även om vi fortfarande har en mer långsiktig plan. Att fylla dagarna och agendan med skratt och glädje är det viktigaste för mig just nu. VARJE dag ägnas åt att känna efter. Ibland är jag igång ifrån tidig morgon till sen kväll. Ibland blir jag kvar i sängen. Det blir liksom vad det blir. Därför summerar jag det jag gläds åt just nu här; 

Veckans glädjefnatt: 

- Vi har nu dansat Salsa ett par gånger och det är SJUKT kul!!
   Efter den första trevande gången i gympaskor har nu ett par glittrande högklackade  
   dansskor slagit rot på mina fötter.

- Jag har ägnat mycket tid i köket för att knäcka koden för den totalt sockerfria  
  kosthållningen. Senaste utmaningen är efterrätter och fredagsmys, främst till barnen - det 
  har gått lysande. 

- Jag bestämde mig för att dricka vin igen (liiiiite) när jag känner för det - JÄKLAR vad gott   
  det är..   
  Numer är det inget annat än ekologisk odlade druvor som gäller. 

- Vi blev inbjudna till Skid VM i Falun och se 5-milen - en heldag med tågresa och myyyyys..

- Vi är bjudna på 4 galet roliga 50-års fester varav en på Franska Rivieran med tema  
   White Party.. OCH ett riktigt härligt bröllop på en hästgård.. så skööönt att få ett huvudbry 
   som så enkelt handlar om vad man ska ha på sig!!!


Love / Cat

GUT FEELING...

Att stå inför det faktum att det är dags för en utvärdering ställer saker på sin spets. 

Sju behandlingar senare, en väldig massa träningspass och basbildande kost borde ju ha gjort sitt?

En stor röntgen av nästan HELA mig ska visa vart det pekar. Har tumören krympt? Ser det ut som det ska? På mitt senaste läkarbesök där mitt tjat om undersökning av det som ursprungligen var mitt problem, mynnade kontentan ut i att denna undersökning ska omfatta även detta. 

Så.. röntgen av lungor, hjärta, lever, buk, Inkräktaren SAMT att denna gång ta med livmoder och äggstockar står på agendan. 

Jag har sedan en tid läst mycket om enteriska nervsystemet. Det system som förbinder magen och hjärnan och kallas även för bukhjärnan. Mycket intressant. Mer om detta vid ett annat tillfälle. 

Maggropskänslan säger att det går bra. För det måste det ju, eller hur? 

Love / Cat 

ROUND 7 - ME VS THE INTRUDER

Efter hemkomsten från det karibiska Paradiset kändes det ändå rätt bra att ta tag i verkligheten igen. 

Det var dock ingen självklarhet att jag skulle få fler behandlingar då närvaron av läkarbesök lös med en riktigt röd frånvarolampa. Min resa i kemikalieland har varit en av de mest snirkliga och kringelikrokiga jag någonsin upplevt. Inte bara den fysiska påfrestningen, den har förlöpt galant och friktionsfritt sånär som på ett par snubblande steg här och där. 
Nej, jag menar den psykiska påfrestningen - att verkligen vara tvungen att släppa kontrollen och ändå mer än någonsin ha stenkoll på min berg-och-dalbane agenda. 

Väl hemma efter magiska dagar lyfte jag luren för att uppdatera mig på PLANEN. Planen som ska ta Inkräktaren till landet på andra sidan medvetandet. 

Och, jodå, visst sa maggropen till igen. Precis som jag hade på känn den där fredagen så hade ju kallelsen ännu en gång uteblivit. Cellgiftsbehandling nr 7 bokad på måndag med förberedande provtagning samma dag som jag ringde. SUCK. 

Det sägs ju att man ska undvika stress och orosmoment. Att Kroppen ska hållas basisk och lugn. 

Då jag självklart inte ens var i närheten av en vårdcentral så resulterade dagens samtal i en hisnande snabb taxiresa till och från tanten-med-nålen-som-denna-gång-fullkomligt-krossade-min-ven. 

