LAB KITCHEN..

Det stökas rejält i det Rytterska köket. 

Nu ska liksom framtiden skapas där Kroppen och cellerna ska näras med det bästa bränslet. Planen är att ta allt steget längre. Att inte bara laga all mat från grunden och baka eget bröd - nu ska även allt som används på Kroppen tillverkas. 

Här innefattas tvålar, hudvård och schampoo. Jag är så innerligt trött på kemikalier av alla slag även det givetvis är skillnad på vad cellgifter gör med Kroppen och en vanlig tvål. 
Men man VET ju aldrig.. Alla bäckar små.. Och just nu känns det viktigt att utveckla det frö som ligger och gror.

Det här med maten - det är sen gammalt. Sedan mer än 30 år har jag haft ett genuint intresse för kost och betydelsen av macro- och micronutrienter. Jag har flera utbildningar inom kostkunskap och är framförallt fördjupad inom de alternativmedicinska lärorna. 

Kinesisk medicin, örtmedicin och ortomolekylärmedicin. Kostens betydelse på cellnivå. 

Jag har föreläst på skolor och utbildningar i många år och tidigare arbetat på klinik med att balansera hud- och magproblem. Med hjälp av min kunskap om Kroppens behov och brister. 

Jag är också oerhört intresserad av energimedicin. Utan att fördjupa mig i det något närmare så handlar det om att lära sig ta tillvara på vår Livsenergi. Vår Qi - vår urkraft där vi ska undvika alla former av onödigt läckage. Lite så som min livsfilosofi är. Var glad och lycklig. Var ledsen, arg eller fundersam. Men inte för länge. All stagnation, hög som låg - leder till obalanser i vårt energiflöde som i slutändan utvecklas till sjukdom. Fysisk eller psykisk. 

Nu tänker du säkert - men hur är det möjligt att människan (läs jag) får en så svår diagnos med den kunskapen? Tja - med facit på hand borde jag tagit tag i saker med hårdare medel. Jag märkte mina första symptom redan 2012 men fick ingen hjälp då mina symptom avfärdades som naturliga och diffusa. Jo, tjena... 

Idag kan jag känna att allt sker av en anledning. I alla fall väljer jag att se det så. Det gör att jag kan använda även den kunskapen till att fortsätta följa min övertygelse. 

Övertygelsen om att vi med rätt kost, rätt inställning och insikter om våra genetiska svagheter kan bygga starka, hållbara kroppar. Att med rätt "verktyg" kunna hitta tecken på förestående hälsoproblem och mota "Olle i grind". 

Med dagens sjukvård och labtester måste vi i princip ha utvecklat sjukdom för att kunna se avvikelser. Inget konstigt med det. Så är det och så ser det ut. Men i min värld skulle det kunna se helt annorlunda ut. 

Jag har haft turen att ha en stabil grundplåt att stå på. Fysiskt, mentalt och kunskapsmässigt. Att återhämta sig efter mina gigantoperationer, att rida ut stormarna när HELA Kroppen är förgiftad av kemikalier och att låta mentala mantran styra - This to shall pass - kräver också kvalitativt bränsle. Då duger ingen skitmat eller sockersötad dryck. Då får det kosta. Jag menar inte i pengar utan i engagemang.  Rena, näringsrika råvaror där varenda detalj är genomtänkt OCH välsmakande. Att låta alla sinnen njuta. Detta i kombination med ett oerhört vältränat psyke. En Hjärna med alla tankebanor i god kondition. Positiva tankar och en målsättning att utesluta stress. Omöjligt? Inte alls. 

Sedan många år har jag valt att utesluta vitt raffinerat socker, vetemjöl och mjölk. Det råder så mycket diskussioner kring det här med socker och cancer. Jag har min övertygelse. De jag mött inom onkologin har sin. Eller - den riktiga sanningen handlar ju egentiden om vad de FÅR säga. Här handlar allt om vetenskapliga studier och evidensbaserad information. 

Därför känns det högaktuellt att rota lite i detta. Jag menar - nu när jag står på andra sidan min diagnos. Oerhört spännande saker det här med vad vi programmerar våra celler med. 
I köket laborerar jag med halva sanningen. Hur jag programmerar och föder mina hjärnceller - ja, det är en annan story.

Nu väntar tvålkok och glutenfritt knäckebröd! 

Love /Cat 

RECOVERY...

En sak är säker. Hade jag inte varit i den form jag är så hade min story blivit helt annorlunda. 

Hade jag dessutom vetat omfattningen av ingreppet - så hade jag nog inte åkt dit. 

Om man bortser från det faktum att man kan klanta sig rejält kring något så viktigt som adekvat smärtlindring, så måste jag ändå ge en eloge till de som var involverade i min vård. Framförallt de kirurger som såg till att ALLA spår av mina metastaser nu är borta. 

