LOST & FOUND...

Det här inlägget skulle inte alls se ut på det här sättet. 
Det skulle haft ett helt annat innehåll och framförallt - varit publicerat för länge sedan. 

Det kom liksom av sig. Inte jag alltså - utan inlägget. 

Ännu en gång tar sig Livet nya vägar. Eller. Nej - inte nya, men vägar jag på sätt och vis känner att jag gått några varv på. 

Den senaste tiden har bestått i en gigantisk rehabilitering. Det har gått utmärkt, om det inte vore för att jag på något underligt sätt samtidigt upprättat en ny tjänst inom vården. 

Jag är numera Chef för avdelningen för borttappade saker. Det där med att tappa bort en metastas är ingen höjdare att vara ansvarig för. Inte om man är kirurg. Inte om man är patient heller - fast det blir på två helt skilda sätt. 

Att acceptera att man efter 6 timmars öppen kirurgi med nästan en timmes letande med ultraljud "hands-on" inne i levern, ändå inte riktigt till 100% kan veta att man är cancerfri - det kräver sin kvinna. 

Att som kirurg med kollegor bestämma sig för exakt HUR man ska gå vidare var tydligen inte heller något det fanns rutiner för.

Så nu - nu finns det en regel. Regeln lyder - if it´s lost - find it!! 

Jag har fortfarande synen starkt på näthinnan. Direkt på uppvaket, när de stod där alla tre. Hummandes och mumlandes om att den bara var "borta". Men att de hade en plan. 

Vad SKÖNT tänkte jag då. I alla fall första veckan - ända till jag insåg att jag var tvungen att öppna hittegodsavdelningen. 

Först började jakten på röntgenremissen. Den där som med akut varsel skulle göra att eventuella Inkräktare skulle bli varse att vi inte tänkte låta dem vara. Den kom aldrig - och efter en del tjat insåg jag att remissen aldrig kommit fram. Det hade skrivits en ny av en läkare som stod HELT utanför detta och missförstått uppgiften. Hon hade skrivit en kallelse om tre månader. Ehhhh... Om någon missat min historik så är tre månader en potentiell katastrof då tillväxten kan bli ödesdigert stor på kort tid. 

Ny remiss, nya samtal - fast nu med en kirurg som vagt antydde att det nog inte skulle göra någon skillnad med röntgen nu eller sen. Efter min avhyvling ändrade han sig. Väldigt snabbt. 

Nåväl. Den nya remissen gav mig access till magnetröntgen all inclusive på KS inom ett par dagar. Halleluja! 

In och ut i röret i Boogie Wonderland där jag aldrig slutar förvånas över att de frågar vilken radiokanal man vill lyssna på under tiden. Har ni gjort en magnetröntgen? Alltså - man hör INGENTING utom de där Star Wars skramlande oljuden. Dunk, dunk, dunk. Wii wii wii. Honk, honk, honk. Men tanken är säkert god. Det fyller en bättre funktion att som jag, be om lugnande medel istället. Jag behöver det inte alls, men varför inte liksom. Sist var det dock lite mycket kanske eftersom jag glömde bort att andas.. 

Så kom då dagen för uppföljning. Det var länge sedan jag träffade min guru Lidbrink. Min torra, sjukt roliga onkolog. Mötet med henne blev både bra, konstigt och lite tänkvärt. 

Enligt hennes bedömning så ser jag strålande frisk ut. Precis som jag känner mig, och ändå kom slutklämmen - att under hennes 25 år som överläkare inom cancervården har hon aldrig haft en patient som är så omfattande opererad som jag. 

Som jag? Hurdå som jag? I min värld har jag trott att alla i min situation har det ungefär likadant. Men icke! 

Fast när jag tänker efter så har jag gått igenom en jäkla resa de senaste åren. Sex kilo vävnad är borta. Det har rykt tarmar, inre organ, tumörer och metastaser i en jäkla fart - och ändå sitter jag här och är så oerhört full av Liv. Läskigt och samtidigt häftigt. 

Och hur var det nu med den där prickjäkeln? Jodå. Den fanns där. Som en Orion lös den med sin närvaro på bilderna MEN.... har stått still i tillväxt och alltså fortfarande pytteliten. 

Men. Ändå där. 

Lidbrink avfärdade pricken med att säga att vi låter den vara. Skulle vi göra något åt alla prickar som syns på de mest noggranna röntgenundersökningarna skulle vi inte göra annat. 

Allt annat är toppen. Alla värden är fantastiska. Min återhämtning nästintill mirakulös. 
Så jag och O tackade för oss och åkte hem. Jag med den där gnagande känslan av att inte riktigt känna mig nöjd med svaret. Skulle jag förlita mig på att gurun hade rätt? 

Två dagar senare, i torsdags - närmare bestämt 16:25 ringer han. Kirurgen som anmält till hittegodsavdelningen att han tappat bort Inkräktaren. Han hade funderat på det där och blandat in några andra som jobbat på att hitta pillemyrerna länge. De där pillemyrproffsen. Som bara jobbar med att skjuta de minsta Inkräktarna i sank med precision.

Pillemyrproffsen bor på Danderyds sjukhus och vi har mötts förut. En gång för länge sedan när diagnosen var en mardröm jag trodde jag skulle vakna upp ifrån istället för den blodiga verklighet och sanning det blev. 
På den tiden när ingen visste om det gick att göra någonting överhuvudtaget. 
En evighet sedan...

BOOM. Beslut taget. Akut operation. Typ nyss. Och jag hör mig själv säga: Just DO it!

Så istället för att skriva det där inlägget jag tänkt, hamnade jag under kniven. IGEN. Fast denna gång i form av en ablasionsnål. Med hjälp av en magisk narkos - där jag andades 200 andetag per minut - allt för att hålla levern blickstilla, avslutades Inkräktarens eventuella planer abrupt. 

Pillemyrmännskorna hittade Inkräktaren direkt. Med ultraljud. Jag och O satt bredvid varann och såg pricken som vållat så mycket rabalder. På samma sätt visade kirurgen mig bilderna när jag vaknat upp efter operationen så jag fick se den lyckade förödelsen. 

Så nu sitter jag här, med ett nytt plåster på magen. Med hål i levern. Och är gladare än på länge. Och än mer nöjd över att jag inte gav mig. Det kanske är fler som behöver en chef för borttappade saker? 

Burn, baby burn... 

Love /Cat 

LAB KITCHEN..

Det stökas rejält i det Rytterska köket. 

Nu ska liksom framtiden skapas där Kroppen och cellerna ska näras med det bästa bränslet. Planen är att ta allt steget längre. Att inte bara laga all mat från grunden och baka eget bröd - nu ska även allt som används på Kroppen tillverkas. 

Här innefattas tvålar, hudvård och schampoo. Jag är så innerligt trött på kemikalier av alla slag även det givetvis är skillnad på vad cellgifter gör med Kroppen och en vanlig tvål. 
Men man VET ju aldrig.. Alla bäckar små.. Och just nu känns det viktigt att utveckla det frö som ligger och gror.

