CHANGE OF PLANS...

Och någonstans där, mitt i den begynnande sommaren, så var cirkusen igång igen.

Jag, som är GRYM på att gå vidare, glömma, ta lärdom av och alltid se framåt - fick en flash-back som kändes väldigt onödig. Men tydligen nödvändig för just mig och det som står i min Livsplan. 

Precis när jag kände att mitt jobb som koordinator på hittegodsavdelningen led mot sitt slut, var det tydligen en Inkräktarjäkel som bestämde sig för att katt-och-råttaleken skulle vara högaktuell.

Jo. Den är tillbaka. Inte cancern i sig, men en inte så ytte-pytteliten metastas beslutade sig för att ta fart med råge. Suck!

Och nej - jag har INTE legat på latsidan nu heller utan ägnat de senaste 3-4 veckorna åt en hetsjakt på väl vald kirurg. Även det en hästjobb för hittegodschefen såhär i semestertider. Det vill säga jag. 

Så... hur gick det här till då? Jag som haft fullt upp med Livet sedan den borttappade lilla plutten gick sitt öde tillmötes, den där dagen i mars. 

På något sätt har jag haft det på känn.Det blev liksom aldrig riktigt bra efter den där misslyckade pillerilloperationen där de grävde runt i en timme efter "The lost one". 

Där och då blöder man en del, och jag är fortfarande efter ett halvår, rejält svullen och medtagen i ärrområdet. Då är det lätt att cellerna drar iväg från oredan och gömmer sig på ett lugnt och säkrat område.

Jag anade oråd redan när vi skulle få röntgensvaret hos Guru Lidbrink den 14 juni. 
Det hummades en del och beskeden var oklara. Svaren måste alltid vara beskådade och signerade av två röntgenspecialister. Notera då även att jag numera gör magnetröntgen istället för datortomografi. Det gör att det blir mer utförliga bilder men uppenbarligen mer svårtydda, så givetvis blev beskedet blev att vi vackert fick vänta. 

Så. Kontentan av det hela blev en JÄTTELÅNG väntan. Under tre veckor har jag nogsamt ringt, mailat, letat fram nya ansvariga personer då ordinarie - hör och häpna - gått på semester. 

Hallå.. En Inkräktare tar INTE semester! Det jag fick bekräftat till slut, var att det fanns en ny metastas i levern. 

Fuck.Skit. Helvetes jäkla skit..

Efter att ha beslutat att sova på saken vaknade jag med insikten av att det faktiskt bara var en. En enda liten plupp. Eller liten - tio millimeter är icke att förringa när vi pratar storlek på just metastaser. Men. Det var fortfarande bara en. Inte tio. Eller ens fem. Utan EN..

Där och då väcktes fighterandan igen. Så efter ett idogt jagande fick jag fram den information jag behövde. Såg till att remiss skickades till Danderyd och ringde operationskoordinatorn. I går måndag. Why wait liksom?

Samma dag, 30 minuter senare ringde hon tillbaka och sa - Har hittat remissen. 
Dessutom är "din" kirurg tillbaka från semestern så jag tar det med honom direkt.

"Direkt" i hennes värld blev en godkänd ablation utförd av min Metastashjälte - idag tisdag. 
SOM jag älskar effektiva människor!

Jag slapp nya prover, röntgen, narkosbedömning etc då teamet på Danderyd ansåg mig vara i mycket väl stridsdugligt skick. Så 09:00 checkade jag in, 11:25 slocknade jag och vaknade 14:00. Givetvis redan flaggandes för att jag minsann ville hem samma dag. BOOM!

Så nu ligger jag här, hemma i min egen säng. Hämtad av min Prins i den silverfärgade springaren och undrar vad fasen som hände.

Mage och lever har massor av spännande tuschmarkeringar, jag har en liten plåsterlapp som berättar att något hänt och en rygg som känns som en liten elefant klivit på den. 
Metasten låg vid mina ryggkotor, därav elefantkänslan.

Stickmärkena efter mina tre infarter är värre. Mycket värre. Då fattar ni den mikroskopiska nivå vi pratar om.

Jag blev opererad direkt inne på röntgenavdelningen, liggandes i och uppkopplad mot den datortomografiska röntgen apparaturen. Efter en massiv syreladdning av mina lungor släcktes jag med den magiska narkosteknik som skapar 200 andetag per minut. Allt för att det minutiösa precisionsinstrument ska kunna döda metastasen medan hela jag ligger blick stilla. Inget organ får röra sig. Minsta muskelrörelse gör att de sederar tyngre och djupare. 
När man andas normalt vidgar sig lungorna och levern pressas ihop. Vilket alltså inte får hända.

En mycket märklig upplevelse - och man vaknar väldigt ödmjuk över att denna teknik finns möjlig. Annars hade det förmodligen varit kört. 

Så nu släppte jag på handbromsen till mina nästkommande 3 månader fyllda med Livet. 
Nu med en trygghet i att metastaserna med all säkerhet kan poppa upp igen och då veta att jag svarar bra på dessa behandlingar.

Men.. Jag har också i skrivande stund tagit några ytterligare livsstilsbeslut. Vad?
Stay tuned for more..

This too shall pass...

Love / Cat 

ITALY, WIGS & THE PISA TOWER..

Ibland känner man bara för att släppa taget om allt. 
Ibland känner i alla fall JAG att resan är det som är målet. 

Det spelar liksom ingen roll vart den bär hän - utan glädjeeuforin handlar enbart om att få stilla en rastlöshet som inte går att göra när man trampar i samma hjulspår. 

Och om det något hjulspår jag trampat i så är det av exakt samma karaktär som det varit alldeles för länge. 

När jag växte upp var jag inte speciellt intresserad av att resa. Jag gillade inte att flytta på mig eller ens upptäcka nya städer eller länder. På sin höjd kunde jag sträcka mig till en vecka i Grekland eller möjligtvis London. Då mest för att komma åt sol eller shopping. Punkt. 