LYCKA!!

Ända sedan jag fick min diagnos i September, eller egentligen ända sedan jag förstod att min situation var riktigt allvarlig, har jag metodiskt och systematisk ägnat mig åt det jag verkligen kan. 

Jag har minutiöst tränat, sovit och ätit exemplariskt. De första månaderna uteslöt jag allt som snabbt omvandlas till socker - frukt, vin och bröd. Mjölkprodukter, vetemjöl och socker äter jag ju inte sedan många år, men det finns så mycket annat i kroppens kemifabrik man bör tänka på vid en cancerdiagnos. 

Socker är cancercellerna främsta bränsle, så mitt mål med kosten var givetvis att svälta ut cellerna med kost baserad på protein och fett. Jag har sett till att tillgodose mina vitamin och mineralbehov och även använt kosttillskott som reglerar immunförsvar och leverrening. 

När jag skrevs in på Huddinge sjukhus var min kropp så förberedd den bara kunde. Min hjärna också. Tillsammans har vi en pakt, Kroppen, Hjärnan och jag, där målet bara är att förinta Inkräktaren. 

Det har varit några snubbeltrådar på vägen, men egentligen inga som givit några bestående men - mer saker som gjort att jag blivit ännu mer fokuserad på min resa. 

Om man bortser från den smärtchock Kroppen fick ta stryk av och istället fokuserar på hur min Kropp återhämtade sig i form av läkning, behov av smärtlindring och hur mina värden sett ut, så var de alla överens. 

Jag har haft en rekordsnabb återhämtning, där blodvärden och syresättning var tillbaka i full funktion efter några dagar. Väl hemma påbörjade jag även, på eget bevåg, en rejäl nedtrappning av allt morfin. 

Jag är nu nere på mindre än 1/4 av den rekommenderade dosen, ibland nästan inget alls. Jag har tränat mitt första pass i gymmet. Ett rätt gulligt ett - med 1 kg hantlar och ägnat en stund åt att kliva upp och ned på en 25 kg viktplatta. Jag går i uppförsbackar varje dag - allt för att få upp min kondition. 

Det är i skrivande stund 3 veckor sedan min operation. Såret har läkt otroligt fint och känns redan mjukt och följsamt. Jag är stark i både Kropp och Själ och evinnerligt tacksam över mina val. Tacksam över att mitt beslut om att se denna resa som en utmaning i att verkligen optimera min fysiska och mentala form, diagnos och ålder till trots. Tacksam över att jag har en Kropp som egentligen vill mig väl och just nu kompenserar mig rejält som ursäkt för att Inkräktaren fick fotfäste. 

One down - and one to go - nu är det första ingreppet gjort och planeringen inför nästa ligger runt hörnet. 

Fortfarande med kortsiktiga mål - mitt mål just nu är inte att bli frisk, utan att för varje dag vinna en seger. Den segern att se mig själv i ögonen i spegeln och se den starka glöd av fightingspirit som lyser där. 

Att fortsätta vara både eremit och egoist, med bara mig själv i fokus. 

Och fortsatt leva efter mantrat - det finns inget som är omöjligt - det omöjliga tar ibland bara lite längre tid. 

Nu jäklar liksom..

Love / Cat 

THINGS THAT MAKES YOU HAPPY...

Finns det någon som säger att man måste vara olycklig för att man har en diagnos? Just nu är jag nyfiken på hur alla andra med cancer, har det. Eller egentligen inte då jag för närvarande är extremt fokuserad på mina framtida mål. Så hårt fokuserad att jag nästan blivit en eremit. Med nyfiken menar jag att jag under hela perioden från det att domen föll och käftsmällen kom, den där dagen i September aldrig ens vänt den andra kinden till. Jag har varken tittat bakåt eller ens åt sidan. Jag har bara gått rakt fram med samma starka vilja och vinnarskalle. Det är först nu jag undrar hur andra tänker och reagerar över sin sjukdom.. Nyfiken på om.. 

.. de är rädda? Olyckliga? Hur får de dagarna att gå? Sover de gott på natten? Jag är fortfarande inte riktigt där än, i något beslut som att t ex läsa om andra eller kanske t.o.m fråga någon. Jag tror egentligen inte att jag vill veta. Jag vill fortsätta min egen resa på mitt eget sätt även om en stor förändring skett sedan den började. Jag har sällan mått så bra eller varit så lycklig. På riktigt.. 

