LAB KITCHEN..

Det stökas rejält i det Rytterska köket. 

Nu ska liksom framtiden skapas där Kroppen och cellerna ska näras med det bästa bränslet. Planen är att ta allt steget längre. Att inte bara laga all mat från grunden och baka eget bröd - nu ska även allt som används på Kroppen tillverkas. 

Här innefattas tvålar, hudvård och schampoo. Jag är så innerligt trött på kemikalier av alla slag även det givetvis är skillnad på vad cellgifter gör med Kroppen och en vanlig tvål. 
Men man VET ju aldrig.. Alla bäckar små.. Och just nu känns det viktigt att utveckla det frö som ligger och gror.

Det här med maten - det är sen gammalt. Sedan mer än 30 år har jag haft ett genuint intresse för kost och betydelsen av macro- och micronutrienter. Jag har flera utbildningar inom kostkunskap och är framförallt fördjupad inom de alternativmedicinska lärorna. 

Kinesisk medicin, örtmedicin och ortomolekylärmedicin. Kostens betydelse på cellnivå. 

Jag har föreläst på skolor och utbildningar i många år och tidigare arbetat på klinik med att balansera hud- och magproblem. Med hjälp av min kunskap om Kroppens behov och brister. 

Jag är också oerhört intresserad av energimedicin. Utan att fördjupa mig i det något närmare så handlar det om att lära sig ta tillvara på vår Livsenergi. Vår Qi - vår urkraft där vi ska undvika alla former av onödigt läckage. Lite så som min livsfilosofi är. Var glad och lycklig. Var ledsen, arg eller fundersam. Men inte för länge. All stagnation, hög som låg - leder till obalanser i vårt energiflöde som i slutändan utvecklas till sjukdom. Fysisk eller psykisk. 

Nu tänker du säkert - men hur är det möjligt att människan (läs jag) får en så svår diagnos med den kunskapen? Tja - med facit på hand borde jag tagit tag i saker med hårdare medel. Jag märkte mina första symptom redan 2012 men fick ingen hjälp då mina symptom avfärdades som naturliga och diffusa. Jo, tjena... 

Idag kan jag känna att allt sker av en anledning. I alla fall väljer jag att se det så. Det gör att jag kan använda även den kunskapen till att fortsätta följa min övertygelse. 

Övertygelsen om att vi med rätt kost, rätt inställning och insikter om våra genetiska svagheter kan bygga starka, hållbara kroppar. Att med rätt "verktyg" kunna hitta tecken på förestående hälsoproblem och mota "Olle i grind". 

Med dagens sjukvård och labtester måste vi i princip ha utvecklat sjukdom för att kunna se avvikelser. Inget konstigt med det. Så är det och så ser det ut. Men i min värld skulle det kunna se helt annorlunda ut. 

Jag har haft turen att ha en stabil grundplåt att stå på. Fysiskt, mentalt och kunskapsmässigt. Att återhämta sig efter mina gigantoperationer, att rida ut stormarna när HELA Kroppen är förgiftad av kemikalier och att låta mentala mantran styra - This to shall pass - kräver också kvalitativt bränsle. Då duger ingen skitmat eller sockersötad dryck. Då får det kosta. Jag menar inte i pengar utan i engagemang.  Rena, näringsrika råvaror där varenda detalj är genomtänkt OCH välsmakande. Att låta alla sinnen njuta. Detta i kombination med ett oerhört vältränat psyke. En Hjärna med alla tankebanor i god kondition. Positiva tankar och en målsättning att utesluta stress. Omöjligt? Inte alls. 

Sedan många år har jag valt att utesluta vitt raffinerat socker, vetemjöl och mjölk. Det råder så mycket diskussioner kring det här med socker och cancer. Jag har min övertygelse. De jag mött inom onkologin har sin. Eller - den riktiga sanningen handlar ju egentiden om vad de FÅR säga. Här handlar allt om vetenskapliga studier och evidensbaserad information. 

Därför känns det högaktuellt att rota lite i detta. Jag menar - nu när jag står på andra sidan min diagnos. Oerhört spännande saker det här med vad vi programmerar våra celler med. 
I köket laborerar jag med halva sanningen. Hur jag programmerar och föder mina hjärnceller - ja, det är en annan story.

Nu väntar tvålkok och glutenfritt knäckebröd! 

Love /Cat 

A BODY IN MOTION..

Just nu behöver jag min träning mer än någonsin. Inte bara för att bibehålla muskler och hålla igång kroppen, utan även för att återigen inse - att de signaler och hormoner som stimuleras av hård träning - ger en harmoni och ett lugn inga mediciner i världen kan ersätta. 

De personer som liksom jag, vigt sitt liv åt att hålla Kroppen i kärleksfull rörelse, förstår precis vad jag menar. 

Kroppen har bestämt sig för att tappa lite vikt igen. 48,8 är dagens resultat. Och jag har ingen aning om varför. Kanske för att jag utökat mina promenader. Precis som tidigare går jag så ofta jag kan. Dels för att det är ett skönt och enkelt sätt att transportera sig mellan hemmet och de platser som är målet och dels för att det är ett lätt sätt att få sin "powerwalk". Numer kan jag gå i den takt jag gjorde innan mina operationer vilket är helt underbart. Ibland när jag ser tillbaka på året som gått - känns det helt overkligt vad jag, Kroppen och Hjärnan egentligen gått igenom. Vad jag kommer fram till, varje gång tankarna gör en tillbakablick, är att jag ALDRIG klarat detta så bra utan min träning. 

Den gör mig stark, både mentalt och fysiskt, och som tack för den tid jag investerat i att bygga mitt tempel, svarar Kroppen med att återhämta sig och visa sig från sin bästa sida. Hela tiden. Gång på gång. 

Torsdagen den 17 december var det dags för 3-månaders kontroll igen. Att låta Kroppen förflyttas genom Sanningsröret. Att låta kontrastmedlet flyta in i mina ådror och locka fram alla mikroskopiska tecken på Inkräktare. Att ligga på den hatade britsen, åka fram och tillbaka i röret med den elektroniska rösten som upprepar "Andas in - håll andas - andas igen".. En riktigt passiv kroppsrörelse som jag ändå är oerhört tacksam för då den faktiskt räddar Liv - MITT Liv. Det är viktigt att tänka på när man utsätts för alla de otaliga undersökningar situationen bjuder på. Denna gång är dock unik på flera sätt. Det är inte den första kontrollbesiktningen av Fru Rytters cancerstatus, men det är den första där Kroppen ska visa upp en frisk version utan stöd av cellgifter.

