EVALUATION HOUR..

Just nu står jag i ett vägskäl. Förmodligen det viktigaste vägskälet någonsin. Och det är inte ens jag som väljer vilken väg jag ska ta. 
Jag får snällt invänta och se om universum väljer höger eller vänster. 

Den senaste tiden har varit oerhört rörig. Det är svårt, faktiskt nästintill omöjligt, att hitta rätt fokus. Eller att hitta ett fokus över huvud taget. 

Är jag under behandling eller har jag påbörjat min resa mot ett liv som frisk? 

Det blev ett märkligt scenario då jag samma vecka laddade på min 15 cellgiftsbehandling och samtidigt var inbokad på den första kontrollen - den som kommer skapa det första kapitlet i nästa del av min resa. Den resan kommer att vara under 5 år där jag de första 2 åren ska scannas var tredje månad. Därefter var sjätte månad. Det är först efter 5 år utan spår av Inkräktarminioner som man anses som frisk. 

Helt sjukt egentligen - jag tycker givetvis att man bör kontrolleras och följa upp Kroppen så man kan sätta in åtgärder om Inkräktaren gömt sig i någon kroppslig liten håla. Men inte fasen gillar jag att man går under benämningen sjuk? 

I det vårdsamhälle vi lever i finns bara två alternativ. Frisk eller inte. Punkt. 

Jag anser mig i allra högsta grad frisk och har som mål att fortsatt leva Livet All-in & Fullt-ut. Varenda jäkla dag. 

När jag blickar tillbaka på året som gått, känner jag fortfarande så starkt, att jag inte skulle velat vara utan denna resa. Jag önskar kanske bara att vi människor, och tydligen även jag, inte ska behöva en käftsmäll för att förstå essenserna i livet. Alltså det som är viktigt. Viktigt på RIKTIGT och framförallt - vad är viktigt för MIG.

När jag nu satt där i väntrummet, drickandes mitt vatten timmen före scanningen, kände jag att jag bara ville ha det hela överstökat. Mest för att jag inte var riktigt förberedd och inte haft något fokus alls. Mentalt är jag redan igenom de svåra kapitlen och lätt kantstött vill jag bara gå framåt, vidare, uppåt och för varje dag - ha mitt mantra och fokus inriktat på helt andra saker än cancer och sjukdom. Jag laddar för fullt för den andra, härliga halvlek som väntar. Med salsa, fotografering, spanska och ekologisk hudvård. Till att börja med.

Torsdagen den 8 oktober blir en bra dag. En helt jäkla fantastisk dag. För den ska gå MIN väg, eller hur? 

Inkräktaren borde väl ha fattat vid det här laget.. 

Love / Cat

JUST AN ORDINARY CHEMODAY..

För den 15 gången var det dags att återigen upprepa proceduren. Den senaste tiden har inte vägen varit spikrak - trots min rutin på detta. Provsvar som inte hållit måttet, avbokade tider och en lätt förvirring om var i processen jag faktiskt befinner mig. 

Det kanske blir så - efter att ha levt i mer än ett år i centrumet av en intensiv krigszon är det förmodligen mer regel än undantag att vara lite virrigare än vanligt. 

Det jag däremot märkt är att jag utvecklat en vana - eller egentligen - ett beteendemönster jag känner igen från förr. 

Så fort något eller någon begränsar mig, är Hjärnan där och stökar fram alternativa lösningar. Jag bara ÄR sån. Har jag förstått. Oftast kan jag le åt mig själv i efterhand..

Du som följer mig, har förstått att jag alltid har en önskan om att vara över-effektiv. Alltså sådär så det nästan blir löjligt. Att alltid hitta nya möjligheter till multitaskning. Inte bara när det gäller jobb utan i de flesta situationer. 

Jag kommer ihåg när jag gick på diet inför tävling. Jag har en enorm disciplin och har inga som helst problem med att slaviskt följa denna, och njuter av att se formen slipas fram för att nå mina uppsatta mål. Och det kan ju vara bra. 
Jag har verkligen haft användning av min mentala förmåga, min envishet och mitt stabila psyke under den här perioden och levt mitt Liv i "kampen mot cancer" med en vinnande strategi och målmedvetenhet. 

Fast - sen är det ju det där med vad som händer samtidigt. Under mina dietperioder poppade det alltid upp en massa roliga idéer, tankar och recept jag var tvungen att prova. Matlagning, bakning och att sylta och safta blev inslag i Livet jag inte kunde vara utan. För att inte tala om den strida ström vänner som mer eller mindre tvångsinbjöds för att smaka. En del kallar det  säkert en ätstörning eller liknande och visst - det kanske det var. 

Det är bara en människa som lever med begränsningar som förstår känslan av att spränga sina egna gränser. Allt för att lära och utvecklas. Nu var det ju inte direkt så att någon tvingade mig till att tävla. Eller någon som bestämde att jag aldrig mer skulle få äta en kanelbulle eller en gigantisk 3-vånings pannkakstårta (jodå - jag gjorde sådana med). 

Kontentan av det jag vill förmedla är att man är väl aldrig så sugen på något som just vid de där tillfällena när man inte får/ska/borde/har-en-annan-plan? 

Eller som i mitt fall när jag är uppkopplad på cellgifter - DÅ hittar jag alltid de snyggaste kläderna. När det är som mest omöjligt att prova. Och det är DÄR mitt mönster kommer in. HUR löser man det omöjliga... 

Då jag nu känner mig starkare och piggare än på länge letar jag nya möjligheter (såklart) till att förbättra Kroppens status ännu mer. Jag springer så ofta jag kan för att förbättra min kondition. Inte så långt och egentligen bara med ett enda mål - och det är att inte tröttna. Jag beslutade mig för att springa upp till Radiumhemmet inför behandlingen. Det tar ca 30 minuter hemifrån och blev en bra distans att lägga under pinnfötterna. Tyckte jag. 

Väl framme på plats och uppropad, frågade ju givetvis min sköterska om jag varit sen och stressat dit, då svetten rann längs med Kroppen. 

Nej då, svarade jag - jag sprang hit. Jag antar att jag inte bör springa hem också, fortsätter jag kvittra - intet ont anande. Behöver jag säga att en språngmarsch rakt in på behandlingsavdelningen inte gick obemärkt förbi. Jag lärde mig att det finns vissa oskrivna regler och att vara prutthurtig ingår INTE i seder och bruk. Med stor misstänksamhet kontrollerade sköterskan mina personuppgifter och satte tveksamt dit gigantnålen i min port. 

Och vis av erfarenheten valde jag att inte gå in något utlägg om motionens fantastiska värld när man är sjuk. Istället valde jag på att fokusera på hur jag skulle ta mig hem. Efter min 11-åriga dotters totala brist på kontroll av sina SL kort, var även alla mina kort med "åk" förbrukade, efter att hon lånat dem, så jag valde att gå hem. Med betoning på att GÅ. 

I med headsetet, på med Rammstein (jo, fortfarande en favorit) och NÄSTAN hemma kommer jag på den absolut briljanta idén om att stanna till i Västermalmsgallerian. Och vad händer där... JO - höstkollektionerna har anlänt. Och jag - jag hemfaller till lustan att gå in i butik efter butik. Och inse att jag förmodligen inte kan leva utan ett enda plagg. 