Det går inte en dag utan att jag skrattar, njuter, lever och verkligen gör precis det som känns rätt i hjärtat. Jag tycker till och med att det jag äter och dricker smakar bättre och älskar verkligen att vakna upp till en ny dag. Jag tar ingenting för givet och har lärt mig att uppskatta det jag har. Även om jag i skrivande stund inte har en aning om hur resan slutar så är jag så otroligt tacksam för precis allt jag har. För det är väl det enda man vet - att INGEN vet någonting om morgondagen. Att ha min familj och min helt fantastiska man vid min sida gör allt så mycket lättare - jag och O har helt enkelt ändrat vår Livsplan till att Leva här och NU även om vi fortfarande har en mer långsiktig plan. Att fylla dagarna och agendan med skratt och glädje är det viktigaste för mig just nu. VARJE dag ägnas åt att känna efter. Ibland är jag igång ifrån tidig morgon till sen kväll. Ibland blir jag kvar i sängen. Det blir liksom vad det blir. Därför summerar jag det jag gläds åt just nu här; 

Veckans glädjefnatt: 

- Vi har nu dansat Salsa ett par gånger och det är SJUKT kul!!
   Efter den första trevande gången i gympaskor har nu ett par glittrande högklackade  
   dansskor slagit rot på mina fötter.

- Jag har ägnat mycket tid i köket för att knäcka koden för den totalt sockerfria  
  kosthållningen. Senaste utmaningen är efterrätter och fredagsmys, främst till barnen - det 
  har gått lysande. 

- Jag bestämde mig för att dricka vin igen (liiiiite) när jag känner för det - JÄKLAR vad gott   
  det är..   
  Numer är det inget annat än ekologisk odlade druvor som gäller. 

- Vi blev inbjudna till Skid VM i Falun och se 5-milen - en heldag med tågresa och myyyyys..

- Vi är bjudna på 4 galet roliga 50-års fester varav en på Franska Rivieran med tema  
   White Party.. OCH ett riktigt härligt bröllop på en hästgård.. så skööönt att få ett huvudbry 
   som så enkelt handlar om vad man ska ha på sig!!!


Love / Cat

GUT FEELING...

Att stå inför det faktum att det är dags för en utvärdering ställer saker på sin spets. 

Sju behandlingar senare, en väldig massa träningspass och basbildande kost borde ju ha gjort sitt?

En stor röntgen av nästan HELA mig ska visa vart det pekar. Har tumören krympt? Ser det ut som det ska? På mitt senaste läkarbesök där mitt tjat om undersökning av det som ursprungligen var mitt problem, mynnade kontentan ut i att denna undersökning ska omfatta även detta. 

Så.. röntgen av lungor, hjärta, lever, buk, Inkräktaren SAMT att denna gång ta med livmoder och äggstockar står på agendan. 

Jag har sedan en tid läst mycket om enteriska nervsystemet. Det system som förbinder magen och hjärnan och kallas även för bukhjärnan. Mycket intressant. Mer om detta vid ett annat tillfälle. 

Maggropskänslan säger att det går bra. För det måste det ju, eller hur? 

Love / Cat 

ROUND 7 - ME VS THE INTRUDER

Efter hemkomsten från det karibiska Paradiset kändes det ändå rätt bra att ta tag i verkligheten igen. 

Det var dock ingen självklarhet att jag skulle få fler behandlingar då närvaron av läkarbesök lös med en riktigt röd frånvarolampa. Min resa i kemikalieland har varit en av de mest snirkliga och kringelikrokiga jag någonsin upplevt. Inte bara den fysiska påfrestningen, den har förlöpt galant och friktionsfritt sånär som på ett par snubblande steg här och där. 
Nej, jag menar den psykiska påfrestningen - att verkligen vara tvungen att släppa kontrollen och ändå mer än någonsin ha stenkoll på min berg-och-dalbane agenda. 

Väl hemma efter magiska dagar lyfte jag luren för att uppdatera mig på PLANEN. Planen som ska ta Inkräktaren till landet på andra sidan medvetandet. 

Och, jodå, visst sa maggropen till igen. Precis som jag hade på känn den där fredagen så hade ju kallelsen ännu en gång uteblivit. Cellgiftsbehandling nr 7 bokad på måndag med förberedande provtagning samma dag som jag ringde. SUCK. 

Det sägs ju att man ska undvika stress och orosmoment. Att Kroppen ska hållas basisk och lugn. 

Då jag självklart inte ens var i närheten av en vårdcentral så resulterade dagens samtal i en hisnande snabb taxiresa till och från tanten-med-nålen-som-denna-gång-fullkomligt-krossade-min-ven. 

Mina prover har inte en enda gång avvikt från de riktigt bra värdena. Så heller inte denna gång. Den sjunde påsen slank in med sitt vanliga varningsord till Inkräktaren. DÖ eller flytta liksom. 24 timmar senare återgick Livet till det vanliga. Hård träning - Petnoga mat - och en sömnkvot som skulle göra ett barn avundsjuk.

