CHANGE OF PLANS...

Och någonstans där, mitt i den begynnande sommaren, så var cirkusen igång igen.

Jag, som är GRYM på att gå vidare, glömma, ta lärdom av och alltid se framåt - fick en flash-back som kändes väldigt onödig. Men tydligen nödvändig för just mig och det som står i min Livsplan. 

Precis när jag kände att mitt jobb som koordinator på hittegodsavdelningen led mot sitt slut, var det tydligen en Inkräktarjäkel som bestämde sig för att katt-och-råttaleken skulle vara högaktuell.

Jo. Den är tillbaka. Inte cancern i sig, men en inte så ytte-pytteliten metastas beslutade sig för att ta fart med råge. Suck!

Och nej - jag har INTE legat på latsidan nu heller utan ägnat de senaste 3-4 veckorna åt en hetsjakt på väl vald kirurg. Även det en hästjobb för hittegodschefen såhär i semestertider. Det vill säga jag. 

Så... hur gick det här till då? Jag som haft fullt upp med Livet sedan den borttappade lilla plutten gick sitt öde tillmötes, den där dagen i mars. 

På något sätt har jag haft det på känn.Det blev liksom aldrig riktigt bra efter den där misslyckade pillerilloperationen där de grävde runt i en timme efter "The lost one". 

Där och då blöder man en del, och jag är fortfarande efter ett halvår, rejält svullen och medtagen i ärrområdet. Då är det lätt att cellerna drar iväg från oredan och gömmer sig på ett lugnt och säkrat område.

Jag anade oråd redan när vi skulle få röntgensvaret hos Guru Lidbrink den 14 juni. 
Det hummades en del och beskeden var oklara. Svaren måste alltid vara beskådade och signerade av två röntgenspecialister. Notera då även att jag numera gör magnetröntgen istället för datortomografi. Det gör att det blir mer utförliga bilder men uppenbarligen mer svårtydda, så givetvis blev beskedet blev att vi vackert fick vänta. 

Så. Kontentan av det hela blev en JÄTTELÅNG väntan. Under tre veckor har jag nogsamt ringt, mailat, letat fram nya ansvariga personer då ordinarie - hör och häpna - gått på semester. 

Hallå.. En Inkräktare tar INTE semester! Det jag fick bekräftat till slut, var att det fanns en ny metastas i levern. 

Fuck.Skit. Helvetes jäkla skit..

Efter att ha beslutat att sova på saken vaknade jag med insikten av att det faktiskt bara var en. En enda liten plupp. Eller liten - tio millimeter är icke att förringa när vi pratar storlek på just metastaser. Men. Det var fortfarande bara en. Inte tio. Eller ens fem. Utan EN..

Där och då väcktes fighterandan igen. Så efter ett idogt jagande fick jag fram den information jag behövde. Såg till att remiss skickades till Danderyd och ringde operationskoordinatorn. I går måndag. Why wait liksom?

Samma dag, 30 minuter senare ringde hon tillbaka och sa - Har hittat remissen. 
Dessutom är "din" kirurg tillbaka från semestern så jag tar det med honom direkt.

"Direkt" i hennes värld blev en godkänd ablation utförd av min Metastashjälte - idag tisdag. 
SOM jag älskar effektiva människor!

Jag slapp nya prover, röntgen, narkosbedömning etc då teamet på Danderyd ansåg mig vara i mycket väl stridsdugligt skick. Så 09:00 checkade jag in, 11:25 slocknade jag och vaknade 14:00. Givetvis redan flaggandes för att jag minsann ville hem samma dag. BOOM!

Så nu ligger jag här, hemma i min egen säng. Hämtad av min Prins i den silverfärgade springaren och undrar vad fasen som hände.

Mage och lever har massor av spännande tuschmarkeringar, jag har en liten plåsterlapp som berättar att något hänt och en rygg som känns som en liten elefant klivit på den. 
Metasten låg vid mina ryggkotor, därav elefantkänslan.

Stickmärkena efter mina tre infarter är värre. Mycket värre. Då fattar ni den mikroskopiska nivå vi pratar om.

Jag blev opererad direkt inne på röntgenavdelningen, liggandes i och uppkopplad mot den datortomografiska röntgen apparaturen. Efter en massiv syreladdning av mina lungor släcktes jag med den magiska narkosteknik som skapar 200 andetag per minut. Allt för att det minutiösa precisionsinstrument ska kunna döda metastasen medan hela jag ligger blick stilla. Inget organ får röra sig. Minsta muskelrörelse gör att de sederar tyngre och djupare. 
När man andas normalt vidgar sig lungorna och levern pressas ihop. Vilket alltså inte får hända.

En mycket märklig upplevelse - och man vaknar väldigt ödmjuk över att denna teknik finns möjlig. Annars hade det förmodligen varit kört. 

Så nu släppte jag på handbromsen till mina nästkommande 3 månader fyllda med Livet. 
Nu med en trygghet i att metastaserna med all säkerhet kan poppa upp igen och då veta att jag svarar bra på dessa behandlingar.

Men.. Jag har också i skrivande stund tagit några ytterligare livsstilsbeslut. Vad?
Stay tuned for more..

This too shall pass...

Love / Cat 

PICTURE THIS..

En av hemligheterna till att kunna prestera, leverera och kunna hålla ett stenhårt tempo är att lära sig förstå hur hjärnan och Kroppen fungerar. Är man av naturen en högpresterande person som dessutom är sjukt rastlös och framåtsträvande - ja, då får man passa sig så man inte kör huvudet rakt in i väggen. Och förstå vilka effekter stress kan ha på kroppen.

