PICTURE THIS..

En av hemligheterna till att kunna prestera, leverera och kunna hålla ett stenhårt tempo är att lära sig förstå hur hjärnan och Kroppen fungerar. Är man av naturen en högpresterande person som dessutom är sjukt rastlös och framåtsträvande - ja, då får man passa sig så man inte kör huvudet rakt in i väggen. Och förstå vilka effekter stress kan ha på kroppen.

Under hela min uppväxt och livstid har jag alltid fått höra "Hur orkar du, människa", "Ta det lite lugnt", "Hur hinner du med? och liknande kommentarer. Svaret på den frågan är att jag helt enkelt balanserar Livet mellan mina hjärnhalvor. Precis som jag balanserar vila och vakenhet och vet EXAKT var gränserna går. Jag är ta mig fasen ALDRIG särskilt stressad..

Enligt de studier som gjorts kring vår kapacitet, visar att vi använder 10-15% av vår hjärnas kapacitet och ändå drabbas många av utbrändhet och hjärnstress. 

Kroppen är en fantastisk och ganska komplex skapelse där tankens kraft kan försätta berg.
Bara man vet VAD och HUR man ska tänka. Eller när man ska låta bli. 

Jag, som fortfarande känner av flera biverkningar efter de tuffa cellgifterna, har fått lov att överlista mina basic instincts och lägga om min plan. Tidigare har jag vaknat, druckit mitt morgonkaffe och efter frukosten kört järnet. Varje dag! Alltid med en glädje och lust i varenda cell. På något sätt suddades gränserna ut mellan arbete och fritid då jag under många år haft tillfredsställelsen i att arbeta med galet roliga saker. Dock oändligt krävande.

Hjärnhalvorna har olika uppgifter, funktionscentran och kompletterar varann. Vi brukar dock ha en av halvorna som dominerande. 
- Den vänstra halvan ansvarar för detaljer, logik, grammatik, språkförståelse och sekventiellt steg för steg tänkande. 
- Den högra halvan fokuserar på helheten, rytm, toner, humor, fantasi, och bilder.

Dessutom består varje hjärnhalva av tre olika delar; 
- Reptilhjärnan (styr de grundläggande funktionerna som andning, sömn och medvetande)
- Däggdjurshjärnan (styr känslocentrum som glädje, ilska och lycka etc)
- Hjärnbarken (styr planering, förståelse, visualiseringsförmåga etc) 

Hjärnan är dessutom inställd på att vilja ha kul. Därför är det rätt vanligt att man, när ett arbete, en inlärning eller annat blir för tråkigt och oinspirerande, tappar koncentrationen och börja tänka på roligare saker. Det är därför jag alltid väljer glädje i det jag gör. Att tänka positivt och faktiskt totalt sakna förmågan till något annat. Att inse att tankens kraft - är mer potent än vad man tror för hur allt ter sig. 

Nuförtiden ser mina dagar totalt annorlunda ut. Jag arbetar i 2-3 timmar med mitt logiska,  matematiska, planerande och däremellan ägnar jag mig åt att måla om en möbel, dansa salsa, stå på huvudet, meditera eller ägna mig åt den passion som tar upp mer och mer av min tid - fotografering och bildredigering. 

Jag har blivit rätt bra på det. Kanske just för att jag får längta efter det och har insett hur MIN exakta balans ska se ut. Jag får "vila" mina olika hjärnhalvor flera gånger per dag i kombination med en sjukt bra sömn som jag är oerhört tacksam för att vara ägare av. Jag sover MINST 7-9 timmar per natt och när min hjärnas energi tar slut - ja, då gäller det att vara nära en säng. Jag kan somna sittandes mitt i en text för att vakna i identisk position och bara fortsätta. Skönt för mig och oerhört underhållande för familjen! 

För vissa kan det te sig rätt spretigt. Men - för mig och för dem som fattat grejen - VET att det är det bästa sättet att leva Livet på. Då blir liksom ALLT roligt. Inte roligt som att man alltid skrattar. Verkligen inte. MEN - man lär sig uppskatta och förstå även de svåraste prövningarna för man VET att man måste gilla läget. Och göra det bästa av det. 

När jag använder min ena hjärnhalva kreerar jag stordåd. Det är ingen hejd på visioner, idéer och möjligheter. The sky is the limit.. Och jag jobbar stenhårt, fokuserat och målmedvetet. 
Oavsett om det handlar om att driva och utveckla Fitnessfestivalen, norra Europas största tränings- och hälsomässa. ELLER om det handlar om att battla med Inkräktare.