Det här med maten - det är sen gammalt. Sedan mer än 30 år har jag haft ett genuint intresse för kost och betydelsen av macro- och micronutrienter. Jag har flera utbildningar inom kostkunskap och är framförallt fördjupad inom de alternativmedicinska lärorna. 

Kinesisk medicin, örtmedicin och ortomolekylärmedicin. Kostens betydelse på cellnivå. 

Jag har föreläst på skolor och utbildningar i många år och tidigare arbetat på klinik med att balansera hud- och magproblem. Med hjälp av min kunskap om Kroppens behov och brister. 

Jag är också oerhört intresserad av energimedicin. Utan att fördjupa mig i det något närmare så handlar det om att lära sig ta tillvara på vår Livsenergi. Vår Qi - vår urkraft där vi ska undvika alla former av onödigt läckage. Lite så som min livsfilosofi är. Var glad och lycklig. Var ledsen, arg eller fundersam. Men inte för länge. All stagnation, hög som låg - leder till obalanser i vårt energiflöde som i slutändan utvecklas till sjukdom. Fysisk eller psykisk. 

Nu tänker du säkert - men hur är det möjligt att människan (läs jag) får en så svår diagnos med den kunskapen? Tja - med facit på hand borde jag tagit tag i saker med hårdare medel. Jag märkte mina första symptom redan 2012 men fick ingen hjälp då mina symptom avfärdades som naturliga och diffusa. Jo, tjena... 

Idag kan jag känna att allt sker av en anledning. I alla fall väljer jag att se det så. Det gör att jag kan använda även den kunskapen till att fortsätta följa min övertygelse. 

Övertygelsen om att vi med rätt kost, rätt inställning och insikter om våra genetiska svagheter kan bygga starka, hållbara kroppar. Att med rätt "verktyg" kunna hitta tecken på förestående hälsoproblem och mota "Olle i grind". 

Med dagens sjukvård och labtester måste vi i princip ha utvecklat sjukdom för att kunna se avvikelser. Inget konstigt med det. Så är det och så ser det ut. Men i min värld skulle det kunna se helt annorlunda ut. 

Jag har haft turen att ha en stabil grundplåt att stå på. Fysiskt, mentalt och kunskapsmässigt. Att återhämta sig efter mina gigantoperationer, att rida ut stormarna när HELA Kroppen är förgiftad av kemikalier och att låta mentala mantran styra - This to shall pass - kräver också kvalitativt bränsle. Då duger ingen skitmat eller sockersötad dryck. Då får det kosta. Jag menar inte i pengar utan i engagemang.  Rena, näringsrika råvaror där varenda detalj är genomtänkt OCH välsmakande. Att låta alla sinnen njuta. Detta i kombination med ett oerhört vältränat psyke. En Hjärna med alla tankebanor i god kondition. Positiva tankar och en målsättning att utesluta stress. Omöjligt? Inte alls. 

Sedan många år har jag valt att utesluta vitt raffinerat socker, vetemjöl och mjölk. Det råder så mycket diskussioner kring det här med socker och cancer. Jag har min övertygelse. De jag mött inom onkologin har sin. Eller - den riktiga sanningen handlar ju egentiden om vad de FÅR säga. Här handlar allt om vetenskapliga studier och evidensbaserad information. 

Därför känns det högaktuellt att rota lite i detta. Jag menar - nu när jag står på andra sidan min diagnos. Oerhört spännande saker det här med vad vi programmerar våra celler med. 
I köket laborerar jag med halva sanningen. Hur jag programmerar och föder mina hjärnceller - ja, det är en annan story.

Nu väntar tvålkok och glutenfritt knäckebröd! 

Love /Cat 

A BODY IN MOTION..

Just nu behöver jag min träning mer än någonsin. Inte bara för att bibehålla muskler och hålla igång kroppen, utan även för att återigen inse - att de signaler och hormoner som stimuleras av hård träning - ger en harmoni och ett lugn inga mediciner i världen kan ersätta. 

De personer som liksom jag, vigt sitt liv åt att hålla Kroppen i kärleksfull rörelse, förstår precis vad jag menar. 

Kroppen har bestämt sig för att tappa lite vikt igen. 48,8 är dagens resultat. Och jag har ingen aning om varför. Kanske för att jag utökat mina promenader. Precis som tidigare går jag så ofta jag kan. Dels för att det är ett skönt och enkelt sätt att transportera sig mellan hemmet och de platser som är målet och dels för att det är ett lätt sätt att få sin "powerwalk". Numer kan jag gå i den takt jag gjorde innan mina operationer vilket är helt underbart. Ibland när jag ser tillbaka på året som gått - känns det helt overkligt vad jag, Kroppen och Hjärnan egentligen gått igenom. Vad jag kommer fram till, varje gång tankarna gör en tillbakablick, är att jag ALDRIG klarat detta så bra utan min träning. 

Den gör mig stark, både mentalt och fysiskt, och som tack för den tid jag investerat i att bygga mitt tempel, svarar Kroppen med att återhämta sig och visa sig från sin bästa sida. Hela tiden. Gång på gång. 

Torsdagen den 17 december var det dags för 3-månaders kontroll igen. Att låta Kroppen förflyttas genom Sanningsröret. Att låta kontrastmedlet flyta in i mina ådror och locka fram alla mikroskopiska tecken på Inkräktare. Att ligga på den hatade britsen, åka fram och tillbaka i röret med den elektroniska rösten som upprepar "Andas in - håll andas - andas igen".. En riktigt passiv kroppsrörelse som jag ändå är oerhört tacksam för då den faktiskt räddar Liv - MITT Liv. Det är viktigt att tänka på när man utsätts för alla de otaliga undersökningar situationen bjuder på. Denna gång är dock unik på flera sätt. Det är inte den första kontrollbesiktningen av Fru Rytters cancerstatus, men det är den första där Kroppen ska visa upp en frisk version utan stöd av cellgifter.

Pirrigt? Ja, givetvis. Just nu är min hemliga plan att sitta kvar i väntrummet och låta O gå in och ta beskedet i vacker hand. Hur resten av storyn ska förtäljas ingår inte i min plan. Tanken tog liksom slut där. Och det är väl fördelen med att ha förmågan att leva i nuet och inte oroa sig så mycket. För till och med jag inser att jag måste läsa nästa kapitel i min Livsbok - oavsett vilket väg Livet och provsvaren visar. På måndag är det dags. Svart eller vitt - Krona eller klave. 

Oavsett besked så är det faktiskt såhär - man får gilla läget hur det än blir. Jag får ibland verkligen lägga band på mig. Att inte gå in i det fokusläge jag levt i under så lång tid. Fokus på att vinna. Fokus på att göra allt i min makt för att döda.
Utan istället bara leva fullt ut för varje dag och tillägna Kroppen mycket villkorslös Kärlek.