Pirrigt? Ja, givetvis. Just nu är min hemliga plan att sitta kvar i väntrummet och låta O gå in och ta beskedet i vacker hand. Hur resten av storyn ska förtäljas ingår inte i min plan. Tanken tog liksom slut där. Och det är väl fördelen med att ha förmågan att leva i nuet och inte oroa sig så mycket. För till och med jag inser att jag måste läsa nästa kapitel i min Livsbok - oavsett vilket väg Livet och provsvaren visar. På måndag är det dags. Svart eller vitt - Krona eller klave. 

Oavsett besked så är det faktiskt såhär - man får gilla läget hur det än blir. Jag får ibland verkligen lägga band på mig. Att inte gå in i det fokusläge jag levt i under så lång tid. Fokus på att vinna. Fokus på att göra allt i min makt för att döda.
Utan istället bara leva fullt ut för varje dag och tillägna Kroppen mycket villkorslös Kärlek.

Som ett riktigt fint julkort fick jag svar på mina blodtester - alla värden är bättre än bra. Blodstatus och leverstatus visade de bästa värdena sedan 2013. Mitt näringsupptag likaså. 
Trots ett bråkigt avslut på november med antibiotika för min tandinfektion, en irriterande herpesattack och influensa i familjen. 

Immunförsvaret är på topp och jag känner mig stark och frisk!

Nu väntar en lång härlig julhelg med de allra närmaste. Mycket träning, promenader, god mat och närhet med min älskade O. Allt för att ladda energi och krafter till på måndag.

Men lite som att hålla andan är det faktiskt.. 

Love /Cat

BE YOUR OWN GURU...

Jo.. jag ska villigt erkänna att jag drömde otäcka mardrömmar så här natten innan. 

Och jo.. Utan att ens tveka så rotade jag fram hela asken med de där lugnande pillren jag fått lådvis av, men tack och lov inte använt. Förrän idag. 

Två stycken. Visserligen på futtiga 5 mg styck - men man vet ju inte. En kanske inte skulle göra någon skillnad. Så det blev två. Där jag direkt efter att ha svalt den andra kom på att jag kanske kunde somna. Mitt i läkarbesöket. 

Det var idag - Torsdagen den 8 oktober vi skulle till Radiumhemmet för utvärdering av min stora scanning som gjordes för två veckor sedan. Jag har faktiskt varit riktigt bra på att förtränga det hela. Insett och tänkt att det inte är någon idé att oroa sig i förväg. 

Jag var istället HELT inställd på att rusta för det värsta. Scanningen skulle ge oss svaret på om det finns några nya tumörer eller tecken på att cellerna klustrar sig. Alltså - finns det fortfarande cancer kvar i Kroppen. 

Ja - ni fattar. Det är ju inte varje dag man ställs inför faktumet att dagen D faktiskt bara har två scenarier. 

Antingen blir det riktigt SKIT. Eller så blir det riktigt jäkla BRA. 

Därav mitt val av att starta dagen med att pillertrilla. 

Jag tror faktiskt vi alla sov riktigt dåligt. Jag, O och lilla M. Hon kom in till oss mitt i natten och kröp  ner, nära mig och fick ligga kvar till det var dags att gå upp. Ingen av oss sa någonting. M åt frukost, gjorde sig klar och gick till skolan. Jag och O hade tänkt att träna innan besöket, men kom oss liksom inte för. Jag - som fortfarande var helt blöt av svett efter att ha drömt om snabbväxande knölar hela natten. Jag vågade först inte ens känna efter men tvingade mig till att lägga händerna på magen och.. Nej, ingen knöl. Bara en extremt svettig Kropp och en sprängande huvudvärk. 

Ärligt talat så kändes hela morgonen som en enda stor bubbla. Upp, duscha och sedan iväg till Radiumhemmet. 

Vi pratade knappt med varann, jag och O, utan försökte mest fokusera på att vi haft en grymt mysig kväll dagen innan. Vår datenight med salsa och efterföljande middag på Miss Voon. Underbar mat och jag lyckades trycka i mig TRE glas vin. Inte smart. Alls. 

Förmodligen var huvudvärken en baksmälla - jag tål ingenting längre - och kanske speciellt inte inför dagen D. 

Nåväl - Efter tio minuter på plats kom hon. Onkologen jag aldrig tidigare träffat, men som skulle förmedla mitt öde. 

Väl inne på rummet gick det att ta på tystnaden tills hon bröt den och sa "Nej men - ska vi ta och titta på röntgen direkt? 

Just där och då insåg jag att jag faktiskt tagit de lugnande pillren - jag fortsatte bara stirra på henne utan att röra en min. 

"Det ser bra ut - det finns INGA spår av återväxt av tumör eller metastaser". 

Vi ska visserligen alltid ha två onkologer som uttalar sig och nu är det bara en som hunnit, men svaren brukar stämma överens - sa hon med ett stort leende. 

Ingen cancer. INGA TUMÖRER!! Men hallå - LYCKA!!!! 

Just där och då önskade jag faktiskt att jag INTE tagit de där jäkla pillren då jag bara kände en total luddig förvirring. Det gick liksom inte att ta in. Efter 3 1/2 år av besvär och stämpelkort hos olika läkare - 13 månader av 100-tals provtagningar, 15 cellgiftsbehandlingar, 1 mindre och 2 omfattande operationer där 4,7 kilo vävnad avlägsnats och en gigantisk massa dagar, timmar och minuter blev plötsligt fruset till is i form av ett enda besked. 

Du är på väg att bli frisk. FRISK. Att få äga min tid igen. Att få vara min egen Guru.. 

För just där och då. I det där ögonblicket VET jag att det som gjort mest nytta har varit mitt eget sätt att hantera det hela. Hur jag lever och äter. Hur jag tränar, fysiskt och mentalt. 

Mitt fokus, min järnvilja och mitt mantra - This too shall pass... 

Det är en lång väg kvar. Ständiga kontroller under 5 upp till 10 år i svåra fall som mitt. Många säger säkert att man inte ska ropa "hej".. Men - i MIN värld är det ju just det som är hela grejen. Att glädjas i stunden, att skapa lyckospiraler i hela Kroppen och våga njuta av varje Babystep. Jag är ju inte dum i huvudet - klart jag förstår att nästa gång kan beskedet vara ett annat. Men här och nu är det BARA detta som florerar i mina tankar och i hela min Kropp. Ingen Cancer... Ingen Inkräktare... Bara jag och min Kropp!! 

