ROSES & LAVENDAR

Direkt när jag kom på idén var jag helt såld. Alltså så såld att jag nästan redan bildat bolag och mångduplicerat tanken på att mina tvålar ska finnas world wide för att sprida det hantverk det egentligen är. Alltifrån att plocka de ljuvligt doftande rosorna och lavendelblommor som vackert växer i min trädgård till att låta processen med att torka dem och koka ihop en gryta som skulle få Miraculix avundsjuk. 

Mina första egenhändigt tillverkade tvålar blev små konstverk. I min iver att testa färger, dofter och konsistenser kan jag utan att överdriva säga att jag sällan varit så ren och väldoftande. Tvålar med sheasmör och dofter av ylang ylang, rosenblad och lavendel med en alldeles lagom löddereffekt lämnas huden mjuk och len. De torkade blommorna ger en lätt peelande effekt.

Nu råkade en resa komma emellan, med en sjukt dålig internetuppkoppling vilket medfört en uppdateringstakt likvärdig en sengångare - men fortsättning följer i skapelseresan där mina idéer ska förverkligas. Inte i så stor skala som jag visionärt skulle vilja - i alla fall inte till en början. Men med mig vet man ju aldrig... 

Love / Cat 

IN NEED....

När jag ser mig själv i spegeln, inser jag att jag varit hemma alldeles för länge. Jag inser också att jag har väldigt lätt för att lägga ribban alldeles för högt när det gäller rehabilitering. Det är inte ens två veckor sedan jag gjorde ett omfattande ingrepp och jag är redan totalt uttråkad. 

Och inte bara uttråkad - jag har totalt förfallit i en look som nästan borde dokumentärfilmas. Djur och natur, liksom. 

Min vikt nådde i slutet av förra veckan rekordlåga 44,8 kg. Lägg sedan till en kroppshållning som gör att jag ser ut som en av gamarna i Djungelboken. Jo, faktiskt. Precis så ser jag ut - lätt vingklippt och med några strån på huvudet är jag en fullvärdig kopia. 

Kombinationen fullbordas av att min rörelsehastighet kan jämföras med en sengångare. 

Behöver jag säga att min längtan för närvarande är stor. Min längtan efter att få tillbaka mig själv. Min längtan efter varma sommarkvällar med bara ben och högklackade skor. 
Min längtan efter sommarklänningar och att sitta på verandan och njuta av solnedgången med ett iskallt glas vin. 

Man blir ju faktiskt inte friskare av att känna sig lite eländig - så igår ägnades en lång stund åt att lägga en snygg make, sätta på mig snygga kläder (med betoning på bekväma då mitt sår skaver) och att hela eftermiddagen gå omkring i sjukt snygga skor. 

Jag lovar - allt kändes så mycket bättre. Det har varit lite av min strategi under mina sjukhusvistelser. Att varje morgon gå upp och "piffa" lite. Att använda egna kläder som jag verkligen trivs i. Sköna, snygga träningsoveraller och som grädden på moset - en snygg mössa. Just nu trivs jag dock väldigt bra i min korta frisyr. Som numera ÄR en frisyr. Efter mina tappra försök att låta det växa ut insåg jag att Svinto aldrig blir särskilt stilfullt. Så numer har jag en crewcut där Halle Berry var förlaga, och jag.. hmm.. låt oss säga i alla fall lever i tron om att jag ser ut så. På ett ungefär. 

Jag längtar efter att mitt sår ska läka, efter att mina mediciner ska kunna läggas på hyllan och jag längtar SÅÅ efter att hitta balansen efter allt som cirkulerar i mitt universum. 

Mitt sår.. är långt. Inkräktaren spred ut sig rejält därinne. Så snittet börjar mellan brösten och slutar nere på blygdbenet plus den lilla sidokrok under revbensbågen som behövdes för att ta bort min lever. När Janne ritade upp krigsplanen på min mage insåg jag omfattningen, men inte innebörden. Fast såhär med facit på hand måste jag säga att det är lättare med ingrepp i nedre delen av buken. Mycket lättare. Fast svårare. På ett HELT annat sätt.

Min längtan är inom räckhåll. Redan nu ägnar jag tid åt att botanisera på varenda webshop jag kan hitta. För butiksshopping är inte att tänka på. En sengångare gör sig icke besväret att ens ta sig till bilen, det är en 5-årsplan bara det. Däremot är min virtuella garderob snart fulländad. Med två stundande bröllop, en efterlängtad 50-årsfest och alla sommarens partynätter är bara några anledningar till att ta ut svängarna rejält. 

En gam i lyxförpackning och högklackat - ser ni en tveksam varelse passera förbi i sommar, med favoriten knallorange läppstift som pricken över i - är det förmodligen jag. 

Love / Cat 

BUTTERFLIES..

Jag tror tanken föddes just i den stund när jag tillsammans med min kirurg diskuterade min första operation. 

Jag har haft som en policy och röd tråd under hela sjukdomsförloppet, att inte fråga så mycket. Jag har istället hela tiden förlitat mig på min inre styrka och känsla. 

Den där dagen - när vi besökte kliniken för att få min diagnos - så ville O gärna ställa den brännande frågan. 

Hur illa är det - vad är prognosen? 