Som ett riktigt fint julkort fick jag svar på mina blodtester - alla värden är bättre än bra. Blodstatus och leverstatus visade de bästa värdena sedan 2013. Mitt näringsupptag likaså. 
Trots ett bråkigt avslut på november med antibiotika för min tandinfektion, en irriterande herpesattack och influensa i familjen. 

Immunförsvaret är på topp och jag känner mig stark och frisk!

Nu väntar en lång härlig julhelg med de allra närmaste. Mycket träning, promenader, god mat och närhet med min älskade O. Allt för att ladda energi och krafter till på måndag.

Men lite som att hålla andan är det faktiskt.. 

Love /Cat

BE YOUR OWN GURU...

Jo.. jag ska villigt erkänna att jag drömde otäcka mardrömmar så här natten innan. 

Och jo.. Utan att ens tveka så rotade jag fram hela asken med de där lugnande pillren jag fått lådvis av, men tack och lov inte använt. Förrän idag. 

Två stycken. Visserligen på futtiga 5 mg styck - men man vet ju inte. En kanske inte skulle göra någon skillnad. Så det blev två. Där jag direkt efter att ha svalt den andra kom på att jag kanske kunde somna. Mitt i läkarbesöket. 

Det var idag - Torsdagen den 8 oktober vi skulle till Radiumhemmet för utvärdering av min stora scanning som gjordes för två veckor sedan. Jag har faktiskt varit riktigt bra på att förtränga det hela. Insett och tänkt att det inte är någon idé att oroa sig i förväg. 

Jag var istället HELT inställd på att rusta för det värsta. Scanningen skulle ge oss svaret på om det finns några nya tumörer eller tecken på att cellerna klustrar sig. Alltså - finns det fortfarande cancer kvar i Kroppen. 

Ja - ni fattar. Det är ju inte varje dag man ställs inför faktumet att dagen D faktiskt bara har två scenarier. 

Antingen blir det riktigt SKIT. Eller så blir det riktigt jäkla BRA. 

Därav mitt val av att starta dagen med att pillertrilla. 

Jag tror faktiskt vi alla sov riktigt dåligt. Jag, O och lilla M. Hon kom in till oss mitt i natten och kröp  ner, nära mig och fick ligga kvar till det var dags att gå upp. Ingen av oss sa någonting. M åt frukost, gjorde sig klar och gick till skolan. Jag och O hade tänkt att träna innan besöket, men kom oss liksom inte för. Jag - som fortfarande var helt blöt av svett efter att ha drömt om snabbväxande knölar hela natten. Jag vågade först inte ens känna efter men tvingade mig till att lägga händerna på magen och.. Nej, ingen knöl. Bara en extremt svettig Kropp och en sprängande huvudvärk. 

Ärligt talat så kändes hela morgonen som en enda stor bubbla. Upp, duscha och sedan iväg till Radiumhemmet. 

Vi pratade knappt med varann, jag och O, utan försökte mest fokusera på att vi haft en grymt mysig kväll dagen innan. Vår datenight med salsa och efterföljande middag på Miss Voon. Underbar mat och jag lyckades trycka i mig TRE glas vin. Inte smart. Alls. 

Förmodligen var huvudvärken en baksmälla - jag tål ingenting längre - och kanske speciellt inte inför dagen D. 

Nåväl - Efter tio minuter på plats kom hon. Onkologen jag aldrig tidigare träffat, men som skulle förmedla mitt öde. 

Väl inne på rummet gick det att ta på tystnaden tills hon bröt den och sa "Nej men - ska vi ta och titta på röntgen direkt? 

Just där och då insåg jag att jag faktiskt tagit de lugnande pillren - jag fortsatte bara stirra på henne utan att röra en min. 

"Det ser bra ut - det finns INGA spår av återväxt av tumör eller metastaser". 

Vi ska visserligen alltid ha två onkologer som uttalar sig och nu är det bara en som hunnit, men svaren brukar stämma överens - sa hon med ett stort leende. 

Ingen cancer. INGA TUMÖRER!! Men hallå - LYCKA!!!! 

Just där och då önskade jag faktiskt att jag INTE tagit de där jäkla pillren då jag bara kände en total luddig förvirring. Det gick liksom inte att ta in. Efter 3 1/2 år av besvär och stämpelkort hos olika läkare - 13 månader av 100-tals provtagningar, 15 cellgiftsbehandlingar, 1 mindre och 2 omfattande operationer där 4,7 kilo vävnad avlägsnats och en gigantisk massa dagar, timmar och minuter blev plötsligt fruset till is i form av ett enda besked. 

Du är på väg att bli frisk. FRISK. Att få äga min tid igen. Att få vara min egen Guru.. 

För just där och då. I det där ögonblicket VET jag att det som gjort mest nytta har varit mitt eget sätt att hantera det hela. Hur jag lever och äter. Hur jag tränar, fysiskt och mentalt. 

Mitt fokus, min järnvilja och mitt mantra - This too shall pass... 

Det är en lång väg kvar. Ständiga kontroller under 5 upp till 10 år i svåra fall som mitt. Många säger säkert att man inte ska ropa "hej".. Men - i MIN värld är det ju just det som är hela grejen. Att glädjas i stunden, att skapa lyckospiraler i hela Kroppen och våga njuta av varje Babystep. Jag är ju inte dum i huvudet - klart jag förstår att nästa gång kan beskedet vara ett annat. Men här och nu är det BARA detta som florerar i mina tankar och i hela min Kropp. Ingen Cancer... Ingen Inkräktare... Bara jag och min Kropp!! 

På måndag väntar min 16:e cellgiftsbehandling. För säkerhets skull. Den sista? 

Det vet jag inte.. och det spelar ingen roll. För nu är planen satt. MIN egen plan. För att bygga min och VÅR framtid. 

På riktigt. 

Love / Cat

EVALUATION HOUR..

Just nu står jag i ett vägskäl. Förmodligen det viktigaste vägskälet någonsin. Och det är inte ens jag som väljer vilken väg jag ska ta. 
Jag får snällt invänta och se om universum väljer höger eller vänster. 

Den senaste tiden har varit oerhört rörig. Det är svårt, faktiskt nästintill omöjligt, att hitta rätt fokus. Eller att hitta ett fokus över huvud taget. 

Är jag under behandling eller har jag påbörjat min resa mot ett liv som frisk? 

Det blev ett märkligt scenario då jag samma vecka laddade på min 15 cellgiftsbehandling och samtidigt var inbokad på den första kontrollen - den som kommer skapa det första kapitlet i nästa del av min resa. Den resan kommer att vara under 5 år där jag de första 2 åren ska scannas var tredje månad. Därefter var sjätte månad. Det är först efter 5 år utan spår av Inkräktarminioner som man anses som frisk. 

Helt sjukt egentligen - jag tycker givetvis att man bör kontrolleras och följa upp Kroppen så man kan sätta in åtgärder om Inkräktaren gömt sig i någon kroppslig liten håla. Men inte fasen gillar jag att man går under benämningen sjuk? 