Under hela min uppväxt och livstid har jag alltid fått höra "Hur orkar du, människa", "Ta det lite lugnt", "Hur hinner du med? och liknande kommentarer. Svaret på den frågan är att jag helt enkelt balanserar Livet mellan mina hjärnhalvor. Precis som jag balanserar vila och vakenhet och vet EXAKT var gränserna går. Jag är ta mig fasen ALDRIG särskilt stressad..

Enligt de studier som gjorts kring vår kapacitet, visar att vi använder 10-15% av vår hjärnas kapacitet och ändå drabbas många av utbrändhet och hjärnstress. 

Kroppen är en fantastisk och ganska komplex skapelse där tankens kraft kan försätta berg.
Bara man vet VAD och HUR man ska tänka. Eller när man ska låta bli. 

Jag, som fortfarande känner av flera biverkningar efter de tuffa cellgifterna, har fått lov att överlista mina basic instincts och lägga om min plan. Tidigare har jag vaknat, druckit mitt morgonkaffe och efter frukosten kört järnet. Varje dag! Alltid med en glädje och lust i varenda cell. På något sätt suddades gränserna ut mellan arbete och fritid då jag under många år haft tillfredsställelsen i att arbeta med galet roliga saker. Dock oändligt krävande.

Hjärnhalvorna har olika uppgifter, funktionscentran och kompletterar varann. Vi brukar dock ha en av halvorna som dominerande. 
- Den vänstra halvan ansvarar för detaljer, logik, grammatik, språkförståelse och sekventiellt steg för steg tänkande. 
- Den högra halvan fokuserar på helheten, rytm, toner, humor, fantasi, och bilder.

Dessutom består varje hjärnhalva av tre olika delar; 
- Reptilhjärnan (styr de grundläggande funktionerna som andning, sömn och medvetande)
- Däggdjurshjärnan (styr känslocentrum som glädje, ilska och lycka etc)
- Hjärnbarken (styr planering, förståelse, visualiseringsförmåga etc) 

Hjärnan är dessutom inställd på att vilja ha kul. Därför är det rätt vanligt att man, när ett arbete, en inlärning eller annat blir för tråkigt och oinspirerande, tappar koncentrationen och börja tänka på roligare saker. Det är därför jag alltid väljer glädje i det jag gör. Att tänka positivt och faktiskt totalt sakna förmågan till något annat. Att inse att tankens kraft - är mer potent än vad man tror för hur allt ter sig. 

Nuförtiden ser mina dagar totalt annorlunda ut. Jag arbetar i 2-3 timmar med mitt logiska,  matematiska, planerande och däremellan ägnar jag mig åt att måla om en möbel, dansa salsa, stå på huvudet, meditera eller ägna mig åt den passion som tar upp mer och mer av min tid - fotografering och bildredigering. 

Jag har blivit rätt bra på det. Kanske just för att jag får längta efter det och har insett hur MIN exakta balans ska se ut. Jag får "vila" mina olika hjärnhalvor flera gånger per dag i kombination med en sjukt bra sömn som jag är oerhört tacksam för att vara ägare av. Jag sover MINST 7-9 timmar per natt och när min hjärnas energi tar slut - ja, då gäller det att vara nära en säng. Jag kan somna sittandes mitt i en text för att vakna i identisk position och bara fortsätta. Skönt för mig och oerhört underhållande för familjen! 

För vissa kan det te sig rätt spretigt. Men - för mig och för dem som fattat grejen - VET att det är det bästa sättet att leva Livet på. Då blir liksom ALLT roligt. Inte roligt som att man alltid skrattar. Verkligen inte. MEN - man lär sig uppskatta och förstå även de svåraste prövningarna för man VET att man måste gilla läget. Och göra det bästa av det. 

När jag använder min ena hjärnhalva kreerar jag stordåd. Det är ingen hejd på visioner, idéer och möjligheter. The sky is the limit.. Och jag jobbar stenhårt, fokuserat och målmedvetet. 
Oavsett om det handlar om att driva och utveckla Fitnessfestivalen, norra Europas största tränings- och hälsomässa. ELLER om det handlar om att battla med Inkräktare.

När jag använder andra halvan har tiden inget rum, fantasin flödar och jag ser det vackra i det lilla var jag än är. Där drivet enbart är njutningen i att se motivet jag fångar bli till precis det jag vill. Och då kan jag sitta och lulla i flera timmar - totalt absorberad av kreativitet. 

Här är ett axplock av det jag skapar i min fotografiska värld. Där varje ögonblick som förevigas aldrig kommer igen. En egen bubbla som är magisk, helande och läkande för kropp och själ. En värld där jag själv bestämmer om verkligheten är i färg eller svart-vit. 

Och jag...  går just nu i väntans tider.. Kroppen har bestämt sig för att bråka lite igen. 

Så nu är fokuset totalt.. 

Stay tuned..

Love / Cat

LAB KITCHEN..

Det stökas rejält i det Rytterska köket. 

Nu ska liksom framtiden skapas där Kroppen och cellerna ska näras med det bästa bränslet. Planen är att ta allt steget längre. Att inte bara laga all mat från grunden och baka eget bröd - nu ska även allt som används på Kroppen tillverkas. 

Här innefattas tvålar, hudvård och schampoo. Jag är så innerligt trött på kemikalier av alla slag även det givetvis är skillnad på vad cellgifter gör med Kroppen och en vanlig tvål. 
Men man VET ju aldrig.. Alla bäckar små.. Och just nu känns det viktigt att utveckla det frö som ligger och gror.