Nu är det ju så att när man är uppkopplad på cellgifter har man; 
a) en LÅNG nål intryck i venporten som är tejpad hårt för att sitta kvar. 
b) man har restriktioner - vad du än gör - fastna inte med slangen.. 
c) vänster arm är omöjlig att röra annat än i små kontrollerade rörelser. Bh-bandet bör helst inte ens ligga i kontakt med huden på den sidan
d) slangen leder till en stor behållare där själva giftet ligger som bärs i en väska på magen. 

Det är här mönstret tar vid. Just denna dag, vid denna promenad hem, hittar jag den mest fantastiska BH i smaragdgrönt på rea. I min storlek. Ett exemplar kvar. Ingen bytesrätt. 

Jodå - klart jag ska testa. Men nöjer mig med att krångla på mig den högra kupan och intala mig själv att den sitter. Som smäck. Klart jag köper. Den och tillhörande trosor och börjar maniskt dra i två BH-ar till som jag TROR kommer sitta minst lika bra. 

I nästa butik hittar jag svaret på mina drömmar. 2 tröjor och två magiska klänningar. Samtliga väldigt tighta. Och med polokrage. Ja - du fattar. Polokrage?? Klart jag ska prova. Det är nu problemet börjar. Headseatet sitter på plats. Likaså den långa slang som är fästad i nålen. Du vet den där som sitter fast. I mig. 

Notera att jag även bär peruk. Jag är inne i en sådan period igen. Så när lustan tar över och jag intar provhytten spårar det givetvis ur. Det svåra är inte att komma IN i kläderna. Det är att komma ur. Så när telefonen ringer och jag svarar, samtidigt som jag ska trassla mig ur allt blir kaoset totalt. Cellgiftslangar och telefonsladdar fastnar totalt i peruken och allt bara låser sig i ett enda sammelsurium. Jag inser att jag måste se helt galen ut. Som ett scenario ifrån Absolutely Fabulous. Minus Fabulous. Samtidigt som peruken faller till golvet likt en golvmopp. 

Väl ute ur röran, rafsar jag snabbt ihop mig, köper samtliga plagg och går hem. Två morfintabletter och ett glas vin senare sitter jag och stirrar på mina påsar och hoppas att kläderna ska funka. Så typiskt mig. 

Vi pratar om att vänta en dag. EN DAG! Det är det som är mitt mönster. Dagen efter då jag blir bortkopplad från slangarna är shoppinglustan totalt obefintlig. Precis som min ödesdigra bak- och matorgie vägrade infinna sig när jag slutat dieta. 

End of story liksom. Man vill alltid ha det ouppnåeliga och omöjliga. I alla fall jag. 
Och i alla fall där och då. Just nu måste jag ändå säga att varken bullar eller polotröjor står överst på listan. 

Nu inväntar jag min omvärldskontroll. Dagen D för min första scanning för att se om cancern håller sig borta. Den kan jäklar ingen BH ta udden av. Helt ärligt alltså. 

Jag tror jag håller tummarna istället..


Love / Cat 

STAY FOCUSED - THINK POSITIVE..

Efter härliga fester och Bröllopsdagar blev det dags att se sanningen i vitögat igen. 

Men det är väl så här Livet ska vara? Ömsom vin och ömsom vatten. 

Planen var att jag skulle träffa min favoritläkare Måndagen den 14 September. Med målsättningen att alla prover skulle vara på min sida och cellgifterna hamna i mitt system dagen efter. Nyfikenheten var också stor på om mina vävnadsprover kommit tillbaka från analysen.

Det hela började dock inte så bra. Jag hade först fått en läkartid och en behandlingstid. Dessa ändrades med anledningen att man dels ville byta läkare och dels ville ha bättre marginal så mina blodprover skulle hinna fram. Det fungerar nämligen såhär. 

Jag får cellgifter var tredje vecka. Inför behandling måste jag ta blodprov för att se att mina vita blodkroppar, mitt hb och mina levervärden klarar av den kemiska belastningen. Framförallt mina vita blodkroppar. De är de som bygger mitt immunförsvar och som produceras i benmärgen. Jag minns den där fruktansvärda smärtan i ryggen som om det vore igår - den där smärtan jag fick som biverkning i samband med de första cellgifterna. 
Därefter måste jag träffa en läkare som beslutar mitt öde - behandling eller inte. 

Att ha cancer och få cellgifter blir lite samma sak som att ha HIV. Immunförsvaret blir din största fiende. Det är just immunförsvaret som är så viktigt i hanteringen av alla sjukdomar - i mitt fall blir jag så känslig för infektioner att jag kan drabbas av livshotande tillstånd bara för att Kroppen inte mäktar med. Det som under normala omständigheter är en walk-in-the-park.

Benmärgen är känslig. Och otroligt förunderlig som orkar. 

Och det var ju just det.. Min Kropp orkar inte. Inte enligt proverna. Suck! 

Du som följer mig och läser VET att om det är någonting jag har svårt för så är det när det inte går enligt plan. Nu pratar vi Kroppens tillfrisknandeplan. 

Allt annat kan jag med kärleksfulla ögon ta med en nypa salt och stor flexibilitet. 

Tanken är att jag nu ska stå i slutet av tunneln - och se ljuset. Det är min sista behandling där jag och Kroppen sedan ska slussas ut i verkligheten igen. Med kontroller via scanning var tredje månad som enda påminnelse av det senaste årets merry-go-round.

Det har inte riktigt blivit som planerat och mina behandlingar har blivit små lösryckta attacker på eventuella kvarvarande Inkräktargäster. 
Lite som att skjuta knallpulver när man ska invadera en krigszon och möta yrkesmördare.

Besöket med Elisabeth var bra. Om man nu kan kalla ett besök hos onkologen på Radiumhemmet för BRA? Hon är rak, tydlig och det är inga konstigheter liksom. Jag får alltid kopia på mina prover och denna gång även på den stora, omfattande analysen av mina vävnader. I min hand fick jag en avhandling på rätt många sidor.

Att se summeringen av vad som lämnat min Kropp kändes rätt märklig. 

Höger leverlob vägde 927 gram, livmodern vägde 750 gram, tarmarna som togs bort gissar jag vägde ca 1,5 kilo - precis som min tumör gjorde. Sammanräknat blir det nästan 4,7 kilo!!

Inte så konstigt att jag känner mig tom därinne.. Det mesta visade också att det var cancer, det enda som egentligen var oklart var just var det kom ifrån. Precis den informationen jag verkligen velat ha! Nåväl - det sista är inte sagt där.. 

Mina provsvar talade dock sitt eget språk. Kaos. Min läkare ordinerade ny provtagning där och då. Och menade på att hon fick anpassa dosen (läs sänka). 
Nya prover - nytt kaos. Ingen behandling förrän om tre veckor. TRE VECKOR? Notera då att jag blivit utan i 6 veckor. Man kan lugnt säga att min planerade After-Burner efter mina operationer skitit sig rejält. 

Så nu är jag satt i karantän. Med några enkla grundregler. Träffa ingen i onödan. Ta inte i någon och se för fasen till att inte bli sjuk. Punkt. 

Och mitt i allt detta råder en oenighet på Radiumhemmet om min framtida resa. Jag blev således uppringd igen i fredags med nya besked. Behandling bokad till måndag. Boom. 
Nya prover bör således tas typ nyss. Boom. Med projektilhastighet sladdade jag in på Vårdcentralen och fyllde rören ungefär samtidigt som den elektroniska remissen ramlade in i datorn. KaBoom!

I stunder som dessa - behöver jag säga att en positiv inställning, ett gott humör och ett gigantiskt tålamod är på sin plats? 