Mina prover har inte en enda gång avvikt från de riktigt bra värdena. Så heller inte denna gång. Den sjunde påsen slank in med sitt vanliga varningsord till Inkräktaren. DÖ eller flytta liksom. 24 timmar senare återgick Livet till det vanliga. Hård träning - Petnoga mat - och en sömnkvot som skulle göra ett barn avundsjuk.

Nu väntar ett framtjatat besök hos läkaren - en ny en såklart. Håll en tumme för att det börjar dra ihop sig till den efterlängtade attacken - den som för alltid ska avlägsna de där cellerna som gaddat ihop sig. 

Licenced to Kill... typ.. 

Love / Cat 

HOPE..

 Jag har en vän - en väldigt speciell vän som jag känner att jag måste berätta om. 

Vivi och jag har känt varann några år och lärde känna varann i samband med ett gäng som hängde på fredagar på Aw´s, trevliga temafester och annat bus. När vi lärde känna varann var vi båda singlar och vi fann varann på det där speciella sättet som man gör med vissa människor. 

Vi har egentligen aldrig umgåtts, bara vi -  och heller inte hörts av under några långa samtal eller ens via mail. Vi har en annan typ av kommunikation som bara vi förstår och som betyder väldigt mycket för mig. 

Vi är lika på många sätt - jag och Vivi,  och ändå väldigt olika. Det är det som är det coola - att man kan gilla varann utan att varken behöva nöta ut varann eller varken ses eller höras, utan man bara vet. Man bara känner i maggropen att OM.... så skulle man i ett nafs kunna utveckla vänskapen till något både djupt och innerligt. 

Vivi är inte som andra kvinnor. Hon är en blandning av medium och prinsessa. Precis så är det och det är just det som gör att jag gillar henne så mycket. Den perfekta cocktailen av en vacker kvinna med mycket yta, glamour och bling-bling kombinerat med en imponerande intelligens, styrka och självdistans samt ett never-ending djup och livsperspektiv. 

Det är Prinsess-Vivi och jag som har hängt - iförda allt ifrån guldglittrande paljettklänningar på James Bond fester till Halloweenutstyrda häxor och Shedevils under Berns vackra kristallkronor. Det har varit champagne mixat med högklackat som stått på menyn.

Jag följer Vivi på Facebook precis som hon följer mig ibland. Det jag älskar just med Facebook är att man kan titta in hos fina vänner och se vad de gör trots att det går lång tid mellan varven man ses. 

När jag blev sjuk och började skriva bloggen igen uppmärksammande Vivi det och gav mig en fin och positiv feedback och uppmuntrade andra till att ta del av denna skrivna resa utan befintligt slut. Att ta del av hennes värld är att ta del av något helt annat än bara högklackat och champagne. Det innebär att du bjuds in i en värld, full av spirituella intryck och avtryck. Att arbeta som medium är INTE som att arbeta mellan 8-17. Det innebär att du har helt andra typer av arbetskompisar som ofta kommer ifrån en annan dimension. I den världen lever andar och guider som skyddar oss om vi vill och är mottagliga,  och guiderna visar oss vilken väg vi ska ta och välja, ofta med små eller ibland påtagliga tecken. 

Jag älskar den andliga världen och har alltid levt nära den med en total fascination över hur vi väljer att ta till oss det osynliga och subtila. Vissa gör det och andra inte. Vissa pratar om det och andra inte, för mig handlar det om att leva med öppna sinnen och låta det som händer.. hända. 

Jag lever just nu i ett märkligt ingemansland där jag valt att hålla min linje, med kost och träning och är självklart extra uppmärksam på allt som handlar om det som blivit min vardag. Jag läser mer än gärna artiklar kring forskning om cancer och det är många saker som blivit tydliga och klara i att mina val är precis i rätt linje. Just kosten och inställningen mentalt är oerhört viktig. 

Den senaste tiden har jag fått många signaler och ibland så starkt att jag reagerat. 

Ifrån flera av varandra oberoende källor har jag fått rekommendationen att börja använda Björkaska och Chaga - ett extrakt gjort av sprängticka. Två naturläkemedel/kosttillskott som båda med framgång används vid behandling av cancer. Jag har ju varit i valet och kvalet just inför vissa tillskott och valt att avvakta till jag hur jag vet hur tumören svarar på cellgifterna. Jag gjorde min röntgen och tog prover måndagen den 10 november. Svaren vet jag på onsdag när Rond 4 vs Inkräktaren väntar. 