På måndag väntar min 16:e cellgiftsbehandling. För säkerhets skull. Den sista? 

Det vet jag inte.. och det spelar ingen roll. För nu är planen satt. MIN egen plan. För att bygga min och VÅR framtid. 

På riktigt. 

Love / Cat

JUST AN ORDINARY CHEMODAY..

För den 15 gången var det dags att återigen upprepa proceduren. Den senaste tiden har inte vägen varit spikrak - trots min rutin på detta. Provsvar som inte hållit måttet, avbokade tider och en lätt förvirring om var i processen jag faktiskt befinner mig. 

Det kanske blir så - efter att ha levt i mer än ett år i centrumet av en intensiv krigszon är det förmodligen mer regel än undantag att vara lite virrigare än vanligt. 

Det jag däremot märkt är att jag utvecklat en vana - eller egentligen - ett beteendemönster jag känner igen från förr. 

Så fort något eller någon begränsar mig, är Hjärnan där och stökar fram alternativa lösningar. Jag bara ÄR sån. Har jag förstått. Oftast kan jag le åt mig själv i efterhand..

Du som följer mig, har förstått att jag alltid har en önskan om att vara över-effektiv. Alltså sådär så det nästan blir löjligt. Att alltid hitta nya möjligheter till multitaskning. Inte bara när det gäller jobb utan i de flesta situationer. 

Jag kommer ihåg när jag gick på diet inför tävling. Jag har en enorm disciplin och har inga som helst problem med att slaviskt följa denna, och njuter av att se formen slipas fram för att nå mina uppsatta mål. Och det kan ju vara bra. 
Jag har verkligen haft användning av min mentala förmåga, min envishet och mitt stabila psyke under den här perioden och levt mitt Liv i "kampen mot cancer" med en vinnande strategi och målmedvetenhet. 

Fast - sen är det ju det där med vad som händer samtidigt. Under mina dietperioder poppade det alltid upp en massa roliga idéer, tankar och recept jag var tvungen att prova. Matlagning, bakning och att sylta och safta blev inslag i Livet jag inte kunde vara utan. För att inte tala om den strida ström vänner som mer eller mindre tvångsinbjöds för att smaka. En del kallar det  säkert en ätstörning eller liknande och visst - det kanske det var. 

Det är bara en människa som lever med begränsningar som förstår känslan av att spränga sina egna gränser. Allt för att lära och utvecklas. Nu var det ju inte direkt så att någon tvingade mig till att tävla. Eller någon som bestämde att jag aldrig mer skulle få äta en kanelbulle eller en gigantisk 3-vånings pannkakstårta (jodå - jag gjorde sådana med). 

Kontentan av det jag vill förmedla är att man är väl aldrig så sugen på något som just vid de där tillfällena när man inte får/ska/borde/har-en-annan-plan? 

Eller som i mitt fall när jag är uppkopplad på cellgifter - DÅ hittar jag alltid de snyggaste kläderna. När det är som mest omöjligt att prova. Och det är DÄR mitt mönster kommer in. HUR löser man det omöjliga... 

Då jag nu känner mig starkare och piggare än på länge letar jag nya möjligheter (såklart) till att förbättra Kroppens status ännu mer. Jag springer så ofta jag kan för att förbättra min kondition. Inte så långt och egentligen bara med ett enda mål - och det är att inte tröttna. Jag beslutade mig för att springa upp till Radiumhemmet inför behandlingen. Det tar ca 30 minuter hemifrån och blev en bra distans att lägga under pinnfötterna. Tyckte jag. 

Väl framme på plats och uppropad, frågade ju givetvis min sköterska om jag varit sen och stressat dit, då svetten rann längs med Kroppen. 

Nej då, svarade jag - jag sprang hit. Jag antar att jag inte bör springa hem också, fortsätter jag kvittra - intet ont anande. Behöver jag säga att en språngmarsch rakt in på behandlingsavdelningen inte gick obemärkt förbi. Jag lärde mig att det finns vissa oskrivna regler och att vara prutthurtig ingår INTE i seder och bruk. Med stor misstänksamhet kontrollerade sköterskan mina personuppgifter och satte tveksamt dit gigantnålen i min port. 

Och vis av erfarenheten valde jag att inte gå in något utlägg om motionens fantastiska värld när man är sjuk. Istället valde jag på att fokusera på hur jag skulle ta mig hem. Efter min 11-åriga dotters totala brist på kontroll av sina SL kort, var även alla mina kort med "åk" förbrukade, efter att hon lånat dem, så jag valde att gå hem. Med betoning på att GÅ. 

I med headsetet, på med Rammstein (jo, fortfarande en favorit) och NÄSTAN hemma kommer jag på den absolut briljanta idén om att stanna till i Västermalmsgallerian. Och vad händer där... JO - höstkollektionerna har anlänt. Och jag - jag hemfaller till lustan att gå in i butik efter butik. Och inse att jag förmodligen inte kan leva utan ett enda plagg. 

Nu är det ju så att när man är uppkopplad på cellgifter har man; 
a) en LÅNG nål intryck i venporten som är tejpad hårt för att sitta kvar. 
b) man har restriktioner - vad du än gör - fastna inte med slangen.. 
c) vänster arm är omöjlig att röra annat än i små kontrollerade rörelser. Bh-bandet bör helst inte ens ligga i kontakt med huden på den sidan
d) slangen leder till en stor behållare där själva giftet ligger som bärs i en väska på magen. 

Det är här mönstret tar vid. Just denna dag, vid denna promenad hem, hittar jag den mest fantastiska BH i smaragdgrönt på rea. I min storlek. Ett exemplar kvar. Ingen bytesrätt. 

Jodå - klart jag ska testa. Men nöjer mig med att krångla på mig den högra kupan och intala mig själv att den sitter. Som smäck. Klart jag köper. Den och tillhörande trosor och börjar maniskt dra i två BH-ar till som jag TROR kommer sitta minst lika bra. 