Nu håller vi tummarna. För att den kemiska dödsstöten inträffar och att den träffar så bra att det är min sista behandling. Och - att min planerade scanning den 23 september bara blir en stor blank röntgenplåt. 

För jag - jag har fullt upp med att fokusera på Kärlek, salsa och lägenhetsletande. Det känns som om det är dags för Love, Peace & Understanding... 

Sug på den, Inkräktarjäkel... 


Love / Cat

KARMA CHAMELEON..

Nöjd och tacksam över att behandlingen gått bra utan några direkta biverkningar. Nu håller jag tummarna för att de nästkommande dagarna blir ännu bättre. Helgen bjuder på härligt umgänge med underbara vänner och ett riktigt roligt bröllop! 

Under tiden roar jag mig med att vara kameleont och dagens look blev såhär..

Why not, liksom.. 

Love /Cat

AND THE WINNER IS...

Det är egentligen helt SJUKT att man kan bli så lycklig över att få den optimala dosen av gift insprutad i Kroppen. 

Livets proportioner blir helt plötsligt bara baserade på en enda sak - överlevnad. 

Eller nej - flera saker. Överlevnad, att ha jäkligt roligt och skratta varje dag och slösa massor av Kärlek på Livet och min familj. 

När jag vaknade på morgonen var min första tanke att låta bli att ta mina läkemedel som förbereder mig inför cellgifterna. Det är en hög dos cortison och en lika hög dos som hjälper mot illamående. Det tog 5 sekunder så stirrade jag på mig själv i spegeln och undrade "Hur tänkte jag där?". Klart jag ska utgå ifrån att behandlingen blir av - fattas bara annat. En snabb koll av vikten gav sanningen - 44 kilo.. 

Veckan som gått har gått bra, utan några direkta tankar och funderingar på Kroppens status. Jag har gjort allt som står i min makt för att vila, tanka energi, träna och boosta immunförsvaret. Jag har BARA gjort roliga saker och undviker alla stressmoment (jodå - det går, men det krävs att alla i familjen är involverade och förstår att jag inte lider av lättja och egotrippar..) Min familj är helt underbar. De ställer upp, avlastar, skämmer bort - både med massor av Kärlek, men även med tålamod av guld. Det går inte en dag utan att jag ägnar dem Kärlek och feedback över hur otroligt värdefullt det är. Vår redan starka sammanhållning är starkare än någonsin, och jag är övertygad om att det beror på att vi dels lever i mesta möjliga mån, så vanligt som möjligt. Men lika viktigt är att prata med varann, vara lyhörd och att alltid ha VARANDRAS bästa som mål. Allt kretsar ju inte bara kring mig. För mig är det oerhört viktigt att veta att min man och våra barn mår bra och inte sitter och håller på några känslor eller rädslor de inte vill eller vågar prata om. Var sak har förvisso sin tid, men vi är väldigt öppna om både glädje och sorg. 

Barnen får följa med till sjukhuset om de vill, men måste absolut inte. Igår bar färden av till Radiumhemmet där målet var behandling, givetvis - men även en skön lunch tillsammans låg på agendan. Lite belöningstänk, typ. 

1 1/2 timme före utsatt tid bänkade vi oss i väntrummet till provtagningslabbet. Jag är långt ifrån stickrädd och definitivt inte smärtkänslig, men nu för tiden drar jag mig lite för dessa små stick som blivit så avgörande för att berätta min story. Idag träffade jag Adam. 
Adam är GRYM på att sticka, han älskar mina kärl (som förmodligen är en våt dröm för alla som jobbar med detta) Det bara GÅR inte att missa, kärlen skapar nog mer beslutsångest över vilket som ska väljas. 

Adam och jag slöt en pakt idag, att när han jobbar, ställer jag mig i en egen Adam-kö. 

Allt för att skapa feel-good känsla kring mitt andra hem. Jag tror att den där jäkla Norma Bates traumatiserade mig - ni vet hon den där.. "Jag ska ta blooooood" människan på Huddinge sjukhus. 

Efter omplåstring åt vi och gick sedan till Giftcentralen. Och - BOOOOM!! Jag blir hämtad och fick accept på att få min kur. Då jag är obotligt nyfiken bad jag om utskrift på provresultaten samt sammansättningen av cellgifterna. Skulle jag få samma dos denna gång? 

Men icke. Beslutet blev 90% av normaldos. Hjärnan malde igång direkt - Gilla läget.. Med tanke på att jag väger så lite SAMT att jag inte har växande tumörer kvar så kändes det fair enough. 

Det som är lite oroväckande är att min värden fortfarande ligger lågt. Snäppet under acceptansnivå. Jag är oerhört tacksam över att få behandling trots detta - och jag frågade inte vad som hänt om det inte varit möjligt heller. Det är bättre att ta det som det kommer för att slippa slösa onödig energi.

Jag fortsätter som jag planerat. Snäppa upp renhetsgraden i Kroppen, se till att jobba vidare på immunförsvarsstärkande åtgärder och inte tillföra några som helst kemikalier i Kroppen utom det som är nödvändigt (läs mediciner).

Idag har vi vänner på besök och jag och tjejerna ska plocka färska bär. 

Bild: Organicmakers

Och jodå - hudvårdslabbet är öppet och verksamheten frodas. Idag skapas handgjorda ekologiska tvålar med lavendel från trädgården och vårdande cerat med ringblomma och sheasmör. 

It feels good to be me.. 

Love /Cat 

AS TIME GOES BY..

Dagarna går och jag närmar mig en status som känns överkomlig. Till och med i situationer som denna, hittar man rutiner, lär känna sin kropp på nytt och finner sig i förändrade vanor. Det går inte en dag utan att jag är tacksam över min medfödda flexibilitet - att aldrig se tillbaka utan att alltid blicka framåt. Att leva i nuet.

Om man någonsin skulle vackla, ser mina läkare till att hålla mig sysselsatt. Med återbesök och provtagningar och lite Spa Radiumhemmet ovanpå det. 

Nu är nästa mål den ack så viktiga kontrollen i September. Tre månader efter den senaste operationen ska det ske. Då är det dags för Datortomografisk undersökning, vilka kommer ske tätt de första åren.

Detta för att avgöra om Inkräktaren rymt fältet.. Eller inte. 

Jag fick frågan av en vän igår, om jag under denna period någon gång brutit ihop? Om jag varit rädd, orolig och känt mig maktlös inför faktum att jag är svårt sjuk. Svaret på frågan blev Nej. Och det är faktiskt precis så det är. 

Jag tror att det hela faktiskt beror på att jag inte känner mig ett dugg sjuk. Alls. 

Jag har lärt mig att ta vara på varenda minut, älska situationen som den är, trots gam-look, totalt missanpassad i alla kläder, svintohår och ständigt blossande herpesutslag. 

JAG känner mig inte ett dugg stressad, men tydligen gör Kroppen det. Det enda som gör mig sjukt irriterad, är alla mediciner i tid och otid som måste in i systemet. 

Det är magsårspiller, illamåendepiller, antivirala piller, smärtstillande piller, cortisonpiller. Jag är så tacksam att jag numera slipper mina dagliga sprutor med Fragmin - för att undvika blodproppar efter stora operationer. Lägg dessutom till Movicol, för att undvika förstoppning vilket mina morfinpiller orsakar. Ja, då är vi uppe i en dagsranson på ett halvt Apotek. Och en total moment 22 feeling. 