Det där med att dra iväg lite mållöst, hyra en bil eller gu´bevars tågluffa - NOT my cup of tea. 

Det har gått över. Med råge. Därav min ständigt växande frustration de senaste åren. 
Att vara låst till alla sjukhusrelaterade dagar och timmar har bara givit näring till min iver i att utforska världen. Jag har ju så SJUKT mycket att göra. Länder att besöka, saker att göra och passionerade projekt att gräva mig allt djupare i. Fotograferandet är ett av dem. 

Den helande energin det ger att låta hjärnan fokusera på kreativitet är magisk. Så numer är varje resa givetvis kopplad till nya objekt att föreviga. 

På den senaste tidens agenda stod två resmål - Köln, för i princip endast arbetsrelaterade orsaker och Rom. For pure pleasure, and wine. Och givetvis med kameran i högsta hugg. Eller nåja - högsta hugg - det är ju mer som att släpa runt på en mindre bil, men SÅ värt det.
Egentligen handlade Italienresan om så mycket mer. Florens, Montepulciano, Toscana. 
Vi bodde kungligt, åt magiskt och satte givetvis myror i huvudet på alla när jag i princip bytte peruk dagligen eller inte hade någon alls. Jäkligt kul det där, faktiskt.. 

I Köln tror jag att jag tryckte på knappen av privat karaktär en gång. Jag har liksom betat av den stan genom min lins. Det jag förevigade var när jag och O satte vårt vackra Kärlekslås på The Lovebridge enligt plan. Ett lås, format som ett rött hjärta, sitter nu där för evigt. 
Givetvis är nyckeln kastad i Donau. Signed, sealed and delivered.. and I am yours.. 

Rom. Herregud! Summeringen är enkel. Måste tillbaka - nyss! Jag vet faktiskt inte hur många italienska flugor som flög in i min ständigt gapande mun. Totalt absorberad och fascinerad av arkitektur, kultur och atmosfär. 

Jag fick makalösa bilder. Och målet med resan blev helt annorlunda än grundplanen. 
Jag insåg att hela världens befolkning vallfärdar för att ta del av de sju underverken varav Collosseum är ett. Det lutande tornet i Pisa är kanske inte ett underverk, men en av världens mest besökta sevärdheter. 

Ett jäkla torn som är snett och vint. Mitt i en ytte-pytteliten stad in-the-middle-of-nowhere.. Och helt ärligt - kan ett torn bli världsberömt för att det inte blev riktigt som det var tänkt - så borde vi alla istället ta vara på våra små skavanker som gjort att Livet inte blev som vi tänkt. Erfarenheter, ärr och som i mitt fall - ett extremt roligt, fluffigt hår. På toppen av en djupt grävd stigfinnarkarta på min kropp. 
Men who cares, liksom.  

The name of my game är ju överlevnad med allt vad det innebär.

Så från och med nu vaknar jag varje morgon med känslan av att vara ett av världens underverk. 
Eller.. 
I alla fall en helt unik sevärdhet. 
Förmodligen väl värd en vallfärd för att beskåda. 

Bara en sån sak..

Love /C 

LOST & FOUND...

Det här inlägget skulle inte alls se ut på det här sättet. 
Det skulle haft ett helt annat innehåll och framförallt - varit publicerat för länge sedan. 

Det kom liksom av sig. Inte jag alltså - utan inlägget. 

Ännu en gång tar sig Livet nya vägar. Eller. Nej - inte nya, men vägar jag på sätt och vis känner att jag gått några varv på. 

Den senaste tiden har bestått i en gigantisk rehabilitering. Det har gått utmärkt, om det inte vore för att jag på något underligt sätt samtidigt upprättat en ny tjänst inom vården. 

Jag är numera Chef för avdelningen för borttappade saker. Det där med att tappa bort en metastas är ingen höjdare att vara ansvarig för. Inte om man är kirurg. Inte om man är patient heller - fast det blir på två helt skilda sätt. 

Att acceptera att man efter 6 timmars öppen kirurgi med nästan en timmes letande med ultraljud "hands-on" inne i levern, ändå inte riktigt till 100% kan veta att man är cancerfri - det kräver sin kvinna. 

Att som kirurg med kollegor bestämma sig för exakt HUR man ska gå vidare var tydligen inte heller något det fanns rutiner för.

Så nu - nu finns det en regel. Regeln lyder - if it´s lost - find it!! 

Jag har fortfarande synen starkt på näthinnan. Direkt på uppvaket, när de stod där alla tre. Hummandes och mumlandes om att den bara var "borta". Men att de hade en plan. 

Vad SKÖNT tänkte jag då. I alla fall första veckan - ända till jag insåg att jag var tvungen att öppna hittegodsavdelningen. 

Först började jakten på röntgenremissen. Den där som med akut varsel skulle göra att eventuella Inkräktare skulle bli varse att vi inte tänkte låta dem vara. Den kom aldrig - och efter en del tjat insåg jag att remissen aldrig kommit fram. Det hade skrivits en ny av en läkare som stod HELT utanför detta och missförstått uppgiften. Hon hade skrivit en kallelse om tre månader. Ehhhh... Om någon missat min historik så är tre månader en potentiell katastrof då tillväxten kan bli ödesdigert stor på kort tid. 

Ny remiss, nya samtal - fast nu med en kirurg som vagt antydde att det nog inte skulle göra någon skillnad med röntgen nu eller sen. Efter min avhyvling ändrade han sig. Väldigt snabbt. 

Nåväl. Den nya remissen gav mig access till magnetröntgen all inclusive på KS inom ett par dagar. Halleluja! 