I nästa butik hittar jag svaret på mina drömmar. 2 tröjor och två magiska klänningar. Samtliga väldigt tighta. Och med polokrage. Ja - du fattar. Polokrage?? Klart jag ska prova. Det är nu problemet börjar. Headseatet sitter på plats. Likaså den långa slang som är fästad i nålen. Du vet den där som sitter fast. I mig. 

Notera att jag även bär peruk. Jag är inne i en sådan period igen. Så när lustan tar över och jag intar provhytten spårar det givetvis ur. Det svåra är inte att komma IN i kläderna. Det är att komma ur. Så när telefonen ringer och jag svarar, samtidigt som jag ska trassla mig ur allt blir kaoset totalt. Cellgiftslangar och telefonsladdar fastnar totalt i peruken och allt bara låser sig i ett enda sammelsurium. Jag inser att jag måste se helt galen ut. Som ett scenario ifrån Absolutely Fabulous. Minus Fabulous. Samtidigt som peruken faller till golvet likt en golvmopp. 

Väl ute ur röran, rafsar jag snabbt ihop mig, köper samtliga plagg och går hem. Två morfintabletter och ett glas vin senare sitter jag och stirrar på mina påsar och hoppas att kläderna ska funka. Så typiskt mig. 

Vi pratar om att vänta en dag. EN DAG! Det är det som är mitt mönster. Dagen efter då jag blir bortkopplad från slangarna är shoppinglustan totalt obefintlig. Precis som min ödesdigra bak- och matorgie vägrade infinna sig när jag slutat dieta. 

End of story liksom. Man vill alltid ha det ouppnåeliga och omöjliga. I alla fall jag. 
Och i alla fall där och då. Just nu måste jag ändå säga att varken bullar eller polotröjor står överst på listan. 

Nu inväntar jag min omvärldskontroll. Dagen D för min första scanning för att se om cancern håller sig borta. Den kan jäklar ingen BH ta udden av. Helt ärligt alltså. 

Jag tror jag håller tummarna istället..


Love / Cat 

LATINO CRAVINGS..

Alltså - våra onsdagar är magiska! Vi går nu andra terminen på Salsakurs och vi är inte direkt ensamma om att vilja vara där. Kursen är HELT fullbokad och det är lika många män som kvinnor. 

Dansglädjen är total och vår lärare rolig, proffsig och oerhört pedagogisk. 

Dessutom ger det relationen en ny dimension att dansa tillsammans. Jag menar att dansa på riktigt - i en nära, rytmisk sensuell dans där mannen för och kvinnan följer. Att lära sig stegen, att förstå turerna och få njuta av skön musik där Kroppen släpper loss helt. Jag är helt övertygad om att glädjen, alla skratt och njutningen som rusar i Kroppen under lektionerna, bidrar starkt till att jag snabbare blir frisk. Det skapar ett långvarigt, svängigt salsaeko i mina celler och blodkärl..

"Do more of what makes you happy"

Förra terminen blev ju lite si och så, då jag for in och ut på sjukhus med operationer och cellgifter, och den sista lektionen tvingade jag mig själv att gå på, trots ett operationsärr som spände och rörligheten i min vandrande pinnekropp var minst sagt begränsad. 

Nu är jag helt inne på även detta som en framtida karriär! Och när jag gör något, gör jag det ordentligt. Just nu surfar jag runt på rätt suspekta websidor som saluför latino equipment. 

Skor i siden med mockasulor för rätt feeling i svängarna, klänningar med paljetter och fransar och mitt absolut största problem just nu är vilken färg jag ska välja. 

När jag är inne på sidorna blir jag helt tagen av alla vackra tillbehör och är nästan inne på samba som danskarriär nr två. Fatta att få ha en sån där gigantisk glittrig fjäderkreation på huvudet och rulla på höfterna a la Brazil. Well... vid närmare eftertanke kanske just den karriären får vänta. Risken är stor att jag mer kommer se ut som en cirkushäst..

Så - mina latinska begär stannar vid dessa charlstonliknande kreationer. Enkla, vackra och skitroliga att dansa i då alla fransar står rätt ut när man snurrar. Love it!! 

Och ja.. på min nivå i kunskap är jag rätt ensam om utstyrsel. Men för mig är det halva grejen. All-in liksom. 

O - älskar det. Dansen, våra onsdagar och även min vurm för utsvävningar.. Nu har jag förvisso inte riktigt introducerat klänningen på kursen. Än. Och inte köpt dansskor till honom heller. Än. 

Men mina skor har snurrat många, många varv - de jag har just nu är svarta, höga och glittriga. Det är lika bra att lära sig dansa snyggt på en gång istället för att börja med gympaskor (vilket jag provat - helt omöjlig uppgift) tycker jag i alla fall. 

Om du har en kväll över och verkligen vill göra något extra med din man/fru/partner - DANSA. Boka en kurs och TA på varann. Njut av en date night och bli Latino Lovers för några timmar.

It is so worth it! Och vem vet - det KAN ju bli ett beroende.. 

Love / Cat 

Love / Cat 

BACK TO BASIC..

I min iver att återfå kontrollen över min Kropp tar jag varje tillfälle i akt att också ta bilder av hur jag ser ut. Inte varje dag men 1-2 gånger i månaden. Det är viktigt att hjärnan hänger med i Kroppens utveckling. Att inse att jag måste äta upp mig - vilket inte är så lätt när Kroppen bara ger ifrån sig all energi. Jag kontrollväger mig 1-2 gånger i veckan och tror jag stabiliserat vikten - jag har i alla fall inte gått ner mer. 

Det är ett understatement att säga att jag är smal. Tack och lov så finns det lite muskelmassa kvar nu när allt underhudsfett i princip är totalt utraderat. Men allt annat är nästan komiskt. Jag provade Prinsessans bikinitrosor som är storlek 146/152. Alltså - ETTHUNDRAFYRTIOSEX/ETTHUNDRAFEMTIOTVÅ!!

De satt som smäck - då fattar ni vidden (eller just bristen) av min rumpa. Så Pinne-looken finns där och lurar.. Det är inte helt enkelt att klä sig när byxor i stl 34 HÄNGER som om de vore 4 stl för stora. Nåväl - det kunde varit värre..

När jag går på mina provtagningar behövs inte ens ett stasband - den vandrande pinnen kan bara äta lite kolhydrater strax innan så ordnar Kroppen trycket självt. 

