UNDER CONSTRUCTION...

Jag tror att en idiot hade kunnat räkna ut konsekvenserna snabbare än jag. Mina styrkor kan i vissa fall även bli min svaghet. Full fart framåt och inte tänka bakåt. 

Att ens för en sekund tro att Livet och Kroppen kommer tillbaka till Noll-nivå efter den första tiden efter en operation, tja - det beror ju helt enkelt på omfattningen av ingreppet. 

Tiden direkt efter min operation av levern var tuff. Desto enklare blev det ca 3 veckor efter då jag kände att ork, funktion och energi sakta men säkert kom smygande. Mitt mål att ta upp lätt träning och skapa en bra fysisk plattform inför operation 2 gick smidigt och jag kände mig oerhört stark och motiverad när jag skrevs in på KS. 

Efter uppvaknandet kände jag samma sak - piggare, starkare och utskriven redan 5 dagar efter operation. Återigen toppvärden på alla plan. Till och med min lever har hämtat sig till full kapacitet vilket kändes fantastiskt. 

Enligt mina läkare har operationerna varit lyckade och man har med god marginal fått bort de cancerangripna områdena. Och det kanske var precis det jag borde tänkt på. Det där med "god marginal".

I den här världen betyder det att man av säkerhets skäl tar bort frisk vävnad. I mitt fall innebar det ett par meter tarm. Både tunntarm och tjocktarm fick finna sig i en kraftig nedbantning vilket i kombination med allt annat som rök, resulterade i att 2,5 kg avlägsnades ur min Kropp. 

Livmodern, den behöver jag ju inte så den har jag inte ens funderat på. Inkräktaren, ja den jäkeln, som vuxit till sig rejält, ska ju överhuvudtaget inte bo i min Kropp, så det tomrummet fick gladeligen skapa ett eko till det som SKA bo där inne. Men tarmarna....

Första dagarna hemma gick galant. Fortfarande likt en långsamt skridande gam för jag en tillvaro som lämnar mycket åt fantasin. Ingenting går speciellt fort om man bortser från min rastlösa själ som bara har en enda längtan. 

Att få tillbaka kontrollen över min Kropp och återskapa styrka, energi och oövervinnligheten igen. 

Jag önskar att någon hade sagt något. Eller är jag den enda i världen som inte fattar att det givetvis blir märkbart när man kapar av matens naturliga berg- & dalbana? Det som startar som en hisnande färd där mat och dryck glider ned i ett enzymregn och näringsupptag och matsmältning blir som ett tivoli långt där nere. 

När jag vaknade 02:11 av kraftiga kramper i magen, var jag HELT övertygad om att jag skulle dö. 
Det var O också - alltså övertygad om att någonting var riktigt, riktigt fel och förstod direkt att det inte handlade om en överdrift för att få lite extra sympati.

Tredubbeldos med morfin räckte för att få mig att mer eller mindre svimma eller somna - just där och då var skillnaden hårfin. Dagen efteråt började precis likadant och paniken spred sig - vad fasen händer? 

Ska det inte gå åt andra hållet? Ska inte smärtor och värk avta och upphöra? Det kan väl inte vara normalt att varje natt vakna och tro att man håller på att föda barn? 

Jag vet inte om samtalet med sjukhuset hjälpte heller. Eller den intensiva Google research jag gjorde. 

En tarmresektion innebär att man under lååååååång tid kan få dras med precis dessa komplikationer. En kapad, ihopsydd tarm är inte särskilt samarbetsvillig till att få kretsloppet att gå runt. 

Att dessutom leva med indikationerna att gränslöst ta så mycket morfin jag behöver (som är kraftigt förstoppande) och samtidigt ha rekommendationen att använda en form av laxermedel blir som Moment 22. På riktigt. 

Därav min tystnad under ett par ofrivilliga veckor. Jag är fortfarande vid Liv. Varje dag går åt rätt håll. Men det är en vardag som tar all min tid. 

Jag har på eget bevåg hittat en balans där jag i princip tagit bort allt morfin för att Kroppen ska återfå maximal funktion. Jag äter och dricker allt och har ett bra näringsupptag. Jag har börjat träna igen för cirkulation och styrka. Jag har inte ens haft tid att fundera på hur Livet framför mig ser ut. Jag har fullt upp med nästkommande 10 minuters intervall. Men det går det med - envis som synden. Man hittar på något underligt sätt nya rutiner för allt märkligt som händer. Och mitt i allting mår jag ändå väldigt bra. 