Jag reagerade blixtsnabbt och svarade "det vill vi INTE veta". Det kan tyckas märkligt - men för mig var det solklart. Jag valde att förlita mig på den behandlingsplan som skulle presenteras och inte gräva i det faktum som inte kunde förändras. 

Jag sa till O, att om han ville ha svar på den frågan, fick han ställa den utan att jag närvarade. Jag tror, eller rättare sagt, är ÖVERTYGAD om, att man måste lita till sin egen inre röst. För mig var det oerhört viktigt att utesluta alla andra vägar än att jag ska bli helt frisk. 

Alla människor är unika - även i hur en sjukdom angriper och hur förloppet blir. För mig räckte det med att veta vad det var. Att förstå vem Inkräktaren är. Inte att fokusera på vad som KAN hända eller att värsta scenariot kan lura bakom hörnet. 

Därför har och är, denna resa väldigt mycket fokuserad på glädje. Glädje, styrka, energi och KRAFT. 

Alla mina tankar, mina beslut och handlingar har ett enda fokus och det är att ta vara på Livet varje dag. Att ta hand om mig - äta bra, träna, sova, kramas ofta och mycket och slösa på Kärlek till dem som är viktiga i Livet. 

Det är där fjärilarna kommer in. Jag älskar fjärilar. Delikata, färgstarka och fascinerande. 

Efter att ha vuxit till sig från larvstadiet, vilat i sin kokong för att sedan veckla ut sina magiskt vackra vingar och flyga iväg. Att flyga ut i frihet! 

En av de få frågor jag ställt var hur mina operationer ska utföras - hur snitten ska läggas. Inte så mycket beroende på att jag får ärr efteråt, utan faktiskt mer för att jag veta hur min konvalescens kommer att bli. Den övre delen av magen är rätt tuff att operera. Det är dessa muskler man använder när man sätter sig upp, lägger sig ned och i stort sett använder i de flesta rörelser. Är man inställd på hur det kommer att se ut så kan man mentalt förbereda sig. Så fungerar jag. Alltid hitta en lösning och en väg förbi svårigheterna. 

Någonstans där såg jag bilden framför mig - vackra fjärilar skulle pryda min kropp - inte för att täcka ärren utan mer för att symbolisera Friheten. 

Skissen är redan klar - jag VET hur den ska se ut. Den är inte den första tatueringen jag gjort, men definitivt den med den starkaste symboliken. 

Det coola i det hela är att O har en fjäril tatuerad på foten. Under sin judokarriär kallades han för Butterfly feet - hans fotarbete var snabbt och imponerande - som fjärilsvingar. 

Den gjordes för säkert 40 år sedan och behöver en uppfräschning - så tanken är att när tiden är inne möter vi Friheten tillsammans med nya färgstarka vingar. 

Att planera framtid genererar så mycket kraft. Kraft till att läka och se förbi alla hinder. 

Idag är det 5 dagar kvar till min nästa operation. Ännu ett steg närmare Frihet. 

Jag längtar....

Love / Cat 

PHYSICAL...

Jag har tränat i hela mitt Liv. Ända sedan jag var 3 och tvingade min mor till att ta mig med till kyrkans balettskola. 

Fru Qvarsebo hette min första lärare som fick mig att börja drömma om en karriär som tåspetsdansös. Jag var helt övertygad om att allt skulle ordna sig, bara jag fick en riktig tyllkjol. En sån där med flera lager, som stod rätt ut ifrån kroppen och fick min lilla uppenbarelse att se ut som den döende svanen. Precis så gick mina drömmar. Det fanns liksom inga hinder för min entre på Bolsjojteaterns scen. Tyckte jag i alla fall. 

I verkligheten så blev den där tyllkjolen inte den magiska skapelse jag såg framför mig, utan istället en hopknåpad ljusblå variant, skapad av en badrumsgardin, sydd av min älskade mormor. Inte så glamoröst men förmodligen funktionellt. 

Min träningskarriär har kanske inte varit spikrak, men en sak har den varit - och det är att den varit konsekvent. Efter min rätt abrupt avslutade karriär som ballerina tog annat vid. Som 11-åring steg jag in i Brännkyrkahallen för att bli judoka. Med en kraftigt överviktig tränare som var allt annat än en förebild vände jag istället blicken mot karaten. Mitt möte med Kyokushinkai och Okinawan goju ryu blev något helt annat och här lärde jag mig disciplin, respekt och vördnad. Min kropp blev mitt tempel som vårdades, inte direkt ömt, men enligt de japanska traditionerna, formades jag till en maskin. Under mina studieår jobbade jag extra på Swings Gym & Stockholms Karate Kai där jag emellanåt tränade 3-4 pass om dagen. Inte optimalt men jäkligt roligt.

Om jag inte får röra på mig blir jag galen. Med betoning på rastlös, irriterad och totalt ointresserad av substitut. Jag behöver min dagliga dos likt en junkie som är beroende av sitt rus. 

Jag är så otroligt tacksam över att jag har det i blodet. Att min kropp faktiskt alltid varit min bästa vän. Det är den fortfarande, trots att den är bebodd av Inkräktaren. Det är min träning som räddar min vardag. Som ger mig den där sköna känslan av kontroll och lugn. 