Jag är återigen igång med att träna. Det finns inget som gör min Kropp så varm och avslappnad som ett ordentligt pass med styrketräning. Jag använder i princip bara lätta vikter. Jag kan inte träna mage och jag får passa mig för vissa övningar då jag lyckats med att sträcka mig ett par gånger just kring ärren. Det är ju inte direkt så att jag vill dra på mig ett bråck heller. 

Det jag däremot har ökat på med är löpningen. Vi har två veckor i Palma som hägrat där målet var löpning varje morgon följt av ett skönt dopp i havet. 

Är man en obotlig badkruka som jag måste vattentemperaturen överstiga 29 grader. Det vet jag då jag testat mig fram till det i poolen hemma. O tycker jag är en tönt. 

Själv anser jag bara att jag är född i fel klimat. Inte land nödvändigtvis. Men just temperatur och klimat. Det behöver verkligen inte vara strålande sol i min drömvärld, men VARMT måste det vara. 

När andra svettas och ligger under luftkonditioneringen - då njuter jag som mest. 

Men - jag har en plan för det också. Såklart.. 

Love / Cat

IN NEED....

När jag ser mig själv i spegeln, inser jag att jag varit hemma alldeles för länge. Jag inser också att jag har väldigt lätt för att lägga ribban alldeles för högt när det gäller rehabilitering. Det är inte ens två veckor sedan jag gjorde ett omfattande ingrepp och jag är redan totalt uttråkad. 

Och inte bara uttråkad - jag har totalt förfallit i en look som nästan borde dokumentärfilmas. Djur och natur, liksom. 

Min vikt nådde i slutet av förra veckan rekordlåga 44,8 kg. Lägg sedan till en kroppshållning som gör att jag ser ut som en av gamarna i Djungelboken. Jo, faktiskt. Precis så ser jag ut - lätt vingklippt och med några strån på huvudet är jag en fullvärdig kopia. 

Kombinationen fullbordas av att min rörelsehastighet kan jämföras med en sengångare. 

Behöver jag säga att min längtan för närvarande är stor. Min längtan efter att få tillbaka mig själv. Min längtan efter varma sommarkvällar med bara ben och högklackade skor. 
Min längtan efter sommarklänningar och att sitta på verandan och njuta av solnedgången med ett iskallt glas vin. 

Man blir ju faktiskt inte friskare av att känna sig lite eländig - så igår ägnades en lång stund åt att lägga en snygg make, sätta på mig snygga kläder (med betoning på bekväma då mitt sår skaver) och att hela eftermiddagen gå omkring i sjukt snygga skor. 

Jag lovar - allt kändes så mycket bättre. Det har varit lite av min strategi under mina sjukhusvistelser. Att varje morgon gå upp och "piffa" lite. Att använda egna kläder som jag verkligen trivs i. Sköna, snygga träningsoveraller och som grädden på moset - en snygg mössa. Just nu trivs jag dock väldigt bra i min korta frisyr. Som numera ÄR en frisyr. Efter mina tappra försök att låta det växa ut insåg jag att Svinto aldrig blir särskilt stilfullt. Så numer har jag en crewcut där Halle Berry var förlaga, och jag.. hmm.. låt oss säga i alla fall lever i tron om att jag ser ut så. På ett ungefär. 

Jag längtar efter att mitt sår ska läka, efter att mina mediciner ska kunna läggas på hyllan och jag längtar SÅÅ efter att hitta balansen efter allt som cirkulerar i mitt universum. 

Mitt sår.. är långt. Inkräktaren spred ut sig rejält därinne. Så snittet börjar mellan brösten och slutar nere på blygdbenet plus den lilla sidokrok under revbensbågen som behövdes för att ta bort min lever. När Janne ritade upp krigsplanen på min mage insåg jag omfattningen, men inte innebörden. Fast såhär med facit på hand måste jag säga att det är lättare med ingrepp i nedre delen av buken. Mycket lättare. Fast svårare. På ett HELT annat sätt.

Min längtan är inom räckhåll. Redan nu ägnar jag tid åt att botanisera på varenda webshop jag kan hitta. För butiksshopping är inte att tänka på. En sengångare gör sig icke besväret att ens ta sig till bilen, det är en 5-årsplan bara det. Däremot är min virtuella garderob snart fulländad. Med två stundande bröllop, en efterlängtad 50-årsfest och alla sommarens partynätter är bara några anledningar till att ta ut svängarna rejält. 

En gam i lyxförpackning och högklackat - ser ni en tveksam varelse passera förbi i sommar, med favoriten knallorange läppstift som pricken över i - är det förmodligen jag. 

Love / Cat 

PREPARING..

Det är märkligt det där.. Hur olika vi människor är. Den enes svaghet är den andres styrka. 

Ärligt talat så vacklade jag ordentligt när Kroppen svek mig och plågade mig på ett sätt jag inte förstod. Jag vacklade i min styrka, men aldrig i min tro. Och tron.. den kan försätta berg.

Nu är jag här. Inskriven på Karolinska sjukhuset och bara ett par timmar ifrån nästa ingrepp. Första nålen är isatt i min port a cath, första Fragminsprutan är i min Kropp och doften av Descutan biter sig fast i näsan. 

Jag tror inte jag känt mig så stark någonsin som jag gör idag. Denna gång VET jag vad som väntar och är totalt inställd på rehabiliteringens alla steg. Kroppen och Hjärnan är påfylld med kraft och positiva tankar. Jag litar blint på att Janne, min kirurg, iskallt lägger snittet så Inkräktaren förblöder långsamt och sedan lyfts så långt bort ifrån mig som det bara går. För i morgon - då är det jäklar dags för första dagen i frihet! 

Det blir ett stort ingrepp. Igen. Hela livmodern och Inkräktaren och lite till. Det luriga med Inkräktaren är att ingen riktigt vet var han bor. Att han finns där råder ingen tvekan över, men han kan i stort sett sitta fast på ett bra sätt eller.. på ett mindre bra sätt. Det krävs en hel del styrka i att känna sig lugn i det faktum - att vi inte har en aning. Bara en teori. 

De senaste dagarna har jag avslutat en massa saker för att vara så förberedd som möjligt. Jag har lagt allt bakom mig. Det förra ingreppet med alt vad det innebar - är överstökat. 
Det enda som påminner mig är slalombanan under revbensbågen som läkt magiskt bra. 