In och ut i röret i Boogie Wonderland där jag aldrig slutar förvånas över att de frågar vilken radiokanal man vill lyssna på under tiden. Har ni gjort en magnetröntgen? Alltså - man hör INGENTING utom de där Star Wars skramlande oljuden. Dunk, dunk, dunk. Wii wii wii. Honk, honk, honk. Men tanken är säkert god. Det fyller en bättre funktion att som jag, be om lugnande medel istället. Jag behöver det inte alls, men varför inte liksom. Sist var det dock lite mycket kanske eftersom jag glömde bort att andas.. 

Så kom då dagen för uppföljning. Det var länge sedan jag träffade min guru Lidbrink. Min torra, sjukt roliga onkolog. Mötet med henne blev både bra, konstigt och lite tänkvärt. 

Enligt hennes bedömning så ser jag strålande frisk ut. Precis som jag känner mig, och ändå kom slutklämmen - att under hennes 25 år som överläkare inom cancervården har hon aldrig haft en patient som är så omfattande opererad som jag. 

Som jag? Hurdå som jag? I min värld har jag trott att alla i min situation har det ungefär likadant. Men icke! 

Fast när jag tänker efter så har jag gått igenom en jäkla resa de senaste åren. Sex kilo vävnad är borta. Det har rykt tarmar, inre organ, tumörer och metastaser i en jäkla fart - och ändå sitter jag här och är så oerhört full av Liv. Läskigt och samtidigt häftigt. 

Och hur var det nu med den där prickjäkeln? Jodå. Den fanns där. Som en Orion lös den med sin närvaro på bilderna MEN.... har stått still i tillväxt och alltså fortfarande pytteliten. 

Men. Ändå där. 

Lidbrink avfärdade pricken med att säga att vi låter den vara. Skulle vi göra något åt alla prickar som syns på de mest noggranna röntgenundersökningarna skulle vi inte göra annat. 

Allt annat är toppen. Alla värden är fantastiska. Min återhämtning nästintill mirakulös. 
Så jag och O tackade för oss och åkte hem. Jag med den där gnagande känslan av att inte riktigt känna mig nöjd med svaret. Skulle jag förlita mig på att gurun hade rätt? 

Två dagar senare, i torsdags - närmare bestämt 16:25 ringer han. Kirurgen som anmält till hittegodsavdelningen att han tappat bort Inkräktaren. Han hade funderat på det där och blandat in några andra som jobbat på att hitta pillemyrerna länge. De där pillemyrproffsen. Som bara jobbar med att skjuta de minsta Inkräktarna i sank med precision.

Pillemyrproffsen bor på Danderyds sjukhus och vi har mötts förut. En gång för länge sedan när diagnosen var en mardröm jag trodde jag skulle vakna upp ifrån istället för den blodiga verklighet och sanning det blev. 
På den tiden när ingen visste om det gick att göra någonting överhuvudtaget. 
En evighet sedan...

BOOM. Beslut taget. Akut operation. Typ nyss. Och jag hör mig själv säga: Just DO it!

Så istället för att skriva det där inlägget jag tänkt, hamnade jag under kniven. IGEN. Fast denna gång i form av en ablasionsnål. Med hjälp av en magisk narkos - där jag andades 200 andetag per minut - allt för att hålla levern blickstilla, avslutades Inkräktarens eventuella planer abrupt. 

Pillemyrmännskorna hittade Inkräktaren direkt. Med ultraljud. Jag och O satt bredvid varann och såg pricken som vållat så mycket rabalder. På samma sätt visade kirurgen mig bilderna när jag vaknat upp efter operationen så jag fick se den lyckade förödelsen. 

Så nu sitter jag här, med ett nytt plåster på magen. Med hål i levern. Och är gladare än på länge. Och än mer nöjd över att jag inte gav mig. Det kanske är fler som behöver en chef för borttappade saker? 

Burn, baby burn... 

Love /Cat 

LAB KITCHEN..

Det stökas rejält i det Rytterska köket. 

Nu ska liksom framtiden skapas där Kroppen och cellerna ska näras med det bästa bränslet. Planen är att ta allt steget längre. Att inte bara laga all mat från grunden och baka eget bröd - nu ska även allt som används på Kroppen tillverkas. 

Här innefattas tvålar, hudvård och schampoo. Jag är så innerligt trött på kemikalier av alla slag även det givetvis är skillnad på vad cellgifter gör med Kroppen och en vanlig tvål. 
Men man VET ju aldrig.. Alla bäckar små.. Och just nu känns det viktigt att utveckla det frö som ligger och gror.

Det här med maten - det är sen gammalt. Sedan mer än 30 år har jag haft ett genuint intresse för kost och betydelsen av macro- och micronutrienter. Jag har flera utbildningar inom kostkunskap och är framförallt fördjupad inom de alternativmedicinska lärorna. 

Kinesisk medicin, örtmedicin och ortomolekylärmedicin. Kostens betydelse på cellnivå. 

Jag har föreläst på skolor och utbildningar i många år och tidigare arbetat på klinik med att balansera hud- och magproblem. Med hjälp av min kunskap om Kroppens behov och brister. 

Jag är också oerhört intresserad av energimedicin. Utan att fördjupa mig i det något närmare så handlar det om att lära sig ta tillvara på vår Livsenergi. Vår Qi - vår urkraft där vi ska undvika alla former av onödigt läckage. Lite så som min livsfilosofi är. Var glad och lycklig. Var ledsen, arg eller fundersam. Men inte för länge. All stagnation, hög som låg - leder till obalanser i vårt energiflöde som i slutändan utvecklas till sjukdom. Fysisk eller psykisk. 

Nu tänker du säkert - men hur är det möjligt att människan (läs jag) får en så svår diagnos med den kunskapen? Tja - med facit på hand borde jag tagit tag i saker med hårdare medel. Jag märkte mina första symptom redan 2012 men fick ingen hjälp då mina symptom avfärdades som naturliga och diffusa. Jo, tjena... 

Idag kan jag känna att allt sker av en anledning. I alla fall väljer jag att se det så. Det gör att jag kan använda även den kunskapen till att fortsätta följa min övertygelse. 