Det här med maten - det är sen gammalt. Sedan mer än 30 år har jag haft ett genuint intresse för kost och betydelsen av macro- och micronutrienter. Jag har flera utbildningar inom kostkunskap och är framförallt fördjupad inom de alternativmedicinska lärorna. 

Kinesisk medicin, örtmedicin och ortomolekylärmedicin. Kostens betydelse på cellnivå. 

Jag har föreläst på skolor och utbildningar i många år och tidigare arbetat på klinik med att balansera hud- och magproblem. Med hjälp av min kunskap om Kroppens behov och brister. 

Jag är också oerhört intresserad av energimedicin. Utan att fördjupa mig i det något närmare så handlar det om att lära sig ta tillvara på vår Livsenergi. Vår Qi - vår urkraft där vi ska undvika alla former av onödigt läckage. Lite så som min livsfilosofi är. Var glad och lycklig. Var ledsen, arg eller fundersam. Men inte för länge. All stagnation, hög som låg - leder till obalanser i vårt energiflöde som i slutändan utvecklas till sjukdom. Fysisk eller psykisk. 

Nu tänker du säkert - men hur är det möjligt att människan (läs jag) får en så svår diagnos med den kunskapen? Tja - med facit på hand borde jag tagit tag i saker med hårdare medel. Jag märkte mina första symptom redan 2012 men fick ingen hjälp då mina symptom avfärdades som naturliga och diffusa. Jo, tjena... 

Idag kan jag känna att allt sker av en anledning. I alla fall väljer jag att se det så. Det gör att jag kan använda även den kunskapen till att fortsätta följa min övertygelse. 

Övertygelsen om att vi med rätt kost, rätt inställning och insikter om våra genetiska svagheter kan bygga starka, hållbara kroppar. Att med rätt "verktyg" kunna hitta tecken på förestående hälsoproblem och mota "Olle i grind". 

Med dagens sjukvård och labtester måste vi i princip ha utvecklat sjukdom för att kunna se avvikelser. Inget konstigt med det. Så är det och så ser det ut. Men i min värld skulle det kunna se helt annorlunda ut. 

Jag har haft turen att ha en stabil grundplåt att stå på. Fysiskt, mentalt och kunskapsmässigt. Att återhämta sig efter mina gigantoperationer, att rida ut stormarna när HELA Kroppen är förgiftad av kemikalier och att låta mentala mantran styra - This to shall pass - kräver också kvalitativt bränsle. Då duger ingen skitmat eller sockersötad dryck. Då får det kosta. Jag menar inte i pengar utan i engagemang.  Rena, näringsrika råvaror där varenda detalj är genomtänkt OCH välsmakande. Att låta alla sinnen njuta. Detta i kombination med ett oerhört vältränat psyke. En Hjärna med alla tankebanor i god kondition. Positiva tankar och en målsättning att utesluta stress. Omöjligt? Inte alls. 

Sedan många år har jag valt att utesluta vitt raffinerat socker, vetemjöl och mjölk. Det råder så mycket diskussioner kring det här med socker och cancer. Jag har min övertygelse. De jag mött inom onkologin har sin. Eller - den riktiga sanningen handlar ju egentiden om vad de FÅR säga. Här handlar allt om vetenskapliga studier och evidensbaserad information. 

Därför känns det högaktuellt att rota lite i detta. Jag menar - nu när jag står på andra sidan min diagnos. Oerhört spännande saker det här med vad vi programmerar våra celler med. 
I köket laborerar jag med halva sanningen. Hur jag programmerar och föder mina hjärnceller - ja, det är en annan story.

Nu väntar tvålkok och glutenfritt knäckebröd! 

Love /Cat 

LOVE & MARRIAGE..

Kärlek på riktigt är magisk. Kärlek på riktigt är helande och samtidigt en dyrbar gåva man inte ska ta för given. 

Att få följa nära vänner på deras Kärleksresa in i Äktenskapet är en ynnest och oerhört härligt. Man blir påmind om sin egen lycka och framförallt blir man påmind om hur mycket man har att vara tacksam över. 

Det har inte på långa vägar varit någon självklarhet för mig att kunna fullfölja några planer. Alls. 
Hur gärna jag än vill - så är det till slut Kroppen som bestämmer. Nu var det dock så att jag även lovar den blivande bruden att lägga sminket och det är ju inget man direkt ringer dagen innan och avbokar. 

Jag fick min 12 eller 13 cellgiftskur dagarna innan bröllopet - jag orkar inte hålla räkningen längre. Numer är det bara ett nödvändigt ont jag gör och håller tummarna för att Kroppen orkar. Resan ner gjordes med bil och jag var totalt sänkt och ägnade timmarna sovandes medan maken körde. Ett härligt stopp i Båstad med skönt häng hos våra goda vänner Ulrika och Toomas gjorde dock dagen innan vi svimmade på Hotel Skansen. Här i Båstad firade vi deras fantastiska bröllop i dagarna tre, 2011. Samma år vi själva gifte oss.

Mina dagar är lite som dom är - ibland totalt fantastiska, relativt friktionsfria, medan andra är totala katastrofer. Jag får fortfarande använda morfin då tarmarna bråkar, men i övrigt mår Kroppen lite bättre för varje dag. 

Dagen D blev en bra dag där solen sken i hela min Kropp. Lyckan och glädjen över att se våra fina vänner enas blev precis sådär maggropspirrig som den ska vara. 

Bruden anlände till vårt hotell och sminket satt som smäck - vi hade förvisso provsminkat några veckor innan när de besökte oss i Stockholm. 

Det är något visst med blivande brudar. Det blir som ett skimmer kring dem och de lyser - vackrare än någonsin. 