För att ladda om och förbereda mig så har jag nästan isolerat mig. Jag har tränat, sprungit, ätit och sovit. Inte ägnat en sekund åt någonting annat än mig själv. 
Allt jag gör är mind-blowing - vilket går ut på att styra tankarna åt helt andra håll. 
Att hålla Kroppen helt fri från stress och negativa tankar. 

Min absoluta styrka är min förmåga att totalt gå in i fokus. Då kan ingenting rubba tanken, planen eller målet. Mina träningspass är inte så långa, de är inte speciellt avancerade utan är helt anpassade efter vad Kroppen orkar. Promenaderna har inte gått till världshistorien som varken snabba eller raka utan innehåller en hel del andningsstopp. 

MEN när jag ser mig själv i spegeln under ett pass - när jag fyller hela huvudet med Rammstein i lurarna - och tar kontrollen över Kroppen - ser jag exakt det jag känner, i mina ögon. En intensitet, en järnvilja och JUST det fokus jag ännu en gång hittat tillbaka till. Viljan att vinna är total... 

Något annat finns inte... Dö Din Jävel!!! 

Love /Cat

RHUBARB & REDWINE..

Ibland har man de där dagarna man vet att man kommer minnas länge. De där dagarna när tiden står still och när hela Kroppen bara är inställd på harmoni och balans. 

En av mina absoluta favoritsysselsättningar är att odla egna grönsaker. Efter mitt första år som ingift i Paradiset skaffade jag mig ett växthus. Jag har ett närmast besatt förhållande till mina mikroskopiskt små frön som varje år ska ned i jorden. Efter mycket Kärlek och extrema mängder tålamod skördar jag sedan egenodlade gurkor, tomater och alla tänkbara sorters örter. Sallad, svarta rädisor och minimorötter bor också i Edens Lustgård i gott sällskap med en ny kinesisk kålsort. 
I år har jag även utökat med paprikor, chili och jag odlar till och med opium i Paradiset. 

Min man brukar säga att från juni kan vi eftersända posten till växthuset då jag hänger där alltsom oftast och bara finns till därinne i värmen. Han anser också att om all tid jag lägger ned på trädgården skulle värderas i pengar skulle jag kunna handla hela ICAs grönsaksdisk, dock älskar han smakerna och allt gott som växer där och ler överseende åt min passion. 

Det finns absolut ingenting som är så avkopplande för hela Kroppen. Att ägna kärlek åt det som växer till ätbart och samtidigt blicka ut över vattnet ger min själ all tänkbar energi och uppladdning - inte bara för det som komma ska, utan alltid. Mitt Paradis på jorden. 

I år kommer även mina planteringar av frukt och bär ge en gigantisk skörd och mitt mål är att familjen ska vara självförsörjande under åtminstone 4-5 månader per år.

Söndagen var en riktig feel-good dag. Efter att ha hängt med Prinsessan under lördagen då maken var på galej, vaknade jag tidigt och mådde oförskämt bra. Morgonpromenad, skön långfrukost följt av rastlöshetens idébehov som pockade på min uppmärksamhet gjorde att blicken vändes ut emot trädgården. 

Rabarbern ståtade med långa klarröda stjälkar som skrek - DOOOO ME!!! Lyckan var total när jag skördade mängder och det knappt märktes i rabatten. 

Då jag är en sann vän av funktionell, nyttig mat blev beslutet att tillreda en rabarberpaj utan socker samt göra rabarbermarmelad, lika osötad den med. Otroligt gott att ha på det nästintill kolhydratsfria bröd på sojamjöl och pumpafrön jag har en sjuk craving efter.. 
Och när jag ändå var igång blev det en stor dos med nässelpulver också.

Eftermiddagen ägnades i köket accompagnierat av ett gott glas organiskt rödvin och skapande av lyxig mat som gör Kroppen gott. Mitt mål har den senaste tiden varit att äta upp mig ett par kilo - det har gått sådär, men mycket god mat har det blivit. 

Det är nu bara dagar kvar till nästa ingrepp. Jag är stark, laddad och fylld av kraft. 

Jag äter som en häst, är hungrig precis hela tiden och ser att Kroppen fyller på sina reserver. Min Kropp och min Hjärna är bästisar igen - de VET att de måste hålla ihop för en gemensam strategi i den slutgiltiga striden mot Inkräktaren. 

De sista dagarna innan min operation bor vi i Paradiset. 

Sover, tränar och laddar. Med nässlor och rabarber.. Det känns bra - I am back on track... 

Love / Cat 

THE COLOR RUN RACE...

Det var verkligen ingen självklarhet att jag ens skulle klara av åka dit.  

När jag anmälde mig och tjejerna var det i och för sig för att jag verkligen ville springa just DET loppet. Inte för att jag skulle springa - gudarna ska veta att jag är verkligen ingen löpare. Och kanske just därför - att mitt första lopp skulle utföras dels tillsammans med mina fina tjejer men faktiskt mest för att jag visste att jag skulle älska folkfesten i Tanto med massor av färg, musik och 10 000 glada människor utklädda till allt ifrån stjärngossar till änglar. 

På något sätt var jag övertygad om att min löploppsdebut skulle bli precis den glammiga, glittriga upplevelse jag tänkte mig. Planen var tyllkjol och boa - och ja, peruk var liksom självskriven. Fast jag hade tänkt mig en rosa en..

Man kanske tycker att jag borde har lärt mig - att inte planera när situationen är som den är. Dagen innan loppet vaknade jag 07:10 och mådde så där illa som man förmodligen gjorde när man haft sitt livs första fylla. Sprängande huvudvärk, ett illamående som sköljde kallsvettigt över mig och vred om hela magen till en skurtrasa. 

Katastrofen var ett faktum - några tafatta försök till att bryta kaskadtrenden med anti-illamåendepiller och avslagen coca cola (gud förbjude), gjorde bara att jag överhuvudtaget inte kunde lämna badrummet med mer än en meter. 
Jag vet egentligen fortfarande inte vad det hela berodde på - kanske var det den där starka thaimaten som retade mitt bortglömda magsår (mitt motto - känns det inte så finns det inte...) eller var det en reaktion på att ännu ett piller ska mixas i läkemedelsfabriken Rytters lilla minikropp? 

Min numera rätt härdade man insåg faktum där på morgonen, inväntade våra barn och packade in oss alla i bilen efter att ha hängt en plastpåse på sin grönfärgade fru och tog oss ut till Paradiset. Hur allt än är, så känns det alltid bättre i Paradiset. Inte just då dock - med tanke på att jag ännu en gång totaldäckade. Denna gång med en sorgsen insikt i att inte kunna springa och fullfölja min plan.

