STRONG...

Det kan ju faktiskt vara så att det är mig det är fel på. Eller åtminstone att det är jag som tänker annorlunda. 

Under hela min process i att hantera det tillstånd jag befinner mig i, har jag upprepade gånger fått höra hur stark jag är. 

Jag funderar en del på det där. Stark. Styrka. Att vara stark i olika situationer - vad betyder det? 

Jag tror ärligt talat inte att jag är starkare än någon annan. Men jag har förmodligen ett helt eget sätt att tänka. Och sen är det ju faktiskt så att ingen vet exakt HUR man kommer att reagera i en sån här situation förrän man hamnar i den. Hade någon sagt till mig för 10 år sedan att jag skulle få cancer och behöva åka skytteltrafik in- och ut på sjukhus med otaliga behandlingar och operationer som vardag så hade jag ju inte vetat hur det skulle vara. Eller hur jag skulle hantera det överhuvudtaget. 

Det är ungefär som att föreställa sig hur det är att bli gammal. När man är 18 och funderar på hur det är att bli 50 så känns det overkligt och nästan HELT omöjligt att det kommer hända - och sen,när man väl är där - så är det skönt, jäkligt coolt och faktiskt helt naturligt. Då är man rätt nöjd på att slippa allt det det innebär att vara ung. Faktiskt.

Jag tror att allt handlar om att leva i nuet. Det är jag grymt bra på. Jag ältar ALDRIG i det som varit och har inte heller ett allt för långt perspektiv framåt. Jag oroar mig helt enkelt aldrig för något som inte hänt. Och anser att det förflutna gjort mig till den jag är. Dåliga beslut och taskiga val har helt enkelt skaffat mig perspektivet i att i nuet - inte göra dem igen. Att ta vara på alla lärdomar, bra som dåliga, och forma varje dag med det som mall. 
Därav min inställning till allt. Därav mitt val att skala av väldigt mycket som dagligen sker runt ikring mig. Därav min upplevda aura av styrka gällande min sjukdom. I guess. 

När jag växte upp fick jag ofta höra av min mor att jag var en rätt oempatisk typ. Säga vad man vill om det, vi har ju haft våra duster hon och jag, men just i det har hon faktiskt rätt. 

Med oempatisk menade hon att jag i många situationer förhöll mig kylig och oberörd, där kanske andra upplevde en emotionell berg-och dalbana. 

Jag har alltid varit så, det är inget nytt, och är förmodligen anledningen i varför jag upplevs som starkare än genomsnittet. 

I min cancervärld gör jag ingen skillnad på någon eller något. I min värld finns det ingen gradskala på om det är mer synd om någon än någon annan. Men just det där med att gnälla över skitsaker har jag alltid stängt ute i min värld. Det skapar bara den perfekta miljön för att a) ingen orkar lyssna b) en sur, stressad kropp som blir en lysande plattform för sjukdom och obalans c) du attraherar förmodligen ett gäng med likasinnade, och helt plötsligt handlar hela din värld om missnöje. 

Faktum är att när man blir sjuk på riktigt är det viktigare än någonsin med glädje, humor och perspektiv. Jag har inte TID, ens en sekund, att lägga på sådant som inte ger ett skit tillbaka. 

Och då kan man ju undra - är aldrig människan på dåligt humör? Låg på energi? Sur och grinig? 

Jodå. Jag har mina stunder. Det är och har varit jäkligt tufft denna gång. Att bli kapad på mitten är en sjukt stor skillnad att hantera än att bli snittad längs med kroppen. Jag har svårt att röra mig, speciellt när jag ska sova och har ena berg av kuddar för att kunna finna ro. Jag kan inte äta så mycket. Min diafragma har nolltolerans mot att tänjas ut så jag får i princip småäta hela tiden för att hålla kaloriintaget. Kroppen tar inte upp näring - jag håller på att justera det i skrivande stund. Att inte ta upp näring gör att du har exakt NOLL energi i bland. Kroppen är som en urvriden trasa och man blir ur balans på många sätt. Allt påverkas, hormoner, sömn och humör givetvis. Men att gnälla om det? Så fasen heller. Varför? Därför att det är vad det är och jag har VALT att i vägskälet gå den väg som leder någonstans. Jag går hellre en fotokurs eller går och tränar eller varför inte gå på en "Stand-upcomedy" kväll? Inte ett av mina bästa beslut som nyopererad då jag som sagt inte kan skratta fullt ut. Jag hade nästan mest kul åt mig själv i hur det hela skulle gå till.. Men känslan av att VÄLJA positivitet, glädje och kärlek ger en spinoff som GÖR dig stark. Ta makten över Gnällspiken på axeln. Orka deppa liksom..