I det vårdsamhälle vi lever i finns bara två alternativ. Frisk eller inte. Punkt. 

Jag anser mig i allra högsta grad frisk och har som mål att fortsatt leva Livet All-in & Fullt-ut. Varenda jäkla dag. 

När jag blickar tillbaka på året som gått, känner jag fortfarande så starkt, att jag inte skulle velat vara utan denna resa. Jag önskar kanske bara att vi människor, och tydligen även jag, inte ska behöva en käftsmäll för att förstå essenserna i livet. Alltså det som är viktigt. Viktigt på RIKTIGT och framförallt - vad är viktigt för MIG.

När jag nu satt där i väntrummet, drickandes mitt vatten timmen före scanningen, kände jag att jag bara ville ha det hela överstökat. Mest för att jag inte var riktigt förberedd och inte haft något fokus alls. Mentalt är jag redan igenom de svåra kapitlen och lätt kantstött vill jag bara gå framåt, vidare, uppåt och för varje dag - ha mitt mantra och fokus inriktat på helt andra saker än cancer och sjukdom. Jag laddar för fullt för den andra, härliga halvlek som väntar. Med salsa, fotografering, spanska och ekologisk hudvård. Till att börja med.

Torsdagen den 8 oktober blir en bra dag. En helt jäkla fantastisk dag. För den ska gå MIN väg, eller hur? 

Inkräktaren borde väl ha fattat vid det här laget.. 

Love / Cat

JUST AN ORDINARY CHEMODAY..

För den 15 gången var det dags att återigen upprepa proceduren. Den senaste tiden har inte vägen varit spikrak - trots min rutin på detta. Provsvar som inte hållit måttet, avbokade tider och en lätt förvirring om var i processen jag faktiskt befinner mig. 

Det kanske blir så - efter att ha levt i mer än ett år i centrumet av en intensiv krigszon är det förmodligen mer regel än undantag att vara lite virrigare än vanligt. 

Det jag däremot märkt är att jag utvecklat en vana - eller egentligen - ett beteendemönster jag känner igen från förr. 

Så fort något eller någon begränsar mig, är Hjärnan där och stökar fram alternativa lösningar. Jag bara ÄR sån. Har jag förstått. Oftast kan jag le åt mig själv i efterhand..

Du som följer mig, har förstått att jag alltid har en önskan om att vara över-effektiv. Alltså sådär så det nästan blir löjligt. Att alltid hitta nya möjligheter till multitaskning. Inte bara när det gäller jobb utan i de flesta situationer. 

Jag kommer ihåg när jag gick på diet inför tävling. Jag har en enorm disciplin och har inga som helst problem med att slaviskt följa denna, och njuter av att se formen slipas fram för att nå mina uppsatta mål. Och det kan ju vara bra. 
Jag har verkligen haft användning av min mentala förmåga, min envishet och mitt stabila psyke under den här perioden och levt mitt Liv i "kampen mot cancer" med en vinnande strategi och målmedvetenhet. 

Fast - sen är det ju det där med vad som händer samtidigt. Under mina dietperioder poppade det alltid upp en massa roliga idéer, tankar och recept jag var tvungen att prova. Matlagning, bakning och att sylta och safta blev inslag i Livet jag inte kunde vara utan. För att inte tala om den strida ström vänner som mer eller mindre tvångsinbjöds för att smaka. En del kallar det  säkert en ätstörning eller liknande och visst - det kanske det var. 

Det är bara en människa som lever med begränsningar som förstår känslan av att spränga sina egna gränser. Allt för att lära och utvecklas. Nu var det ju inte direkt så att någon tvingade mig till att tävla. Eller någon som bestämde att jag aldrig mer skulle få äta en kanelbulle eller en gigantisk 3-vånings pannkakstårta (jodå - jag gjorde sådana med). 

Kontentan av det jag vill förmedla är att man är väl aldrig så sugen på något som just vid de där tillfällena när man inte får/ska/borde/har-en-annan-plan? 

Eller som i mitt fall när jag är uppkopplad på cellgifter - DÅ hittar jag alltid de snyggaste kläderna. När det är som mest omöjligt att prova. Och det är DÄR mitt mönster kommer in. HUR löser man det omöjliga... 

Då jag nu känner mig starkare och piggare än på länge letar jag nya möjligheter (såklart) till att förbättra Kroppens status ännu mer. Jag springer så ofta jag kan för att förbättra min kondition. Inte så långt och egentligen bara med ett enda mål - och det är att inte tröttna. Jag beslutade mig för att springa upp till Radiumhemmet inför behandlingen. Det tar ca 30 minuter hemifrån och blev en bra distans att lägga under pinnfötterna. Tyckte jag. 

Väl framme på plats och uppropad, frågade ju givetvis min sköterska om jag varit sen och stressat dit, då svetten rann längs med Kroppen. 

Nej då, svarade jag - jag sprang hit. Jag antar att jag inte bör springa hem också, fortsätter jag kvittra - intet ont anande. Behöver jag säga att en språngmarsch rakt in på behandlingsavdelningen inte gick obemärkt förbi. Jag lärde mig att det finns vissa oskrivna regler och att vara prutthurtig ingår INTE i seder och bruk. Med stor misstänksamhet kontrollerade sköterskan mina personuppgifter och satte tveksamt dit gigantnålen i min port. 

Och vis av erfarenheten valde jag att inte gå in något utlägg om motionens fantastiska värld när man är sjuk. Istället valde jag på att fokusera på hur jag skulle ta mig hem. Efter min 11-åriga dotters totala brist på kontroll av sina SL kort, var även alla mina kort med "åk" förbrukade, efter att hon lånat dem, så jag valde att gå hem. Med betoning på att GÅ. 

I med headsetet, på med Rammstein (jo, fortfarande en favorit) och NÄSTAN hemma kommer jag på den absolut briljanta idén om att stanna till i Västermalmsgallerian. Och vad händer där... JO - höstkollektionerna har anlänt. Och jag - jag hemfaller till lustan att gå in i butik efter butik. Och inse att jag förmodligen inte kan leva utan ett enda plagg. 

Nu är det ju så att när man är uppkopplad på cellgifter har man; 
a) en LÅNG nål intryck i venporten som är tejpad hårt för att sitta kvar. 
b) man har restriktioner - vad du än gör - fastna inte med slangen.. 
c) vänster arm är omöjlig att röra annat än i små kontrollerade rörelser. Bh-bandet bör helst inte ens ligga i kontakt med huden på den sidan
d) slangen leder till en stor behållare där själva giftet ligger som bärs i en väska på magen. 

Det är här mönstret tar vid. Just denna dag, vid denna promenad hem, hittar jag den mest fantastiska BH i smaragdgrönt på rea. I min storlek. Ett exemplar kvar. Ingen bytesrätt. 

Jodå - klart jag ska testa. Men nöjer mig med att krångla på mig den högra kupan och intala mig själv att den sitter. Som smäck. Klart jag köper. Den och tillhörande trosor och börjar maniskt dra i två BH-ar till som jag TROR kommer sitta minst lika bra. 

