ITALY, WIGS & THE PISA TOWER..

Ibland känner man bara för att släppa taget om allt. 
Ibland känner i alla fall JAG att resan är det som är målet. 

Det spelar liksom ingen roll vart den bär hän - utan glädjeeuforin handlar enbart om att få stilla en rastlöshet som inte går att göra när man trampar i samma hjulspår. 

Och om det något hjulspår jag trampat i så är det av exakt samma karaktär som det varit alldeles för länge. 

När jag växte upp var jag inte speciellt intresserad av att resa. Jag gillade inte att flytta på mig eller ens upptäcka nya städer eller länder. På sin höjd kunde jag sträcka mig till en vecka i Grekland eller möjligtvis London. Då mest för att komma åt sol eller shopping. Punkt. 

Det där med att dra iväg lite mållöst, hyra en bil eller gu´bevars tågluffa - NOT my cup of tea. 

Det har gått över. Med råge. Därav min ständigt växande frustration de senaste åren. 
Att vara låst till alla sjukhusrelaterade dagar och timmar har bara givit näring till min iver i att utforska världen. Jag har ju så SJUKT mycket att göra. Länder att besöka, saker att göra och passionerade projekt att gräva mig allt djupare i. Fotograferandet är ett av dem. 

Den helande energin det ger att låta hjärnan fokusera på kreativitet är magisk. Så numer är varje resa givetvis kopplad till nya objekt att föreviga. 

På den senaste tidens agenda stod två resmål - Köln, för i princip endast arbetsrelaterade orsaker och Rom. For pure pleasure, and wine. Och givetvis med kameran i högsta hugg. Eller nåja - högsta hugg - det är ju mer som att släpa runt på en mindre bil, men SÅ värt det.
Egentligen handlade Italienresan om så mycket mer. Florens, Montepulciano, Toscana. 
Vi bodde kungligt, åt magiskt och satte givetvis myror i huvudet på alla när jag i princip bytte peruk dagligen eller inte hade någon alls. Jäkligt kul det där, faktiskt.. 

I Köln tror jag att jag tryckte på knappen av privat karaktär en gång. Jag har liksom betat av den stan genom min lins. Det jag förevigade var när jag och O satte vårt vackra Kärlekslås på The Lovebridge enligt plan. Ett lås, format som ett rött hjärta, sitter nu där för evigt. 
Givetvis är nyckeln kastad i Donau. Signed, sealed and delivered.. and I am yours.. 

Rom. Herregud! Summeringen är enkel. Måste tillbaka - nyss! Jag vet faktiskt inte hur många italienska flugor som flög in i min ständigt gapande mun. Totalt absorberad och fascinerad av arkitektur, kultur och atmosfär. 

Jag fick makalösa bilder. Och målet med resan blev helt annorlunda än grundplanen. 
Jag insåg att hela världens befolkning vallfärdar för att ta del av de sju underverken varav Collosseum är ett. Det lutande tornet i Pisa är kanske inte ett underverk, men en av världens mest besökta sevärdheter. 

Ett jäkla torn som är snett och vint. Mitt i en ytte-pytteliten stad in-the-middle-of-nowhere.. Och helt ärligt - kan ett torn bli världsberömt för att det inte blev riktigt som det var tänkt - så borde vi alla istället ta vara på våra små skavanker som gjort att Livet inte blev som vi tänkt. Erfarenheter, ärr och som i mitt fall - ett extremt roligt, fluffigt hår. På toppen av en djupt grävd stigfinnarkarta på min kropp. 
Men who cares, liksom.  

The name of my game är ju överlevnad med allt vad det innebär.

Så från och med nu vaknar jag varje morgon med känslan av att vara ett av världens underverk. 
Eller.. 
I alla fall en helt unik sevärdhet. 
Förmodligen väl värd en vallfärd för att beskåda. 

Bara en sån sak..

Love /C 

PICTURE THIS..

En av hemligheterna till att kunna prestera, leverera och kunna hålla ett stenhårt tempo är att lära sig förstå hur hjärnan och Kroppen fungerar. Är man av naturen en högpresterande person som dessutom är sjukt rastlös och framåtsträvande - ja, då får man passa sig så man inte kör huvudet rakt in i väggen. Och förstå vilka effekter stress kan ha på kroppen.