Jag är så tacksam för att ha fått dela dagen och kvällen med er, Magnus och Belinda. 
För oss blev det dock en tidig kväll - efter bröllopsvalsen åkte vi hem och slocknade direkt. 

Inspirerade till att fullfölja vår egen plan - när jag är frisk, förnyar vi våra äktenskapslöften. En ny chans i Livet ska firas på alla sätt. Ingen av oss är längre densamma - därför är det viktigt för oss att välja varandra igen, och igen, och igen. 

Nästa gång vet vi verkligen att vi finns där för varandra - i Nöd och i Lust.... På riktigt.

Love /Cat

Vilken bildkavalkad det blev.. Båstad och Göteborg lös av Kärlek. Det måste förevigas, eller hur? 

THIS TOOO SHALL PASS..

Jag har ett mantra - en livlina jag alltid tar till när Livet inte går min väg. Det är egentligen inte förrän på senare år jag har förstått att det blivit ett mantra - men tänker jag efter har jag nog använt mig av det sedan jag var ganska liten. 

Alla har vi väl starka minnen av kaosartade situationer, kriser vi går igenom - kanske separationer, sorg, osämja vänner emellan eller situationer i vårt liv eller arbete som är tuffa, jobbiga och som man egentligen inte vare sig vill eller orkar hantera. 

This too shall pass.... Allting har en början och allting har ett slut. 

Mitt mantra är just de orden. Det kommer gå över.. This too shall pass.. 
När jag tänker tillbaka på mina 52 år så har mitt liv verkligen varit fyllt av ALLT! 
Och på något sätt har det alltid varit en stark tröst att veta att ingenting är för evigt. Inte ens den svåraste sorg eller den värsta smärtan. Livets flow - och lagen om oändligheten.. 

This too shall pass... Jag kommer ihåg en oerhört svår tid i mitt liv med dödsfall, sjukdom, separation, ofrivillig flytt OCH byte av jobb. Samtidigt. Då var jag helt övertygad om att jag nog inte skulle överleva det hela och kunna gå vidare. Men givetvis blev det så. Då med. 

Jag tror att alla människor som LEVER sitt liv har upplevt både glädje och sorg. Förälskelse som separation. Obegränsad lycka och ändlös sorg. Livets berg- & dalbana. Då kan det vara tryggt att veta att oavsett så går det över. Ibland övergår det i något annat - en känsla eller situation som ger lugn och trygghet. Eller så tar det slut. En stormande förälskelse kan vara lika omvälvande och jobbig som den djupaste sorg. 

This too shall pass... 

Jag har förmodligen genomgått den absolut svåraste perioden i mitt liv, någonsin. 
Med smärta, acceptans av min sjukdoms alla sidor, se kroppen brytas ned till en vandrande pinne och totalt tappa kontrollen över mig själv. Det enda som jag fokuserat på när det varit som värst är att det kommer gå över. Det kan ta 10 minuter eller flera dagar men det kommer gå över, vilket det också gjort. 

Min Kropp har nu nått bottennoteringen i vikt - 42,5 kg så utvecklingen inkluderar nu looken av en vandrande pinne. Det är normalt att tappa så mycket i vikt efter så omfattande kirurgi och jag är inte undernärd på något sätt. Mina albuminvärden som indikerar näringsupptag är jättebra, precis som alla andra värden. Det som ställt till det denna gång är att min tarm inte riktigt vill stabilisera sig därinne. Därinne i det gigantiska tomrum som blev kvar när Inkräktaren bryskt lyftes ut. Samt att mitt utgångsläge inte bar på några extrakilon att "ta" av.

På toppen av det ska läggas att jag nu startat en ny cellgiftskur. Då jag i vanlig ordning är envis var det inget snack om att minska på dosen och anpassa den efter min vikt - och då får man skylla sig själv lite grann. 

Om man tänker sig en vandrande pinne på dryga 42 kilo som inte äter optimalt och har en Kropp som är kraftigt nedkörd efter alla turer - och kör igång med starka gifter - då får man den värsta baksmällan Kroppen någonsin upplevt. Och tro mig, den har upplevt i sina dagar. 

Jag har kräkts, svettats och faktiskt aldrig varit så grönskimrande... Jag har vissa dagar inte ätit alls och andra dagar enbart ätit asiatiska nudlar.. This to shall pass....

I dag, i skrivande stund har jag för tredje dagen i rad vaknat efter att ha sovit en hel natt. Jag har tränat i två dagar, gått promenader och bara ägnat mig åt saker jag älskar. Jag börjar känna igen mig själv och känner att Livet sipprar ut i mina vener igen och har orken att avgifta varenda cell efter den senaste attacken. 

Vissa dagar har jag bara legat still och blundat och upprepat mitt mantra. Gång efter gång, timme efter timme. I över en månad har varje dag bjudit på denna upprepning.. 

Nu förbereder jag mig mentalt för nästa behandling - det kommer att gå det med. Precis lika bra som det kommer att gå att bli helt återställd. Vill man någonting riktigt ordentligt så blir det den sanning man lever efter. Jag har haft ett tufft år, men det ligger bakom mig nu. Jag är läkt efter operationerna. Jag har framtiden för mig att ta kontrollen över Kroppen och det är det enda som är viktigt. Inte älta i det som varit. 

This toooo shall pass... För det är över nu.  Åtminstone för idag och kanske i morgon, vem vet. 

Älskade mantra - min mentala livräddare.. TACK! Nu tar vi tag i framtiden.. Five minutes at the time.. 

Love /Cat 

IN NEED....