Vivi och jag påbörjade nyligen en dialog på Facebook om olika saker, men som tog en annan vändning. Jag fick information om en vän till henne som använt just dessa preparat och blivit frisk med hjälp av dem. Läs mer om det på Vivis blogg här. Det som är så coolt med Vivi, är att hon med sån säkerhet bara VET att jag skulle ta till mig detta. Ni vet när man får den där häftiga känslan i hela kroppen, att något bara är så rätt - precis så känns det och övertygelsen var bara där. Så självklar. 

Tre dagar senare var beslutet ett faktum - nu sitter jag och tittar på det som är ännu ett verktyg mot min Inkräktare. Första dagen jag använde dem var i Fredags. Nyfiket låter jag nu dagarna gå och effekten att tala för sig självt. 

Det sista som överger en människa är hoppet. Jag har en stark tilltro till varför mina Livsguider och vägvisare lät mig få dessa verktyg. Och just för att budskapet kom via Vivi så är jag henne evigt tacksam  - för hon känner min guide på ett sätt jag inte ens själv gör. Ännu... Tacksam över att man ibland måste vara och tänka outside the box - och att ha förmånen att bli påmind om det av en cool Prinsessa - ja.. då kan det ju inte bli annat än bra... 

Livet är bra förunderligt och häftigt, oavsett vilken dimension av det vår hjärna väljer att ta in, eller hur? 

Love / Cat 

FREEDOM..

Vad är egentligen frihet? 

Idag tar man friheten för given just för att man ofta kan avnjuta den när man vill. OM man nu lär sig lyxen av att utveckla den känslan. Många av oss fastnar i ett scenario där vi inte riktigt njuter av Livet kan jag känna. 

Nu menar jag inte heller den typ av frihet det skulle innebära att inte behöva gå till jobbet eller kämpa på med alla de där måstena som man lagt sig till med av någon outgrundlig anledning.

Jag menar.. Frihet. På riktigt. 

Det är en märklig känsla att skriva in sig på Radiumhemmet och ligga där med ett inplanerat schema som slaviskt ska följas. Tre dagar senare åker man hem med ett digert behandlingsprogram med injektioner, cortison m.m. som ska bli en del av nedtrappningen efter varje kur. 

Denna gång blev det precis som jag befarat - det kändes helt annorlunda att vara där inne, förmodligen bidrog det ju att min start i veckan blev lite annorlunda. (Läs gärna "Round 3" inlägget) Väl inlagd kom jag på mig själv med att bli totalt asocial och dra för de blå skynken som avskiljer mig från "de andra". I min kokong läser jag, jobbar med O och bara låter tiden gå med nedräkning till allt är klart. Jag pratar inte gärna med någon eller hänger i dagrummet. Nej - jag är en riktig ensamvarg. 

Denna gång upplever jag också att cellgifterna påverkat mer, inte på det mentala planet, nej - där är jag fortfarande stark och rustad. Men jag känner mig mer påverkad, lite illamående och har en envis Inkräktare som gör sig påmind hur illa den trivs nu när jag tagit in flyttstädningens hårda artilleri. I min värld så betyder det bara att behandlingen lyckas väl. Att det är därför det känns som att vi just nu är i närkamp, jag och Inkräktaren, Ungefär som att spraya med Radar i ett insektsbo - It Works.. Det surras ett tag i boet sedan faller de liksom bara ut och dör. 

Det var fler saker som kändes annorlunda denna gång. Det som slår mig är såklart hur många andra har det. Svårt sjuka män och kvinnor som ligger inne länge, ofta i väntan på en vårdplats för vistelser i kanske upp till månader och vad vet jag, år..

Många som hamnar här är obotligt sjuka vilket jag bestämt inte ska få påverka mig. När jag är i min bubbla så känns det som att jag är fången, men bara för ett litet tag. Jag kan veckla ut mina vingar och flyga därifrån till Friheten när behandlingen är över. På riktigt. 
Jag följer min strategi och låser ute omvärlden med fokus på min egen resa. Det viktigaste just nu är att bara följa den linje jag beslutat är min. 