Övertygelsen om att vi med rätt kost, rätt inställning och insikter om våra genetiska svagheter kan bygga starka, hållbara kroppar. Att med rätt "verktyg" kunna hitta tecken på förestående hälsoproblem och mota "Olle i grind". 

Med dagens sjukvård och labtester måste vi i princip ha utvecklat sjukdom för att kunna se avvikelser. Inget konstigt med det. Så är det och så ser det ut. Men i min värld skulle det kunna se helt annorlunda ut. 

Jag har haft turen att ha en stabil grundplåt att stå på. Fysiskt, mentalt och kunskapsmässigt. Att återhämta sig efter mina gigantoperationer, att rida ut stormarna när HELA Kroppen är förgiftad av kemikalier och att låta mentala mantran styra - This to shall pass - kräver också kvalitativt bränsle. Då duger ingen skitmat eller sockersötad dryck. Då får det kosta. Jag menar inte i pengar utan i engagemang.  Rena, näringsrika råvaror där varenda detalj är genomtänkt OCH välsmakande. Att låta alla sinnen njuta. Detta i kombination med ett oerhört vältränat psyke. En Hjärna med alla tankebanor i god kondition. Positiva tankar och en målsättning att utesluta stress. Omöjligt? Inte alls. 

Sedan många år har jag valt att utesluta vitt raffinerat socker, vetemjöl och mjölk. Det råder så mycket diskussioner kring det här med socker och cancer. Jag har min övertygelse. De jag mött inom onkologin har sin. Eller - den riktiga sanningen handlar ju egentiden om vad de FÅR säga. Här handlar allt om vetenskapliga studier och evidensbaserad information. 

Därför känns det högaktuellt att rota lite i detta. Jag menar - nu när jag står på andra sidan min diagnos. Oerhört spännande saker det här med vad vi programmerar våra celler med. 
I köket laborerar jag med halva sanningen. Hur jag programmerar och föder mina hjärnceller - ja, det är en annan story.

Nu väntar tvålkok och glutenfritt knäckebröd! 

Love /Cat 

HAPPY NEW YEAR....

Telefonen ringde 09:11 med avsändare "Inget uppringnings-ID".

Jag tänker tillbaka på alla de otaliga gånger displayen visat denna "hemliga" avsändare som vid varje tillfälle man svarat, kommit med varierade besked. 

Ömsom vin, ömsom vatten. 

Denna gång var så viktig för mig. För oss. För framtiden. Det nästan overkliga i det är att veta att när man lyfter luren och tar emot det provsvar som varit det enda som funnits i huvudet dessa dagar - så är chansen 50 % att det blir riktigt bra. De övriga 50% är raka motsatsen. En helt annan story med en helt annan utgång.

Att vara drabbad av en dödlig diagnos får rysk roulette att framstå som en hobby för amatörer. 

Tiden fryser till is, och hur gärna man än vill, kan man ALDRIG förbereda sig till 100 %. Det måste alltid finnas utrymme för de där reaktionerna man inte vet hur de blir. 

Jag svarar och givetvis är det min onkolog. Hon är bra, Elisabeth. Rak, enkel och lite torr. Men jäkligt tydlig. 

Svaret var det bästa jag kunde få för att starta 2016 med. Ingen återväxt, inga spår av nya tumörer. Noll. Nada. Nothing. 

När jag sitter där med telefonen i min hand lär jag mig ännu en gång något om mig själv. Jag vill bara lägga på luren. Avsluta samtalet snabbt som fasen och inte varken säga eller höra ett ord till. Kapsla in sanningen i en bubbla och ägna resten av tiden till att smälta innehållet. Inte slösa bort energi på något onödigt, typ. Så som jag är, så som jag blivit. Inget ältande, inget överflödigt analyserande. Cut the bullshit, typ. 

O står i badrummet och hör mig avsluta samtalet, kommer in och sätter sig på sängkanten.

Vi är så otroligt lika i vissa avseenden. I vår gemensamma taktik i hur vi tacklat allt. I vår ibland helt ordlösa kommunikation. Min soulmate. 
Vi bara tittar på varann och håller om. Hårt. Medan tårarna faller. Känslan är inte lycka, lättnad eller glädje. Den bara är. Jag har köpt mer tid. VI har köpt mer tid. 
3 månader till nästa utvärdering. Mer tid till Livet och att återigen äga min tid och Kropp. 
Mer motiverad än någonsin till ett nytt år med Kärlek till Kroppen och gåvan att få leva vidare. 

För dö - det har liksom aldrig varit ett alternativ. 

Det är NU den riktiga resan börjar - där jag, Kroppen och Hjärnan tillsammans ska utarbeta den bästa överlevnadsstrategin någonsin. Jag är redan nu uppe i planeringen. 
Jag tror det är hela hemligheten - att ALDRIG riktigt sätta punkt för något - utan kortsiktigt glädjas åt varje delmål och aldrig fastna. Aldrig stagnera. Jag är oerhört, oerhört tacksam och lycklig över mitt besked. Tacksam för att min Kropp samarbetat med min enormt starka vilja. 
Att mitt immunsystem fungerar fantastiskt optimalt och att mina provsvar är på en toppnivå. 
Att bibehålla det så är mitt nyårslöfte. 

Happy New Year kära vänner.. may the force be with you! 

Love /Cat 

A POSITIVE MIND..

Jag gjorde det igen. 

Det är inte ofta - och med facit på hand - så händer det cirka en gång om året. Men när det väl händer, då blir det rejält. Med råge. Man kan även kalla det för en total förintelse. I alla fall en mental sådan. Vi pratar om när jag tappar humöret och blir arg. På riktigt.

Stackars människa som stod i min väg.. 

Vad jag verkligen lärt mig om mig själv under den här resan är att jag är begåvad med ett positivt tänkande. Då menar jag inte att jag är lite gladare än andra, utan riktigt jäkla positiv på ett sådant sätt att det kan irritera andra. I alla fall om man betänker att jag det senaste året tänkt utifrån en positiv synvinkel där motpolen till det dagliga livet och vardagen faktiskt handlat om att dö. 