Vad jag vill säga med det hela är att man är sin egen lyckas smed. Vi är alla ansvariga för att fylla våra kroppar med en daglig dos positivitet. Och viktigast av allt - är man inte riktigt nöjd med Livet - ändra då på det som inte är bra. Gör en to-do-list över det som bör ändras och sätt upp en konstruktiv plan för det. HÄR är det grymt bra att ta hjälp av en vän eller mentor som kan komma med sunda råd. Men att bara fortsätta i samma anda skapar bara destruktivitet. 
Att våga förändra något bygger styrka - mental styrka. Och mental styrka hjälper kroppen på traven. Jag har sagt det förut men det tål att upprepas. Varje dag i all oändlighet. Det handlar inte om att inte ha dåliga dagar, det handlar om din egen vilja till förändring. Känner man att något inte är bra - ta en timeout och fundera på vad som kan göra det bättre. Och hur du kan nå dit. Var din egen guru.

Och faktiskt. Jag lyssnar gärna på någon som piper över frustrationen i att vara förkyld. Eller som har ont i magen. Eller har ett knä som krånglar. Jag har det faktiskt inte värre än er. Jag är MER frustrerad över att dygnet inte har fler timmar då jag VILL så mycket, än de facto att jag har cancer. Min situation är den absolut bästa blåslampan för extrem kreativitet. Bli inte förvånad om du inom kort läser om någon ny utbildning jag betat av eller några nya projekt jag införlivat. 

För skillnaden ligger i att ha en stark framtidstro och lägga fokus på HUR man ska få den att bli som man vill. Att fylla varje dag med saker som tar dig närmare dina drömmar och mål. Inte ägna en sekund åt missnöje och klagan. Om det inte är under en konstruktiv plan i hur och vad du vill förändra. Fast tro mig - det är fasen jobbigare att vara riktigt förkyld eller ha ett bråkigt knä än att sitta i min situation. Åtminstone kortsiktigt.  Jag är ju faktiskt helt frisk på alla andra ställen i kroppen än just i de där cellerna som knökat ihop sig. 

Lägger man energi på rätt saker - FÅR man oerhört mycket tillbaka. Och då blir man stark, 
I guess.. Vad tycker du? 

Love / Cat 

STATUS..

..Och BOOM så var den plötsligt där. 

Energin, glädjen och livsviljan. Inte för att dessa egenskaper någonsin är borttappade, men jag kan ju inte heller direkt säga att man sprudlar i samband med tuffa operationer och smärta. 

Ändå så är det så värt det. Betänk motsatsen. Att du får ett besked att ingenting går att göra.. Jag är oerhört tacksam över att ha en kropp att ha ont i. Faktiskt. 

Jag väger 48 kg. Inte särskilt imponerande. Jag är inte lika skrämmande smal som förra vändorna, men märker tydligt av hur Kroppen kämpar för att hålla näringsupptag. Jag gör verkligen allt jag kan för att hjälpa till. 

Jag går lite som en krokig gam och skrattar ofta åt min spegelbild där jag med en rätt krum rygg kämpar varje dag med att stretcha såret så jag kan sträcka på mig. 

Jag har väldigt svårt att äta några större portioner. Såret - som löper tvärs över diafragman från sida till sida - stramar oerhört. Det gör inte så ont, men det känns som att jag har en bälte som sitter för hårt. När jag går och står en hel dag svullnar det och stramar givetvis ännu mer. 

Jag - som dessutom vägrar följa sjukvårdens rekommendationer om energirik kost - har hittat andra lösningar för att få i mig tillräckligt med kalorier. Men mitt fokus handlar mest om näringstäthet. Inga tomma kalorier här inte. Jag använder mycket tillskott nu. Dels vitaminer och mineraler, bl a B & C-vitamin, D3, Selen och zink för att hjälpa kroppen till att läka bra och reparera den stress ett kirurgiskt ingrepp innebär. 

Jag använder enzymer, probiotika och glutamin för att mag- och tarmslemhinnan ska må bra och att min matsmältning ska vara optimal. Det största fokuset är dock immunförsvaret. 

Jag är nu nere på hälften av min ordinerade dos smärtlindring. Jag har helt tagit bort vissa läkemedel som jag anser göra mer skada än nytta. Min lever är mitt tempel och jag vårdar den ömt! Det jag använder är rent morfin - här gäller det dock att hitta rätt i dos så man inte har ont, men inte heller blir så trött att man somnar stående. 