När jag använder andra halvan har tiden inget rum, fantasin flödar och jag ser det vackra i det lilla var jag än är. Där drivet enbart är njutningen i att se motivet jag fångar bli till precis det jag vill. Och då kan jag sitta och lulla i flera timmar - totalt absorberad av kreativitet. 

Här är ett axplock av det jag skapar i min fotografiska värld. Där varje ögonblick som förevigas aldrig kommer igen. En egen bubbla som är magisk, helande och läkande för kropp och själ. En värld där jag själv bestämmer om verkligheten är i färg eller svart-vit. 

Och jag...  går just nu i väntans tider.. Kroppen har bestämt sig för att bråka lite igen. 

Så nu är fokuset totalt.. 

Stay tuned..

Love / Cat

LAB KITCHEN..

Det stökas rejält i det Rytterska köket. 

Nu ska liksom framtiden skapas där Kroppen och cellerna ska näras med det bästa bränslet. Planen är att ta allt steget längre. Att inte bara laga all mat från grunden och baka eget bröd - nu ska även allt som används på Kroppen tillverkas. 

Här innefattas tvålar, hudvård och schampoo. Jag är så innerligt trött på kemikalier av alla slag även det givetvis är skillnad på vad cellgifter gör med Kroppen och en vanlig tvål. 
Men man VET ju aldrig.. Alla bäckar små.. Och just nu känns det viktigt att utveckla det frö som ligger och gror.

Det här med maten - det är sen gammalt. Sedan mer än 30 år har jag haft ett genuint intresse för kost och betydelsen av macro- och micronutrienter. Jag har flera utbildningar inom kostkunskap och är framförallt fördjupad inom de alternativmedicinska lärorna. 

Kinesisk medicin, örtmedicin och ortomolekylärmedicin. Kostens betydelse på cellnivå. 

Jag har föreläst på skolor och utbildningar i många år och tidigare arbetat på klinik med att balansera hud- och magproblem. Med hjälp av min kunskap om Kroppens behov och brister. 

Jag är också oerhört intresserad av energimedicin. Utan att fördjupa mig i det något närmare så handlar det om att lära sig ta tillvara på vår Livsenergi. Vår Qi - vår urkraft där vi ska undvika alla former av onödigt läckage. Lite så som min livsfilosofi är. Var glad och lycklig. Var ledsen, arg eller fundersam. Men inte för länge. All stagnation, hög som låg - leder till obalanser i vårt energiflöde som i slutändan utvecklas till sjukdom. Fysisk eller psykisk. 

Nu tänker du säkert - men hur är det möjligt att människan (läs jag) får en så svår diagnos med den kunskapen? Tja - med facit på hand borde jag tagit tag i saker med hårdare medel. Jag märkte mina första symptom redan 2012 men fick ingen hjälp då mina symptom avfärdades som naturliga och diffusa. Jo, tjena... 

Idag kan jag känna att allt sker av en anledning. I alla fall väljer jag att se det så. Det gör att jag kan använda även den kunskapen till att fortsätta följa min övertygelse. 

Övertygelsen om att vi med rätt kost, rätt inställning och insikter om våra genetiska svagheter kan bygga starka, hållbara kroppar. Att med rätt "verktyg" kunna hitta tecken på förestående hälsoproblem och mota "Olle i grind". 

Med dagens sjukvård och labtester måste vi i princip ha utvecklat sjukdom för att kunna se avvikelser. Inget konstigt med det. Så är det och så ser det ut. Men i min värld skulle det kunna se helt annorlunda ut. 

Jag har haft turen att ha en stabil grundplåt att stå på. Fysiskt, mentalt och kunskapsmässigt. Att återhämta sig efter mina gigantoperationer, att rida ut stormarna när HELA Kroppen är förgiftad av kemikalier och att låta mentala mantran styra - This to shall pass - kräver också kvalitativt bränsle. Då duger ingen skitmat eller sockersötad dryck. Då får det kosta. Jag menar inte i pengar utan i engagemang.  Rena, näringsrika råvaror där varenda detalj är genomtänkt OCH välsmakande. Att låta alla sinnen njuta. Detta i kombination med ett oerhört vältränat psyke. En Hjärna med alla tankebanor i god kondition. Positiva tankar och en målsättning att utesluta stress. Omöjligt? Inte alls. 

Sedan många år har jag valt att utesluta vitt raffinerat socker, vetemjöl och mjölk. Det råder så mycket diskussioner kring det här med socker och cancer. Jag har min övertygelse. De jag mött inom onkologin har sin. Eller - den riktiga sanningen handlar ju egentiden om vad de FÅR säga. Här handlar allt om vetenskapliga studier och evidensbaserad information. 