I skrivande stund måste jag nog säga att jag sällan mått bättre eller känt mig starkare. På riktigt. Jag är så otroligt fokuserad på att bara "klara av" den resa jag har framför mig, att allt annat nästan försvinner. Mina träningspass är en ren njutning väl accompagnierade av Rammsteins tunga musik. Jo - det är BARA det jag lyssnar på när jag tränar. Fortfarande. 

På något sätt tror jag att musiken speglar det som pågår i mitt inre - jag kan inte förklara det på annat sätt. Jag har provat att gå tillbaka till den musik jag tränade till tidigare, men det känns bara mesigt. Det här.. blir ett manifest att ge Kroppen en käftsmäll. Fast bara där den bråkar.. För när musiken passerar mina öron in i Kroppen så händer något - gnistan tänds och musklerna bara levererar. Jag har total kontroll.

Hur ser min träning ut? Jag har väldigt mycket fokus på kondition och styrka. Så det blir minst 5 pass i gymmet. Jag är fortfarande hooked på isolerad träning där varje muskel får sitt. Maken har mer övergått till funktionell träning, mer crossfit inspirerad. Men för mig ligger njutningen just i kontrollen av varenda muskelfiber och det finns ingenting som gör min Kropp så varm med en magisk känsla av välbefinnande efter ett pass. Jag tränar aldrig mer än max 30-40 minuter. Jag har otroligt lätt att bli övertränad så ibland blir det 8-9 set av en muskelgrupp eller två i superset. Det fungerar bäst för mig. För närvarande springer jag rätt mycket. Även här korta, intensiva pass på 20-30 minuter. 

Jag ligger stadigt på en vikt på 49,5 kg +/- 0,5 kg. Om jag jämför när jag var tävlingsaktiv så vägde jag ca 10 kg mer. Så som min fysik är just nu är jag i en bra form. Jag har inte speciellt mycket underhudsfett - och det spelar inte så stor roll vad jag gör. Min kropp gillar tydligen att ha den här approachen. Oavsett vad jag äter. Nu är min kost inte direkt fettbildande, men jag ÄTER verkligen. Mycket och ofta. 

Utöver att lyfta skrot och springa runt som en galning har jag en ny passion - att stå på huvudet. Alltså rent yogiskt. Det är sjukt kul att stöka om lite bland organen och ge huvudet en rejäl blodtillströmning. Dessutom känner man sig som 5 år igen när man bökar och stökar för att få till det. Minst 5 minuter per dag bör tillvaron spenderas upp och ner.. Prova - det är rent beroendeframkallande! 

Bortsett från mina fysiska utsvävningar fattade jag ett annat beslut när jag blev sjuk. Att inte bara skriva utan även dokumentera i bilder. Av en enda anledning. Varje ögonblick som passerar innehåller alltid något unikt och den stunden kommer aldrig igen. Det gjorde att bilder blev en lika viktig del av min resa. 

De svartvita bilderna är tagna dagen innan jag skrevs in på Radiumhemmet av en underbar vän - Kate Gabor. Jag ville ha bilder på mig och på min Kropp för att följa alla förändringar. Det var dagen innan min port-a-cath opererades in och innan några cellgifter passerat mina system. När jag ser bilderna kan jag tänka tillbaka på just den dagen. Dagen D då resan började på allvar. 

Såhär ser jag ut för närvarande. Bilderna är tagna av O under ett träningspass på Ekerö. Nöjd, stolt, stark och envis. 52 år med en plan att bli MINST 100. Därför kommer jag fortsätta precis som jag alltid gjort. Att leva, njuta, äta, träna och vara en vinnare. Ingen jäkla Inkräktare ska få ändra på det. 

Vem vet - jag kanske skulle investera i en tyllkjol. Att ha på mig nästa gång jag ska in på sjukhuset. En rosa en, med fyra lager tyll. Minst! 

För glamour har vi egentligen alldeles för lite av, och vem vet - det kanske är den som gör susen? 

Love / Cat 

WILL - WANT - DO..

Tankens kraft kan försätta berg. Om man nu skulle tvivla på detta så skulle jag gärna erbjuda vem som helst att ta del av de tankar som finns i mitt huvud. Den vilja, den kraft och den ibland märkliga inriktning min tankar har - är nästan så jag själv undrar. De blir mer fokuserade, mer intensiva men med en enda undermening. 

Just DO it!!

Jag läste ett inlägg nyligen där en bekant, som för ett par år sedan blev dödligt sjuk, men överlevde, uttryckte sig; "Jag blev en bättre och helt annorlunda människa av att göra den resan". Och jag tror faktiskt att hon har helt rätt. Att hamna i en dead end - en svår livsavgörande situation gör kanske att vi MÅSTE tänka på ett annorlunda sätt, eller?

Jag är ju inte på något sätt i slutet av någon resa, jag är i allra högsta grad i början av en Levnadstripp som kan sluta precis som helst. Men precis så är ju Livet för alla - vi har inte en susning om vad morgondagen har i beredskap för oss. Jag är ju född optimist. Med en makalös portion av positivitet och glädje har jag forsat fram i Livet under mina drygt 50 år. 
Det gör jag fortfarande - i precis samma takt. Men jäkligt mycket mer lyhörd och målinriktad över vart jag är på väg. Det nästan uttjatade Carpe Diem - Fånga dagen,  har för mig istället fått innebörden Crea Diem - Skapa dagen.