Under hela min uppväxt och livstid har jag alltid fått höra "Hur orkar du, människa", "Ta det lite lugnt", "Hur hinner du med? och liknande kommentarer. Svaret på den frågan är att jag helt enkelt balanserar Livet mellan mina hjärnhalvor. Precis som jag balanserar vila och vakenhet och vet EXAKT var gränserna går. Jag är ta mig fasen ALDRIG särskilt stressad..

Enligt de studier som gjorts kring vår kapacitet, visar att vi använder 10-15% av vår hjärnas kapacitet och ändå drabbas många av utbrändhet och hjärnstress. 

Kroppen är en fantastisk och ganska komplex skapelse där tankens kraft kan försätta berg.
Bara man vet VAD och HUR man ska tänka. Eller när man ska låta bli. 

Jag, som fortfarande känner av flera biverkningar efter de tuffa cellgifterna, har fått lov att överlista mina basic instincts och lägga om min plan. Tidigare har jag vaknat, druckit mitt morgonkaffe och efter frukosten kört järnet. Varje dag! Alltid med en glädje och lust i varenda cell. På något sätt suddades gränserna ut mellan arbete och fritid då jag under många år haft tillfredsställelsen i att arbeta med galet roliga saker. Dock oändligt krävande.

Hjärnhalvorna har olika uppgifter, funktionscentran och kompletterar varann. Vi brukar dock ha en av halvorna som dominerande. 
- Den vänstra halvan ansvarar för detaljer, logik, grammatik, språkförståelse och sekventiellt steg för steg tänkande. 
- Den högra halvan fokuserar på helheten, rytm, toner, humor, fantasi, och bilder.

Dessutom består varje hjärnhalva av tre olika delar; 
- Reptilhjärnan (styr de grundläggande funktionerna som andning, sömn och medvetande)
- Däggdjurshjärnan (styr känslocentrum som glädje, ilska och lycka etc)
- Hjärnbarken (styr planering, förståelse, visualiseringsförmåga etc) 

Hjärnan är dessutom inställd på att vilja ha kul. Därför är det rätt vanligt att man, när ett arbete, en inlärning eller annat blir för tråkigt och oinspirerande, tappar koncentrationen och börja tänka på roligare saker. Det är därför jag alltid väljer glädje i det jag gör. Att tänka positivt och faktiskt totalt sakna förmågan till något annat. Att inse att tankens kraft - är mer potent än vad man tror för hur allt ter sig. 

Nuförtiden ser mina dagar totalt annorlunda ut. Jag arbetar i 2-3 timmar med mitt logiska,  matematiska, planerande och däremellan ägnar jag mig åt att måla om en möbel, dansa salsa, stå på huvudet, meditera eller ägna mig åt den passion som tar upp mer och mer av min tid - fotografering och bildredigering. 

Jag har blivit rätt bra på det. Kanske just för att jag får längta efter det och har insett hur MIN exakta balans ska se ut. Jag får "vila" mina olika hjärnhalvor flera gånger per dag i kombination med en sjukt bra sömn som jag är oerhört tacksam för att vara ägare av. Jag sover MINST 7-9 timmar per natt och när min hjärnas energi tar slut - ja, då gäller det att vara nära en säng. Jag kan somna sittandes mitt i en text för att vakna i identisk position och bara fortsätta. Skönt för mig och oerhört underhållande för familjen! 

För vissa kan det te sig rätt spretigt. Men - för mig och för dem som fattat grejen - VET att det är det bästa sättet att leva Livet på. Då blir liksom ALLT roligt. Inte roligt som att man alltid skrattar. Verkligen inte. MEN - man lär sig uppskatta och förstå även de svåraste prövningarna för man VET att man måste gilla läget. Och göra det bästa av det. 

När jag använder min ena hjärnhalva kreerar jag stordåd. Det är ingen hejd på visioner, idéer och möjligheter. The sky is the limit.. Och jag jobbar stenhårt, fokuserat och målmedvetet. 
Oavsett om det handlar om att driva och utveckla Fitnessfestivalen, norra Europas största tränings- och hälsomässa. ELLER om det handlar om att battla med Inkräktare.

När jag använder andra halvan har tiden inget rum, fantasin flödar och jag ser det vackra i det lilla var jag än är. Där drivet enbart är njutningen i att se motivet jag fångar bli till precis det jag vill. Och då kan jag sitta och lulla i flera timmar - totalt absorberad av kreativitet. 