Nu väntar ett framtjatat besök hos läkaren - en ny en såklart. Håll en tumme för att det börjar dra ihop sig till den efterlängtade attacken - den som för alltid ska avlägsna de där cellerna som gaddat ihop sig. 

Licenced to Kill... typ.. 

Love / Cat 

THE HAPPY HANGOVER..

Det vore synd att säga att jag fått en rutin på detta nu. Det tänker jag aldrig underkasta mig. Men för varje dag, för varje steg och efter varje behandling så lär jag mig förstå hur min Kropp reagerar på behandlingen och på cellgifterna. 

Efter två behandlingar och i väntan på den tredje, lägger jag erfarenhet, åsikter, tankar i min ryggsäck och framförallt - är jag mer och bättre rustad inför hur jag på bästa sätt ska överlista Inkräktaren. 

Jag vet exakt hur jag mår dag för dag och lägger upp en plan för att hantera det ännu bättre. 

Dag 10 efter påbörjad behandling kommer den - den riktiga Baksmällan. Denna gång blev den mer hanterbar då jag nu var rustad med smärtstillande i förebyggande syfte. 
Den som då händer är att jag dag 9 börjar känna av en molande värk i ryggmärgen som går upp i huvudet och nacken. Dag 10 är det fullt ös - då vaknar jag av att en flodhäst satt sig i ansiktet och vägrar resa på sig. Baksmällan är INTE bara fysisk, jag bli otroligt låg, gråtmild och väldigt trött. Värken sprider sig likt en influensa och sätter sig i leder, benhinnor och allt bara gör ont och är olustigt. 

Denna gång var jag så förberedd. Jag hade till och med bokat en date med Biverkningen i agendan.. Det som händer är egentligen inte att jag reagerar på cellgifterna, vilket man skulle kunna tro. Det som händer är att jag reagerar på en kombination av den injektion med Neulasta - ett läkemedel som stimulerar produktionen av vita blodkroppar i ryggmärgen samt att allt det cortison jag får, går ur Kroppen. 

Det är viktigare än någonsin nu att träna, hålla endorfinerna igång samt se till att Kroppen är så basisk den bara kan för att hålla endorfinerna höga och inflammatoriska reaktioner låga. Denna gång gick det galant. Det enda som hände var att jag fick en ordentlig huvudvärk som gav med sig först efter rätt stor dos kodein. 

Jag håller mig på en minimal nivå av läkemedel - allt för att spara och vårda levern. Det är ju den som tar hand om mina tumörceller som bryts ned av cellgifterna. Det har liksom blivit en liten sport här hemma, att boosta levern - och jag och maken turas om att ha stafettpinnen.  

Vin känns alltmer avlägset - vilket alla som känner mig VET, är mycket märkligt.. 

Från Partypingla som älskar Bubbel och årgångsviner, till en envis, målmedveten & lite stridslysten soldat där planeringen av Cancerdieter just nu är bästa festen! 

Efter första behandlingen gjordes omfattande blodanalyser för att testa mitt immunförsvar. Jag blir extremt infektionskänslig i samband med Baksmällan (tack för den liksom) och borde sitta hemma och trycka för att undvika riskerna. I min värld, finns det inget som sunt förnuft, handtvätt och handsprit samt att undvika och kramas kan ersätta. Mår jag bra och känner mig stark, finns det inget som är så härligt energigivande som att få träffa människor, skratta och att försöka leva som vanligt. 

Inför behandling nr 3 har man uteslutit de flesta provtagningarna, endast en återstår två dagar före behandling. Man har uteslutit dem för att mina värden har legat på topp vid samtliga tillfällen. 

Den som också bidrog lite extra till min Happiness denna gång var att jag fick svar på den senaste CT scanningen. Jag har inga.. läs INGA metastaser, alltså dottertumörer i mina lungor! Jag vet att min cancer är spridd. Man hittade två metastaser i levern i Juni - den goda nyheten även här, är att de har avstannat, inte spritt sig och inte vuxit mer! 

LYCKA!!! Det är svårt att beskriva hur det känns mitt i allt - men någonting hände uppenbarligen i Kroppen efter att jag fattade beslutet att ändra livsstilen totalt i somras. 

Jag börjar varje dag med citronvatten, en smoothie gjord på aminosyror, broccoli, vetegräs och supergreens. Lite färska blåbär på det så är drinken klar. 

Till det tar jag glutamin, bikarbonat, Lactobaciller och Enzymer samt krillolja. 

Summasummarum - basbildande och antiinflammatoriskt - en riktigt bra start på dagen. Förödande för Inkräktaren.. 