I nästa butik hittar jag svaret på mina drömmar. 2 tröjor och två magiska klänningar. Samtliga väldigt tighta. Och med polokrage. Ja - du fattar. Polokrage?? Klart jag ska prova. Det är nu problemet börjar. Headseatet sitter på plats. Likaså den långa slang som är fästad i nålen. Du vet den där som sitter fast. I mig. 

Notera att jag även bär peruk. Jag är inne i en sådan period igen. Så när lustan tar över och jag intar provhytten spårar det givetvis ur. Det svåra är inte att komma IN i kläderna. Det är att komma ur. Så när telefonen ringer och jag svarar, samtidigt som jag ska trassla mig ur allt blir kaoset totalt. Cellgiftslangar och telefonsladdar fastnar totalt i peruken och allt bara låser sig i ett enda sammelsurium. Jag inser att jag måste se helt galen ut. Som ett scenario ifrån Absolutely Fabulous. Minus Fabulous. Samtidigt som peruken faller till golvet likt en golvmopp. 

Väl ute ur röran, rafsar jag snabbt ihop mig, köper samtliga plagg och går hem. Två morfintabletter och ett glas vin senare sitter jag och stirrar på mina påsar och hoppas att kläderna ska funka. Så typiskt mig. 

Vi pratar om att vänta en dag. EN DAG! Det är det som är mitt mönster. Dagen efter då jag blir bortkopplad från slangarna är shoppinglustan totalt obefintlig. Precis som min ödesdigra bak- och matorgie vägrade infinna sig när jag slutat dieta. 

End of story liksom. Man vill alltid ha det ouppnåeliga och omöjliga. I alla fall jag. 
Och i alla fall där och då. Just nu måste jag ändå säga att varken bullar eller polotröjor står överst på listan. 

Nu inväntar jag min omvärldskontroll. Dagen D för min första scanning för att se om cancern håller sig borta. Den kan jäklar ingen BH ta udden av. Helt ärligt alltså. 

Jag tror jag håller tummarna istället..


Love / Cat 

STAY FOCUSED - THINK POSITIVE..

Efter härliga fester och Bröllopsdagar blev det dags att se sanningen i vitögat igen. 

Men det är väl så här Livet ska vara? Ömsom vin och ömsom vatten. 

Planen var att jag skulle träffa min favoritläkare Måndagen den 14 September. Med målsättningen att alla prover skulle vara på min sida och cellgifterna hamna i mitt system dagen efter. Nyfikenheten var också stor på om mina vävnadsprover kommit tillbaka från analysen.

Det hela började dock inte så bra. Jag hade först fått en läkartid och en behandlingstid. Dessa ändrades med anledningen att man dels ville byta läkare och dels ville ha bättre marginal så mina blodprover skulle hinna fram. Det fungerar nämligen såhär. 

Jag får cellgifter var tredje vecka. Inför behandling måste jag ta blodprov för att se att mina vita blodkroppar, mitt hb och mina levervärden klarar av den kemiska belastningen. Framförallt mina vita blodkroppar. De är de som bygger mitt immunförsvar och som produceras i benmärgen. Jag minns den där fruktansvärda smärtan i ryggen som om det vore igår - den där smärtan jag fick som biverkning i samband med de första cellgifterna. 
Därefter måste jag träffa en läkare som beslutar mitt öde - behandling eller inte. 

Att ha cancer och få cellgifter blir lite samma sak som att ha HIV. Immunförsvaret blir din största fiende. Det är just immunförsvaret som är så viktigt i hanteringen av alla sjukdomar - i mitt fall blir jag så känslig för infektioner att jag kan drabbas av livshotande tillstånd bara för att Kroppen inte mäktar med. Det som under normala omständigheter är en walk-in-the-park.

Benmärgen är känslig. Och otroligt förunderlig som orkar. 

Och det var ju just det.. Min Kropp orkar inte. Inte enligt proverna. Suck! 

Du som följer mig och läser VET att om det är någonting jag har svårt för så är det när det inte går enligt plan. Nu pratar vi Kroppens tillfrisknandeplan. 

Allt annat kan jag med kärleksfulla ögon ta med en nypa salt och stor flexibilitet. 

Tanken är att jag nu ska stå i slutet av tunneln - och se ljuset. Det är min sista behandling där jag och Kroppen sedan ska slussas ut i verkligheten igen. Med kontroller via scanning var tredje månad som enda påminnelse av det senaste årets merry-go-round.

Det har inte riktigt blivit som planerat och mina behandlingar har blivit små lösryckta attacker på eventuella kvarvarande Inkräktargäster. 
Lite som att skjuta knallpulver när man ska invadera en krigszon och möta yrkesmördare.

Besöket med Elisabeth var bra. Om man nu kan kalla ett besök hos onkologen på Radiumhemmet för BRA? Hon är rak, tydlig och det är inga konstigheter liksom. Jag får alltid kopia på mina prover och denna gång även på den stora, omfattande analysen av mina vävnader. I min hand fick jag en avhandling på rätt många sidor.

Att se summeringen av vad som lämnat min Kropp kändes rätt märklig. 

Höger leverlob vägde 927 gram, livmodern vägde 750 gram, tarmarna som togs bort gissar jag vägde ca 1,5 kilo - precis som min tumör gjorde. Sammanräknat blir det nästan 4,7 kilo!!

Inte så konstigt att jag känner mig tom därinne.. Det mesta visade också att det var cancer, det enda som egentligen var oklart var just var det kom ifrån. Precis den informationen jag verkligen velat ha! Nåväl - det sista är inte sagt där.. 

Mina provsvar talade dock sitt eget språk. Kaos. Min läkare ordinerade ny provtagning där och då. Och menade på att hon fick anpassa dosen (läs sänka). 
Nya prover - nytt kaos. Ingen behandling förrän om tre veckor. TRE VECKOR? Notera då att jag blivit utan i 6 veckor. Man kan lugnt säga att min planerade After-Burner efter mina operationer skitit sig rejält. 

Så nu är jag satt i karantän. Med några enkla grundregler. Träffa ingen i onödan. Ta inte i någon och se för fasen till att inte bli sjuk. Punkt. 

Och mitt i allt detta råder en oenighet på Radiumhemmet om min framtida resa. Jag blev således uppringd igen i fredags med nya besked. Behandling bokad till måndag. Boom. 
Nya prover bör således tas typ nyss. Boom. Med projektilhastighet sladdade jag in på Vårdcentralen och fyllde rören ungefär samtidigt som den elektroniska remissen ramlade in i datorn. KaBoom!

I stunder som dessa - behöver jag säga att en positiv inställning, ett gott humör och ett gigantiskt tålamod är på sin plats? 

Nu håller vi tummarna. För att den kemiska dödsstöten inträffar och att den träffar så bra att det är min sista behandling. Och - att min planerade scanning den 23 september bara blir en stor blank röntgenplåt. 