Här är ett axplock av det jag skapar i min fotografiska värld. Där varje ögonblick som förevigas aldrig kommer igen. En egen bubbla som är magisk, helande och läkande för kropp och själ. En värld där jag själv bestämmer om verkligheten är i färg eller svart-vit. 

Och jag...  går just nu i väntans tider.. Kroppen har bestämt sig för att bråka lite igen. 

Så nu är fokuset totalt.. 

Stay tuned..

Love / Cat

PICTURE THIS...

Jag har sugit på den här karamellen länge. Jag köpte min första systemkamera 1986. En Minolta av okänd modell där jag för ägnade mig åt att makrofotografera humlor. Därefter plåtade jag min egen förlossning. I svartvitt för mer odramatiska bilder men nog så talande. 

Jag var tvungen då den blivande barnafadern var så känslig att han först snodde lustgasen och var HELT borta. För att sedan inte riktigt klara av att hålla kamera och klippa navelsträng. Så - då tog jag helt enkelt saken - dvs kameran, i egna händer. 

Att fota min nyfödda son blev början till ett intresse för att se världen ur andra ögon. Notera att detta är 30 år sedan så mycket vatten har runnit under broarna. Och jag köpte ingen ny kamera efter den där Minoltan. Efter en intensiv partyresa med väninnorna något år senare kom det grogg och sand i kameran (sa de när jag lämnade in den på service) så då dog intresset lite grann. Ända tills nu. Jag tog upp mitt fotande igen för 5-6 år sedan, men lite på halvfart. Det blev mest bilder på familj och vänner, vid resor och ja, ni vet lite sisådär. Mest för att det var kul att få lite roligare bilder än vad mobilkameran ger. 

För ett år sedan, ungefär 3 månader efter att jag fick min diagnos bestämde jag mig.

Jag menar.. HUR många gånger skjuter man upp saker man vill och önskar till SEN? 

Det där jäkla SEN kommer aldrig. Det finns inte ett bättre tillfälle än NU. Eller hur? 

Tänker du på någon - RING! Är du sugen på något - KÖP eller ÄT! Längtar du till solen - Jamen boka den där resan då - typ NU! 

Så jag gick och köpte mig den bästa kameran som finns med 4 objektiv. Punkt, 

Behöver jag säga att försäljaren i kamerabutiken var rätt nöjd med sin dag? 

Och jag - lika nöjd med det jag kom hem med. Det första jag gjorde var att fota mig själv. Igen. Fast denna gång i olika situationer och stadier av min sjukdom. Från början, när jag bestämde mig för att skriva, var det lika naturligt att ta bilder. En fotografvän påbörjade projektet men jag kände snabbt att jag vill mer och ville annat. Dessutom är det rätt tidskrävande att fota någon annan på beställning. Desto mer jag använder kameran, desto mer känner jag vad jag vill göra med den. Och ska jag göra något ska jag göra det ordentligt. Därav ett av mina andra stämpelkort - på Fotografiska. Här är 100 besök bara givande och utvecklande och jag har ägnat en del tid här på kurser eller för att studera fantastiska fotografers utställningar. 

Att fotografera är för mig att dels dokumentera speciella personer, tillfällen eller saker.

Men det är också att JUST det tillfället jag trycker av - kommer aldrig igen. 

Man fryser tiden. Jag vill frysa tid med minutiös precision. Ta de perfekta bilderna. DET kräver tålamod och övning. I massor. Just nu har jag inte den tiden - men jag lägger grunden genom att lära mig allt. 

Jag har två nya spännande upptåg som väntar. Dels en kurs i porträttfoto - på Fotografiska såklart. 

MEN sedan ska jag få vara Prao - vid snart 53 års ålder ska jag hänga med en god vän, tillika riktigt grym fotograf, under några plåtningar. I studio och på location och praktisera. Sug på den liksom! 

På tisdag smäller det - är som ett barn inför julafton och hoppas att jag inte tjatar ihjäl stackars Seth med mina frågor och min nyfikenhet. 

Jag lovar - rapport kommer. Men jag tänker INTE berätta vad mitt eget mål är. Inte än. 

Jag kan bara säga att det är inte något vanligt eller väntat. Så några naturbilder på solnedgångar, det får du inte se i min portfolio. 

Eller - Jo, kanske.. När jag fotar utsikten från vår terass på Mallis. 

Love /Cat