Mina tankar kretsar otroligt mycket kring kreativitet för närvarande. Att skapa, lyssna, se i bilder och visualisera. Jag vet inte riktigt varför det blivit så, men det är både kul och intressant. Det känns som att jag lever med en nyfiken tunnelsyn - kristallklar, nära och väldigt tydlig.

När jag påbörjade min resa handlade allt om att rida ut stormen såklart. Jag valde ju att gå den skolmedicinska vägen med cellgifter, fast det var mer beroende på att sjukdomsbilden gått så långt, inte för att jag egentligen vill.

Min plan har hela tiden varit att hitta sätt och metoder som jag känner spelar i min liga. Ett tonläge som ligger i linje med kropp och själ - inte enhetligt välja The Total Destruction Line. 
Jag har tidigare skrivit om mitt tänk när det gäller kost och träning - inga konstigheter där inte. Det som nu upptar min tid är andra saker - som vad jag lyssnar på när jag tränar och hur jag tänker rent generellt under mina vakna minutrar och timmar varje dag. 

Det är som om jag per automatik fått Feng Shui att rumstera om i mina ådror, i min kropp och själ.  En gigantisk städprocess pågår och nya intryck tar plats. 

Jag har möblerat om hemma, städat garderober, slängt, bytt ut och ser det mesta med andra ögon. Det där man kanske skjutit upp för att man vill "suga på karamellen", det händer nu med en rasande fart. 

Lägg märke till då att vi är mitt uppe i en slutplanering av årets Fitnessfestival, där ALL tid behöver ägnas åt projektet och INTE till att städa garderober.. 

På något underligt sätt så hinner jag med precis allt ändå.. och lite till. I min speedade hjärna ligger till och med första uppgiften som ska förverkligas dagen efter hemkomst från Göteborg - ett besök på Creatima, då jag nu tänkte ge mig på att måla en tavla. Eller... flera tavlor om inspirationen växer i den här takten. Det är en strid ström av idéer med nya tapeter i tvättstugan i Paradiset och en inom-en-snar-framtid - design av nya walk in closets för att bringa ordning. 

Det senaste alstret jag lyckats med är att ladda ned alla Rammsteins album som numer utgör en tung, stridslysten musik som gör min träning riktigt, riktigt... Heavy.. Du Hast, Engel och Mutter dundrar i mina öron och musiken känns som ren terapi när jag krossar min Inkräktare med hårdrocks intensitet. Min 28 årige son har fortfarande inte slutat skratta, när hans snart 52- åriga mor sms bombar honom med frågor om vad det där bandet hette som vi lyssnat på för ett antal år sedan. Rammstein liksom.. hur gick DET till? 

Om man hade frågat en sakkunnig hade jag förmodligen fått en helt annan diagnos än den jag har. Jag har rannsakat mig själv många gånger för att se om det kanske är vanligt med den här typen av beteende hos sjuka människor och försökt att jämföra? Just den här sidan hittar jag absolut ingen som helst information om. Det kanske helt enkelt är så enkelt att tankens kraft, MINA tankars kraft - stimulerar och förhöjer alla sinnen. Att njuta av intrycken fast lite fortare och mer intensivt än vanligt? Man vet ju aldrig hur mycket tid man har, då blir det oerhört viktigt att ta vara på den dyrbara gåvan. 

Fast jag försöker foga mig.. Jag BORDE ju ta det lite lugnt?? Det går sådär.. Utfordringen denna vecka blir vad jag ska ha på mig på Guldhjärtat - galamiddagen vi avhåller på Lördag kväll..  Inte bara klänning, utan självklart även perukvariant. Det är ungefär på den nivå jag borde vara på på.. 

Vi får väl se hur det går.. 

Love / Cat

ROUND 3 - ME VS THE INTRUDER..

Denna gång har jag varit väl förberedd. Packning klar, väl anpassad till det man faktiskt hinner med på SPA Radiumhemmet. 

I min enfald trodde jag att jag skulle hinna med så mycket - läsa böcker, surfa på nätet, titta på serier jag gärna velat se. 

Men inte då. Det är ett heltidsarbete att vara här. Vikt, pH-mätning, medicinbyten och kontroller hela tiden. Denna vistelse började inte direkt så bra heller. Jag är ju lite av en kontrollfreak. Hur man nu kan vara det när man är sjuk. Då borde man väl bara gilla läget, eller? 

Nu råkar det vara så att min timing med allt detta inföll ca två månader innan vårt gigantiska projekt, Fitnessfestivalen den 28-30 November. Att ha en Plan B fanns liksom inte på tapeten så vi har fått göra det bästa av situationen. Att göra det kräver en minutiös planering. 

Jag tror inte det var helt uppskattat när jag tillsammans med min kontaktsjuksköterska försökte lägga in MITT scenario i Vårdens agenda. Mitt försök att var tredje vecka planera in min tre dagars behandling varvat med att schemalägga läkarbesök, inläggningstider, provtagningar, röntgen samt de biverkningar jag som sagt får kändes inte riktigt som att det gick hem. Att sitta med Mac kalendern i högsta hugg och styra upp tillvaron, nja man kanske borde ha en annan approach i en sån här situation, vad vet jag? 