Do or die, typ. Varje gång jag tänker på det tycker jag nästan själv att det är märkligt att man kan reagera som jag gjort och fortfarande gör. 

Det vill säga - om du inte rubbar mina planer och mitt fokus. Vilket givetvis hände i samband med att jag skulle få mina röntgensvar på om Kroppen klarat att mota Inkräktaren i grind.

Så här är det. Efter min sista cellgiftskur sa Kroppen och benmärgen stopp. Då är det liksom ingen idé att ens tänka tanken på fler cellgifter. Så jag har givetvis fokuserat på att bygga upp mitt immunförsvar, ägnat mig åt positiva affirmationer och satt mina två mål. Den 17 för själva röntgen och sedan då den 28 december där läkarbesök med besked var bokat.

Återigen - det där marathonloppsliknande planerandet. Sova, äta, träna och stenhårt fokusera på att Kroppen är FRI (sk) och ska så förbli. Dagarna och julen förlöpte väl med hög livskvalitet och många skratt. Och så givetvis - all tänkbar tid till att framkalla de där positiva spiralerna och känslorna i kroppen. Att vakna varje morgon och ÄLSKA det. Att njuta hejdlöst av stora som små saker och helt ärligt, aldrig ens bli småirriterad över saker eller skitsaker. Alls. 

Det är inte min grej liksom. Som en hal ål med ett brett smajl på läpparna ägnar jag dagarna åt att faktiskt tycka det mesta är roligt, skönt, underbart och en ynnest att få uppleva. Lite på gränsen till religiöst..

Ända till vi infann oss på Radiumhemmet. 30 minuter före utsatt tid. Denna gång pillertrillad med 50% av förra gångens dos. Ärligt talat så hade jag lekt med tanken att skicka in O och låta honom ta smällen. För hur positiv man än är så hade jag ju rustat för det värsta. 

Det måste man. Att lulla runt i en falsk förhoppning om att allt är toppen med Kroppen - nej, det är inte DET jag menar. Jag var HELT inställd på att de säkert hittat något litet spår och att jag skulle få göra om hela eller valda delar av resan. Det är kanske det som är min styrka. Att gå dit och veta att jag med ett positivt sinne skulle klara det. Igen. Också. Min Kropp är stark nu. Mitt psyke också. Starkare än någonsin. Jag säger inte att fler operationer eller behandlingar skulle vara en Walk-in-th-park. Men helt ärligt - vad är alternativet? 

Do or die. 

Redan när Dr Lidbrink kom ångande i korridoren kände jag det på mig. Känslan hon bekräftade genom att hastigt slänga ur sig "Jag har tyvärr inget besked att ge dig.. de är inte klara, däruppe på röntgen". 

Varvid jag fick den där svarta blicken. Det blev liksom svart i hela huvudet och jag slutade tänka. 
- Vadå, inget svar? Vad gör jag då här? När kommer svaret? 

Hade hon kunnat svara hade vi såklart aldrig hamnat i denna situation. Nu fick jag och O åka hem i ogjort väder. Totalt förvirrade och känslomässigt kraschlandade. Glad, ledsen, orolig, rädd? Nej - faktiskt ingetdera. Mer skitförbannad på att bli snuvad på konfekten och satt på "Hold" i ett ingenmansland. Och som grädde på moset åkte jag direkt till min stundande rotfyllning. Suck. 

I skrivande stund vet jag ingenting. Det vet däremot personalen på Radiumhemmet. Jag har ägnat ALL tid till att slänga ur mig otrevligheter över telefon till jourhavande sköterska och i princip mordhotat personalen på röntgen. Inte så bra.. Sist det hände var när min första kontaktsköterska Stefan, fuckade upp rejält. Han jobbar inte kvar längre. Inte på grund av mig - men förmodligen för att han inte var rätt person på rätt ställe. Det är VÄLDIGT sällan jag blir arg eller höjer rösten. Men när jag GÖR det blir det ett jäkla liv. 

Med all rätt, tycker jag. Det är ju inte ett jäkla enkelt blodprovssvar jag väntar på..

Det är liksom Livet..

Love /Cat

A BODY IN MOTION..

Just nu behöver jag min träning mer än någonsin. Inte bara för att bibehålla muskler och hålla igång kroppen, utan även för att återigen inse - att de signaler och hormoner som stimuleras av hård träning - ger en harmoni och ett lugn inga mediciner i världen kan ersätta. 

De personer som liksom jag, vigt sitt liv åt att hålla Kroppen i kärleksfull rörelse, förstår precis vad jag menar. 

Kroppen har bestämt sig för att tappa lite vikt igen. 48,8 är dagens resultat. Och jag har ingen aning om varför. Kanske för att jag utökat mina promenader. Precis som tidigare går jag så ofta jag kan. Dels för att det är ett skönt och enkelt sätt att transportera sig mellan hemmet och de platser som är målet och dels för att det är ett lätt sätt att få sin "powerwalk". Numer kan jag gå i den takt jag gjorde innan mina operationer vilket är helt underbart. Ibland när jag ser tillbaka på året som gått - känns det helt overkligt vad jag, Kroppen och Hjärnan egentligen gått igenom. Vad jag kommer fram till, varje gång tankarna gör en tillbakablick, är att jag ALDRIG klarat detta så bra utan min träning. 

Den gör mig stark, både mentalt och fysiskt, och som tack för den tid jag investerat i att bygga mitt tempel, svarar Kroppen med att återhämta sig och visa sig från sin bästa sida. Hela tiden. Gång på gång. 