Att bli sjuk mitt i Livet kan säkert bli ett fängelse om man låter det bli det. Det är nog ganska lätt att hamna mitt i en oerhörd kris där man tappar kontrollen över vart Livet är på väg. Att känna sig fångad av sjukdom och begränsningar. Vilket i och för sig inte är så konstigt.

För mig var det nog mer så att sökandet efter felet innan min diagnos kom - DET var fruktansvärt jobbigt. När jag nu vet vad jag har i min kropp är det mycket enklare att följa planen. Låter det konstigt? Varför jag valt detta tänk är för att det finns INGEN annan som är precis som jag. Det gör att jag självklart väljer det jag stenhårt tror är bästa sättet att bli frisk på för mig.  

DET är frihet på riktigt för mig - att njuta av att vakna varje morgon, träna, äta som jag gör och disciplinerat följa behandlingsplanen. En dag läggs till en annan och tiden är snart inne för första beskedet i hur det gått. Frihet för mig - är att känna tryggheten i att fatta mina beslut själv och känna mig helt tillfreds med det. Målmedvetet och planerat. 

Om det är någonting jag aldrig kommer ge avkall på när detta är över - så är det njutningen i att få tillbaka sin kropp & själ. Att alltid lyssna på den inre rösten i vad som är bra och viktigt. Att alltid leva i nuet fullt ut och inte fundera så länge på nästa steg. Att få tillbaka friheten i att inte behöva planera allt utifrån ett tillstånd utan bara utifrån det man vill berika sitt liv med. Just do it, liksom.. Som jag längtar.

En frisk människa har tusen önskningar - den sjuke har bara en.. Wish me luck.

Love / Cat 

THE HAPPY HANGOVER..

Det vore synd att säga att jag fått en rutin på detta nu. Det tänker jag aldrig underkasta mig. Men för varje dag, för varje steg och efter varje behandling så lär jag mig förstå hur min Kropp reagerar på behandlingen och på cellgifterna. 

Efter två behandlingar och i väntan på den tredje, lägger jag erfarenhet, åsikter, tankar i min ryggsäck och framförallt - är jag mer och bättre rustad inför hur jag på bästa sätt ska överlista Inkräktaren. 

Jag vet exakt hur jag mår dag för dag och lägger upp en plan för att hantera det ännu bättre. 

Dag 10 efter påbörjad behandling kommer den - den riktiga Baksmällan. Denna gång blev den mer hanterbar då jag nu var rustad med smärtstillande i förebyggande syfte. 
Den som då händer är att jag dag 9 börjar känna av en molande värk i ryggmärgen som går upp i huvudet och nacken. Dag 10 är det fullt ös - då vaknar jag av att en flodhäst satt sig i ansiktet och vägrar resa på sig. Baksmällan är INTE bara fysisk, jag bli otroligt låg, gråtmild och väldigt trött. Värken sprider sig likt en influensa och sätter sig i leder, benhinnor och allt bara gör ont och är olustigt. 

Denna gång var jag så förberedd. Jag hade till och med bokat en date med Biverkningen i agendan.. Det som händer är egentligen inte att jag reagerar på cellgifterna, vilket man skulle kunna tro. Det som händer är att jag reagerar på en kombination av den injektion med Neulasta - ett läkemedel som stimulerar produktionen av vita blodkroppar i ryggmärgen samt att allt det cortison jag får, går ur Kroppen. 

Det är viktigare än någonsin nu att träna, hålla endorfinerna igång samt se till att Kroppen är så basisk den bara kan för att hålla endorfinerna höga och inflammatoriska reaktioner låga. Denna gång gick det galant. Det enda som hände var att jag fick en ordentlig huvudvärk som gav med sig först efter rätt stor dos kodein. 

Jag håller mig på en minimal nivå av läkemedel - allt för att spara och vårda levern. Det är ju den som tar hand om mina tumörceller som bryts ned av cellgifterna. Det har liksom blivit en liten sport här hemma, att boosta levern - och jag och maken turas om att ha stafettpinnen.  