När jag ser mig själv i spegeln, inser jag att jag varit hemma alldeles för länge. Jag inser också att jag har väldigt lätt för att lägga ribban alldeles för högt när det gäller rehabilitering. Det är inte ens två veckor sedan jag gjorde ett omfattande ingrepp och jag är redan totalt uttråkad. 

Och inte bara uttråkad - jag har totalt förfallit i en look som nästan borde dokumentärfilmas. Djur och natur, liksom. 

Min vikt nådde i slutet av förra veckan rekordlåga 44,8 kg. Lägg sedan till en kroppshållning som gör att jag ser ut som en av gamarna i Djungelboken. Jo, faktiskt. Precis så ser jag ut - lätt vingklippt och med några strån på huvudet är jag en fullvärdig kopia. 

Kombinationen fullbordas av att min rörelsehastighet kan jämföras med en sengångare. 

Behöver jag säga att min längtan för närvarande är stor. Min längtan efter att få tillbaka mig själv. Min längtan efter varma sommarkvällar med bara ben och högklackade skor. 
Min längtan efter sommarklänningar och att sitta på verandan och njuta av solnedgången med ett iskallt glas vin. 

Man blir ju faktiskt inte friskare av att känna sig lite eländig - så igår ägnades en lång stund åt att lägga en snygg make, sätta på mig snygga kläder (med betoning på bekväma då mitt sår skaver) och att hela eftermiddagen gå omkring i sjukt snygga skor. 

Jag lovar - allt kändes så mycket bättre. Det har varit lite av min strategi under mina sjukhusvistelser. Att varje morgon gå upp och "piffa" lite. Att använda egna kläder som jag verkligen trivs i. Sköna, snygga träningsoveraller och som grädden på moset - en snygg mössa. Just nu trivs jag dock väldigt bra i min korta frisyr. Som numera ÄR en frisyr. Efter mina tappra försök att låta det växa ut insåg jag att Svinto aldrig blir särskilt stilfullt. Så numer har jag en crewcut där Halle Berry var förlaga, och jag.. hmm.. låt oss säga i alla fall lever i tron om att jag ser ut så. På ett ungefär. 

Jag längtar efter att mitt sår ska läka, efter att mina mediciner ska kunna läggas på hyllan och jag längtar SÅÅ efter att hitta balansen efter allt som cirkulerar i mitt universum. 

Mitt sår.. är långt. Inkräktaren spred ut sig rejält därinne. Så snittet börjar mellan brösten och slutar nere på blygdbenet plus den lilla sidokrok under revbensbågen som behövdes för att ta bort min lever. När Janne ritade upp krigsplanen på min mage insåg jag omfattningen, men inte innebörden. Fast såhär med facit på hand måste jag säga att det är lättare med ingrepp i nedre delen av buken. Mycket lättare. Fast svårare. På ett HELT annat sätt.

Min längtan är inom räckhåll. Redan nu ägnar jag tid åt att botanisera på varenda webshop jag kan hitta. För butiksshopping är inte att tänka på. En sengångare gör sig icke besväret att ens ta sig till bilen, det är en 5-årsplan bara det. Däremot är min virtuella garderob snart fulländad. Med två stundande bröllop, en efterlängtad 50-årsfest och alla sommarens partynätter är bara några anledningar till att ta ut svängarna rejält. 

En gam i lyxförpackning och högklackat - ser ni en tveksam varelse passera förbi i sommar, med favoriten knallorange läppstift som pricken över i - är det förmodligen jag. 

Love / Cat 

EMOTIONS & SURGERY..

Den enkla delen är att beskriva hur operationen gått och hur min tid på sjukhuset varit. Den svåra delen är att beskriva de känslor jag har i mitt hjärta. 

Det finns en anledning till varför jag inte skrivit och uppdaterat - och det beror inte på att jag varken varit trött, haft ont eller mått dåligt. 

Jag har helt enkelt behövt tid på mig för att ta in allt och för att en lång, svår resa börjar närma sig sitt slut. Eller - är det verkligen så? 

Jag skrevs in onsdagen 3:e juni kl 15:30 i underbart sällskap av min ständiga livsledsagare och älskade man och lilla Snorp. Molly Snorp - min fina dotter. I min packning låg allt ifrån fotografier i vackra ramar, ett kramdjur i form av en lemur, apelsiner, chagathe, världens skönaste flufftofflor och min snyggaste mjukisoverall. 

Jag är ju fortfarande inne på det där spa-tänket. Jag är helt inställd på att jag checkar in på hotell där det serveras frukost på sängen, det råder en skön tystnad och fokus ligger på vila och bara-vara-grejen blir mantrat som maler i huvudet. Denna gång hade jag till och med valt underkläder med STOR omsorg då min lilla kropp inte är anpassningsbar till Landstingets former. Valet stod mellan size 80-100 kg där jag fick slå en knut med hjälp av microportejp för att få dem att sitta kvar. Eller vara naken. Så självklart ringde jag och frågade om det gick bra med egna..

Valet på operationsdagen blev de där ceriserosa i spets från Victorias Secret. Färgen är verkligen i ögonfallande och syns rakt igenom precis allt - så det fick bli dem. Ska det göras ska det göras med stil. Lite sådär neon-vulgo-varning-stil, men jäkligt snyggt..

Nytt för denna gång var förberedelserna. Inte bara de sedvanliga nålarna, premedicineringen och dusch utan nu bjöds det på delikatesser i form av klar näringsdryck med en touch av citron. SEX STYCKEN skulle intagas, 200 ml i varje. Efter 24:00 är jag ju fastande men de sista fick slinka ned 05:30. Denna kulinariska rutin är tydligen standard för patienter som ska opereras i mage/tarm. 