För jag - jag har fullt upp med att fokusera på Kärlek, salsa och lägenhetsletande. Det känns som om det är dags för Love, Peace & Understanding... 

Sug på den, Inkräktarjäkel... 


Love / Cat

KARMA CHAMELEON..

Nöjd och tacksam över att behandlingen gått bra utan några direkta biverkningar. Nu håller jag tummarna för att de nästkommande dagarna blir ännu bättre. Helgen bjuder på härligt umgänge med underbara vänner och ett riktigt roligt bröllop! 

Under tiden roar jag mig med att vara kameleont och dagens look blev såhär..

Why not, liksom.. 

Love /Cat

AND THE WINNER IS...

Det är egentligen helt SJUKT att man kan bli så lycklig över att få den optimala dosen av gift insprutad i Kroppen. 

Livets proportioner blir helt plötsligt bara baserade på en enda sak - överlevnad. 

Eller nej - flera saker. Överlevnad, att ha jäkligt roligt och skratta varje dag och slösa massor av Kärlek på Livet och min familj. 

När jag vaknade på morgonen var min första tanke att låta bli att ta mina läkemedel som förbereder mig inför cellgifterna. Det är en hög dos cortison och en lika hög dos som hjälper mot illamående. Det tog 5 sekunder så stirrade jag på mig själv i spegeln och undrade "Hur tänkte jag där?". Klart jag ska utgå ifrån att behandlingen blir av - fattas bara annat. En snabb koll av vikten gav sanningen - 44 kilo.. 

Veckan som gått har gått bra, utan några direkta tankar och funderingar på Kroppens status. Jag har gjort allt som står i min makt för att vila, tanka energi, träna och boosta immunförsvaret. Jag har BARA gjort roliga saker och undviker alla stressmoment (jodå - det går, men det krävs att alla i familjen är involverade och förstår att jag inte lider av lättja och egotrippar..) Min familj är helt underbar. De ställer upp, avlastar, skämmer bort - både med massor av Kärlek, men även med tålamod av guld. Det går inte en dag utan att jag ägnar dem Kärlek och feedback över hur otroligt värdefullt det är. Vår redan starka sammanhållning är starkare än någonsin, och jag är övertygad om att det beror på att vi dels lever i mesta möjliga mån, så vanligt som möjligt. Men lika viktigt är att prata med varann, vara lyhörd och att alltid ha VARANDRAS bästa som mål. Allt kretsar ju inte bara kring mig. För mig är det oerhört viktigt att veta att min man och våra barn mår bra och inte sitter och håller på några känslor eller rädslor de inte vill eller vågar prata om. Var sak har förvisso sin tid, men vi är väldigt öppna om både glädje och sorg. 

Barnen får följa med till sjukhuset om de vill, men måste absolut inte. Igår bar färden av till Radiumhemmet där målet var behandling, givetvis - men även en skön lunch tillsammans låg på agendan. Lite belöningstänk, typ. 

1 1/2 timme före utsatt tid bänkade vi oss i väntrummet till provtagningslabbet. Jag är långt ifrån stickrädd och definitivt inte smärtkänslig, men nu för tiden drar jag mig lite för dessa små stick som blivit så avgörande för att berätta min story. Idag träffade jag Adam. 
Adam är GRYM på att sticka, han älskar mina kärl (som förmodligen är en våt dröm för alla som jobbar med detta) Det bara GÅR inte att missa, kärlen skapar nog mer beslutsångest över vilket som ska väljas. 

Adam och jag slöt en pakt idag, att när han jobbar, ställer jag mig i en egen Adam-kö. 

Allt för att skapa feel-good känsla kring mitt andra hem. Jag tror att den där jäkla Norma Bates traumatiserade mig - ni vet hon den där.. "Jag ska ta blooooood" människan på Huddinge sjukhus. 

Efter omplåstring åt vi och gick sedan till Giftcentralen. Och - BOOOOM!! Jag blir hämtad och fick accept på att få min kur. Då jag är obotligt nyfiken bad jag om utskrift på provresultaten samt sammansättningen av cellgifterna. Skulle jag få samma dos denna gång? 

Men icke. Beslutet blev 90% av normaldos. Hjärnan malde igång direkt - Gilla läget.. Med tanke på att jag väger så lite SAMT att jag inte har växande tumörer kvar så kändes det fair enough. 

Det som är lite oroväckande är att min värden fortfarande ligger lågt. Snäppet under acceptansnivå. Jag är oerhört tacksam över att få behandling trots detta - och jag frågade inte vad som hänt om det inte varit möjligt heller. Det är bättre att ta det som det kommer för att slippa slösa onödig energi.

Jag fortsätter som jag planerat. Snäppa upp renhetsgraden i Kroppen, se till att jobba vidare på immunförsvarsstärkande åtgärder och inte tillföra några som helst kemikalier i Kroppen utom det som är nödvändigt (läs mediciner).

Idag har vi vänner på besök och jag och tjejerna ska plocka färska bär. 

Bild: Organicmakers

Och jodå - hudvårdslabbet är öppet och verksamheten frodas. Idag skapas handgjorda ekologiska tvålar med lavendel från trädgården och vårdande cerat med ringblomma och sheasmör. 

It feels good to be me.. 

Love /Cat 

PATIENCE...

Plötsligt hände det där jag fasat för. I alla fall funderat på hur det skulle kännas om det någon gång skulle hända. 

Min kropp satte stopp. 

Det otäcka är att det skett helt utan förvarning (nåja) och inte alls blev som jag trott. 
Inför min tolfte cellgiftsbehandling var mina värden alldeles för låga så hela behandlingen fick ställas in. De vita blodkropparna som reglerar mitt immunförsvar var under acceptansnivå. Immunförsvaret behövs i allra högsta grad för att bekämpa sjukdomen och för att hålla kroppen intakt emot infektioner bl a. Jag trodde i min enfald att jag skulle märka av ett sådant tillstånd mycket mer. Men icke..

Jag har alltid haft ett otroligt bra immunförsvar, är sällan eller aldrig sjuk och hittills under min resa har mina värden legat mycket bra. Precis som alla andra värden. Ända tills nu. 

Den första reaktionen när sköterskan sa stopp var givetvis chock. Precis som tidigare är jag oerhört fokuserad på att följa min plan och efter alla operationer och ingrepp är planen att få 4-6 behandlingar med 3 veckors mellanrum. Allt för att ta död på Inkräktarens efterskalv i Kroppens alla skrymslen och vrår. 

Jag borde kanske anat att det skulle innebära någon form av efterverkning efter den mastodontdos cellgifter jag fick för tre veckor sedan. Den där gången när jag nästan mörkade min vikt för att slippa gå ner i dos. Tack vare en lätt virrig onkolog fick jag min vilja igenom och utsatte Kroppen för en kemisk resa som hette duga. 

Och fick bita i det sura äpplet av att Kroppen var helt utslagen i flera dagar. Som det givetvis var värt. Tyckte jag då. 