Enzymerna och aminosyrorna är otroligt viktiga för optimal funktion av nedbrytning av föda samt att man stödjer leverns reningsfunktion. Glutamin och lactobaciller för immunförsvar och fungerande mag och tarmhälsa. 

Min kost är inte längre helt vegansk. Den är det uteslutande när jag ligger inne på sjukhus. Jag äter lax och annan fisk och någon gång kyckling. Men basen är grön med nötter på toppen. Jag känner i min Kropp vad den mår bra av - efter min stora utrensning under 6 veckor ligger nu min vikt stabilt. Jag väger 5 kg mindre än i somras, men Kroppen mår utmärkt. 

Min träning är en kombination av cardio och styrka. Jag använder exakt samma vikter och tränar även under tiden jag ligger inne. Jag försöker att undvika det när jag är uppkopplat med mediciner - det skulle nog se rätt kul ut att trassla in sig i slangarna när man försöker träna inför nästa års målsättning. Skulle det vara så att cellgifterna läcker ut, måste man saneras. På riktigt alltså. Saneras. Kläderna slängs, och man behandlas som om man besökt Tjernobyl. 

Nåväl. So far so good. Just nu känner jag mest en eufori över mina Baksmällor. Blir det inte värre än så kan man ta det hela med ro. 

Jag trodde aldrig att jag skulle säga så. Att jag kan bli lycklig över en sådan sak.. 

The Happy Hangover... 

Love / Cat

THE NEXT ROUND..

Så var det då dags igen. Andra ronden mot Inkräktaren. Inskrivning 8 oktober efter en avstämning med min onkolog. 

Jag fick träffa en ny läkare då "min" är på konferens. Nåväl. Hon verkade insatt och påläst i mitt fall, gick igenom mina prover och återigen - alla prover är jättebra. Det som slår mig är att det är just det jag finner så märkligt? Jag har en ovanlig cancertumör inne i buken, i muskulaturen med metastaser, alltså dottertumörer i lever och inte ett enda prov är avvikande. Jag har genomgått en Tjernobyliknande genomsköljning rakt in i blodet där kärlen sett till att blandningen hamnar i vartenda skrymsle och vrå. Jag har haft biverkningar med värk i skelettet, tappat allt hår och har ett immunförsvar som in princip varit på botten och vänt. Mina celler borde vara så påverkade att NÅGONTING syns. 

Men det GÖR det inte, är inte det märkligt. Det gör mig än mer övertygad om vikten att förebygga sin hälsa och lyssna på kroppens tidiga signaler. Det ska tydligen MYCKET till för att man via denna typ av provtagning ska kunna spåra rätt ordentliga fel och sjukdomar. Backar jag bandet så vet jag ju så väl när mina första egna tecken började.  

Det positiva är ju ändå att mina reningssystem fungerar optimalt och att jag är stark nog att återhämta mig. Men det som känns lite olustigt i tanken är ju att man tydligen man utveckla sjukdomar som egentligen knappt märks trots att de är långt gångna.

Vad hade hänt om jag varit några kilon tjockare? Då kan jag garantera att jag inte känt knölen utan förlitat mig på att min diagnos var myom i livmodern som skulle avlägsnas kirurgiskt "så småningom". EFTER att jag följt läkarens ordination om att äta hormoner för att få ordning på mina problem.

Nu har jag ännu inte skrivit den LÅNGA versionen om hur allt detta började. Jag har haft fullt upp med att finna mig i min nya situation, men tro mig. Den kommer. Hur man i mer än två långa år sökt hjälp och istället blivit ett experiment för någons "kunnande" när man istället hade kunnat hittat felet mycket tidigare med rätt enkla medel. Ett cellprov, ett enkelt blodprov för en blodstatus eller en scanning. Nu blev det inte så utan enkelheten byttes ut mot det tunga artilleriet då min väntan övergick i en visshet om att något allvarligt hann hända. De första jag gjorde när jag skrevs in var att ta bort hormonbehandlingen, efter att ha frågat min onkolog. Det beslutet har absolut inte påverkat någonting. Alls. Det känns bara som en lättnad att slippa den manipulationen i kroppen.

Trots detta så känner jag ändå det där märkliga lugnet. Jag har aldrig sett möjligheten att jag kan dö som en option. Åtminstone inte nu. 

Alla ska vi ju den vägen vandra någon gång, men jag känner så starkt att jag har så mycket kvar att åstadkomma, så det är inte min tur. Min livsresa får istället en helt ny dimension där jag vet att jag kommer kunna gör något gott av detta. Att berätta är en viktig grundsten, att berätta om tankar, känslor och om Livet, hur det ter sig när vägskälet blev lite mer hardcore. 