Jag har nästan helt uteslutit kaffe med koffein, ersatt det med grönt te och äter nästan helt vegetariskt. Jag äter fisk och fågel ibland men inget nöt- eller fläskkött. Mycket frysta och färska bär mixat med hampaprotein, betaglukaner, collagen och frystorkad broccoli. 
Förmodligen är min kropp så otroligt avgiftad då jag till och med tappat suget efter gott vin. Tro mig - jag ÄLSKAR vin och har gladeligen smuttat på ett glas när tillfälle givits. Ända tills nu. Förmodligen en normal reaktion, men liiiiiite tråkig. 

Jag har en hel del annat pyssel för mig i köket och använder mig själv (och allt som oftast även maken) som ett experiment. 

Så förberedd som jag var inför detta ingrepp har jag nog aldrig varit. Det gav en rejäl payoff och jag känner i ännu högre grad hur kombinationen av mental inställning i hop med kost och näring verkligen gjort underverk. Jag läker i rekordfart och mina värden var normala redan efter tre dagar. Jag har inte "fyllt upp" kroppen än - musklerna är små och huden lätt dehydrerad. All energi går åt till läkning - det är en gigantisk mängd kalorier som bara går åt till det - musklerna får finna sig i att vara på "hold" till reparationsprocessen är klar. 

Faktum är att det är bara 3 1/2 vecka sedan min operation, det är lätt att glömma bort. Jag mår oförskämt bra men är oerhört noga med att fortfarande fördela min energi på RÄTT saker. 

Jag sover, äter, vilar och tränar. OCH har ägnat väldigt mycket tid till läsning. Jag har gått tillbaka i min gamla studielitteratur för att repetera och fördjupa mig i några saker. Jag har även deltagit i några spännande webinars som presenterar nya rön.

Jag har ju lovat att skriva ett längre inlägg om sköldkörteln bl a, och har hittat väldigt många spännande samband. Saker som ALDRIG vår vanliga vård skulle arbeta med som grund - men inom naturläkeriet så arbetar man med hela människan och helt andra orsaker som kan ge utslag på ett skolmedicinskt test. Den största skillnaden ligger i åtgärdsplanen. 

Till och med de som är diagnosticerade med Hashimotos kan med rätt vägledning få ordning på sin sköldkörtel. Mycket hänger ihop med mag- och tarmstatus, kostvanor, stress och även användning av preventivmedel och läkemedel skapar obalanser. 

Utöver det som utgör mina dagar, funderar jag väldigt mycket på andra saker. Det som är skönt när man är bortkopplad från den vanligtvis väldigt intensiva vardag jag lever i, är att de luckor i tid jag nu äger - släpper in väldigt mycket kreativitet, nya tankar och idéer. Ofta är mina dagar väldigt späckade från morgon till kväll - så jag tar tacksamt emot denna tillvaro. 

Jag mediterar en del och ägnar mig åt ljudakupunktur. Istället för att lyssna på musik, lyssnar jag på frekvenser som är oerhört lugnande och helande. 

Nej - jag är inte speciellt social och har ingen som helst lust till det heller. Jag lever i min lilla rehabbubbla och njuter av att känna hur livsglädjen bara sprudlar i ådrorna. Jag vaknar varje morgon med ett leende och är sjukt nöjd med att allt gått så bra. 

Det är en tuff resa jag gjort. Och gör. Men det gäller att hela tiden sträva framåt och inte stanna i oro eller rädslor. Jag märker att jag väljer bort SÅ många saker som skulle kunna göra mig stressad eller upprörd. Vissa kanske skulle kalla det världsfrånvänd - jag kallar det ett medvetet val. 

Tänk om vi alla fokuserade på att planera för exakt det liv vi vill leva. Att inte lägga någon energi på att gnälla och irritera oss på vad andra tycker, säger eller gör? 

Att vi alla istället delade varandras visioner och mål kring livets positiva saker - tänk vilken värld vi skulle leva i då. 

Jag har den fantastiska lyckan i att ha så mycket positiv energi omkring mig. Människor som  ger obegränsat av kärlek. Men jag har också förmågan att säga ifrån - jag lyssnar inte på onödigt tjafs. 

Så summa summarum är att livet just nu ter sig finfint. Jag lever för dagen och i nuet och tar det som det kommer. Jag har väl aldrig njutit så mycket av att när som helst när jag behöver, bara gå och lägga mig bland kuddar och dunbolster - med en bra serie eller spännande bok - och bara ligga där. Ibland flera timmar. 