Idag gjorde jag faktiskt en utrensning för att lämna tillbaka hälften av alla märkliga smärtlindrande piller, några kom aldrig till användning då jag vägrar peta i mig mer än nödvändigt. På gott och på ont. 

Till detta läggs Kroppens egen utrensning vilket gör att jag svettas galet på nätterna och luktar som ett mindre kärnkraftsverk. Varje dag. Suck! 

Därför känns det som en bra idé att tillverka lite egen hudvård och botanisera i fina ekologiska oljor och väldoftande droppar och åtminstone vara naturlig på utsidan. Jag har klarat mig fint när det gäller hudkvalitet och andra suspekta biverkningar från cellgifterna, men laborerar inte mer än nödvändigt. Det där med kemiska peels och hårfärg är bara att glömma. Förmodligen skulle huden ramla av och håret bli grönt. 

Jag har tre cellgiftsbehandlingar kvar. Åtminstone enligt plan. Och jo - visst är jag där och klämmer och känner på magen. Jag är inte riktigt inkörd på att Inkräktaren är borta, någonstans tror jag att jag inte tar ut allt i förtid. Jag tänker så här - det har ju gått bra hittills, så skulle den jäkeln ligga och lura i vassen.. är det väl bara att köra en vända till. 
Tänker jag.. och använder mig återigen av mitt mantra. This too shall pass..

Jag ser ibland diverse reklaminslag på TV - just om cancer. Ett budskap är "Var än cancern sätter sig, så sitter den alltid i huvudet". Ett annat är "Säg NEJ till cancer". 

Vem FASEN säger JA?? Jag förstår innebörden av vart man vill komma, och att målet är att samla in pengar till forskning. Dock är jag fortfarande skeptisk till varför man inte arbetar mer förebyggande. Att man tar kostens betydelse på allvar. Socker, livsstil - allt det där alla pratar om och vet, men som INGEN lever efter inom vården när du väl blir en cancerpatient. Då serveras marängsviss och mazariner som ska utgöra födan för oss som ligger där. I kombination med grönsaker som är totalt befriade från vitaminer och näringsämnen under sin färd från storköken. Jag trodde inte ärtor kunde se ut så som de som låg på min tallrik. Därför kom O med mat till mig. Varje dag kunde jag frossa i färska grönsaker och bär. 
Jag säger inte att man aldrig kan äta en glass eller en kanelbulle och vara orolig för att få sjukdomen. Jag säger bara att man bär ett visst ansvar även inom vården för att informera. Socker är cancercellernas absolut bästa bränsle. Vi vet att inom en snar framtid kommer varannan att drabbas istället för var tredje. Är det inte bättre att arbeta mer för att förhindra uppkomst istället för att förbättra behandlingar för de som redan fått sin diagnos? Eller åtminstone en kombination.

Jag lever som jag lär. Jag gör det väldigt svårt för dessa celler att överleva. Jag lever varje dag i min egen övertygelse om vad som är bra för mig och skit för Inkräktaren. 

Så är det med det. Alla är sin egen lyckas smed.

Jag väntar även med stor iver på min PAD - det analyssvar av all vävnad som plockades bort. Vi räknade ut att det rör sig om flera kilo. Det gör att svaret tar tid - men väntan är mer än intressant. Äntligen kanske jag kan sluta cirkeln. Ifrån där allt började, den undermåliga vård jag fick i en förvirrad cirkus av olika besked, runtskickad till alldeles för många instanser, och den kvinnliga gynekologens totala brist på intresse. 

Fram till dess - njuter jag av att träna, träffa vänner och fylla på mina depåer med skratt och kärlek. Och hemmagjord glass förstås!

Love / Cat

TOXIC..

Det finns ett begrepp som kallas Cytostatikahjärna. Jo – det är sant!

När jag stundtals upplevt att jag varit okoncentrerad och haft svårt att ta in information så har jag givetvis min vana trogen bara slagit bort det och skyllt på något annat. För mycket att göra, ålder, mitt extrema behov av simultankapacitet – att ALLTID göra minst 4 saker samtidigt. Jag bara är sådan. Det märkliga i det hela är att jag alltid får till det. Jag har fler mentala dokument eller excelfiler jag alltid är uppkopplad på samtidigt. Och betar av i tur och ordning. Varför jag gör så är för att alltid fylla min tid med ”något”.

En idiotisk strategi tycker många – människan måste väl kunna koppla av och ta det lugnt någon gång?

Jag är som mest avkopplad när jag får göra det – på mitt sätt.  Det är förklaringen till varför jag alltid studerar något, samtidigt som jag ska uppdatera min blogg och gärna samtidigt som texter ska levereras och numera två mässor som ska sättas på kartan.

Alla mina dagar har en gedigen agenda – det är inte alltid jag är stolt över det, speciellt inte när barnen ibland tycker att jag är rätt muppig. Och jag har faktiskt blivit mycket bättre på att verkligen vara närvarande med dem med kvalitativ tid.

Jag har alltid haft ett extremt högt tempo. Det är ingenting jag börjat med för att hinna med saker nu när jag blivit sjuk. Tvärtom. Nu har jag sållat bort en massa onödigt – mest socialt – men har fortfarande det där tempot i blodet.

Min man är precis likadan – om inte värre. Och nej – ingen av oss irriterar sig på den andre. Det handlar mer om att förstå hur den andre fungerar. Min man, han tävlar ibland med sig själv – hur snabbt han kan komma iväg på morgonen trots en väldig massa saker som ska uträttas innan avfärd. Hur man borstar tänderna samtidigt som man skriver ut dokument, skickar iväg tidiga morgonmail så svaren ska ha hunnit komma vid ankomst till kontoret, torkar köksgolvet, läser tidningen som ligger uppslagen på bordet, klär på sig och dricker proteindrink EFTER frukosten. Ja, ni fattar.

Hemma hos Familjen Rytter skulle inte många orka hänga – inte under de produktiva, kreativa dagarna då tanken ofta väcks redan 03:57.

Notera att vi faktiskt ändå är jäkligt bra på att vara lediga, åka på semestrar, hänga med våra barn och hitta på saker – men nu pratar vi om den vuxna versionen av planering och struktur i vardagen.

Det som verkligen gör mig galen – det är när jag tappar kontrollen över min tid. Över min Kropp och över min Hjärna. Och man behöver ju inte vara speciellt smart för att inse att man inte KAN genomgå så många behandlingar utan att ens reagera. Så självklart blev begreppet cytostatikahjärna en del av även min erfarenhetsbank. 

Tisdagen den 12 maj skrevs jag in på Radiumhemmet för min 10:e cellgiftsbehandling. På toppen efter min påfrestande operation där min lever fått jobba på för att växa ut igen och ta hand om allt.  Och visst vore jag en idiot om jag inte insåg att NÅGONTING rimligtvis borde hända?

Jag kände redan när gifterna gick in i systemet att Kroppen skulle reagera. Inget märkvärdigt med det. Det har hänt tidigare. MEN.. denna gång slog ut mig totalt. I nästan en vecka!

Inte nog med det – en märklig, skarp smärta tilltog högt upp i magen, till vänster om mitt ärr. Min första tanke var att gallgångarna som skadades under ingreppet gjorde sig påminda. Jag mådde ju inte så bra där på morgonen. Jag orkade inte sitta, stå, ligga, gå eller överhuvudtaget göra någonting vettigt – utan låg och stirrade på den förmodligen sämsta dokusåpan i världshistorien. Det var det enda min hjärna kunde ta in. En otroligt märklig känsla spred sig i hela Kroppen – Jag är förgiftad!!