Någonstans där och då - under natten bestämde jag mig. Fasen heller att sjukdom och Inkräktare ska ha någonting att säga till om. Jag vaknade 04:11 lördag morgon. Jag kände efter, i alla fall en liten stund. Insåg att jag förmodligen var rätt uttorkad - inte en bra start på ett lopp. Efter att ha druckit chaga te i kombination med lite salter och mineraler ställde jag mig framför spegeln i badrummet och sa till mig själv: 

Nu.. kör vi! 

I vanlig ordning tittade O på mig och fattade precis. Utan förklaring, utan ett ord gick vi ned i köket, samlade familjen och deras vänner och sa samma sak. Nu KÖR vi! 

Känslan när jag gick i mål, totalt dränkt i regnbågens färger, dyngsur efter regnet och likt en pytteliten Quasimodo som gå-sprang-lunkat sig igenom de 5 km var total lycka. Inte för att prestationen var speciellt märkvärdig. Men för mig var den ALLT. Jag tog kommandot över min Kropp och bröt ner varenda hinder Inkräktaren placerat ut för att försvåra och för att jävlas. 

Känslan över att bara DO-IT! gör att jag vunnit en viktig seger. Jag tänker fasen inte ge mig. ALDRIG att jag kommer ge upp. Inkräktaren får en tuff match - denna fight den vann jag med råge. Nere för räkning - ja, kanske - men utslagen? 

ALDRIG - inte jag inte.. I will be back! Nästa år springer vi igen - och då glömmer jag INTE den rosa boan hemma..

Love / Cat 

HAPPINESS..

Varje dag är en ny dag med framsteg och glädje. 

Veckans glädjefnatt; 

- Vi gick sista gången på Salsakursen - bara för att det gick. Det kanske inte är den snyggaste dansen jag gjort, men det gav mersmak på fortsättning i höst

- Jag och tjejerna kommer springa Color Run loppet Lördagen 23 maj. Även om min rehab går utmärkt är det inga självklarheter. 

- Jag tränar igen. Både en lustig form av gång/spring/lunk på löpbandet, men det går framåt i alla fall, och lyfter vikter på mitt eget vis i ett högintensivt tempo. 

- Mitt växthus har fått så många nya gäster, uppdragna från frön - att få peta i jord och odla egna grönsaker är den bästa medicinen.

- Jag och mina läkare har en plan för resten av min resa. All inclusive med operation, fler cellgiftsbehandlingar och allt därtill. Det enda molnet är min vikt. 47,5 kg är inte mycket. 

- Känslan i magen när min läkare säger " Vi gör ju inte allt detta för att vi tycker att det är kul. Vi gör allt detta för att vi är övertygade om att det finns en stor chans att du kommer bli frisk och fri från din cancer". Den karamellen suger jag på varje dag och får en glädjetår i ögonvrån. 

Love / Cat

RECOVERY...

En sak är säker. Hade jag inte varit i den form jag är så hade min story blivit helt annorlunda. 

Hade jag dessutom vetat omfattningen av ingreppet - så hade jag nog inte åkt dit. 

Om man bortser från det faktum att man kan klanta sig rejält kring något så viktigt som adekvat smärtlindring, så måste jag ändå ge en eloge till de som var involverade i min vård. Framförallt de kirurger som såg till att ALLA spår av mina metastaser nu är borta. 

LYCKA!!

Ända sedan jag fick min diagnos i September, eller egentligen ända sedan jag förstod att min situation var riktigt allvarlig, har jag metodiskt och systematisk ägnat mig åt det jag verkligen kan. 

Jag har minutiöst tränat, sovit och ätit exemplariskt. De första månaderna uteslöt jag allt som snabbt omvandlas till socker - frukt, vin och bröd. Mjölkprodukter, vetemjöl och socker äter jag ju inte sedan många år, men det finns så mycket annat i kroppens kemifabrik man bör tänka på vid en cancerdiagnos. 

Socker är cancercellerna främsta bränsle, så mitt mål med kosten var givetvis att svälta ut cellerna med kost baserad på protein och fett. Jag har sett till att tillgodose mina vitamin och mineralbehov och även använt kosttillskott som reglerar immunförsvar och leverrening. 

När jag skrevs in på Huddinge sjukhus var min kropp så förberedd den bara kunde. Min hjärna också. Tillsammans har vi en pakt, Kroppen, Hjärnan och jag, där målet bara är att förinta Inkräktaren. 

Det har varit några snubbeltrådar på vägen, men egentligen inga som givit några bestående men - mer saker som gjort att jag blivit ännu mer fokuserad på min resa. 

Om man bortser från den smärtchock Kroppen fick ta stryk av och istället fokuserar på hur min Kropp återhämtade sig i form av läkning, behov av smärtlindring och hur mina värden sett ut, så var de alla överens. 

Jag har haft en rekordsnabb återhämtning, där blodvärden och syresättning var tillbaka i full funktion efter några dagar. Väl hemma påbörjade jag även, på eget bevåg, en rejäl nedtrappning av allt morfin. 

Jag är nu nere på mindre än 1/4 av den rekommenderade dosen, ibland nästan inget alls. Jag har tränat mitt första pass i gymmet. Ett rätt gulligt ett - med 1 kg hantlar och ägnat en stund åt att kliva upp och ned på en 25 kg viktplatta. Jag går i uppförsbackar varje dag - allt för att få upp min kondition. 

Det är i skrivande stund 3 veckor sedan min operation. Såret har läkt otroligt fint och känns redan mjukt och följsamt. Jag är stark i både Kropp och Själ och evinnerligt tacksam över mina val. Tacksam över att mitt beslut om att se denna resa som en utmaning i att verkligen optimera min fysiska och mentala form, diagnos och ålder till trots. Tacksam över att jag har en Kropp som egentligen vill mig väl och just nu kompenserar mig rejält som ursäkt för att Inkräktaren fick fotfäste. 

One down - and one to go - nu är det första ingreppet gjort och planeringen inför nästa ligger runt hörnet. 

Fortfarande med kortsiktiga mål - mitt mål just nu är inte att bli frisk, utan att för varje dag vinna en seger. Den segern att se mig själv i ögonen i spegeln och se den starka glöd av fightingspirit som lyser där. 