Nu laddar jag för nästa resa. På tisdag påbörjar jag en cellgiftskur igen. Då Inkräktaren är en lömsk en, finns en risk för att han ynglat av sig i mina blodbanor under operationen och under det första året kan dessa miniceller sätta sig någonstans och bygga nytt bo. 

Så nu går vi All-In för slutstriden. I helvete någon mini Inkräktare ens ska få chansen. Under tiden bygger jag långsamt upp min Kropp igen. Bit för bit, timme för timme. 

Tänk så mycket en människa kan utsättas för - och hur makalöst är det inte hur man kan anpassa sig. Och viktigast av allt - att ALDRIG ge upp.

Jag anser ändå att jag är lyckligt lottad... 

Love / Cat 

IN NEED....

När jag ser mig själv i spegeln, inser jag att jag varit hemma alldeles för länge. Jag inser också att jag har väldigt lätt för att lägga ribban alldeles för högt när det gäller rehabilitering. Det är inte ens två veckor sedan jag gjorde ett omfattande ingrepp och jag är redan totalt uttråkad. 

Och inte bara uttråkad - jag har totalt förfallit i en look som nästan borde dokumentärfilmas. Djur och natur, liksom. 

Min vikt nådde i slutet av förra veckan rekordlåga 44,8 kg. Lägg sedan till en kroppshållning som gör att jag ser ut som en av gamarna i Djungelboken. Jo, faktiskt. Precis så ser jag ut - lätt vingklippt och med några strån på huvudet är jag en fullvärdig kopia. 

Kombinationen fullbordas av att min rörelsehastighet kan jämföras med en sengångare. 

Behöver jag säga att min längtan för närvarande är stor. Min längtan efter att få tillbaka mig själv. Min längtan efter varma sommarkvällar med bara ben och högklackade skor. 
Min längtan efter sommarklänningar och att sitta på verandan och njuta av solnedgången med ett iskallt glas vin. 

Man blir ju faktiskt inte friskare av att känna sig lite eländig - så igår ägnades en lång stund åt att lägga en snygg make, sätta på mig snygga kläder (med betoning på bekväma då mitt sår skaver) och att hela eftermiddagen gå omkring i sjukt snygga skor. 

Jag lovar - allt kändes så mycket bättre. Det har varit lite av min strategi under mina sjukhusvistelser. Att varje morgon gå upp och "piffa" lite. Att använda egna kläder som jag verkligen trivs i. Sköna, snygga träningsoveraller och som grädden på moset - en snygg mössa. Just nu trivs jag dock väldigt bra i min korta frisyr. Som numera ÄR en frisyr. Efter mina tappra försök att låta det växa ut insåg jag att Svinto aldrig blir särskilt stilfullt. Så numer har jag en crewcut där Halle Berry var förlaga, och jag.. hmm.. låt oss säga i alla fall lever i tron om att jag ser ut så. På ett ungefär. 

Jag längtar efter att mitt sår ska läka, efter att mina mediciner ska kunna läggas på hyllan och jag längtar SÅÅ efter att hitta balansen efter allt som cirkulerar i mitt universum. 

Mitt sår.. är långt. Inkräktaren spred ut sig rejält därinne. Så snittet börjar mellan brösten och slutar nere på blygdbenet plus den lilla sidokrok under revbensbågen som behövdes för att ta bort min lever. När Janne ritade upp krigsplanen på min mage insåg jag omfattningen, men inte innebörden. Fast såhär med facit på hand måste jag säga att det är lättare med ingrepp i nedre delen av buken. Mycket lättare. Fast svårare. På ett HELT annat sätt.

Min längtan är inom räckhåll. Redan nu ägnar jag tid åt att botanisera på varenda webshop jag kan hitta. För butiksshopping är inte att tänka på. En sengångare gör sig icke besväret att ens ta sig till bilen, det är en 5-årsplan bara det. Däremot är min virtuella garderob snart fulländad. Med två stundande bröllop, en efterlängtad 50-årsfest och alla sommarens partynätter är bara några anledningar till att ta ut svängarna rejält. 