Att välja den starka, raka vägen med fokus på just Livet, eller att lägga sig ned och tycka synd om sig själv och låga de negativa energitjuvarna få blomstra fritt. För mig är valet enkelt. 

Det finns de som säkert tycker att jag är märklig. Det hoppas jag, då blir det kanske mer intressant att följa min resa med alla dess snirkliga vägar. Jag själv föredrar att läsa om de där magiska människorna som hittar styrka i situationer, där andra istället blir sin diagnos. 

Man kan vara sjuk och stark - Livet är ju långt ifrån slut - då är det än mer av vikt att ta kontroll över Livet, skratta, njuta och dra ut på varje dyrbar sekund. 

Så är det även i dag, på tredje dagen av min andra kur. Denna gång i en sal med 3 andra människor. Och gudarna ska veta, jag känner mig som en katt bland hermelinerna. 
Behandlingen går bra, jag får snart min sista godispåse innan hemgång som blir någon gång i kväll. Den rigorösa kontroll som pågår under hela behandlingen har mest fokus på min vätskebalans. Det är ett evigt drickande och kissande och vägande. pH värde och blodstatus mäts. Jag vägde in på 49,6 kg och väger som mest 53,9 - då blir det vätskedrivande utan pardon. Urinens pH skall vara över 7.0 och jag hamnar allt som oftast kring 6. Målet är liksom att jag inte ska vara sur och tjock helt enkelt. 

Denna gång har jag varit upp och rört på mig massor, tränat i motionsrummet och sett till att kroppens cirkulation är igång. Löpning, roddmaskin och fria vikter samt yoga. 
Det ställer en del krav på den egna förmågan att sova bland människor som är svårt sjuka med värk hela natten, så jag har sett till att få sömntabletter för att få min så nödvändiga sömn så gott det går. Första natten bet det inte alls, jag var vaken till 01:30 och vaknade 05:00. I natt har jag sovit från 23:00 till 07:30 sånär som på medicin och kisspauser under natten. Här väcks man mitt i natten om inte "vätskelistan" är i balans. Minst 400 ml kiss per 4-timmarsperiod, annars jäklar, liksom.

Mitt beslut mellan dessa behandlingsperioder är också att jag inte tar några andra rekommenderade läkemedel alls. Jag byter ut magmedicinen Omeprazol till Glutamin istället och ser till att basa kroppen redan från start. Citronvatten med bikarbonat är startshoten följt av en smoothie på vatten, risprotein med avgiftande aminosyror, gurka, selleri, broccoli och blåbär. Jag har även Mighty Greens, ett pulver på bl a vetegräs, chlorella, sprirulina och en massa torkade nyttigheter som rödbeta, alger m.m. Innehållet i drinken kan variera men basen är alltid densamma. För att få detta att fungera har jag med mig egen mixer och har alltsom ofta rätt intressanta diskussioner med framförallt dietisterna här. Min kost i övrig är renodlat veganskt. O har med sig färska bär som hallon och blåbär och ser till att jag blir sjukt ompysslad. VAD hade jag gjort utan honom? Min bästa vän och stöttepelare som finns vid min sida så mycket det går här uppe. Han gör mig lugn, harmonisk, glad och lycklig. Det känner kroppen. Som jag skrev tidigare så finns det några enkla regler att förhålla sig till enligt min regelbok. 

Cancerceller älskar stress, oro och sur miljö i kroppen. Cancer är en riktig liten gottegris och älskar socker och de kolhydrater som snabbt omvandlas till energi. 

Det gör att jag fortfarande lever under, en i andra människors ögon, en rätt extrem diet med lite hokuspokus ovanpå det. Det enda jag gör avkall på är just antioxidanter. Det finns inga studier på att antioxidanter INTE skyddar även cancerceller, vilket gör att jag avvaktar dessa under min kur. Att äta viss frukt och bär med lågt glykemiskt index är dock ok. Det får räcka. Min kost är så näringstät att jag inte oroar mig för att få i mig tillräckligt. 

I skrivande stund sattes sista droppvändan in. Skönt. Jag längtar hem, hem till min underbara familj. Jag måste ändå säga att jag på ett lite märkligt sätt ser fram emot dessa sjukhusvistelser. Jag har all tid att skriva, läsa och fundera över livet. Dagarna och timmarna går fort - det är snart dags att åka hem. Jag känner mig också väl förberedd på hur tiden efteråt kommer se ut och kan planera för detta. Det sägs att man desto längre tiden går, kan bli väldigt trött och påverkad, men so far so good. Jag mår jättebra, är pigg och har ju inte ont någonstans. Såret efter port a cathen har läkt fint, så nu tränar jag för fullt igen. Jag trivs faktiskt jättebra utan hår. Att bli så där glamoröst ubersnygg i håret tar typ en minut. EN MINUT! Jag kan inte sticka under stol med att tanken just nu är att kanske fortsätta det låta vara så. Alla dessa timmar man ägnar åt sitt hår (eller inte jag då kanske som är rätt lat på den fronten) men man tänker på det i alla fall. Nu är det en kort massage av hårbotten på med peruken så är det klart!! 