Jag vet inte om det ska räknas som en fördel att vara rutinerad på det här nu. Det positiva är att man förmodligen tänker på RÄTT saker och inte blir förvirrad av vilket jäkla håll operationsrocken ska sitta åt (inte självklart alls...) 

Dagen D innebar; 

1) Avlägsna livmodern
2) Reparera ett navelbråck
3) Döda Inkräktaren 

Janne hade ritat ett fint streck på min mage som indikerade omfattningen. I alla fall på längden. 

Denna gång tog 300 minuter. 300 långa, rätt innehållsrika minutrar. Ett ingrepp som resulterade i att jag blev av med ca 2-2 1/2 kg vävnad. Sjuk som frisk. Ett ingrepp som nästan blev lika djupt som långt. 

När jag vaknade denna gång vaknade jag av smärta. Epiduralen tog inte korrekt. Säga vad man vill om Martin, min narkosläkare, men han var en man med stor kunskap och empati. Jag tror det tog 2 minuter ifrån att de larmade till att han satt vid min sida och såg till att rätta till det hela. Samtidigt som en barmhärtig ängel strök bort tårarna som bara rann. Ska jag vara ärlig, så kommer jag inte ihåg så mycket. Men just de ögonblicken är oerhört starka och berör. 

När sådant händer får man alltid en "dos" bedövningsmedel där en biverkning är att blodtrycket sjunker. Jag, som redan är en extrem lågtryckare, fick således ett blodtryck som säkert upplevdes som en nära döden upplevelse. Trots detta vaknade jag till och var sedan den stunden helt klar i huvudet och fortsatte att vara det under hela vistelsen. Tror jag i alla fall. Jag kände stor skillnad denna gång. Inget illamående, ingen smärta - bara ett lugn och en total medvetenhet. En märklig känsla. Jag kan återge alla de samtal jag hörde, personalens prat med varann och allt som hände runt omkring mig. De skickade upp mig till avdelningen ifrån uppvaket kring 23:00 - jag hade 100% syresättning, stabilt blodtryck samt bra blodvärde och puls så det fanns ingen anledning att ha mig kvar. Här behövs alltid platser för svårt sjuka människor och jag räknades inte in i den kategorin. 

Operationen var oerhört lyckad. Inkräktaren är totalt tillintetgjort. Den hade långsamt och enträget ätit sig in i mina tarmar så ett par meter av dessa rök. Livmodern avlägsnades utan några som helst problem och bråcket är numera ett minne blott. 

När jag vaknat och installerat mig i min nya kropp insåg jag faktum. Maken till platt mage har jag sällan skådat. Vikten var mindre imponerande - 45,6 kg - trots inskrivningsvikten 48,3 kg som jag kämpat för att uppnå. 

Det som lämnade sig kvar i hjärna och banken av intryck var dock storleken på Inkräktaren. 

Stor som halva mitt huvud med en matchvikt på drygt 1,5 kg. 

Så om du frågar mig hur det känns just nu så vet jag inte riktigt. Det är oerhört mycket känslor som kommer över mig hela tiden. Jag är givetvis oerhört lycklig för att jag anses vara fri ifrån cancer. Men det kommer ta lite tid att ta in all Sanning och bygga min nya Livsväg.

But as for now... I am very, very happy..

Love / Cat 

HERO..

Stark är jag.. som få. Envis, målmedveten och väldigt van att klara mig själv. Utan någon som helst omskrivning har jag kört mitt race sedan jag var liten. 

Jag har alltid haft mycket bestämda idéer om hur jag vill ha det och under mina uppväxtår var jag inte direkt känd för att vara någon speciellt bra lyssnare. Den som försökte sig på att uppfostra och tillrättalägga, fick finna sig i att jag blev tyst, la huvudet lite på sned och mötte deras (oftast mina föräldrars) blick. För att sedan vända på klacken och göra precis som jag ville ändå. 

Jag har levt i några relationer, de flesta rätt långa, och jag har sett både egna och bonusbarn växa upp. Om man frågar mig, så har jag haft ett härligt, innehållsrikt och ofta galet roligt Liv. Frågar man dem jag levt med blir förmodligen svaret annorlunda. 

Och, nej - det här ingen farväl-runa, där jag ska summera det som varit för att Livet snart är över. Tvärtom! 

Det är vid 50 Livet börjar på riktigt. Oavsett situation. Oavsett hur många barn man har eller om man lever i en relation.Det gäller bara att fatta det - det där med att man aldrig kan hänga upp sin lycka på någon annan än sig själv.

Ändå känner jag den största tacksamhet, den största glädjen och den varmaste Kärlek i hela mitt hjärta till den man som sedan vi möttes totalt förändrat mitt Liv. 
Han - med stort H,  som är min själsfrände och faktiskt den enda man som fått mig att bli stum. Alltid steget före, alltid med en plan. Precis så jag egentligen alltid velat ha det, men inte vetat vad jag letat efter eller kunnat sätta ett finger på som egenskap. Numera lyssnar jag och vänder aldrig på klacken. 

Min hjälte - My Hero.. Min magiska prins som finns vid min sida varje dag, timme, minut och sekund. Vi lever ihop, arbetar ihop och är inte ifrån varann många stunder. Vi är varandras absolut bästa vänner och det finns ingen jag respekterar så mycket som min älskade O. 

Vi har känt varann i långt mer än 30 år. Vi träffades 1979 och har sedan dess stött på varann till och från under åren. Med likvärdig bakgrund och träningen som en starkt gemensam koppling, har vi alltid haft något att prata om när vi setts. 