En gam i lyxförpackning och högklackat - ser ni en tveksam varelse passera förbi i sommar, med favoriten knallorange läppstift som pricken över i - är det förmodligen jag. 

Love / Cat 

EMOTIONS & SURGERY..

Den enkla delen är att beskriva hur operationen gått och hur min tid på sjukhuset varit. Den svåra delen är att beskriva de känslor jag har i mitt hjärta. 

Det finns en anledning till varför jag inte skrivit och uppdaterat - och det beror inte på att jag varken varit trött, haft ont eller mått dåligt. 

Jag har helt enkelt behövt tid på mig för att ta in allt och för att en lång, svår resa börjar närma sig sitt slut. Eller - är det verkligen så? 

Jag skrevs in onsdagen 3:e juni kl 15:30 i underbart sällskap av min ständiga livsledsagare och älskade man och lilla Snorp. Molly Snorp - min fina dotter. I min packning låg allt ifrån fotografier i vackra ramar, ett kramdjur i form av en lemur, apelsiner, chagathe, världens skönaste flufftofflor och min snyggaste mjukisoverall. 

Jag är ju fortfarande inne på det där spa-tänket. Jag är helt inställd på att jag checkar in på hotell där det serveras frukost på sängen, det råder en skön tystnad och fokus ligger på vila och bara-vara-grejen blir mantrat som maler i huvudet. Denna gång hade jag till och med valt underkläder med STOR omsorg då min lilla kropp inte är anpassningsbar till Landstingets former. Valet stod mellan size 80-100 kg där jag fick slå en knut med hjälp av microportejp för att få dem att sitta kvar. Eller vara naken. Så självklart ringde jag och frågade om det gick bra med egna..

Valet på operationsdagen blev de där ceriserosa i spets från Victorias Secret. Färgen är verkligen i ögonfallande och syns rakt igenom precis allt - så det fick bli dem. Ska det göras ska det göras med stil. Lite sådär neon-vulgo-varning-stil, men jäkligt snyggt..

Nytt för denna gång var förberedelserna. Inte bara de sedvanliga nålarna, premedicineringen och dusch utan nu bjöds det på delikatesser i form av klar näringsdryck med en touch av citron. SEX STYCKEN skulle intagas, 200 ml i varje. Efter 24:00 är jag ju fastande men de sista fick slinka ned 05:30. Denna kulinariska rutin är tydligen standard för patienter som ska opereras i mage/tarm. 

Jag vet inte om det ska räknas som en fördel att vara rutinerad på det här nu. Det positiva är att man förmodligen tänker på RÄTT saker och inte blir förvirrad av vilket jäkla håll operationsrocken ska sitta åt (inte självklart alls...) 

Dagen D innebar; 

1) Avlägsna livmodern
2) Reparera ett navelbråck
3) Döda Inkräktaren 

Janne hade ritat ett fint streck på min mage som indikerade omfattningen. I alla fall på längden. 

Denna gång tog 300 minuter. 300 långa, rätt innehållsrika minutrar. Ett ingrepp som resulterade i att jag blev av med ca 2-2 1/2 kg vävnad. Sjuk som frisk. Ett ingrepp som nästan blev lika djupt som långt. 

När jag vaknade denna gång vaknade jag av smärta. Epiduralen tog inte korrekt. Säga vad man vill om Martin, min narkosläkare, men han var en man med stor kunskap och empati. Jag tror det tog 2 minuter ifrån att de larmade till att han satt vid min sida och såg till att rätta till det hela. Samtidigt som en barmhärtig ängel strök bort tårarna som bara rann. Ska jag vara ärlig, så kommer jag inte ihåg så mycket. Men just de ögonblicken är oerhört starka och berör. 

När sådant händer får man alltid en "dos" bedövningsmedel där en biverkning är att blodtrycket sjunker. Jag, som redan är en extrem lågtryckare, fick således ett blodtryck som säkert upplevdes som en nära döden upplevelse. Trots detta vaknade jag till och var sedan den stunden helt klar i huvudet och fortsatte att vara det under hela vistelsen. Tror jag i alla fall. Jag kände stor skillnad denna gång. Inget illamående, ingen smärta - bara ett lugn och en total medvetenhet. En märklig känsla. Jag kan återge alla de samtal jag hörde, personalens prat med varann och allt som hände runt omkring mig. De skickade upp mig till avdelningen ifrån uppvaket kring 23:00 - jag hade 100% syresättning, stabilt blodtryck samt bra blodvärde och puls så det fanns ingen anledning att ha mig kvar. Här behövs alltid platser för svårt sjuka människor och jag räknades inte in i den kategorin. 