Jag har haft turen (än så länge) att få behålla ögonbryn och fransar. Men vad fasen - ramlar de så får man väl öva på att måla dit nya istället. Allt ordnar sig på något vis. Jag känner mig fin och kvinnlig ändå och har ägnat tid åt att pyssla om mig själv härinne. 

Livet handlar ju egentligen inte om hur man har det... Utan hur man tar det. 

Och jag tar det här... Bra.. 

Nu är det nedräkning till utskrivning och en ljuvlig helg på landet.. 

Lova / Cat 

THE BASIC FACTS..

Jag har alltid varit mån om vad jag äter. Nej, inte på det där sättet att jag tänker på vikt och håller igen inför Beachsäsongen. 

Jag menar att jag V.E.R.K.L.I.G.E.N ser på mat på mitt eget sätt. Det betyder inte alltid att jag slaviskt följer mina ståndpunkter. Ibland äter jag helt enkelt det som bjuds och KAN faktiskt äta en bit tårta trots att jag överhuvudtaget inte förstår meningen med socker och grädde.  Men.. för att jag ibland inte orkar förklara.

Har man regler kan man också göra undantag. Min regel är att det jag stoppar i min kropp är exakt den programmering av näring och energi jag önskar. Det är alltid spännande att tänka på mat på det sättet. När man lärt sig något nytt. Gudarna ska veta att jag fått försvara mina åsikter. Många gånger. Onödigt många gånger, faktiskt. Jag kan inte sluta förvånas över hur många som orkar engagera sig och tycka något utan att försöka och vilja förstå. 

Om jag själv har synpunkter på andras matvanor är det just för att jag skulle kunna hjälpa dem med att äta bättre, mer näringsrikt och öka förståelsen för kostens påverkan på kroppen. Att helt enkelt MÅ bättre. Att kritisera leder ingen vart om man inte ger konstruktiv kritik. Målet måste vara att förändra och förbättra. Med kärlek och respekt. 

Vi vet att kosten hos de flesta idag leder till kroppsliga och själsliga obalanser. Att vi äter mat som innehåller färgämnen, konserveringsmedel, antibiotika och är besprutade. Vi äter lightprodukter, sötningsmedel och E-ämnen. Vi äter ofta fel och för lite av riktigt bra mat. Att socker i överdos ger samma hangover och abstinens som vilken annan drog som helst.

Vi stressar, har ibland levnadsvanor som kunde vara bättre och våra kroppar blir försurade. 

Allt det här vet du. Jag också. Redan långt innan jag fick min diagnos har jag haft som mål att se till att min pH-balans i kroppen är optimal. Jag skriver inte innan jag blev sjuk - för så känner jag mig inte. Jag föredrar ekologisk mat, så ren som möjligt och med betoning på veganmat. Jag har en god matsmältning, en bra ämnesomsättning och ett bra näringsupptag. Jag har alltid haft olika mål med min kosthållning. Att må bra, att bibehålla hälsa, att hålla kroppen ung, frisk och vital, att komma i form under tävlingssäsonger eller att öka energiintaget för att öka muskelmassa etc. 

Just nu är mitt mål med kosten att skapa en bra syra - basbalans. 

Nu är det viktigare än någonsin. Cancerceller trivs i och älskar sura miljöer och kolhydrater. 

Jag har inte inlett någon fight med Kroppen mot cancern. Jag har bara bestämt mig för att svälta ut den jäkla inkräktaren. Man blir inte inneboende hos mig utan att fråga. Så var det med det. 

Noll alkohol, noll snabba kolhydrater, inget vetemjöl, minimalt med bröd, ingen pasta och helst bär med lågglykemiska värden istället för frukt. Jag kommer skriva mycket om min kost framöver. Varför jag gör mina val, hur jag tänker och berätta om min bästa vänner på tallriken. Mat för mig är den absolut bästa medicinen, den bästa föryngringskuren och en härlig vän att njuta av Livet med. För det tänker jag göra. Länge.

Varje dag ägnas just nu åt att vara basisk och att ha en jämn fin blodsockerkurva. Till min hjälp använder jag bikarbonat, citronvatten och mycket grönsaker. Jag har skärpt min "Leva-i-nuet" kurva. Jag andas, fokuserar och har blivit riktigt bra på att kontrollera mina tankar. Och tränar.. bättre än någonsin. 