Vin känns alltmer avlägset - vilket alla som känner mig VET, är mycket märkligt.. 

Från Partypingla som älskar Bubbel och årgångsviner, till en envis, målmedveten & lite stridslysten soldat där planeringen av Cancerdieter just nu är bästa festen! 

Efter första behandlingen gjordes omfattande blodanalyser för att testa mitt immunförsvar. Jag blir extremt infektionskänslig i samband med Baksmällan (tack för den liksom) och borde sitta hemma och trycka för att undvika riskerna. I min värld, finns det inget som sunt förnuft, handtvätt och handsprit samt att undvika och kramas kan ersätta. Mår jag bra och känner mig stark, finns det inget som är så härligt energigivande som att få träffa människor, skratta och att försöka leva som vanligt. 

Inför behandling nr 3 har man uteslutit de flesta provtagningarna, endast en återstår två dagar före behandling. Man har uteslutit dem för att mina värden har legat på topp vid samtliga tillfällen. 

Den som också bidrog lite extra till min Happiness denna gång var att jag fick svar på den senaste CT scanningen. Jag har inga.. läs INGA metastaser, alltså dottertumörer i mina lungor! Jag vet att min cancer är spridd. Man hittade två metastaser i levern i Juni - den goda nyheten även här, är att de har avstannat, inte spritt sig och inte vuxit mer! 

LYCKA!!! Det är svårt att beskriva hur det känns mitt i allt - men någonting hände uppenbarligen i Kroppen efter att jag fattade beslutet att ändra livsstilen totalt i somras. 

Jag börjar varje dag med citronvatten, en smoothie gjord på aminosyror, broccoli, vetegräs och supergreens. Lite färska blåbär på det så är drinken klar. 

Till det tar jag glutamin, bikarbonat, Lactobaciller och Enzymer samt krillolja. 

Summasummarum - basbildande och antiinflammatoriskt - en riktigt bra start på dagen. Förödande för Inkräktaren.. 

Enzymerna och aminosyrorna är otroligt viktiga för optimal funktion av nedbrytning av föda samt att man stödjer leverns reningsfunktion. Glutamin och lactobaciller för immunförsvar och fungerande mag och tarmhälsa. 

Min kost är inte längre helt vegansk. Den är det uteslutande när jag ligger inne på sjukhus. Jag äter lax och annan fisk och någon gång kyckling. Men basen är grön med nötter på toppen. Jag känner i min Kropp vad den mår bra av - efter min stora utrensning under 6 veckor ligger nu min vikt stabilt. Jag väger 5 kg mindre än i somras, men Kroppen mår utmärkt. 

Min träning är en kombination av cardio och styrka. Jag använder exakt samma vikter och tränar även under tiden jag ligger inne. Jag försöker att undvika det när jag är uppkopplat med mediciner - det skulle nog se rätt kul ut att trassla in sig i slangarna när man försöker träna inför nästa års målsättning. Skulle det vara så att cellgifterna läcker ut, måste man saneras. På riktigt alltså. Saneras. Kläderna slängs, och man behandlas som om man besökt Tjernobyl. 

Nåväl. So far so good. Just nu känner jag mest en eufori över mina Baksmällor. Blir det inte värre än så kan man ta det hela med ro. 

Jag trodde aldrig att jag skulle säga så. Att jag kan bli lycklig över en sådan sak.. 

The Happy Hangover... 

Love / Cat

THE NEXT ROUND..

Så var det då dags igen. Andra ronden mot Inkräktaren. Inskrivning 8 oktober efter en avstämning med min onkolog. 

Jag fick träffa en ny läkare då "min" är på konferens. Nåväl. Hon verkade insatt och påläst i mitt fall, gick igenom mina prover och återigen - alla prover är jättebra. Det som slår mig är att det är just det jag finner så märkligt? Jag har en ovanlig cancertumör inne i buken, i muskulaturen med metastaser, alltså dottertumörer i lever och inte ett enda prov är avvikande. Jag har genomgått en Tjernobyliknande genomsköljning rakt in i blodet där kärlen sett till att blandningen hamnar i vartenda skrymsle och vrå. Jag har haft biverkningar med värk i skelettet, tappat allt hår och har ett immunförsvar som in princip varit på botten och vänt. Mina celler borde vara så påverkade att NÅGONTING syns. 