Vid mitt senaste läkarbesök dagen före inläggning kände jag att något inte stämde. Speciellt inte när läkaren frågade om jag fått besked om när jag skulle in. Varvid jag svarade att det var nogsamt planerat till dagen efter. I min värld alltså. I deras värld hade kommunikationen inte nått fram och jag hade ingen plats. PANIK!! Innan jag lämnade sjukhuset fick jag beskedet om att jag skulle bli uppringd när det löst sig. LÖST SIG?? Notera då att jag för säkerhets skull varit i kontakt med min koordinator TRE gånger inför detta för att försäkra mig om att planen skulle hålla. Men inte då. Förmodligen hade mitt namn hamnat på en gul notislapp på skrivbordet, märkt med "att göra".. 

Jag hade hunnit bli riktigt grinig när jag själv får ringa kring 15-tiden då jag fortfarande inte hört något. Blir uppringd efter en stund och får beskedet om att jag eventuellt blir inskriven på torsdagen OM man kan starta upp en så avancerad behandling i samband med en helg. Helst ville de skjuta upp det till på Måndag.

Jag undrar fortfarande när jag skulle fått beskedet om jag inte själv ringt. Tro mig, jag är en väldigt foglig och anpassningsbar person, men i just en sådan här situation känns det inte riktigt som att man vill bli bollad med. Det som hände sedan är inget jag är stolt över, men som kändes jäkligt skönt i hela kroppen.

Jag skällde fullkomligen ut min koordinator efter noter. Förmodligen har han inte hört så många svordomar i en sammanhängande mening på så kort tid någonsin. Förmodligen har ingen heller slängt på luren i örat efter att ha väst "Fixa det!!" och "Vad är det du jobbar med? Just det.. att KOORDINERA patienter".. Kanske inte det mest intelligenta jag sagt, men som det ligger en viss sanning i.. 

Efter samtalet var jag fortfarande så upprörd att jag satte mig på Waynes för att fika och ladda min söndersvurna telefon. Deras kortdragare var såklart trasig så det blev ingen fika.. Tack för den... vissa dagar funkar liksom ingenting...

Jag ringde O och bara kort konstaterade att jag förmodligen inte skulle komma till himlen och kände mig som en dålig människa, men ändå stolt på något vis - för någonstans måste jag ju få ur mig allt. 

Självklart fick jag inte komma in som önskat - det hela blev förskjutet, vilket satte spår i hela mitt välbefinnande. Förmodligen som straff för att jag blev så arg. Alla kan göra misstag, det kan ju jag med - men dessa perioder är verkligen en nedräkning av tiden tills jag är klar så jag är så otroligt laddad, fokuserad och inställd på detta. Det är som att stå i startblocken på ett explosivt sprinterrace och få loppet inställt en sekund innan start. Då är det svårt att starta om när man toppat formen och förberett allt för målgång. 

Besvikelse är egentligen det man känner - att det läggs en extra dag till att vara mitt upp i detta. Man lär känna sig själv väldigt väl i svåra situationer och det jag lärde mig av detta är vilken otrolig tävlingsinstinkt jag har. Vilket fokus jag har på att komma i mål även i de mindre projekten som är en del av min långa resa. Jag känner mig fortfarande stark och målmedveten. 

Jag har redan lagt detta bakom mig och ser nu istället fram emot att jag nu kommit till halvtid för mina 6 behandlingar. 

Den 10 November ska min första kontrollröntgen ske. Det är mitt viktigaste mål just nu. Att tumören ska ha krympt och svarat på behandlingen. Det är 11 dagar kvar tills dess. Det jag känns i min kropp är att den åtminstone inte blivit större. Jag känner den tydligt där den ligger. Inkräktaren som upptar så mycket av min tid nu. Den ändrar form och flyttar sig ibland, precis som om den försöker smita undan när The Terminators anfaller. Ibland håller jag min hand över den och tänker intensiva tankar för att övertala den om att bara försvinna. Bara... lösas upp och att allt ska bli som vanligt igen. 

I kväll är sista kvällen jag ligger här - denna gång längtar jag hem så det värker. O finns vid min sida varje dag här uppe och i kväll ordnade vi lite fredagsmys. En soffa i dagrummet med sköna filtar, lite tända ljus (som O tagit med hemifrån, underbara man!!) och en bra film på datorn gjorde min fredagskväll. Underbar närhet av varann gör mig lugn och hel i själen. Vad hade gjort utan honom? 

Jag måste dock säga att när jag är på avdelning, får jag en fantastisk vård. Underbar personal som ser till att jag har det bra. Man lär känna varann och det blir ett märkligt, men kärt återseende. Just nu roar jag både dem och mig själv med att ha införskaffat ännu fler peruker så nu är hårgarderoben uppe i fyra varianter. De senaste alstren är en svart page med lugg (lite Uma Thurman i Pulp Fiction) och en lång blond. Den senaste veckan har jag roat mig med att ringa O via Skype iförd nya varianter.. Har man inte roligt så får man pigga upp tillvaron. Jag är ju lite av en Addicted Personality och nu står peruker högt på listan. And more is yet to come..

 

Nåväl.. Det kunde ju varit värre.  Jag är i alla fall sjukt nöjd med att ha terroriserat min Inkräktare för 3:e gången. Och visst vinner jag. Fattas bara annat.. 

Love / Cat

THE NAKED TRUTH..