Operationen var oerhört lyckad. Inkräktaren är totalt tillintetgjort. Den hade långsamt och enträget ätit sig in i mina tarmar så ett par meter av dessa rök. Livmodern avlägsnades utan några som helst problem och bråcket är numera ett minne blott. 

När jag vaknat och installerat mig i min nya kropp insåg jag faktum. Maken till platt mage har jag sällan skådat. Vikten var mindre imponerande - 45,6 kg - trots inskrivningsvikten 48,3 kg som jag kämpat för att uppnå. 

Det som lämnade sig kvar i hjärna och banken av intryck var dock storleken på Inkräktaren. 

Stor som halva mitt huvud med en matchvikt på drygt 1,5 kg. 

Så om du frågar mig hur det känns just nu så vet jag inte riktigt. Det är oerhört mycket känslor som kommer över mig hela tiden. Jag är givetvis oerhört lycklig för att jag anses vara fri ifrån cancer. Men det kommer ta lite tid att ta in all Sanning och bygga min nya Livsväg.

But as for now... I am very, very happy..

Love / Cat 

LOVE & LIGHT...

Love / Cat

PREPARING..

Det är märkligt det där.. Hur olika vi människor är. Den enes svaghet är den andres styrka. 

Ärligt talat så vacklade jag ordentligt när Kroppen svek mig och plågade mig på ett sätt jag inte förstod. Jag vacklade i min styrka, men aldrig i min tro. Och tron.. den kan försätta berg.

Nu är jag här. Inskriven på Karolinska sjukhuset och bara ett par timmar ifrån nästa ingrepp. Första nålen är isatt i min port a cath, första Fragminsprutan är i min Kropp och doften av Descutan biter sig fast i näsan. 

Jag tror inte jag känt mig så stark någonsin som jag gör idag. Denna gång VET jag vad som väntar och är totalt inställd på rehabiliteringens alla steg. Kroppen och Hjärnan är påfylld med kraft och positiva tankar. Jag litar blint på att Janne, min kirurg, iskallt lägger snittet så Inkräktaren förblöder långsamt och sedan lyfts så långt bort ifrån mig som det bara går. För i morgon - då är det jäklar dags för första dagen i frihet! 

Det blir ett stort ingrepp. Igen. Hela livmodern och Inkräktaren och lite till. Det luriga med Inkräktaren är att ingen riktigt vet var han bor. Att han finns där råder ingen tvekan över, men han kan i stort sett sitta fast på ett bra sätt eller.. på ett mindre bra sätt. Det krävs en hel del styrka i att känna sig lugn i det faktum - att vi inte har en aning. Bara en teori. 

De senaste dagarna har jag avslutat en massa saker för att vara så förberedd som möjligt. Jag har lagt allt bakom mig. Det förra ingreppet med alt vad det innebar - är överstökat. 
Det enda som påminner mig är slalombanan under revbensbågen som läkt magiskt bra. 

För att ladda om och förbereda mig så har jag nästan isolerat mig. Jag har tränat, sprungit, ätit och sovit. Inte ägnat en sekund åt någonting annat än mig själv. 
Allt jag gör är mind-blowing - vilket går ut på att styra tankarna åt helt andra håll. 
Att hålla Kroppen helt fri från stress och negativa tankar. 

Min absoluta styrka är min förmåga att totalt gå in i fokus. Då kan ingenting rubba tanken, planen eller målet. Mina träningspass är inte så långa, de är inte speciellt avancerade utan är helt anpassade efter vad Kroppen orkar. Promenaderna har inte gått till världshistorien som varken snabba eller raka utan innehåller en hel del andningsstopp. 

MEN när jag ser mig själv i spegeln under ett pass - när jag fyller hela huvudet med Rammstein i lurarna - och tar kontrollen över Kroppen - ser jag exakt det jag känner, i mina ögon. En intensitet, en järnvilja och JUST det fokus jag ännu en gång hittat tillbaka till. Viljan att vinna är total... 

Något annat finns inte... Dö Din Jävel!!! 

Love /Cat