Men det GÖR det inte, är inte det märkligt. Det gör mig än mer övertygad om vikten att förebygga sin hälsa och lyssna på kroppens tidiga signaler. Det ska tydligen MYCKET till för att man via denna typ av provtagning ska kunna spåra rätt ordentliga fel och sjukdomar. Backar jag bandet så vet jag ju så väl när mina första egna tecken började.  

Det positiva är ju ändå att mina reningssystem fungerar optimalt och att jag är stark nog att återhämta mig. Men det som känns lite olustigt i tanken är ju att man tydligen man utveckla sjukdomar som egentligen knappt märks trots att de är långt gångna.

Vad hade hänt om jag varit några kilon tjockare? Då kan jag garantera att jag inte känt knölen utan förlitat mig på att min diagnos var myom i livmodern som skulle avlägsnas kirurgiskt "så småningom". EFTER att jag följt läkarens ordination om att äta hormoner för att få ordning på mina problem.

Nu har jag ännu inte skrivit den LÅNGA versionen om hur allt detta började. Jag har haft fullt upp med att finna mig i min nya situation, men tro mig. Den kommer. Hur man i mer än två långa år sökt hjälp och istället blivit ett experiment för någons "kunnande" när man istället hade kunnat hittat felet mycket tidigare med rätt enkla medel. Ett cellprov, ett enkelt blodprov för en blodstatus eller en scanning. Nu blev det inte så utan enkelheten byttes ut mot det tunga artilleriet då min väntan övergick i en visshet om att något allvarligt hann hända. De första jag gjorde när jag skrevs in var att ta bort hormonbehandlingen, efter att ha frågat min onkolog. Det beslutet har absolut inte påverkat någonting. Alls. Det känns bara som en lättnad att slippa den manipulationen i kroppen.

Trots detta så känner jag ändå det där märkliga lugnet. Jag har aldrig sett möjligheten att jag kan dö som en option. Åtminstone inte nu. 

Alla ska vi ju den vägen vandra någon gång, men jag känner så starkt att jag har så mycket kvar att åstadkomma, så det är inte min tur. Min livsresa får istället en helt ny dimension där jag vet att jag kommer kunna gör något gott av detta. Att berätta är en viktig grundsten, att berätta om tankar, känslor och om Livet, hur det ter sig när vägskälet blev lite mer hardcore. 

Att välja den starka, raka vägen med fokus på just Livet, eller att lägga sig ned och tycka synd om sig själv och låga de negativa energitjuvarna få blomstra fritt. För mig är valet enkelt. 

Det finns de som säkert tycker att jag är märklig. Det hoppas jag, då blir det kanske mer intressant att följa min resa med alla dess snirkliga vägar. Jag själv föredrar att läsa om de där magiska människorna som hittar styrka i situationer, där andra istället blir sin diagnos. 

Man kan vara sjuk och stark - Livet är ju långt ifrån slut - då är det än mer av vikt att ta kontroll över Livet, skratta, njuta och dra ut på varje dyrbar sekund. 

Så är det även i dag, på tredje dagen av min andra kur. Denna gång i en sal med 3 andra människor. Och gudarna ska veta, jag känner mig som en katt bland hermelinerna. 
Behandlingen går bra, jag får snart min sista godispåse innan hemgång som blir någon gång i kväll. Den rigorösa kontroll som pågår under hela behandlingen har mest fokus på min vätskebalans. Det är ett evigt drickande och kissande och vägande. pH värde och blodstatus mäts. Jag vägde in på 49,6 kg och väger som mest 53,9 - då blir det vätskedrivande utan pardon. Urinens pH skall vara över 7.0 och jag hamnar allt som oftast kring 6. Målet är liksom att jag inte ska vara sur och tjock helt enkelt. 