Torsdagen den 17 december var det dags för 3-månaders kontroll igen. Att låta Kroppen förflyttas genom Sanningsröret. Att låta kontrastmedlet flyta in i mina ådror och locka fram alla mikroskopiska tecken på Inkräktare. Att ligga på den hatade britsen, åka fram och tillbaka i röret med den elektroniska rösten som upprepar "Andas in - håll andas - andas igen".. En riktigt passiv kroppsrörelse som jag ändå är oerhört tacksam för då den faktiskt räddar Liv - MITT Liv. Det är viktigt att tänka på när man utsätts för alla de otaliga undersökningar situationen bjuder på. Denna gång är dock unik på flera sätt. Det är inte den första kontrollbesiktningen av Fru Rytters cancerstatus, men det är den första där Kroppen ska visa upp en frisk version utan stöd av cellgifter.

Pirrigt? Ja, givetvis. Just nu är min hemliga plan att sitta kvar i väntrummet och låta O gå in och ta beskedet i vacker hand. Hur resten av storyn ska förtäljas ingår inte i min plan. Tanken tog liksom slut där. Och det är väl fördelen med att ha förmågan att leva i nuet och inte oroa sig så mycket. För till och med jag inser att jag måste läsa nästa kapitel i min Livsbok - oavsett vilket väg Livet och provsvaren visar. På måndag är det dags. Svart eller vitt - Krona eller klave. 

Oavsett besked så är det faktiskt såhär - man får gilla läget hur det än blir. Jag får ibland verkligen lägga band på mig. Att inte gå in i det fokusläge jag levt i under så lång tid. Fokus på att vinna. Fokus på att göra allt i min makt för att döda.
Utan istället bara leva fullt ut för varje dag och tillägna Kroppen mycket villkorslös Kärlek.

Som ett riktigt fint julkort fick jag svar på mina blodtester - alla värden är bättre än bra. Blodstatus och leverstatus visade de bästa värdena sedan 2013. Mitt näringsupptag likaså. 
Trots ett bråkigt avslut på november med antibiotika för min tandinfektion, en irriterande herpesattack och influensa i familjen. 

Immunförsvaret är på topp och jag känner mig stark och frisk!

Nu väntar en lång härlig julhelg med de allra närmaste. Mycket träning, promenader, god mat och närhet med min älskade O. Allt för att ladda energi och krafter till på måndag.

Men lite som att hålla andan är det faktiskt.. 

Love /Cat

BE YOUR OWN GURU...

Jo.. jag ska villigt erkänna att jag drömde otäcka mardrömmar så här natten innan. 

Och jo.. Utan att ens tveka så rotade jag fram hela asken med de där lugnande pillren jag fått lådvis av, men tack och lov inte använt. Förrän idag. 

Två stycken. Visserligen på futtiga 5 mg styck - men man vet ju inte. En kanske inte skulle göra någon skillnad. Så det blev två. Där jag direkt efter att ha svalt den andra kom på att jag kanske kunde somna. Mitt i läkarbesöket. 

Det var idag - Torsdagen den 8 oktober vi skulle till Radiumhemmet för utvärdering av min stora scanning som gjordes för två veckor sedan. Jag har faktiskt varit riktigt bra på att förtränga det hela. Insett och tänkt att det inte är någon idé att oroa sig i förväg. 

Jag var istället HELT inställd på att rusta för det värsta. Scanningen skulle ge oss svaret på om det finns några nya tumörer eller tecken på att cellerna klustrar sig. Alltså - finns det fortfarande cancer kvar i Kroppen. 

Ja - ni fattar. Det är ju inte varje dag man ställs inför faktumet att dagen D faktiskt bara har två scenarier. 

Antingen blir det riktigt SKIT. Eller så blir det riktigt jäkla BRA. 

Därav mitt val av att starta dagen med att pillertrilla. 

Jag tror faktiskt vi alla sov riktigt dåligt. Jag, O och lilla M. Hon kom in till oss mitt i natten och kröp  ner, nära mig och fick ligga kvar till det var dags att gå upp. Ingen av oss sa någonting. M åt frukost, gjorde sig klar och gick till skolan. Jag och O hade tänkt att träna innan besöket, men kom oss liksom inte för. Jag - som fortfarande var helt blöt av svett efter att ha drömt om snabbväxande knölar hela natten. Jag vågade först inte ens känna efter men tvingade mig till att lägga händerna på magen och.. Nej, ingen knöl. Bara en extremt svettig Kropp och en sprängande huvudvärk. 

Ärligt talat så kändes hela morgonen som en enda stor bubbla. Upp, duscha och sedan iväg till Radiumhemmet. 

Vi pratade knappt med varann, jag och O, utan försökte mest fokusera på att vi haft en grymt mysig kväll dagen innan. Vår datenight med salsa och efterföljande middag på Miss Voon. Underbar mat och jag lyckades trycka i mig TRE glas vin. Inte smart. Alls. 

Förmodligen var huvudvärken en baksmälla - jag tål ingenting längre - och kanske speciellt inte inför dagen D. 

Nåväl - Efter tio minuter på plats kom hon. Onkologen jag aldrig tidigare träffat, men som skulle förmedla mitt öde. 

Väl inne på rummet gick det att ta på tystnaden tills hon bröt den och sa "Nej men - ska vi ta och titta på röntgen direkt? 

Just där och då insåg jag att jag faktiskt tagit de lugnande pillren - jag fortsatte bara stirra på henne utan att röra en min. 

"Det ser bra ut - det finns INGA spår av återväxt av tumör eller metastaser". 

Vi ska visserligen alltid ha två onkologer som uttalar sig och nu är det bara en som hunnit, men svaren brukar stämma överens - sa hon med ett stort leende. 

Ingen cancer. INGA TUMÖRER!! Men hallå - LYCKA!!!! 

Just där och då önskade jag faktiskt att jag INTE tagit de där jäkla pillren då jag bara kände en total luddig förvirring. Det gick liksom inte att ta in. Efter 3 1/2 år av besvär och stämpelkort hos olika läkare - 13 månader av 100-tals provtagningar, 15 cellgiftsbehandlingar, 1 mindre och 2 omfattande operationer där 4,7 kilo vävnad avlägsnats och en gigantisk massa dagar, timmar och minuter blev plötsligt fruset till is i form av ett enda besked. 