Min inneboende har fått en tuff dam att hantera. Men jag lovar... jag ska svälta ut den jäkeln... Jag lovar.. 

Love / Cat 

UTOPIA - A HEALTHIER FUTURE

Coming up..

DEMOLITION DAY

Så kom den. Dagen D - Demolition Day. Den första dagen för mina behandlingar. Då jag har en aggressiv, snabbväxande tumör måste det till riktigt starka cellgifter. Veckan började i måndags då jag och O träffade den onkolog som ska vara ansvarig för mig under behandlingar och uppföljning. En otroligt trevlig, kunnig kvinnlig läkare jag direkt kände förtroende för. Vi satt i över en timme och diskuterade kring min behandling, tittade på bilder hur den sitter och alla detaljer som i nuläget går att diskutera. 

Den känsla jag egentligen varit rädd för är ju att ska vara aggressiv och att jag har fått metastaser. Det känns så otroligt laddat och ogripbart. När jag fick beskedet om att precis så är fallet, var det ju som om att jag redan visste det. Min läkare förklarade processen för mig på ett bra och enkelt sätt som gjorde att det ändå kändes ganska bra. 
En snabbväxande tumör svarar ofta bättre på behandling är de som växer långsamt. Min tumör sitter också lokaliserad på ett ställe, strax ovanför blindtarmen, på höger sida av buken. Den ligger ganska fritt, stör inga andra organ och förutsättningarna för att den ska krympa och sedan avlägsnas kirurgiskt är goda. 

Både jag och O kände oss lugna och ganska positiva efter detta besök. Jag ställde självklart även frågor kring min kost och mina naturläkemedel jag avser fortsätta med och fick godkänt på de flesta utom Mariatistel som ju är leverskyddande. Det intressanta är att när jag satt i väntrummet låg en stor frågeenkät just kring Naturläkemedel och Cancervård. Detta kommer jag att ta upp i inlägg längre fram. 

Morgonen började bra. Frukost i lugn och ro och O gick och tränade medan jag packade ihop mig. En skön vespafärd i solen tog oss till Radiumhemmets avdelning P54. 
Väl här väntade en fantastisk överraskning - vi fick informationen om att vår begäran och önskan om enkelrum, gått att uppfylla. LYCKA!! 

En enorm stress har ju såklart varit allt arbete kring festivalen som det bara är två månader kvar till. Vi lyfte detta med min läkare som informerat personal och avdelning och sett till att O kan vara här med mig i princip 24/7 och kan även sova här. Vården när den är som bäst!! TACK! 

Väl installerad på avdelningen, i vårt lilla rum, var det dags att påbörja det jag haft som nästa orosmoment. Hur känns det när cellgiftet kommer in i kroppen? Hur kommer jag att må under dessa dagar? Jag har vägts in och fått en massa instruktioner i hur jag ska äta, dricka och mäta all urin. Även stenhård kontroll av pH värdet då man inte får vara för sur, då kan det bli skador på njurar och urinblåsa. Min medicinlista är som en halv bok och jag har valt att undvika att läsa om alla biverkningar. Det jag lärt mig om vård på den här nivån är man har mycket fokus på att informera om allt negativt. Man måste bli upplyst om alla negativa biverkningar om allt negativt kring min sjukdom, ingen kan eller får säga något som kan inge en förhoppning eller vara för positiv. Vilken hemsk arbetsmiljö!! I mitt sorgearbete är det just det JAG fokuserar på. De MÖJLIGHETER jag har att bli frisk. Att genom en lugn själ och en positiv attityd bara genomgå detta och utgå ifrån att det ska bli bra! 

Jag har en stark grundfysik, är vältränad med bra kondition och sunda kostvanor. Jag menar... Oddsen på det måste ju slå med hästlängder? Lägg då till ett glatt sinne, ett jäklar anamma utan dess like och en målbild där jag är vinnaren i den här fighten. 

När första droppen lämnade påsen och anlände in i kroppen blundade jag faktiskt lite. Det kändes ingenting. Verkligen.. ingenting. Inte varmt, kallt, konstigt utan blev bara en visuell droppe som söker sig vägen till målet. Det känns otroligt skönt att det är igång. Första steget till att bli frisk. Som det känns just nu gör jag precis vad som helst för att kunna lägga detta bakom mig. Nu är första steget tre dagar med bara läkemedel och urinkontroller. Det känns inte så uppoffrande. O bor här med mig och vi har det jättebra. Fast det har vi å andra sidan var vi än är. Vi kan jobba, prata och ta varje stund som den kommer och önska att jag kommer så bra som det bara går.

Livet tar sig förunderliga vägar... 

Love / Cat