Mitt år har börjat riktigt bra och jag ser med spänning fram emot resten. Nästa milstolpe är ju att hitta den där borttappade metastasen. Hur DET blir - det återstår att se. 

Den 19 januari får jag en plan.. 

Love / Cat 

NEW YEAR - NEW LIFE?

Jag är egentligen inte speciellt förtjust i det där med att fira nyår. Jag tycker man ska fira något varje dag. Det finns ALLTID en anledning. 

Precis på samma sätt som jag inte gillar det där med nyårslöften. Är det något man önskar ändra på - lägga till eller dra ifrån i sitt liv - då är det väl bara att göra det. Direkt. Där och då. Vem fasen orkar vänta till den 31 december? Det är ungefär lika smart som att börja banta/sluta röka/ändra en vana på måndagar. Varför är det så vanligt? 

Äh - jag börjar ett nytt liv på måndag - så då kan jag typ äta obegränsat, trycka i mig lite godis, röka några extra cigg etc, tills det där "nya livet" börjar. Eller? 

Själv är jag jäkligt tacksam över det liv jag har. Jag har kämpat rätt hårt i många år för att få det sådär som jag vill ha det. Så då känns det ju jättemärkligt att bara byta bort all erfarenhet, alla beslut - bra som dåliga - till ett NYTT liv? Jag vill inte ha ett nytt liv - jag vill ha exakt det liv jag har. Bara lite finslipat på kanterna, tack. 

Allt handlar ju om disciplin och beslutsamhet. Det där med att bryta gamla vanor är svårt. Precis som det är att bryta gamla vänskapsband eller helt plötsligt addera en massa saker eller tvärtom - reducera beteenden - handlar ju i stor utsträckning om vår identitet. 

Vi är alla vårt varumärke där vi har massor med saker inkluderade i "The package". 

Vem är vi egentligen UTAN de där sakerna vi har runt omkring oss? Det är givetvis en existensiell fråga, men oerhört viktig och intressant. Att prioritera att lägga fokus på insidan.

Om jag ska lova mig själv någonting så är det definitivt att fortsätta på den bana jag påbörjade i september 2014. Och det är att vara sann mot mig själv. Att rensa och städa. Skala bort det jag anser vara onödigt att lägga energi på. Att ägna mycket mer kärlek och tid åt MIG och det som gör mig lycklig. För det är ju som så - att det enda du kan förändra och påverka, är ju dig själv. Dina beteenden och reaktioner. Och är man lycklig, harmonisk och trygg så blir det den energi du möter omvärlden med. 

Så några punkter jag funderat mycket på som kommer ligga till grund för framtiden är bl a: 

- Meditera mer (att hitta lugnet. På riktigt) 

- Rensa i kretsen om det behövs. (Det brukar bli en självsanering så det kräver inte speciellt mycket - jo - att acceptera att om man går sin egen väg, anser många att man är lite "egen" Då får det vara så.) 

- Ägna mig ännu mer åt de två saker jag verkligen brinner för. Fotografering och kost & näring. Jag har inte bestämt mig för exakt hur det ska kombineras/manifesteras i framtiden - men jag är övertygad om att när tiden är inne så kommer det att visa sig. Just nu har jag inte riktigt tiden - men även det är enligt plan. 

Jo - jag hade faktiskt ett nyårslöfte inför 2017. Det var att fira med goda vänner och att ha min vackra, röda paljettklänning på mig. OCH att kunna stå rakryggad i den. 

Känslan är obeskrivlig när man efter nästan två veckors sjukhusvistelse och rehab, får hänga med underbara vänner, klä upp sig och stråla lite ikapp med fyrverkerierna och äta god mat vid vackert dukat bord.

Nej, jag åt inte speciellt mycket. Jag har svårt att äta större mängder utan att det stramar i såret, men jag drack mitt halva glas champagne. LJUVLIGT gott. 

Jag tror aldrig jag har planerat så galet nogsamt för ett enda litet glas bubbel - i 3 dagar drog jag ned på medicinerna, helt sjukt egentligen men SÅ värt det! 

Och TACK till Anneli, Richard och Aston OCH inte minst till min fantastiska O och älskade prinsessan Molly. Jag lyfte inte ett finger - all mat, all dukning och den lyxiga champageloungen på bryggan - fixades av er. Jag är verkligen välsignad med vänner som går utanpå det vanliga. Och min man. Alltså. Min MAN! Vad hade jag gjort utan honom? Han fixar med ALLT. Från morgon till kväll - och finns vid min sida i vått och torrt. 

Så Gott Nytt År till er alla underbara människor. Glöm inte att njuta av dagen, den kommer aldrig igen! 

Love /Cat