Att fortsätta vara både eremit och egoist, med bara mig själv i fokus. 

Och fortsatt leva efter mantrat - det finns inget som är omöjligt - det omöjliga tar ibland bara lite längre tid. 

Nu jäklar liksom..

Love / Cat 

RISE & SHINE...

Det var lika euforiskt som att födas på nytt, tror jag. Nu har jag ju inte gjort det, men jag tror det jag känner det liknar den upplevelsen. Likt en ängel som vecklar ut sina nya vingar under en discokula. Efter att ha vaknat med det sterila skalet av urblekta operationskläder på Huddinge sjukhus. Undrar om de sett en 52 åring födas på nytt här tidigare? 
BOOM liksom - i AM back. 

Jag blev väckt 06:00 på operationsdagen och inschasad i duschen. Med betoning på inschasad. Jag ÄR trött på morgnarna. Inte ens en sådan här viktig dag lyckades jag se pigg eller förväntansfull ut. Jag orkade inte ens vara nervös. Efter inskrivningen kvällen innan duschade jag, la av mig alla ringar och viktiga saker och paketerade mig till en liten steril Landstingskropp i väntan på skalpellen. Utan linser - så för säkerhets skull såg jag heller i princip ingenting. 

Denna morgon upprepades processen med dusch och nya, riktigt heta Landstingskläder omsvepte mig. Med knapparna bak-o-fram i förebyggande syfte. De har varit med förr, de som planerar. De VET att man inte blir varken rörlig eller smidig efter en operation. Denna första gång var det metastaserna - Inkräktarens små ouppfostrade barn, som flyttat ur boet och rotat sig sjukt djupt i min lever som var målet. Varför man valt att ta dessa först är för att metastaserna var precis på gränsen att gå att operera, vilket i mitt fall visat sig vara det absolut bästa lösningen.
Fick de växa till sig lite till fanns risken där att man får hitta en annan lösning eller till och med få acceptera att det inte skulle gå alls. Vad svarar man på det? KÖR, bara kör! 

70 % av min lever tog exakt 253 minuter att avlägsna. Det är jäkligt lång tid när man tänker efter. Och ändå - ingen tid alls när man tänker på alternativet. Vad är priset för att överleva liksom? 253 minuter känns som en mikroskopisk liten del i hela denna cirkus som vårt Liv varit sedan förra året. 

Efter att ha fått en ryggmärgsbedövning lagt, för att vara totalt smärtlindrad under operationen men framförallt efter uppvaknandet - är det sista jag kommer ihåg en liten genomskinlig mask som placerades på mitt ansikte. Sedan blev det SVART. 

253 minuter senare händer det. Jag vaknade. Och mådde bra. Att jag var stel, och vimsig och yr och mådde lite illa spelade liksom ingen roll. Jag hade vaknat och överlevt steg 1. 
Bara DET är en seger!

Planen efteråt var att ligga på postoperativ avdelning med intensivvård för att vakna till ordentligt. Därefter skulle jag flyttas till IMA - en specialavdelning som hamnar mittemellan IVA och vård på avdelning. Där skulle jag vara 3-5 dagar för att avslutningsvis vara på avdelning upp till 2 veckor beroende på min status. 

Jag ska ärligt erkänna att jag var väldigt groggy det första dygnet. Jag ringde O, grät en skvätt av lycka, mådde illa en stund och fick mediciner för det. Jag måste säga att alla de slangar jag visste jag skulle ha strategiskt placerade överallt inte störde mig överhuvudtaget. De fyllde verkligen sin funktion. Jag har haft fantastiska människor omkring mig som tagit hand om mig på alla sätt - men den jag kommer ihåg mest var en av de läkare som opererade. 

När han kom in, tog mig i handen som berättade detaljerna kring operationen hörde jag bara en sak. ALLT hade gått att operera bort. Varenda liten skitbit av Bebis-Inkräktarna var för alltid tillintetgjorda. LYCKA!!

Sedan måste jag tillägna min fantastiska Kropp ett stort TACK för en helt fantastisk återhämtning. De 3-5 dygn jag skulle spendera på IMA blev bara ett. Mina värden och prover var åter på topp efter 4 dagar. Syresättningen var tillbaka efter träning på bara 5 dagar. Jag var uppe på benen (nåja) och gick redan tisdag kväll, även om det var ett par väldigt trevande steg emot vågstolen. Nu är inte mitt mål att vinna tävlingen om att komma snabbast hem. Men jag måste säga att det gått helt över förväntan so far. Jag har ju trots allt nio behandlingar av cellgifter i ryggen och en sjukdom som sliter på Kroppen vare jag vill det eller inte. Då har man lite bråttom. Nu har jag dessutom en amputerad lever. Då känns det bra att ha Kroppen på sin sida när det gäller rehabilitering. 

Första slaget vunnet - nu är fokus att bli stark för nästa - Just nu är jag otroligt dålig på att svara på alla fantastiska sms, meddelanden, brev och mail. Jag är ledsen för det och hoppas ingen tar illa vid sig. Det jag gör är att rent egoistiskt insupa all kärlek, näring och energi och att använda den till att orka. Att fylla på varenda cell med de underbara människor jag har lyckan och ynnesten över att ha i Livet. Att blir stark, ännu mer fokuserad och komma ur detta med en annorlunda erfarenhet. Det är en stor lärdom jag gjort under min resa. I hur man finns för vänner som drabbas av svåra situationer. Många är rädda för att höra av sig, inte veta vad de ska säga eller fråga. Självklart är det olika för alla - men de där sms:en med magiska trollstavar, vackra citat och ord, ljuvliga bildliga blommor och all omtanke, de gör underverk med batterireserven. Att veta att så många tänker på mig och min familj under så stor del av dygnet lyfter den svagaste till oanade höjder. Så fortsätt precis med det. Fyll på, fyll på, fyll på. Jag vet att jag kommer att vara en sådan person när jag själv är frisk och stark igen. Att bli den som fyller på någons energi med min kärlek - utan att förvänta mig ens ett ord tillbaka. 

För det är ju så här. Att om man har en anledning att tänka på någon på det sättet - då VET man att den på andra sidan känner likadant. Allt behöver inte bekräftas hela tiden och jämnt. Vissa saker bara vet man. Ordlös kommunikation och kärlek. Häftigt, eller hur? 

Idag lyssnar jag på den här. Rise & Shine as a fighter... 

Love / Cat