Därför känns det högaktuellt att rota lite i detta. Jag menar - nu när jag står på andra sidan min diagnos. Oerhört spännande saker det här med vad vi programmerar våra celler med. 
I köket laborerar jag med halva sanningen. Hur jag programmerar och föder mina hjärnceller - ja, det är en annan story.

Nu väntar tvålkok och glutenfritt knäckebröd! 

Love /Cat 

A POSITIVE MIND..

Jag gjorde det igen. 

Det är inte ofta - och med facit på hand - så händer det cirka en gång om året. Men när det väl händer, då blir det rejält. Med råge. Man kan även kalla det för en total förintelse. I alla fall en mental sådan. Vi pratar om när jag tappar humöret och blir arg. På riktigt.

Stackars människa som stod i min väg.. 

Vad jag verkligen lärt mig om mig själv under den här resan är att jag är begåvad med ett positivt tänkande. Då menar jag inte att jag är lite gladare än andra, utan riktigt jäkla positiv på ett sådant sätt att det kan irritera andra. I alla fall om man betänker att jag det senaste året tänkt utifrån en positiv synvinkel där motpolen till det dagliga livet och vardagen faktiskt handlat om att dö. 

Do or die, typ. Varje gång jag tänker på det tycker jag nästan själv att det är märkligt att man kan reagera som jag gjort och fortfarande gör. 

Det vill säga - om du inte rubbar mina planer och mitt fokus. Vilket givetvis hände i samband med att jag skulle få mina röntgensvar på om Kroppen klarat att mota Inkräktaren i grind.

Så här är det. Efter min sista cellgiftskur sa Kroppen och benmärgen stopp. Då är det liksom ingen idé att ens tänka tanken på fler cellgifter. Så jag har givetvis fokuserat på att bygga upp mitt immunförsvar, ägnat mig åt positiva affirmationer och satt mina två mål. Den 17 för själva röntgen och sedan då den 28 december där läkarbesök med besked var bokat.

Återigen - det där marathonloppsliknande planerandet. Sova, äta, träna och stenhårt fokusera på att Kroppen är FRI (sk) och ska så förbli. Dagarna och julen förlöpte väl med hög livskvalitet och många skratt. Och så givetvis - all tänkbar tid till att framkalla de där positiva spiralerna och känslorna i kroppen. Att vakna varje morgon och ÄLSKA det. Att njuta hejdlöst av stora som små saker och helt ärligt, aldrig ens bli småirriterad över saker eller skitsaker. Alls. 

Det är inte min grej liksom. Som en hal ål med ett brett smajl på läpparna ägnar jag dagarna åt att faktiskt tycka det mesta är roligt, skönt, underbart och en ynnest att få uppleva. Lite på gränsen till religiöst..

Ända till vi infann oss på Radiumhemmet. 30 minuter före utsatt tid. Denna gång pillertrillad med 50% av förra gångens dos. Ärligt talat så hade jag lekt med tanken att skicka in O och låta honom ta smällen. För hur positiv man än är så hade jag ju rustat för det värsta. 

Det måste man. Att lulla runt i en falsk förhoppning om att allt är toppen med Kroppen - nej, det är inte DET jag menar. Jag var HELT inställd på att de säkert hittat något litet spår och att jag skulle få göra om hela eller valda delar av resan. Det är kanske det som är min styrka. Att gå dit och veta att jag med ett positivt sinne skulle klara det. Igen. Också. Min Kropp är stark nu. Mitt psyke också. Starkare än någonsin. Jag säger inte att fler operationer eller behandlingar skulle vara en Walk-in-th-park. Men helt ärligt - vad är alternativet? 

Do or die. 

Redan när Dr Lidbrink kom ångande i korridoren kände jag det på mig. Känslan hon bekräftade genom att hastigt slänga ur sig "Jag har tyvärr inget besked att ge dig.. de är inte klara, däruppe på röntgen". 

Varvid jag fick den där svarta blicken. Det blev liksom svart i hela huvudet och jag slutade tänka. 
- Vadå, inget svar? Vad gör jag då här? När kommer svaret? 

Hade hon kunnat svara hade vi såklart aldrig hamnat i denna situation. Nu fick jag och O åka hem i ogjort väder. Totalt förvirrade och känslomässigt kraschlandade. Glad, ledsen, orolig, rädd? Nej - faktiskt ingetdera. Mer skitförbannad på att bli snuvad på konfekten och satt på "Hold" i ett ingenmansland. Och som grädde på moset åkte jag direkt till min stundande rotfyllning. Suck. 