Hjärnan och Kroppen gick i total strejk. All tidsuppfattning försvann, inga tankar gick att hålla kvar i huvudet och varenda del av mig var som förlamad. Förgiftad! Att äta var totalt otänkbart, att dricka likaså. Jag plågade i mig små saker av det som Kroppen klarade av. Fett och salt. Typ.

Att smärtan sedan under helgen blev så stark att jag fick återgå till morfin, kändes inte speciellt bra. Det kändes inte heller tryggt att ringa till akuten där de självklart tog emot mig, men med min situation tyckte både jag och personalen att det var bättre att avvakta till måndag då mina vanliga läkare var i tjänst.  Till saken hör att jag är väldigt mycket som ett litet barn. Har jag inte ont eller mår dåligt – då kör jag på, precis som vanligt och Livet är toppen! Men – har jag ont så har jag ONT! Fast jag är extremt dålig på att erkänna det, och brukar oftast köra på ändå. Denna gång gick det inte.

Begreppet cytostatikahjärna passerade min värld som en Formel 1 bil med råge. Det kanske är dags igen?

Men jag insåg snabbt att det här – det var något helt annat. Jag som normalt sett är som en Duracellkanin fick plötsligt finna mig i att vara totalt orkeslös där varenda cell totalvägrade att lyda. Jag är ju inte dummare än att jag faktiskt inser att Kroppen – när den säger nej, då är det NEJ.

Det hela slutade med att efter en märklig, plågsam och totalförvirrad helg blev det ilfärd in till KS där jag och maken hängde på min kirurgs mottagningsrum – en hel dag. Den underbara mannen tog emot mig mellan sina operationspass. In på provtagning och på akutröntgen i en rasande fart. Kärlek till honom och hans fantastiska sköterska! De som satt i väntrummet måste ha undrat vem sjutton jag var som fick denna VIP-treatment.

Det kunde ju varit värre – misstankarna om inflammation i bukspottskörteln eller gallgångarna gjorde mig faktiskt orolig. Jag laddar ju inför nästa Touch-down. Den typen av komplikation hade satt stopp för det.  Jag erkänner att jag faktiskt åkte hem ifrån sjukhuset med ett stort leende på läpparna. Proverna var på topp. Röntgen visade ingenting. Spekulationsdiagnosen löd - Magsår – well.. Bara att gilla läget och knapra på ett piller till. Och inför den stundande dagen D detoxa kroppen för att skingra tankedimman.

I skrivande stund mår jag toppen. Efter en riktig berg & dalbanefärd med ömsom vin och ömsom taggtråd. Nu blickar jag framåt -  jag menar – vem har tid med sånt här? Jag ska ju springa The Color Run på lördag! Jo, faktiskt. Galet kanske - men sant. 

Love /Cat

PHYSICAL...

Jag har tränat i hela mitt Liv. Ända sedan jag var 3 och tvingade min mor till att ta mig med till kyrkans balettskola. 

Fru Qvarsebo hette min första lärare som fick mig att börja drömma om en karriär som tåspetsdansös. Jag var helt övertygad om att allt skulle ordna sig, bara jag fick en riktig tyllkjol. En sån där med flera lager, som stod rätt ut ifrån kroppen och fick min lilla uppenbarelse att se ut som den döende svanen. Precis så gick mina drömmar. Det fanns liksom inga hinder för min entre på Bolsjojteaterns scen. Tyckte jag i alla fall. 

I verkligheten så blev den där tyllkjolen inte den magiska skapelse jag såg framför mig, utan istället en hopknåpad ljusblå variant, skapad av en badrumsgardin, sydd av min älskade mormor. Inte så glamoröst men förmodligen funktionellt. 

Min träningskarriär har kanske inte varit spikrak, men en sak har den varit - och det är att den varit konsekvent. Efter min rätt abrupt avslutade karriär som ballerina tog annat vid. Som 11-åring steg jag in i Brännkyrkahallen för att bli judoka. Med en kraftigt överviktig tränare som var allt annat än en förebild vände jag istället blicken mot karaten. Mitt möte med Kyokushinkai och Okinawan goju ryu blev något helt annat och här lärde jag mig disciplin, respekt och vördnad. Min kropp blev mitt tempel som vårdades, inte direkt ömt, men enligt de japanska traditionerna, formades jag till en maskin. Under mina studieår jobbade jag extra på Swings Gym & Stockholms Karate Kai där jag emellanåt tränade 3-4 pass om dagen. Inte optimalt men jäkligt roligt.

Om jag inte får röra på mig blir jag galen. Med betoning på rastlös, irriterad och totalt ointresserad av substitut. Jag behöver min dagliga dos likt en junkie som är beroende av sitt rus. 

Jag är så otroligt tacksam över att jag har det i blodet. Att min kropp faktiskt alltid varit min bästa vän. Det är den fortfarande, trots att den är bebodd av Inkräktaren. Det är min träning som räddar min vardag. Som ger mig den där sköna känslan av kontroll och lugn. 

I skrivande stund måste jag nog säga att jag sällan mått bättre eller känt mig starkare. På riktigt. Jag är så otroligt fokuserad på att bara "klara av" den resa jag har framför mig, att allt annat nästan försvinner. Mina träningspass är en ren njutning väl accompagnierade av Rammsteins tunga musik. Jo - det är BARA det jag lyssnar på när jag tränar. Fortfarande. 

På något sätt tror jag att musiken speglar det som pågår i mitt inre - jag kan inte förklara det på annat sätt. Jag har provat att gå tillbaka till den musik jag tränade till tidigare, men det känns bara mesigt. Det här.. blir ett manifest att ge Kroppen en käftsmäll. Fast bara där den bråkar.. För när musiken passerar mina öron in i Kroppen så händer något - gnistan tänds och musklerna bara levererar. Jag har total kontroll.

Hur ser min träning ut? Jag har väldigt mycket fokus på kondition och styrka. Så det blir minst 5 pass i gymmet. Jag är fortfarande hooked på isolerad träning där varje muskel får sitt. Maken har mer övergått till funktionell träning, mer crossfit inspirerad. Men för mig ligger njutningen just i kontrollen av varenda muskelfiber och det finns ingenting som gör min Kropp så varm med en magisk känsla av välbefinnande efter ett pass. Jag tränar aldrig mer än max 30-40 minuter. Jag har otroligt lätt att bli övertränad så ibland blir det 8-9 set av en muskelgrupp eller två i superset. Det fungerar bäst för mig. För närvarande springer jag rätt mycket. Även här korta, intensiva pass på 20-30 minuter. 

Jag ligger stadigt på en vikt på 49,5 kg +/- 0,5 kg. Om jag jämför när jag var tävlingsaktiv så vägde jag ca 10 kg mer. Så som min fysik är just nu är jag i en bra form. Jag har inte speciellt mycket underhudsfett - och det spelar inte så stor roll vad jag gör. Min kropp gillar tydligen att ha den här approachen. Oavsett vad jag äter. Nu är min kost inte direkt fettbildande, men jag ÄTER verkligen. Mycket och ofta. 

Utöver att lyfta skrot och springa runt som en galning har jag en ny passion - att stå på huvudet. Alltså rent yogiskt. Det är sjukt kul att stöka om lite bland organen och ge huvudet en rejäl blodtillströmning. Dessutom känner man sig som 5 år igen när man bökar och stökar för att få till det. Minst 5 minuter per dag bör tillvaron spenderas upp och ner.. Prova - det är rent beroendeframkallande! 

