Och någonstans där, mitt i den begynnande sommaren, så var cirkusen igång igen.
Jag, som är GRYM på att gå vidare, glömma, ta lärdom av och alltid se framåt - fick en flash-back som kändes väldigt onödig. Men tydligen nödvändig för just mig och det som står i min Livsplan.
Precis när jag kände att mitt jobb som koordinator på hittegodsavdelningen led mot sitt slut, var det tydligen en Inkräktarjäkel som bestämde sig för att katt-och-råttaleken skulle vara högaktuell.
Jo. Den är tillbaka. Inte cancern i sig, men en inte så ytte-pytteliten metastas beslutade sig för att ta fart med råge. Suck!
Och nej - jag har INTE legat på latsidan nu heller utan ägnat de senaste 3-4 veckorna åt en hetsjakt på väl vald kirurg. Även det en hästjobb för hittegodschefen såhär i semestertider. Det vill säga jag.
Så... hur gick det här till då? Jag som haft fullt upp med Livet sedan den borttappade lilla plutten gick sitt öde tillmötes, den där dagen i mars.
På något sätt har jag haft det på känn.Det blev liksom aldrig riktigt bra efter den där misslyckade pillerilloperationen där de grävde runt i en timme efter "The lost one".
Där och då blöder man en del, och jag är fortfarande efter ett halvår, rejält svullen och medtagen i ärrområdet. Då är det lätt att cellerna drar iväg från oredan och gömmer sig på ett lugnt och säkrat område.
Jag anade oråd redan när vi skulle få röntgensvaret hos Guru Lidbrink den 14 juni.
Det hummades en del och beskeden var oklara. Svaren måste alltid vara beskådade och signerade av två röntgenspecialister. Notera då även att jag numera gör magnetröntgen istället för datortomografi. Det gör att det blir mer utförliga bilder men uppenbarligen mer svårtydda, så givetvis blev beskedet blev att vi vackert fick vänta.
Så. Kontentan av det hela blev en JÄTTELÅNG väntan. Under tre veckor har jag nogsamt ringt, mailat, letat fram nya ansvariga personer då ordinarie - hör och häpna - gått på semester.
Hallå.. En Inkräktare tar INTE semester! Det jag fick bekräftat till slut, var att det fanns en ny metastas i levern.
Fuck.Skit. Helvetes jäkla skit..
Efter att ha beslutat att sova på saken vaknade jag med insikten av att det faktiskt bara var en. En enda liten plupp. Eller liten - tio millimeter är icke att förringa när vi pratar storlek på just metastaser. Men. Det var fortfarande bara en. Inte tio. Eller ens fem. Utan EN..
Där och då väcktes fighterandan igen. Så efter ett idogt jagande fick jag fram den information jag behövde. Såg till att remiss skickades till Danderyd och ringde operationskoordinatorn. I går måndag. Why wait liksom?
Samma dag, 30 minuter senare ringde hon tillbaka och sa - Har hittat remissen.
Dessutom är "din" kirurg tillbaka från semestern så jag tar det med honom direkt.
"Direkt" i hennes värld blev en godkänd ablation utförd av min Metastashjälte - idag tisdag.
SOM jag älskar effektiva människor!
Jag slapp nya prover, röntgen, narkosbedömning etc då teamet på Danderyd ansåg mig vara i mycket väl stridsdugligt skick. Så 09:00 checkade jag in, 11:25 slocknade jag och vaknade 14:00. Givetvis redan flaggandes för att jag minsann ville hem samma dag. BOOM!
Så nu ligger jag här, hemma i min egen säng. Hämtad av min Prins i den silverfärgade springaren och undrar vad fasen som hände.
Mage och lever har massor av spännande tuschmarkeringar, jag har en liten plåsterlapp som berättar att något hänt och en rygg som känns som en liten elefant klivit på den.
Metasten låg vid mina ryggkotor, därav elefantkänslan.
Stickmärkena efter mina tre infarter är värre. Mycket värre. Då fattar ni den mikroskopiska nivå vi pratar om.
Jag blev opererad direkt inne på röntgenavdelningen, liggandes i och uppkopplad mot den datortomografiska röntgen apparaturen. Efter en massiv syreladdning av mina lungor släcktes jag med den magiska narkosteknik som skapar 200 andetag per minut. Allt för att det minutiösa precisionsinstrument ska kunna döda metastasen medan hela jag ligger blick stilla. Inget organ får röra sig. Minsta muskelrörelse gör att de sederar tyngre och djupare.
När man andas normalt vidgar sig lungorna och levern pressas ihop. Vilket alltså inte får hända.
En mycket märklig upplevelse - och man vaknar väldigt ödmjuk över att denna teknik finns möjlig. Annars hade det förmodligen varit kört.
Så nu släppte jag på handbromsen till mina nästkommande 3 månader fyllda med Livet.
Nu med en trygghet i att metastaserna med all säkerhet kan poppa upp igen och då veta att jag svarar bra på dessa behandlingar.
Men.. Jag har också i skrivande stund tagit några ytterligare livsstilsbeslut. Vad?
Stay tuned for more..
This too shall pass...
Love / Cat