Jag var HELT inställd på exakt samma sak denna gång. ALLT för att ta död på den Jäkeln. Istället fick jag åka hem i ogjort ärende och fundera på hur jag skulle tackla sanningen. Med en ny tid bokad om en vecka. En vecka är jäkligt lång tid när man är mitt upp i en förintelse. Det är som att ligga i en skyttegrav utan ammunition och vänta på att någon ska ha vägarna förbi och fylla på lagret. 

Efter att ha gråtit en skvätt och vridit och vänt på alternativen, insåg jag att hur irriterande det än är och hur ARG jag än blir så leder det absolut ingenstans. Min Kropp behöver vila ett par dagar till för att värja sig inför fighten som väntar. Hur mycket jag än skulle tjata och be får jag ingen behandling i alla fall. Sä är det med det. 

Så denna vecka blev min uppgift att träna på mitt tålamod. Då jag är en extremt driven och envis person som gärna ser att jag får som jag vill, är detta oerhört prövande. Men det måste ju gå det med. 

Det som ställer till det lite extra är att vi har en resa inbokad. En resa som var minutiöst inplanerad efter min behandlingar. En resa med sol, bad och njutning med våra tjejer som är så efterlängtad. Nu skiter sig alltihop och behandlingsplanen måste justeras. 

Det blir en déjà-vu av känslan jag hade när jag fick min behandling inställd i vintras. Denna gång var det en av onkologerna som fick hjärnsläpp och ansåg att vi kunde avvakta behandling. Det blev för en förödande konsekvens då Inkräktaren växte till sig tack vare vapenvilan. 

Den är den känslan jag hantera nu. Nu finns ju inte Inkräktaren kvar men om du var jag skulle du också ta det säkra före det osäkra. 

Just nu är jag helt fokuserad på min kreativitet. Det fotas som aldrig förr och laboreras i mitt ekologiska hudvårdskök. Denna vecka har jag provat säkert fem saltpeelingar och har världens mjukaste hud som doftar härligt av ros ena dagen och choklad den andra. På måndag anländer ytterligare komponenter som kommer resultera i rengöringar och cremer. Galet kul och spännande!

Och ja, just det. Jag ropade in en helt sagolik rokokosoffa på Auktionsverket häromdagen som nu pryder sin plats i Paradiset. Bara för att..

Så jag är inte direkt sysslolös här i mitt Base Camp. Dagarna och tiden räcker aldrig till. 

Jag borde egentligen isolera mig och inte träffa folk som det är just nu. Vilket är sorgligt då jag precis börjat ta upp den sociala tråden igen. Så jag kombinerar umgänge så mycket jag orkar och har lust med Pau de Arco thé i mängder och frossar i färska grönsaker och bär blandat med Chaga och vitamincocktails. Allt ekologiskt och oftast från den egna odlingen.  Jag tar även tillskott som Schizandra (är adaptogen och ökar interleukin nivåerna, och stärker immunförsvaret genom att stimulera makrofagerna och granulocyterna) ) och lakritsrot (större binjurarna), glutamin och probiotika mixas med vetegräs och spirulina. Denna vecka gör att jag blir grönskimrande den med, fast av en annan anledning. 

Och nej, jag har inte gått upp speciellt mycket i vikt. Något kilo kanske. Så målet är att inför nästa behandling braka på igen. Varför inte liksom? Hellre en bazooka var 4:e vecka istället för ett pistolskott var 3:e. 

Och man KAN säkert vistas i andra länder som lätt grönskimrande - en sak är i alla fall säker - det kommer INTE att regna..

Love /Cat

AS TIME GOES BY..

Dagarna går och jag närmar mig en status som känns överkomlig. Till och med i situationer som denna, hittar man rutiner, lär känna sin kropp på nytt och finner sig i förändrade vanor. Det går inte en dag utan att jag är tacksam över min medfödda flexibilitet - att aldrig se tillbaka utan att alltid blicka framåt. Att leva i nuet.

Om man någonsin skulle vackla, ser mina läkare till att hålla mig sysselsatt. Med återbesök och provtagningar och lite Spa Radiumhemmet ovanpå det. 

Nu är nästa mål den ack så viktiga kontrollen i September. Tre månader efter den senaste operationen ska det ske. Då är det dags för Datortomografisk undersökning, vilka kommer ske tätt de första åren.

Detta för att avgöra om Inkräktaren rymt fältet.. Eller inte. 

Jag fick frågan av en vän igår, om jag under denna period någon gång brutit ihop? Om jag varit rädd, orolig och känt mig maktlös inför faktum att jag är svårt sjuk. Svaret på frågan blev Nej. Och det är faktiskt precis så det är. 

Jag tror att det hela faktiskt beror på att jag inte känner mig ett dugg sjuk. Alls. 

Jag har lärt mig att ta vara på varenda minut, älska situationen som den är, trots gam-look, totalt missanpassad i alla kläder, svintohår och ständigt blossande herpesutslag. 

JAG känner mig inte ett dugg stressad, men tydligen gör Kroppen det. Det enda som gör mig sjukt irriterad, är alla mediciner i tid och otid som måste in i systemet. 

Det är magsårspiller, illamåendepiller, antivirala piller, smärtstillande piller, cortisonpiller. Jag är så tacksam att jag numera slipper mina dagliga sprutor med Fragmin - för att undvika blodproppar efter stora operationer. Lägg dessutom till Movicol, för att undvika förstoppning vilket mina morfinpiller orsakar. Ja, då är vi uppe i en dagsranson på ett halvt Apotek. Och en total moment 22 feeling. 

Idag gjorde jag faktiskt en utrensning för att lämna tillbaka hälften av alla märkliga smärtlindrande piller, några kom aldrig till användning då jag vägrar peta i mig mer än nödvändigt. På gott och på ont. 

Till detta läggs Kroppens egen utrensning vilket gör att jag svettas galet på nätterna och luktar som ett mindre kärnkraftsverk. Varje dag. Suck! 

Därför känns det som en bra idé att tillverka lite egen hudvård och botanisera i fina ekologiska oljor och väldoftande droppar och åtminstone vara naturlig på utsidan. Jag har klarat mig fint när det gäller hudkvalitet och andra suspekta biverkningar från cellgifterna, men laborerar inte mer än nödvändigt. Det där med kemiska peels och hårfärg är bara att glömma. Förmodligen skulle huden ramla av och håret bli grönt. 

Jag har tre cellgiftsbehandlingar kvar. Åtminstone enligt plan. Och jo - visst är jag där och klämmer och känner på magen. Jag är inte riktigt inkörd på att Inkräktaren är borta, någonstans tror jag att jag inte tar ut allt i förtid. Jag tänker så här - det har ju gått bra hittills, så skulle den jäkeln ligga och lura i vassen.. är det väl bara att köra en vända till. 
Tänker jag.. och använder mig återigen av mitt mantra. This too shall pass..