Bortsett från mina fysiska utsvävningar fattade jag ett annat beslut när jag blev sjuk. Att inte bara skriva utan även dokumentera i bilder. Av en enda anledning. Varje ögonblick som passerar innehåller alltid något unikt och den stunden kommer aldrig igen. Det gjorde att bilder blev en lika viktig del av min resa. 

De svartvita bilderna är tagna dagen innan jag skrevs in på Radiumhemmet av en underbar vän - Kate Gabor. Jag ville ha bilder på mig och på min Kropp för att följa alla förändringar. Det var dagen innan min port-a-cath opererades in och innan några cellgifter passerat mina system. När jag ser bilderna kan jag tänka tillbaka på just den dagen. Dagen D då resan började på allvar. 

Såhär ser jag ut för närvarande. Bilderna är tagna av O under ett träningspass på Ekerö. Nöjd, stolt, stark och envis. 52 år med en plan att bli MINST 100. Därför kommer jag fortsätta precis som jag alltid gjort. Att leva, njuta, äta, träna och vara en vinnare. Ingen jäkla Inkräktare ska få ändra på det. 

Vem vet - jag kanske skulle investera i en tyllkjol. Att ha på mig nästa gång jag ska in på sjukhuset. En rosa en, med fyra lager tyll. Minst! 

För glamour har vi egentligen alldeles för lite av, och vem vet - det kanske är den som gör susen? 

Love / Cat 

SKIING & CARROTS..

Efter mötet, där vägen jag valt att vandra, helt plötsligt tog slut kände jag att jag behövde en förändring. En förändring för att blåsa liv i nytt hopp, en ny strategi och en ny sanning. 

Människor som känner mig vet, att jag kan ha otroligt snabba kast i mina tankebanor. Får jag nedslående besked, om något tråkigt och negativt inträffar så är min hjärna DIREKT igång med att projicera nya, positiva möjligheter. Ibland i en så intensiv takt att jag nästan blir trött på mig själv - men.. det är precis den egenskapen jag är så otroligt tacksam över att jag har. Och det är den egenskapen som fungerar som bäst just nu. 

Två dagar efter beskedet om att cellgifterna inte tar, skulle jag träffa den kirurg som ska operera mig när det blir dags. Och dags - ja, det är ju typ nu. Den första strategin om att krympa Inkräktaren med gift gick ju inte som planerat. Så i min värld öppnades raskt den nya dörren där fokus låg på kirurgi. Skär upp, skär bort och med VÅLD avlägsna den envisa jäkeln. En mycket bra strategi som passar mig perfekt. Snabba puckar, korta vägar och PANG - klart - liksom. 

När jag satt i väntrummet för att träffa min kirurg satt en otroligt vacker kvinna där. Hon var modigare än jag och bar inte peruk trots att hennes hår inte var längre än 5-6 mm. Det som slog mig var färgen på håret - en mahognyröd färg - otroligt fint. Det väckte en ny tanke hos mig som kändes riktigt bra. Det jag lärt mig om mig själv och mina ibland rätt spontana reaktioner beror helt enkelt på att jag vill ha kontroll. Att TA kontroll över situationer istället för att situationen kontrollerar mig. 

Att tappa allt hår och dessutom ha en cancerdiagnos är rätt svårt att ta kontroll över. 
Men det går - inte så att man kan bota sig själv, men man kan lära sig ta kontroll över situationer genom att hitta sina egna lösningar på hur det kan kännas bättre. Min reaktion blev givetvis att färga mitt eget korta hår. I en totalt KNALLORANGE färg.

Varför, kan man ju fråga sig. Jo.. just bara för att jag kan. Att experimentera med färg, frisyr och att våga förändra. Mitt i förändringen liksom. Beslutet blev inte lika uppskattat av resten av familjen. Min älskade O, han känner mig och låter mig hållas. Jag är ivrigt påhejad av honom och oftast leder mina rätt knäppa idéer och handlingar till sköna skratt och en ännu djupare kärlek och respekt oss emellan. Den som bröt ihop av en totalt motsatt anledning - var Molly. 

Ärligt - hon grät i 30 minuter över att hennes mamma skulle bli en form av "Mojoten".. Så, vad gör man.... 

Vi satt länge och pratade, Molly och jag. Där jag förklarade för henne varför det var så viktigt för mig att få färga mitt hår. Oavsett vad hon ville. För det här.. det är mitt beslut. Det hela slutade lyckligt då den lilla Sessan fick vara med under processen och med stoooora ögon såg förvandlingen där mitt korta, lätt gråspängda stubbhår blev morotsrött. Eller stubb.. egentligen ser jag mer ut som ett virvelmarsvin. Mitt normalt sett väldigt tjocka hår har intagit en helt ny look. Virvlar överallt och så många hårstrån som trängs på huvudet - så med den oranga färgen har jag nog skapat en ny trend. 

Mötet med kirurgen inträffade dock innan förvandlingen till morot. Han konstaterade egentligen bara det som jag hört två dagar tidigare. Inget har hänt. MEN med fokus på att just inget har hänt, så betyder det att tumören inte har vuxit heller. Inga fler metastaser, inga förändringar utan nu blir fokus på hur min operation ska gå till och hur min tillvaro ska planeras kring den. 

Det är ju en hel del som ska åtgärdas. Två metastaser i levern, en tumör på 10x7 cm i buken samt att livmodern med förändringar ska bort. Det är nu diskussionen blir intressant. Han, som blivit inkopplad i ett sent skede, fick för första gången se mina senaste bilder där ALLT var med. Dessa jämfördes med de bilder som tagits i augusti förra året. Helt plötsligt har man noterat att det man utgått ifrån varit "vanliga" myom på livmodern, är i princip borta. Borta liksom!! BORTA?? Han tittar länge på bilderna, kliar sig i huvudet och tittar på mig och säger: Det är anmärkningsvärt att notera att dessa förändringar inte längre syns på bilderna. Myom svarar inte på cellgifter. 

Det tar ett tag innan jag tagit in hans ord. Jag stirrar på honom och han stirrar på mig. 
O - han stirrar han med. Både på mig och kirurgen. Det kan egentligen bara betyda en sak. Sedan om den är bra eller inte, skit samma. Min förändring på livmodern är förmodligen huvudtumören. Cancer. Där med.... Som har krympt och i princip försvunnit. 

Innan vi ens hinner diskutera vidare lämnar han rummet och kommer tillbaka med den läkare som fattat beslutet att INTE ge mig min planerade 8:e behandling. Han vill att hon ska vara med, och lyssna. 

Utan att gå i på några detaljer ändrades min plan drastiskt. Direkt in med nya cellgifter för att hålla cellerna i schack. Prioritet att göra nya bilder för att så snabbt som möjligt operera. Remiss till Danderyd och till Huddinge för specialistbedömning. 

Satan i Gatan - plötsligt händer det. Mitt beslut att donera mina vävnader, tumör (Inkräktaren) och allt material som plockas ur min kropp, kändes så enkelt. Mitt beslut att återigen samla kraft och fokusera på nästa steg ännu enklare. Och jag kan lova.. de som ansvarat för min vård på Sophiahemmet från dag 1 - 2012, kommer att höra av mig. Definitivt...