Du är på väg att bli frisk. FRISK. Att få äga min tid igen. Att få vara min egen Guru.. 

För just där och då. I det där ögonblicket VET jag att det som gjort mest nytta har varit mitt eget sätt att hantera det hela. Hur jag lever och äter. Hur jag tränar, fysiskt och mentalt. 

Mitt fokus, min järnvilja och mitt mantra - This too shall pass... 

Det är en lång väg kvar. Ständiga kontroller under 5 upp till 10 år i svåra fall som mitt. Många säger säkert att man inte ska ropa "hej".. Men - i MIN värld är det ju just det som är hela grejen. Att glädjas i stunden, att skapa lyckospiraler i hela Kroppen och våga njuta av varje Babystep. Jag är ju inte dum i huvudet - klart jag förstår att nästa gång kan beskedet vara ett annat. Men här och nu är det BARA detta som florerar i mina tankar och i hela min Kropp. Ingen Cancer... Ingen Inkräktare... Bara jag och min Kropp!! 

På måndag väntar min 16:e cellgiftsbehandling. För säkerhets skull. Den sista? 

Det vet jag inte.. och det spelar ingen roll. För nu är planen satt. MIN egen plan. För att bygga min och VÅR framtid. 

På riktigt. 

Love / Cat

EVALUATION HOUR..

Just nu står jag i ett vägskäl. Förmodligen det viktigaste vägskälet någonsin. Och det är inte ens jag som väljer vilken väg jag ska ta. 
Jag får snällt invänta och se om universum väljer höger eller vänster. 

Den senaste tiden har varit oerhört rörig. Det är svårt, faktiskt nästintill omöjligt, att hitta rätt fokus. Eller att hitta ett fokus över huvud taget. 

Är jag under behandling eller har jag påbörjat min resa mot ett liv som frisk? 

Det blev ett märkligt scenario då jag samma vecka laddade på min 15 cellgiftsbehandling och samtidigt var inbokad på den första kontrollen - den som kommer skapa det första kapitlet i nästa del av min resa. Den resan kommer att vara under 5 år där jag de första 2 åren ska scannas var tredje månad. Därefter var sjätte månad. Det är först efter 5 år utan spår av Inkräktarminioner som man anses som frisk. 

Helt sjukt egentligen - jag tycker givetvis att man bör kontrolleras och följa upp Kroppen så man kan sätta in åtgärder om Inkräktaren gömt sig i någon kroppslig liten håla. Men inte fasen gillar jag att man går under benämningen sjuk? 

I det vårdsamhälle vi lever i finns bara två alternativ. Frisk eller inte. Punkt. 

Jag anser mig i allra högsta grad frisk och har som mål att fortsatt leva Livet All-in & Fullt-ut. Varenda jäkla dag. 

När jag blickar tillbaka på året som gått, känner jag fortfarande så starkt, att jag inte skulle velat vara utan denna resa. Jag önskar kanske bara att vi människor, och tydligen även jag, inte ska behöva en käftsmäll för att förstå essenserna i livet. Alltså det som är viktigt. Viktigt på RIKTIGT och framförallt - vad är viktigt för MIG.

När jag nu satt där i väntrummet, drickandes mitt vatten timmen före scanningen, kände jag att jag bara ville ha det hela överstökat. Mest för att jag inte var riktigt förberedd och inte haft något fokus alls. Mentalt är jag redan igenom de svåra kapitlen och lätt kantstött vill jag bara gå framåt, vidare, uppåt och för varje dag - ha mitt mantra och fokus inriktat på helt andra saker än cancer och sjukdom. Jag laddar för fullt för den andra, härliga halvlek som väntar. Med salsa, fotografering, spanska och ekologisk hudvård. Till att börja med.

Torsdagen den 8 oktober blir en bra dag. En helt jäkla fantastisk dag. För den ska gå MIN väg, eller hur? 

Inkräktaren borde väl ha fattat vid det här laget.. 

Love / Cat

JUST AN ORDINARY CHEMODAY..

För den 15 gången var det dags att återigen upprepa proceduren. Den senaste tiden har inte vägen varit spikrak - trots min rutin på detta. Provsvar som inte hållit måttet, avbokade tider och en lätt förvirring om var i processen jag faktiskt befinner mig. 

Det kanske blir så - efter att ha levt i mer än ett år i centrumet av en intensiv krigszon är det förmodligen mer regel än undantag att vara lite virrigare än vanligt. 

Det jag däremot märkt är att jag utvecklat en vana - eller egentligen - ett beteendemönster jag känner igen från förr. 

Så fort något eller någon begränsar mig, är Hjärnan där och stökar fram alternativa lösningar. Jag bara ÄR sån. Har jag förstått. Oftast kan jag le åt mig själv i efterhand..

Du som följer mig, har förstått att jag alltid har en önskan om att vara över-effektiv. Alltså sådär så det nästan blir löjligt. Att alltid hitta nya möjligheter till multitaskning. Inte bara när det gäller jobb utan i de flesta situationer. 

Jag kommer ihåg när jag gick på diet inför tävling. Jag har en enorm disciplin och har inga som helst problem med att slaviskt följa denna, och njuter av att se formen slipas fram för att nå mina uppsatta mål. Och det kan ju vara bra. 
Jag har verkligen haft användning av min mentala förmåga, min envishet och mitt stabila psyke under den här perioden och levt mitt Liv i "kampen mot cancer" med en vinnande strategi och målmedvetenhet. 

Fast - sen är det ju det där med vad som händer samtidigt. Under mina dietperioder poppade det alltid upp en massa roliga idéer, tankar och recept jag var tvungen att prova. Matlagning, bakning och att sylta och safta blev inslag i Livet jag inte kunde vara utan. För att inte tala om den strida ström vänner som mer eller mindre tvångsinbjöds för att smaka. En del kallar det  säkert en ätstörning eller liknande och visst - det kanske det var. 