Det var en mycket märklig känsla att raka av sig allt hår. Den första känslan som infann sig när jag satte saxen i första locken var att om någon såg mig nu, skulle de förmodligen tro att jag blivit helt galen. Jag kunde inte låta bli att tänka på stackars Britney Spears som under en tuff period i Livet gjorde något liknande med stora rubriker. Det kändes busigt, och samtidigt både rätt och fel. 

Fel, för att jag precis som många andra har en kärlek till mitt hår. Ett friskt vackert hår som inramat mitt ansikte i mer än 50 år. Ett hår som bidragit till att jag känt min fin och kvinnlig med allt ifrån pagefrisyr till långa lockar i tidiga år. Jag tror håret för många kvinnor, och även för många män, är en viktig del också av ens personlighet. Att ha en klassisk, tuff, kvinnlig eller sexig hårman. How do you define yourself? Well.. 

Det kändes som om jag var 5 år igen och trotsigt tog kökssaxen och bara klippte. Okontrollerat. Bara för att jag kunde. 

Samtidigt kändes det helt rätt då håret redan börjat ramla och redan höll på att driva mig till vansinne genom att hamna i tussar precis överallt. Jag och O hade ju dessutom beslutat att föregå min Inkräktare och inte sitta passivt och vänta...

Det som överraskade mig efter den rätt långa sessionen var hur jag kände mig. Hur skönt det kändes i hela kroppen, befriande, med en lättnad, att ännu ett steg var avklarat. Ett steg där O, min fantastiska livskamrat och bästa vän, inte bara hjälpte mig att klippa och sedan raka håret till några millimeter kort, utan som även var ett underbart stöd genom att se på mig precis hela tiden. Han rörde vid mig, höll min hand och strök min kind.. Och talade om för mig hur vacker jag var. 

Just där och då hände något i mig. 

Att titta på sig själv, att se den nakna sanningen när håret fallit kunde varit en otroligt jobbig syn. Men jag kände och känner mig starkare än någonsin, vackrare än någonsin med ett skönt lugn inombords. Jag tyckte faktiskt om det jag såg i spegeln och jag är så jäkla stolt över mig själv att jag gjorde det. Vi gjorde det dessutom tillsammans med en magisk närhet och nakenhet. Det blev en väldigt stark och kärleksfull upplevelse.

Det korta hår jag har nu, kommer även det att ramla. Det gör mig absolut ingenting. Just nu ser jag det som ett lågt pris för att bli frisk. 

Jag är så otroligt tacksam för en mycket speciell helg. Man lär sig mycket både om sig själv och dem man har nära i svåra stunder. Hur stark man egentligen är när det krävs. 

I am blessed..

Love / Cat

BAD HAIR DAYS..

Jag går i väntans tider. Jag väntar på att allt mitt hår ska falla av.Läkarna säger att det kommer göra det, och definitivt efter den typen av cellgifter jag får. Jag vet dock inte när, om det blir i dag, i morgon eller vid nästa behandlingstillfälle. Lättplanerat, typ.. 

Dagen idag började dock med en rejäl baksmälla. En sådan där riktigt ångestfylld, med nedstämdhet och huvudvärk. Med tanke på att jag a) aldrig blir bakfull och b) numer inte dricker alls, så var ju känslan väldigt märklig. 

Ända till jag kom på att rösten från sjukhuset i telefonen igår,  talat om för mig att något dylikt skulle kunna hända. Det är jäkligt svårt att föreställa sig hur något känns när man inte vet exakt vad som frågas efter, eller hur? 

Rösten sa att med tanke på den mängd cortison som bott i min Kropp en tid, skulle gå ur systemet, fanns risken att den där glada, pigga euforiska jag, skulle dratta rakt ned i backen. 
Hårt. 

Just när han sa det så blev mitt svar att, nejdå.. allt har går så bra så. För det hade det ju. 
Ända tills i morse.

Med tanke på att jag inte bara vaknade "bakis" och grinig,  utan dessutom hade planerat att prova ut peruker, ordna några ärenden på stan och helst även träna idag.. Well, jag har haft bättre dagar med större motivation så lusten att tag tag i mig var på nivå NOLL. 

Efter tre gråtskvättar, en halv Alvedon (är manisk på att INTE ta läkemedel just nu) samt ett mail senare med en forskningsrapport om antioxidanters negativa påverkan på cancerceller (vilket jag redan visste, men verkligen inte ville ta till mig idag igen)  kändes mitt liv fulländat. NOT. Dessutom hade jag glömt att jag skulle infinna mig på Vårdcentralen för att testa min värden i morse - denna vecka är kritisk då mitt immunförsvar går i botten. Nåväl. Provet blev taget till sist. 

En kraftansträngning senare för att påkalla mitt mantra, kavlades ärmarna upp, en stor kopp kaffe inmundigades och en massa samtal senare kändes dagen som om den ändå blev min. 

Bra samtal, fina mail och en energi och glädje som kom krypande tillbaka in i varenda vrå i mig. Lusten dök upp och baksmällan blåstes bort.  Tillsammans med mina tjejer åkte jag ned till Carl M Lundh där vi provade peruker och skrattade så vi tjöt. Det slutade dock lyckligt och jag är nu hemma med två helt nya frisyrer. 
Ska man göra något, kan man lika gärna göra det ordentligt. 