För 5 år sedan utvecklades vår vänskap till att över en natt bli Kärlek. Kärlek på riktigt. Den där middagen på Valborgsmässoafton - där vi "såg" varann för första gången - när timingen i Livet var precis rätt för att möte "The One". Efter den där middagen kom jag aldrig mer hem. Det var vi. Direkt - där och då. Sjukt häftigt!
Resten är historia med frieri, förlovning, bröllop, lägenhetsinköp och start av bolag som allt sammantaget, blev plattformen till ett gemensamt Liv. Tänk, vad vi har hunnit med på dessa 5 år. Vi hittar på knäppa saker, små som stora, vi har hunnit resa till 18 länder, vi går på föreläsningar, hänger med nya och gamla vänner och skrattar och njuter av Livet varje dag. Varje DAG är vi båda så tacksamma över att Livet blev ämnat för oss två. Eller egentligen - det handlade om att vi vågade ta chansen. Oddsen att man är lite vingklippt och luttrad vid 50+ är ganska stor. Då gäller det att fullständigt hämningslöst skita i det. Och ta för sig av nya möjligheter. Och precis så var det. 

Under min sjukdomsperiod har jag haft många stunder där jag verkligen funderat och tänkt. Att få möjligheten att stanna upp mitt i Livet och utvärdera vad som är viktigt. 

En sak är solklar. Jag hade INTE velat vara utan den här resan. Jag har lärt mig så oerhört mycket och hur jag vill att Livet ska fortlöpa. Och vad jag verkligen INTE vill ha med mig på resten av resan. 

Det jag också har fått lära mig är hur Kärlek på riktigt är. Att få ha en partner vid sin sida som finns där i alla väder och som älskar mig för att jag är jag. Inte för att vi två blir en - vi är i allra högsta grad två mycket starka individer som INTE är sammanflätade. Men vi står jäkligt stadigt, nära och lämnar inte den andras sida. Oavsett. Punkt. 

Jag tänker på hur allt det här hade varit om jag levt själv? Det hade förmodligen gått alldeles utmärkt det med. Med hjälp och stöd från vänner, familj och Kärleken till sig själv, hade jag nog klarat det med. MEN..

Att få vakna varje morgon och det första jag ser är O. Att få somna nära och känna värmen och höra hans andetag. Att få leva varje dag med en glöd, med framtidsplaner och att tillsammans ge näring åt den passion vi både har i arbetet och Livet, ger en fantastisk Livsglädje. Den är precis den glöden som ger mig så mycket energi. Vi har ju så mycket kvar att göra och att dela så just nu är mitt fokus att verkligen, verkligen ladda mina celler med precis den känslan. Då kommer jag att leva länge.

Vi som pratar om precis allt, som inte är främmande för att hantera tuffa situationer eller beslut. Vi har bestämt oss för att leva precis som om jag vore frisk. Att tankar, planering och Livet ska fortlöpa som vanligt. Och att vara tacksam för att ha möjligheten att fylla alla celler med livskraft, harmoni, glädje och en stark närvaro i nuet.  Jag trodde faktiskt inte det var möjligt att komma någon så nära. Jag är uppvuxen som ensambarn i en frånskild familjekonstellation så min uppfattning om närhet skilde sig mycket från den sanning jag har idag. 

När man ingår äktenskapet lovar man att älska varann i nöd och lust. Förmodligen är vi inne på Kapitlet "Nöd" nu, med allt vad det innebär. Att dela Livets mindre glamorösa kryddor som att åka skytteltrafik till sjukhus och provtagningar. Att nu, efter operationen vara trött och i princip HELT omöjlig att krama. Jag bidrar inte med någonting för närvarande då jag inte kan bära, städa, knappt klä på mig själv. 

Trots det mår jag bättre än någonsin - är starkare än någonsin och ser på min älskade O med så mycket värme. Ingenting är omöjligt, inget är ett problem - han tar verkligen hand om ALLT! 

Nog för att jag vet hans kapacitet - men att ha allt detta på toppen av berget - är djupt imponerande. Allt Kärlek, all omtanke, allt han gör är så villkorslöst och oegoistiskt. Det enda mål i sikte är att jag och barnen ska må så bra vi kan. 

Vi kommer att klara av det här tillsammans, jag och O. Och vi kommer att ha ett långt härligt Liv i minst 50 år till. Vi kommer fortsatt vara envisa, viljestarka och vara individer med skinn på näsan. Med en oändlig Kärlek ill Livet och till varann. Och jag.. jag kommer för alltid vara sjukt knäsvag varje gång jag ser min hjälte och drunkna i lyckovågorna över vad framtiden har att överraska oss med. Oavsett hur stark eller svag jag är så är älskar jag den nakenhet vi delar. Inte bara den fysiska utan den, där man alltid finner ro. Utan Yin finns inget Yang. Så olika och ändå en perfect match där man växeldrar. Är jag nere för räkning drar du upp mig och vice versa. 

TACK för allt du gör för mig. Älskar dig obeskrivligt. Amor vincit omnia.

My Hero..

Love / Cat

RISE & SHINE...

Det var lika euforiskt som att födas på nytt, tror jag. Nu har jag ju inte gjort det, men jag tror det jag känner det liknar den upplevelsen. Likt en ängel som vecklar ut sina nya vingar under en discokula. Efter att ha vaknat med det sterila skalet av urblekta operationskläder på Huddinge sjukhus. Undrar om de sett en 52 åring födas på nytt här tidigare? 
BOOM liksom - i AM back. 