Denna gång har jag varit upp och rört på mig massor, tränat i motionsrummet och sett till att kroppens cirkulation är igång. Löpning, roddmaskin och fria vikter samt yoga. 
Det ställer en del krav på den egna förmågan att sova bland människor som är svårt sjuka med värk hela natten, så jag har sett till att få sömntabletter för att få min så nödvändiga sömn så gott det går. Första natten bet det inte alls, jag var vaken till 01:30 och vaknade 05:00. I natt har jag sovit från 23:00 till 07:30 sånär som på medicin och kisspauser under natten. Här väcks man mitt i natten om inte "vätskelistan" är i balans. Minst 400 ml kiss per 4-timmarsperiod, annars jäklar, liksom.

Mitt beslut mellan dessa behandlingsperioder är också att jag inte tar några andra rekommenderade läkemedel alls. Jag byter ut magmedicinen Omeprazol till Glutamin istället och ser till att basa kroppen redan från start. Citronvatten med bikarbonat är startshoten följt av en smoothie på vatten, risprotein med avgiftande aminosyror, gurka, selleri, broccoli och blåbär. Jag har även Mighty Greens, ett pulver på bl a vetegräs, chlorella, sprirulina och en massa torkade nyttigheter som rödbeta, alger m.m. Innehållet i drinken kan variera men basen är alltid densamma. För att få detta att fungera har jag med mig egen mixer och har alltsom ofta rätt intressanta diskussioner med framförallt dietisterna här. Min kost i övrig är renodlat veganskt. O har med sig färska bär som hallon och blåbär och ser till att jag blir sjukt ompysslad. VAD hade jag gjort utan honom? Min bästa vän och stöttepelare som finns vid min sida så mycket det går här uppe. Han gör mig lugn, harmonisk, glad och lycklig. Det känner kroppen. Som jag skrev tidigare så finns det några enkla regler att förhålla sig till enligt min regelbok. 

Cancerceller älskar stress, oro och sur miljö i kroppen. Cancer är en riktig liten gottegris och älskar socker och de kolhydrater som snabbt omvandlas till energi. 

Det gör att jag fortfarande lever under, en i andra människors ögon, en rätt extrem diet med lite hokuspokus ovanpå det. Det enda jag gör avkall på är just antioxidanter. Det finns inga studier på att antioxidanter INTE skyddar även cancerceller, vilket gör att jag avvaktar dessa under min kur. Att äta viss frukt och bär med lågt glykemiskt index är dock ok. Det får räcka. Min kost är så näringstät att jag inte oroar mig för att få i mig tillräckligt. 

I skrivande stund sattes sista droppvändan in. Skönt. Jag längtar hem, hem till min underbara familj. Jag måste ändå säga att jag på ett lite märkligt sätt ser fram emot dessa sjukhusvistelser. Jag har all tid att skriva, läsa och fundera över livet. Dagarna och timmarna går fort - det är snart dags att åka hem. Jag känner mig också väl förberedd på hur tiden efteråt kommer se ut och kan planera för detta. Det sägs att man desto längre tiden går, kan bli väldigt trött och påverkad, men so far so good. Jag mår jättebra, är pigg och har ju inte ont någonstans. Såret efter port a cathen har läkt fint, så nu tränar jag för fullt igen. Jag trivs faktiskt jättebra utan hår. Att bli så där glamoröst ubersnygg i håret tar typ en minut. EN MINUT! Jag kan inte sticka under stol med att tanken just nu är att kanske fortsätta det låta vara så. Alla dessa timmar man ägnar åt sitt hår (eller inte jag då kanske som är rätt lat på den fronten) men man tänker på det i alla fall. Nu är det en kort massage av hårbotten på med peruken så är det klart!! 

Jag har haft turen (än så länge) att få behålla ögonbryn och fransar. Men vad fasen - ramlar de så får man väl öva på att måla dit nya istället. Allt ordnar sig på något vis. Jag känner mig fin och kvinnlig ändå och har ägnat tid åt att pyssla om mig själv härinne. 

Livet handlar ju egentligen inte om hur man har det... Utan hur man tar det. 

Och jag tar det här... Bra.. 

Nu är det nedräkning till utskrivning och en ljuvlig helg på landet.. 

Lova / Cat