Det är bara en människa som lever med begränsningar som förstår känslan av att spränga sina egna gränser. Allt för att lära och utvecklas. Nu var det ju inte direkt så att någon tvingade mig till att tävla. Eller någon som bestämde att jag aldrig mer skulle få äta en kanelbulle eller en gigantisk 3-vånings pannkakstårta (jodå - jag gjorde sådana med). 

Kontentan av det jag vill förmedla är att man är väl aldrig så sugen på något som just vid de där tillfällena när man inte får/ska/borde/har-en-annan-plan? 

Eller som i mitt fall när jag är uppkopplad på cellgifter - DÅ hittar jag alltid de snyggaste kläderna. När det är som mest omöjligt att prova. Och det är DÄR mitt mönster kommer in. HUR löser man det omöjliga... 

Då jag nu känner mig starkare och piggare än på länge letar jag nya möjligheter (såklart) till att förbättra Kroppens status ännu mer. Jag springer så ofta jag kan för att förbättra min kondition. Inte så långt och egentligen bara med ett enda mål - och det är att inte tröttna. Jag beslutade mig för att springa upp till Radiumhemmet inför behandlingen. Det tar ca 30 minuter hemifrån och blev en bra distans att lägga under pinnfötterna. Tyckte jag. 

Väl framme på plats och uppropad, frågade ju givetvis min sköterska om jag varit sen och stressat dit, då svetten rann längs med Kroppen. 

Nej då, svarade jag - jag sprang hit. Jag antar att jag inte bör springa hem också, fortsätter jag kvittra - intet ont anande. Behöver jag säga att en språngmarsch rakt in på behandlingsavdelningen inte gick obemärkt förbi. Jag lärde mig att det finns vissa oskrivna regler och att vara prutthurtig ingår INTE i seder och bruk. Med stor misstänksamhet kontrollerade sköterskan mina personuppgifter och satte tveksamt dit gigantnålen i min port. 

Och vis av erfarenheten valde jag att inte gå in något utlägg om motionens fantastiska värld när man är sjuk. Istället valde jag på att fokusera på hur jag skulle ta mig hem. Efter min 11-åriga dotters totala brist på kontroll av sina SL kort, var även alla mina kort med "åk" förbrukade, efter att hon lånat dem, så jag valde att gå hem. Med betoning på att GÅ. 

I med headsetet, på med Rammstein (jo, fortfarande en favorit) och NÄSTAN hemma kommer jag på den absolut briljanta idén om att stanna till i Västermalmsgallerian. Och vad händer där... JO - höstkollektionerna har anlänt. Och jag - jag hemfaller till lustan att gå in i butik efter butik. Och inse att jag förmodligen inte kan leva utan ett enda plagg. 

Nu är det ju så att när man är uppkopplad på cellgifter har man; 
a) en LÅNG nål intryck i venporten som är tejpad hårt för att sitta kvar. 
b) man har restriktioner - vad du än gör - fastna inte med slangen.. 
c) vänster arm är omöjlig att röra annat än i små kontrollerade rörelser. Bh-bandet bör helst inte ens ligga i kontakt med huden på den sidan
d) slangen leder till en stor behållare där själva giftet ligger som bärs i en väska på magen. 

Det är här mönstret tar vid. Just denna dag, vid denna promenad hem, hittar jag den mest fantastiska BH i smaragdgrönt på rea. I min storlek. Ett exemplar kvar. Ingen bytesrätt. 

Jodå - klart jag ska testa. Men nöjer mig med att krångla på mig den högra kupan och intala mig själv att den sitter. Som smäck. Klart jag köper. Den och tillhörande trosor och börjar maniskt dra i två BH-ar till som jag TROR kommer sitta minst lika bra. 

I nästa butik hittar jag svaret på mina drömmar. 2 tröjor och två magiska klänningar. Samtliga väldigt tighta. Och med polokrage. Ja - du fattar. Polokrage?? Klart jag ska prova. Det är nu problemet börjar. Headseatet sitter på plats. Likaså den långa slang som är fästad i nålen. Du vet den där som sitter fast. I mig. 

Notera att jag även bär peruk. Jag är inne i en sådan period igen. Så när lustan tar över och jag intar provhytten spårar det givetvis ur. Det svåra är inte att komma IN i kläderna. Det är att komma ur. Så när telefonen ringer och jag svarar, samtidigt som jag ska trassla mig ur allt blir kaoset totalt. Cellgiftslangar och telefonsladdar fastnar totalt i peruken och allt bara låser sig i ett enda sammelsurium. Jag inser att jag måste se helt galen ut. Som ett scenario ifrån Absolutely Fabulous. Minus Fabulous. Samtidigt som peruken faller till golvet likt en golvmopp. 

Väl ute ur röran, rafsar jag snabbt ihop mig, köper samtliga plagg och går hem. Två morfintabletter och ett glas vin senare sitter jag och stirrar på mina påsar och hoppas att kläderna ska funka. Så typiskt mig. 

Vi pratar om att vänta en dag. EN DAG! Det är det som är mitt mönster. Dagen efter då jag blir bortkopplad från slangarna är shoppinglustan totalt obefintlig. Precis som min ödesdigra bak- och matorgie vägrade infinna sig när jag slutat dieta. 

End of story liksom. Man vill alltid ha det ouppnåeliga och omöjliga. I alla fall jag. 
Och i alla fall där och då. Just nu måste jag ändå säga att varken bullar eller polotröjor står överst på listan. 

Nu inväntar jag min omvärldskontroll. Dagen D för min första scanning för att se om cancern håller sig borta. Den kan jäklar ingen BH ta udden av. Helt ärligt alltså. 

Jag tror jag håller tummarna istället..


Love / Cat