Jag blev väckt 06:00 på operationsdagen och inschasad i duschen. Med betoning på inschasad. Jag ÄR trött på morgnarna. Inte ens en sådan här viktig dag lyckades jag se pigg eller förväntansfull ut. Jag orkade inte ens vara nervös. Efter inskrivningen kvällen innan duschade jag, la av mig alla ringar och viktiga saker och paketerade mig till en liten steril Landstingskropp i väntan på skalpellen. Utan linser - så för säkerhets skull såg jag heller i princip ingenting. 

Denna morgon upprepades processen med dusch och nya, riktigt heta Landstingskläder omsvepte mig. Med knapparna bak-o-fram i förebyggande syfte. De har varit med förr, de som planerar. De VET att man inte blir varken rörlig eller smidig efter en operation. Denna första gång var det metastaserna - Inkräktarens små ouppfostrade barn, som flyttat ur boet och rotat sig sjukt djupt i min lever som var målet. Varför man valt att ta dessa först är för att metastaserna var precis på gränsen att gå att operera, vilket i mitt fall visat sig vara det absolut bästa lösningen.
Fick de växa till sig lite till fanns risken där att man får hitta en annan lösning eller till och med få acceptera att det inte skulle gå alls. Vad svarar man på det? KÖR, bara kör! 

70 % av min lever tog exakt 253 minuter att avlägsna. Det är jäkligt lång tid när man tänker efter. Och ändå - ingen tid alls när man tänker på alternativet. Vad är priset för att överleva liksom? 253 minuter känns som en mikroskopisk liten del i hela denna cirkus som vårt Liv varit sedan förra året. 

Efter att ha fått en ryggmärgsbedövning lagt, för att vara totalt smärtlindrad under operationen men framförallt efter uppvaknandet - är det sista jag kommer ihåg en liten genomskinlig mask som placerades på mitt ansikte. Sedan blev det SVART. 

253 minuter senare händer det. Jag vaknade. Och mådde bra. Att jag var stel, och vimsig och yr och mådde lite illa spelade liksom ingen roll. Jag hade vaknat och överlevt steg 1. 
Bara DET är en seger!

Planen efteråt var att ligga på postoperativ avdelning med intensivvård för att vakna till ordentligt. Därefter skulle jag flyttas till IMA - en specialavdelning som hamnar mittemellan IVA och vård på avdelning. Där skulle jag vara 3-5 dagar för att avslutningsvis vara på avdelning upp till 2 veckor beroende på min status. 

Jag ska ärligt erkänna att jag var väldigt groggy det första dygnet. Jag ringde O, grät en skvätt av lycka, mådde illa en stund och fick mediciner för det. Jag måste säga att alla de slangar jag visste jag skulle ha strategiskt placerade överallt inte störde mig överhuvudtaget. De fyllde verkligen sin funktion. Jag har haft fantastiska människor omkring mig som tagit hand om mig på alla sätt - men den jag kommer ihåg mest var en av de läkare som opererade. 

När han kom in, tog mig i handen som berättade detaljerna kring operationen hörde jag bara en sak. ALLT hade gått att operera bort. Varenda liten skitbit av Bebis-Inkräktarna var för alltid tillintetgjorda. LYCKA!!

Sedan måste jag tillägna min fantastiska Kropp ett stort TACK för en helt fantastisk återhämtning. De 3-5 dygn jag skulle spendera på IMA blev bara ett. Mina värden och prover var åter på topp efter 4 dagar. Syresättningen var tillbaka efter träning på bara 5 dagar. Jag var uppe på benen (nåja) och gick redan tisdag kväll, även om det var ett par väldigt trevande steg emot vågstolen. Nu är inte mitt mål att vinna tävlingen om att komma snabbast hem. Men jag måste säga att det gått helt över förväntan so far. Jag har ju trots allt nio behandlingar av cellgifter i ryggen och en sjukdom som sliter på Kroppen vare jag vill det eller inte. Då har man lite bråttom. Nu har jag dessutom en amputerad lever. Då känns det bra att ha Kroppen på sin sida när det gäller rehabilitering. 

Första slaget vunnet - nu är fokus att bli stark för nästa - Just nu är jag otroligt dålig på att svara på alla fantastiska sms, meddelanden, brev och mail. Jag är ledsen för det och hoppas ingen tar illa vid sig. Det jag gör är att rent egoistiskt insupa all kärlek, näring och energi och att använda den till att orka. Att fylla på varenda cell med de underbara människor jag har lyckan och ynnesten över att ha i Livet. Att blir stark, ännu mer fokuserad och komma ur detta med en annorlunda erfarenhet. Det är en stor lärdom jag gjort under min resa. I hur man finns för vänner som drabbas av svåra situationer. Många är rädda för att höra av sig, inte veta vad de ska säga eller fråga. Självklart är det olika för alla - men de där sms:en med magiska trollstavar, vackra citat och ord, ljuvliga bildliga blommor och all omtanke, de gör underverk med batterireserven. Att veta att så många tänker på mig och min familj under så stor del av dygnet lyfter den svagaste till oanade höjder. Så fortsätt precis med det. Fyll på, fyll på, fyll på. Jag vet att jag kommer att vara en sådan person när jag själv är frisk och stark igen. Att bli den som fyller på någons energi med min kärlek - utan att förvänta mig ens ett ord tillbaka. 

För det är ju så här. Att om man har en anledning att tänka på någon på det sättet - då VET man att den på andra sidan känner likadant. Allt behöver inte bekräftas hela tiden och jämnt. Vissa saker bara vet man. Ordlös kommunikation och kärlek. Häftigt, eller hur? 

Idag lyssnar jag på den här. Rise & Shine as a fighter... 

Love / Cat