Nu väntar fler undersökningar, ännu fler provtagningar men med ett nytt mål. Kill the Sucker with a knife.. I väntan på det packade vi ihop hela familjen med väskor, skidor, pjäxor, hjälmar och stavar i en Taikonliknande uppenbarelse som färdades ända upp till Sälen. 

Well.. Vi hade i alla fall en otroligt härlig långweekend i Lindvallen. Min skidåkning lämnar en hel del att drömma om, men ned kom jag och jag syntes i backen.

Ja.. mina skidbyxor går också i orange.. 

Love & Carrots/ Cat 

GUT FEELING...

Att stå inför det faktum att det är dags för en utvärdering ställer saker på sin spets. 

Sju behandlingar senare, en väldig massa träningspass och basbildande kost borde ju ha gjort sitt?

En stor röntgen av nästan HELA mig ska visa vart det pekar. Har tumören krympt? Ser det ut som det ska? På mitt senaste läkarbesök där mitt tjat om undersökning av det som ursprungligen var mitt problem, mynnade kontentan ut i att denna undersökning ska omfatta även detta. 

Så.. röntgen av lungor, hjärta, lever, buk, Inkräktaren SAMT att denna gång ta med livmoder och äggstockar står på agendan. 

Jag har sedan en tid läst mycket om enteriska nervsystemet. Det system som förbinder magen och hjärnan och kallas även för bukhjärnan. Mycket intressant. Mer om detta vid ett annat tillfälle. 

Maggropskänslan säger att det går bra. För det måste det ju, eller hur? 

Love / Cat 

ROUND 7 - ME VS THE INTRUDER

Efter hemkomsten från det karibiska Paradiset kändes det ändå rätt bra att ta tag i verkligheten igen. 

Det var dock ingen självklarhet att jag skulle få fler behandlingar då närvaron av läkarbesök lös med en riktigt röd frånvarolampa. Min resa i kemikalieland har varit en av de mest snirkliga och kringelikrokiga jag någonsin upplevt. Inte bara den fysiska påfrestningen, den har förlöpt galant och friktionsfritt sånär som på ett par snubblande steg här och där. 
Nej, jag menar den psykiska påfrestningen - att verkligen vara tvungen att släppa kontrollen och ändå mer än någonsin ha stenkoll på min berg-och-dalbane agenda. 

Väl hemma efter magiska dagar lyfte jag luren för att uppdatera mig på PLANEN. Planen som ska ta Inkräktaren till landet på andra sidan medvetandet. 

Och, jodå, visst sa maggropen till igen. Precis som jag hade på känn den där fredagen så hade ju kallelsen ännu en gång uteblivit. Cellgiftsbehandling nr 7 bokad på måndag med förberedande provtagning samma dag som jag ringde. SUCK. 

Det sägs ju att man ska undvika stress och orosmoment. Att Kroppen ska hållas basisk och lugn. 

Då jag självklart inte ens var i närheten av en vårdcentral så resulterade dagens samtal i en hisnande snabb taxiresa till och från tanten-med-nålen-som-denna-gång-fullkomligt-krossade-min-ven. 

Mina prover har inte en enda gång avvikt från de riktigt bra värdena. Så heller inte denna gång. Den sjunde påsen slank in med sitt vanliga varningsord till Inkräktaren. DÖ eller flytta liksom. 24 timmar senare återgick Livet till det vanliga. Hård träning - Petnoga mat - och en sömnkvot som skulle göra ett barn avundsjuk.

Nu väntar ett framtjatat besök hos läkaren - en ny en såklart. Håll en tumme för att det börjar dra ihop sig till den efterlängtade attacken - den som för alltid ska avlägsna de där cellerna som gaddat ihop sig. 

Licenced to Kill... typ.. 

Love / Cat 

IT´S GROWING...

En otroligt viktig detalj att informera om är ju faktiskt vad som händer under en cellgiftsbehandling.

Jag minns att det jag kände oro inför, var just när första droppen av gifterna skulle landa i min Kropp. Hur känns det, hur kommer Kroppen att reagera och hur kommer biverkningarna att visa sig?

Jag valde tidigt att inte läsa de biverkningar som finns angivna i FASS. Helt enkelt för att de är många, omfattande och man måste som tillverkare av ett läkemedel verkligen ange ALLT.

För mig kändes det mer naturligt att diskutera med erfaren personal kring vad som händer. De har ju trots allt stor erfarenhet av olika patientgrupper. Olika åldrar, fysiska och psykiska skillnader och även hur olika former av cancer beter sig.

Trodde jag..

Det enda som nämndes var att man tappade håret och att huden blir torr och extra känslig. Man varnade även för magproblem och illamående, That´s it.

Ingen berättade om biverkningarna av de sprutor jag fick som gav galen skelettvärk. Ingen berättade om det var bra att gå upp eller ned i vikt. Eller som kunde svara på mina ibland kanske konstiga frågor.

Med tanke på att min sjukdom sitter i glatt muskulatur var jag intresserad av att veta hur aminosyror och protein påverkar den typen av muskulatur. På tvärstrimmig muskulatur verkar ju protein uppbyggande så här gäller det ju att ha tungan rätt i mun.

Det här med syra/bas balansen stämde inte alls med den regelbok sjukhusets dietister resonerade efter. Många rätt grundläggande principer kostmässigt hanterades precis tvärtom. Mycket märkligt. På avdelningen blev det mest att gilla läget och hålla sig till vatten. Kaffe och te gick bra trots att kaffe är kraftigt försurande enligt ”min skola”.

Jag kände redan vid första besöket att det där med kost och kosttillskott, det fanns liksom inte med i kunskapsbanken så jag har fattat dessa beslut på eget bevåg i vad jag tar och inte tar.

Min rekommendation till alla som har cancer eller som vill förebygga är dock att hålla sig till vissa basprinciper när det gäller kost. Maten är den bästa medicinen och vårt naturliga biobränsle – cellgifter är det inte. Cellgifter tar död på allt som kommer i dess väg så att naturligt hjälpa till med att bygga upp immunförsvar och minska stressnivåer (som förbrukar mängder av viktiga näringsämnen) är en självklarhet.

De kunniga personer, läkare och naturmedicinare jag känner som är insatta i komplementär medicin är alla eniga – Kroppen är en fantastisk resurs att vara vän med och med ett optimalt immunförsvar läker Kroppen det mesta själv.

Efter mitt medicinbyte till Yondelis (tillverkat av Havspung) tog det inte lång tid förrän allt hår började växa igen. Notera att jag tappade aldrig allt hår. Det tunnades ut på huvudet och jag tappade 5-6 strån på höger ögas inre fransrad. Däremot tappade jag nästan allt hår på underbenen (inte på låren dock) samt könsbehåringen. Lite märkligt, men så blev det.

Ingen hade nämnt det heller. En annan biverkning som denna medicin fört med sig var kraftiga utbrott av herpesblåsor på läpparna och på min vänstra skinka. SUCK - Jag lyckades även få ett stort utbrott vid höger ögonbryn vilket gjorde att ögat svullnade upp ordentligt under en vecka.

För att stävja detta blev det ännu fler mediciner – Aciklovir – ett antiviralt läkemedel som jag fick äta i maxdos, 6 tabletter per dag. Gissa om man känner sig kemisk under dessa perioder – då är det extra viktigt att äta extremt ren mat och inte belasta systemen ytterligare.

Under denna period, när jag såg mig själv i spegeln var det svårt att veta om jag skulle skratta eller gråta. Den bild som avspeglades var en identisk avbild av Onkel Fester i Familjen Adams. På riktigt alltså. Jag såg helt enkelt inte klok ut!