Jag är nu mamma till Maruschka och Icone. Två hasselnötsfärgade, lätt slingade saker - den ena rätt lång och den andra lite kortare. HELT annorlunda är hur jag brukar se ut. Faktum är att jag kände mig så snygg i båda perukerna att jag inte kunde välja. Därför blev det båda. Jag tänker en del på just det där uttrycket - Bad hair day. Betyder det att håret inte blev som man tänkt sig eller att man helt enkelt inte har något hår överhuvudtaget? Man får plötsligt andra perspektiv när man har något att jämföra med..

Det är dock helt fantastiskt - man får en remiss från Landstinget på en peruk för 5 000 och lösögonfransar för 1 000 kr. Perukerna är otroligt fina, med naturliga handgjorda hårfästen att det är helt omöjligt att se att det inte är äkta. Proffsiga Victoria vägledde mig i minst 20 olika varianter där tjejerna verkligen fick sitt lystmäte också. Det enda molnet på himlen var att vi hade lite olika önskemål på hur mitt slutresultat skulle se ut. Jag vann dock... 

Vilken fin stund det ändå blev att göra detta tillsammans med dem. Mitt i sorgen och frustrationen över allt blev det otroligt positivt att vara dem så nära. Vi har pratat mycket just om detta jag och O, och vill inte tvinga på barnen något, men heller inte stänga dem ute utan dela så mycket vi känner att de kan ta in. 

Vi avslutade på East med en underbart god middag med ångad broccoli och sojabönor, rispappersrullar och soppa, för att åka hem, varva ned och påbörja resan mot nästa steg. 
Och vara tacksam över ännu en jäkligt grym dag mitt i Livet!

Love / Cat 

PORT A CATH

Det enda som är säkert är att det aldrig blir tråkigt att leva med cancer. Eller jo, dumt uttryckt av mig. Det finns självklart en fruktansvärd massa saker som är tråkigt med att vara sjuk. Men just nu, i min värld, så känns det nästa som att det är värre för dem som finns runtomkring mig. Att vara närstående, man, hustru, barn eller bästa vän måste vara otroligt frustrerande. Att inget kunna göra mer är att bara vara stöd. Det är något jag och O talat om massor. Vem tar liksom hand om honom? Vem stöttar honom när ångesten och rädslan för att förlora tar överhand? Han blir ju dessutom kommunikationsgeneral gentemot vänner och bekanta och får hantera alla frågor? 

Jag vet att han har ventiler, fina vänner han kan prata med, men det är också viktigt att man som par pratar om hur den andra parten mår? Min älskade finns vid min sida dygnet runt. I tankarna, i hjärtat och i Kärleken men i situationer som denna ska man INTE vara varandras terapeut. Prata rakt och ärligt med varandra, att få gråta en skvätt i sin älskades famn och våga beröra det hemska.  OM det nu mot förmodan blir att någon river ut det sista kapitlet så att slutet inte blev som man tänkt. 

För mig som är mitt uppe i det är det en skräckblandad förtjusning. Jag har redan lärt mig så otroligt mycket om mig själv i en krisartad situation. Jag känner mig stark, positiv och har ett jäkla anamma, starkare än på länge. Jag känner mig inte sjuk någonstans utan mer som en vinnare. Denna resa kommer ge mig insikter jag faktiskt kan dela med mig av i fler perspektiv. Se till att information om sjukdomen blir tydligare utifrån ett patientperspektiv, se till att beskriva steg för steg i behandlingen. Vad du som patient kan göra själv och bidra till ditt tillfrisknande. Det som nog kommer uppta många kapitel är ju hur man bör äta under behandlingsförloppet och vad du bör undvika. Och att du faktiskt kan vara fysiskt aktiv på riktigt under din behandling. Träna,  samla på endorfiner och bygg upp din kropp samtidigt som The Terminators härjar fritt i din kropp som små Pacmans. Se dig som ett avancerat TV-spel. Desto mer fokuserad du är på att träffa mitt i prick, desto fler poäng samlar du på vägen till maximal hälsa. Tänkvärt..

Idag började dagen med en rätt oplanerad operation. Ingen avancerad men ändå ett ingrepp. Jag är ju ingen fan av att bli skuren i, i alla fall inte i onödan så detta var jag lite pirrig inför. Jag ska få en lite dosa under huden, vid nyckelbenet där en slang leds in i venerna. Hit kopplas sedan ALL medicin, dropp och vätskor som ska passera runt i mitt system under behandlingsperioden. Här kan man också ta prover vilket gör att mina armveck äntligen får vila. Dosan heter Port a Cath - vilket ju kändes lite personligt... 
Cattens Port till Victory!! 

Väl inne på operation blir jag otroligt väl emottagen. Ett mycket kompetent kirurgteam såg till att jag drogades (rätt mycket när jag själv fick bestämma) och packades in till en blå kokong. Kirurgen var rutinerad och gjorde ett i mina ögon riktigt snyggt ingrepp. Han till och med lyckades med att få in slangen i ett kärl på bröstet under nyckelbenet istället för ovanpå,  så resultatet blev mycket diskret och estetiskt (viktigt) snyggt. Jag har själv tagit reda på så mycket fakta som möjligt innan och fick vara med och bestämma exakt var dosan ska sitta. Den ska ju vara där i fler år så då vill man inte se ut som om man har en puckel mitt på bröstkorgen, eller hur? Vi valde dessutom en lite lägre, plattare dosa då jag inte har något "hull" att dölja den i - sådan information är ju otroligt värdefull för många som är tränade eller smala. De högre dosorna syns tydligt, de nya tunnare blir otroligt diskreta. Målet är ju att kunna fortsätta sitt vanliga liv med träning och även kunna ha en snygg urringning. Våga ställ krav på hur just DIN dosa ska vara om du skulle hamna i en liknande situation!