Jag ser ibland diverse reklaminslag på TV - just om cancer. Ett budskap är "Var än cancern sätter sig, så sitter den alltid i huvudet". Ett annat är "Säg NEJ till cancer". 

Vem FASEN säger JA?? Jag förstår innebörden av vart man vill komma, och att målet är att samla in pengar till forskning. Dock är jag fortfarande skeptisk till varför man inte arbetar mer förebyggande. Att man tar kostens betydelse på allvar. Socker, livsstil - allt det där alla pratar om och vet, men som INGEN lever efter inom vården när du väl blir en cancerpatient. Då serveras marängsviss och mazariner som ska utgöra födan för oss som ligger där. I kombination med grönsaker som är totalt befriade från vitaminer och näringsämnen under sin färd från storköken. Jag trodde inte ärtor kunde se ut så som de som låg på min tallrik. Därför kom O med mat till mig. Varje dag kunde jag frossa i färska grönsaker och bär. 
Jag säger inte att man aldrig kan äta en glass eller en kanelbulle och vara orolig för att få sjukdomen. Jag säger bara att man bär ett visst ansvar även inom vården för att informera. Socker är cancercellernas absolut bästa bränsle. Vi vet att inom en snar framtid kommer varannan att drabbas istället för var tredje. Är det inte bättre att arbeta mer för att förhindra uppkomst istället för att förbättra behandlingar för de som redan fått sin diagnos? Eller åtminstone en kombination.

Jag lever som jag lär. Jag gör det väldigt svårt för dessa celler att överleva. Jag lever varje dag i min egen övertygelse om vad som är bra för mig och skit för Inkräktaren. 

Så är det med det. Alla är sin egen lyckas smed.

Jag väntar även med stor iver på min PAD - det analyssvar av all vävnad som plockades bort. Vi räknade ut att det rör sig om flera kilo. Det gör att svaret tar tid - men väntan är mer än intressant. Äntligen kanske jag kan sluta cirkeln. Ifrån där allt började, den undermåliga vård jag fick i en förvirrad cirkus av olika besked, runtskickad till alldeles för många instanser, och den kvinnliga gynekologens totala brist på intresse. 

Fram till dess - njuter jag av att träna, träffa vänner och fylla på mina depåer med skratt och kärlek. Och hemmagjord glass förstås!

Love / Cat

THIS TOOO SHALL PASS..

Jag har ett mantra - en livlina jag alltid tar till när Livet inte går min väg. Det är egentligen inte förrän på senare år jag har förstått att det blivit ett mantra - men tänker jag efter har jag nog använt mig av det sedan jag var ganska liten. 

Alla har vi väl starka minnen av kaosartade situationer, kriser vi går igenom - kanske separationer, sorg, osämja vänner emellan eller situationer i vårt liv eller arbete som är tuffa, jobbiga och som man egentligen inte vare sig vill eller orkar hantera. 

This too shall pass.... Allting har en början och allting har ett slut. 

Mitt mantra är just de orden. Det kommer gå över.. This too shall pass.. 
När jag tänker tillbaka på mina 52 år så har mitt liv verkligen varit fyllt av ALLT! 
Och på något sätt har det alltid varit en stark tröst att veta att ingenting är för evigt. Inte ens den svåraste sorg eller den värsta smärtan. Livets flow - och lagen om oändligheten.. 

This too shall pass... Jag kommer ihåg en oerhört svår tid i mitt liv med dödsfall, sjukdom, separation, ofrivillig flytt OCH byte av jobb. Samtidigt. Då var jag helt övertygad om att jag nog inte skulle överleva det hela och kunna gå vidare. Men givetvis blev det så. Då med. 

Jag tror att alla människor som LEVER sitt liv har upplevt både glädje och sorg. Förälskelse som separation. Obegränsad lycka och ändlös sorg. Livets berg- & dalbana. Då kan det vara tryggt att veta att oavsett så går det över. Ibland övergår det i något annat - en känsla eller situation som ger lugn och trygghet. Eller så tar det slut. En stormande förälskelse kan vara lika omvälvande och jobbig som den djupaste sorg. 

This too shall pass... 

Jag har förmodligen genomgått den absolut svåraste perioden i mitt liv, någonsin. 
Med smärta, acceptans av min sjukdoms alla sidor, se kroppen brytas ned till en vandrande pinne och totalt tappa kontrollen över mig själv. Det enda som jag fokuserat på när det varit som värst är att det kommer gå över. Det kan ta 10 minuter eller flera dagar men det kommer gå över, vilket det också gjort. 

Min Kropp har nu nått bottennoteringen i vikt - 42,5 kg så utvecklingen inkluderar nu looken av en vandrande pinne. Det är normalt att tappa så mycket i vikt efter så omfattande kirurgi och jag är inte undernärd på något sätt. Mina albuminvärden som indikerar näringsupptag är jättebra, precis som alla andra värden. Det som ställt till det denna gång är att min tarm inte riktigt vill stabilisera sig därinne. Därinne i det gigantiska tomrum som blev kvar när Inkräktaren bryskt lyftes ut. Samt att mitt utgångsläge inte bar på några extrakilon att "ta" av.

På toppen av det ska läggas att jag nu startat en ny cellgiftskur. Då jag i vanlig ordning är envis var det inget snack om att minska på dosen och anpassa den efter min vikt - och då får man skylla sig själv lite grann. 

Om man tänker sig en vandrande pinne på dryga 42 kilo som inte äter optimalt och har en Kropp som är kraftigt nedkörd efter alla turer - och kör igång med starka gifter - då får man den värsta baksmällan Kroppen någonsin upplevt. Och tro mig, den har upplevt i sina dagar. 

Jag har kräkts, svettats och faktiskt aldrig varit så grönskimrande... Jag har vissa dagar inte ätit alls och andra dagar enbart ätit asiatiska nudlar.. This to shall pass....

I dag, i skrivande stund har jag för tredje dagen i rad vaknat efter att ha sovit en hel natt. Jag har tränat i två dagar, gått promenader och bara ägnat mig åt saker jag älskar. Jag börjar känna igen mig själv och känner att Livet sipprar ut i mina vener igen och har orken att avgifta varenda cell efter den senaste attacken. 

Vissa dagar har jag bara legat still och blundat och upprepat mitt mantra. Gång efter gång, timme efter timme. I över en månad har varje dag bjudit på denna upprepning.. 

Nu förbereder jag mig mentalt för nästa behandling - det kommer att gå det med. Precis lika bra som det kommer att gå att bli helt återställd. Vill man någonting riktigt ordentligt så blir det den sanning man lever efter. Jag har haft ett tufft år, men det ligger bakom mig nu. Jag är läkt efter operationerna. Jag har framtiden för mig att ta kontrollen över Kroppen och det är det enda som är viktigt. Inte älta i det som varit. 

This toooo shall pass... För det är över nu.  Åtminstone för idag och kanske i morgon, vem vet. 

Älskade mantra - min mentala livräddare.. TACK! Nu tar vi tag i framtiden.. Five minutes at the time.. 

Love /Cat