Minimalt med hår, ett rejält svullet högeröga och en port a cath som står ut som en puckel under huden med tanke på min ringa mängd underhudsfett.

Nåväl. Maken var extra noga under denna period att tala om för mig hur vacker jag är.

Behöver jag säga att det är en av de få gånger jag är HELT övertygad om att han ljög…

Varje ny dag är en ny lärdom. Glädjefnattet denna gång är att jag efter denna behandlingsperiod verkligen kommit mig själv så nära man bara kan. Nu med liiiiite längre hår.. Och att jag fortfarande verkligen älskar och uppskattar mitt totalt absurda sinne för humor, den har räddat många situationer under åren. Jag kan fortfarande skratta högt när jag tänker på det hela, men den galet fula bilden på näthinnan. Om det åtminstone varit Morticia, med en glammigare look av spooky looks, som blivit min partner in crime, men inte då.. 

Det som inte dödar.. härdar. 

Farbror Fester liksom.. värre blir det nog inte.

Love / Cat

ROUND 5 - ME VS THE INTRUDER

Det börjar kännas hemtamt och mer som en bekant rutin att åka till Radiumhemmet för behandling. Det är märkligt hur vi människor vänjer oss vid nya saker. Först befinner man sig i kaosrummet när förändringar sker. Vi får nya saker att ta ställning till och måste aktivera alla sinnen för att ta in all information och alla intryck. Det blir ibland skrämmande och vår brist på kunskap gör att de nya rutinerna känns stora och oöverstigliga. Sedan övergår känslan i ”att man gjort det förut” och plötsligt är det en vana.

Gång nummer 5 skulle bli ett befriande ögonblick då jag denna gång får mina cellgifter via en pump under 24 timmar i sträck istället för att få dem fördelat på 3 tillfällen under 3 dygn. De nya cellgifterna ska tydligen vara minst lika effektiva på alla sätt men inte lika skadliga för njurar och urinblåsa. Jag behöver heller inte mäta pH, urinmängd eller känna mig som en levande festblåsa som under dessa 3 dagar varvar mellan att konstant springa på toaletten och kissa till att svälla upp som en ballong och lägga på mig 5-6 kg. Bara så där liksom. För att sekunden efter få vätskedrivande för att återigen springa på toa. Ja, du fattar – katastrofen känns total.

Denna gång skulle jag få vistas hemma under behandlingen vilket ju känns som en fantastisk framgång. Inte för att jag egentligen förstår varför jag inte fick denna medicin på en gång – den andra känns ju sjukt mycket svårare att hantera. Både för mig, Kroppen och för all personal som det går åt för att hålla min status i balans.

Min senaste läkare kunde inte heller ge något konkret svar på detta så jag nöjde mig med att acceptera och ”Gilla läget”.

Den som känner mig VET att jag oftast lever ett SJUKT välplanerat liv. Inte i alla sammanhang, men för att alla bitar ska gå ihop, med man, barn, logistik och allt annat så måste jag ha en stabil grund och även kunna planera för när mina behandlingar ska ske. Det har jag inte gjort någon hemlighet av i mina tidigare inlägg.

Likväl förbannat uppstår situationer varenda gång jag ska in. Så även denna gång.

Om du tycker att jag är en rätt cool person med en rätt avslappnad syn på det här med min sjukdom, då ska du se när saker inte går som jag tänkt.

Likt Hulken växer musklerna så blusen spricker, jag blir knallgrön och vansinnigt arg. Jo.. det må vara så att jag nog byggt upp ett litet motståndslager av ilska och irritation. Det kanske är här jag får utlopp för mina känslor, vad vet jag.

Dock vet jag att mitt beslut att göra slut med Stefan har aldrig känts mera rätt.

Mina onsdagar var 3:e vecka har varit heliga – då detta är den väg jag valt för att bli frisk. När man tänker efter så är det ju faktiskt så att jag drabbats av en livshotande sjukdom, för så är det ju, och då tycker jag att saker borde fungera. Speciellt denna gång då jag inte ens ska ligga inne utan bara infinna mig och få medicinen påkopplad. Ett ingrepp som tar ca 20 minuter.

Fredag eftermiddag, närmare bestämt 15:22 ringer han. Med facit på hand hade jag god lust att skita i att svara när jag såg hemligt nummer som avsändare på displayen. Men väluppfostrad som jag är, gjorde jag ju det – och fick dagen brutalt saboterad ännu en gång.

Jag: Catharina Rytter

Stefan; Ja, HEEEEEEJ. Hur mår du?

Jag: Jo tack, det är helt ok. Därefter tystnar jag. För att jag helt enkelt inte alls har någon lust att diskutera min hälsa med just honom.

Stefan: Jo.. just det.. jag tänkte.. Hrrrmmm.. Host, harkel – du ska ju in på måndag morgon på behandling..

Jag: Jaha, vem har sagt det? Jag ska in på onsdag som vi kom överens om senast?

Stefan; Jaha.. säger du det.. Då måste de ha missat att skicka din kallelse, för du ska komma på måndag.

Jag: Vilka ”de” har missat. De är ju du som koordinerar? Det är alltid du som ska boka tiderna på avdelningen. Då det blivit så många fel har jag tagit reda på detta för att vet vem jag ska prata med för att det ska bli rätt? Dessutom var det ju så att förra gången, du vet när jag låg inne med den NYA medicinen, blev det ju fel då också. Du hade givit mig fel ordination på efterbehandlande mediciner, missat att boka den inläggningen också så jourhavande läkare fick gå in och styra upp detta. Jag trodde jag gjort klart för dig att det här inte känns bra.

Stefan: Oj då.. Jaha.. Fast.. Du ska in på måndag.

Jag: Jag kan inte på måndag. För det betyder att jag måste in och ta bort pumpen på tisdag och just den dagen har jag ett viktigt åtagande jag inte kan avboka med kort varsel. Du vet – jag försöker PLANERA så gott det går.

Stefan: Oj då.. Jaha.. Fast måndag är den enda dag som går..

Jag skulle kunna upprepa denna rätt ensidiga dialog många vändor till, men du förstår vart jag vill komma. Återigen får man svälja förtreten och förhandla sig till att komma upp sent tisdag kväll för att få hjälp med att ta bort medicinpumpen.

Mitt scenario blev helt enkelt att utföra mina åtaganden uppkopplad på cytostatika. Inte en helt acceptabel känsla, men hellre det än att behöva sätta andra i klistret.

Jag läser varje dag nya artiklar kring vården på KS. Speciellt cancerklinikerna är överhopade med patienter, nedskärningar och ett stort budgetunderskott. I min värld är en god ekonomi synonymt med en god planering. Att missbruka egen och andras tid kostar stora pengar – men jag har lovat både mig själv och maken att inte ge mig in i någon kostnadseffektiviserande diskussion med Landsstinget.

Jag ska bara ha fokus på att bli frisk. Och tro mig – det skulle gå både fortare och kännas enklare om jag kunde ägna mig åt det – inte till att varje gång behöva strida för att få till en fungerande vårdplan.

Kontentan av allt jag läser kring Cancervård har egentligen två knorrar. Den ena är att undvika socker och processad mat. Att sköta sig helt enkelt,

Den andra är – undvik stress.. Bitvis är det svårt med tanke på de jäkla omständigheter som hela tiden vilar i vassen. Och ibland undrar jag..  hur Stefan egentligen mår.

Love / Cat