Efter ingreppet hämtade O mig och vi åt en ljuvlig lunch i solen vid Frösundavik innan färden gick mot hemmet. Min fina son hälsade på en stund och kramades vilket var underbart. Faktiskt måste jag erkänna att hela situationen gjort att alla i familjen är oerhört ödmjuka, fina mot varann och är så otroligt kärleksfulla. Vi pratar och berättar för barnen om allt som händer varje dag och ser till att ingen av dem känner oro eller inte får utlopp för sina funderingar. Nu börjar kommunikationsplanen ta form och de flesta i vår omgivning vet hur det ligger till. 

Så nu är det bara resten kvar... 

Love / Cat

THE DAY BEFORE TAKEOFF..

Det har varit en märklig vecka. När jag dessutom skriver om den så inser jag att den faktiskt blir en baklänges vecka. Det får bli så. Även om Livet alltid går framåt så har mitt på något sätt fastnat i att vara en skådis i en film. En spännande, lite romantisk, oerhört engagerande och en riktigt nagelbitare. Varje scen bidrar med insikter, skapar rädslor där man både spänner kroppens alla muskler och blundar för man inte vill se ett scenario som fastnar på näthinnan. 

Det här är en film med ett bra slut. Då kan det vara så att vissa sekvenser gör åskådaren förtvivlad, ledsen, besviken och i andra, lycklig, euforisk och lämnar en feelgood känsla. Precis som livet självt.

I dag är dagen innan "Demolition Day". Dagen när målet är att döda. Döda de celler som bestämt sig för att ha ett gruppmöte just inne i min kropp och ställa till med problem. En cancercell är ju på sitt eget lilla sätt uppviglare, en revoltör. Jag försöker se dem som att de ändå representerar något i min kropp som tacksamt talat om att det inte stod rätt till. Och det har det ju inte gjort. Under mitt sjukdomsförlopp har jag ju försökt att ta reda på ALLT om just det jag har som diagnos och kommer förmodligen skriva ett och annat kapitel om det. 

När jag sitter vid köksbordet och gör min planering och packar så krävs det en viss eftertanke. Vad ska jag ha med mig? Vad FÅR man ha? En del patienter på en cancermottagning kan ju vara extremt infektionskänsliga. Jag saknade information kring detta helt men packade till slut ned två sköna träningsoveraller, tjocka varma strumpor, och lite piff till ansiktet och en hårborste. I min stilla undran tänkte jag på om fler där upp tagit med sig brun-utan-sol för att äntligen ha tiden att pyssla om sig själv lite? Förmodligen inte..

Det som blivit otroligt viktigt för mig sedan detta blev en sanning är just det yttre. Aldrig förr har jag väl shoppat så fina kläder, nya väskor, necessärer och sett till att behandla mig själv och vara till min fördel 100%. Det kanske är en vanlig reaktion, jag vet inte. Men jag som gärna är bekväm av mig och så fort tillfälle ges, använder sköna träningskläder, blev det nästan en besatthet att ha snygga strumpor, snäva kjolar, kvinnliga blusar och högklackade skor. 

På något sätt för att kompensera att min insida bitvis blivit rätt ovårdad. Jag tror den typen av psykologi skapar en känsla hos mig som bidrar till att jag ska bli frisk. Om jag känner mig vacker, sexig och fin när jag ser mig i spegeln så förstår kroppen att hans nya vänner som byggt bo därinne, ska kanske flytta någon annanstans. 

I min packning som upptog 3/4 av väskan packade jag även sådant jag inte kan vara utan; 

Min mixer, proteinpulver med detoxeffekt, mitt greenspulver, vetegräs, glutamin några kosttillskott med broccoliextrakt och enzymer som bidrar till maximal matsmältning. Syftet är att se till att kroppen mår en maximalt näringstät kost som gör kroppen basisk samt att ämnen som sulforafan, som finns i broccoli kan på sitt sätt påverka celldöd hos just cancerceller. I livet från den ljusa sidan är jag otroligt tacksam över min kunskap om just läkande kost. 

Jag har kommit över ett par spännande böcker kring alternativa behandlingsmetoder kring cancer och kommer såklart läsa dem under min behandling. En svindlande tanke var att innan jag påbörjade min cellgiftsbehandlingar på sjukhuset, kanske göra ett försök att krympa tumören med andra alternativ, med då cellerna förökat sig galet fort och tumören är så aggressiv fanns inte tiden. Jag gör ju inte detta bara för mig.. Jag har ju en älskad, underbar familj att ta hänsyn till så nu köööööör vi. 

Jag kommer att sova gott i natt, tror jag. Det enda molnet just nu är hur det kommer kännas när cellgifterna ska ta över min kropp. När första droppen går in? O kommer att sitta vid min sida hela tiden, vilket ju är helt fantastiskt.

I morgon är det dags.

Det mantra jag har i mitt huvud är; 

Love / Cat