I skrivande stund vet jag ingenting. Det vet däremot personalen på Radiumhemmet. Jag har ägnat ALL tid till att slänga ur mig otrevligheter över telefon till jourhavande sköterska och i princip mordhotat personalen på röntgen. Inte så bra.. Sist det hände var när min första kontaktsköterska Stefan, fuckade upp rejält. Han jobbar inte kvar längre. Inte på grund av mig - men förmodligen för att han inte var rätt person på rätt ställe. Det är VÄLDIGT sällan jag blir arg eller höjer rösten. Men när jag GÖR det blir det ett jäkla liv. 

Med all rätt, tycker jag. Det är ju inte ett jäkla enkelt blodprovssvar jag väntar på..

Det är liksom Livet..

Love /Cat

A BODY IN MOTION..

Just nu behöver jag min träning mer än någonsin. Inte bara för att bibehålla muskler och hålla igång kroppen, utan även för att återigen inse - att de signaler och hormoner som stimuleras av hård träning - ger en harmoni och ett lugn inga mediciner i världen kan ersätta. 

De personer som liksom jag, vigt sitt liv åt att hålla Kroppen i kärleksfull rörelse, förstår precis vad jag menar. 

Kroppen har bestämt sig för att tappa lite vikt igen. 48,8 är dagens resultat. Och jag har ingen aning om varför. Kanske för att jag utökat mina promenader. Precis som tidigare går jag så ofta jag kan. Dels för att det är ett skönt och enkelt sätt att transportera sig mellan hemmet och de platser som är målet och dels för att det är ett lätt sätt att få sin "powerwalk". Numer kan jag gå i den takt jag gjorde innan mina operationer vilket är helt underbart. Ibland när jag ser tillbaka på året som gått - känns det helt overkligt vad jag, Kroppen och Hjärnan egentligen gått igenom. Vad jag kommer fram till, varje gång tankarna gör en tillbakablick, är att jag ALDRIG klarat detta så bra utan min träning. 

Den gör mig stark, både mentalt och fysiskt, och som tack för den tid jag investerat i att bygga mitt tempel, svarar Kroppen med att återhämta sig och visa sig från sin bästa sida. Hela tiden. Gång på gång. 

Torsdagen den 17 december var det dags för 3-månaders kontroll igen. Att låta Kroppen förflyttas genom Sanningsröret. Att låta kontrastmedlet flyta in i mina ådror och locka fram alla mikroskopiska tecken på Inkräktare. Att ligga på den hatade britsen, åka fram och tillbaka i röret med den elektroniska rösten som upprepar "Andas in - håll andas - andas igen".. En riktigt passiv kroppsrörelse som jag ändå är oerhört tacksam för då den faktiskt räddar Liv - MITT Liv. Det är viktigt att tänka på när man utsätts för alla de otaliga undersökningar situationen bjuder på. Denna gång är dock unik på flera sätt. Det är inte den första kontrollbesiktningen av Fru Rytters cancerstatus, men det är den första där Kroppen ska visa upp en frisk version utan stöd av cellgifter.

Pirrigt? Ja, givetvis. Just nu är min hemliga plan att sitta kvar i väntrummet och låta O gå in och ta beskedet i vacker hand. Hur resten av storyn ska förtäljas ingår inte i min plan. Tanken tog liksom slut där. Och det är väl fördelen med att ha förmågan att leva i nuet och inte oroa sig så mycket. För till och med jag inser att jag måste läsa nästa kapitel i min Livsbok - oavsett vilket väg Livet och provsvaren visar. På måndag är det dags. Svart eller vitt - Krona eller klave. 

Oavsett besked så är det faktiskt såhär - man får gilla läget hur det än blir. Jag får ibland verkligen lägga band på mig. Att inte gå in i det fokusläge jag levt i under så lång tid. Fokus på att vinna. Fokus på att göra allt i min makt för att döda.
Utan istället bara leva fullt ut för varje dag och tillägna Kroppen mycket villkorslös Kärlek.

Som ett riktigt fint julkort fick jag svar på mina blodtester - alla värden är bättre än bra. Blodstatus och leverstatus visade de bästa värdena sedan 2013. Mitt näringsupptag likaså. 
Trots ett bråkigt avslut på november med antibiotika för min tandinfektion, en irriterande herpesattack och influensa i familjen. 

Immunförsvaret är på topp och jag känner mig stark och frisk!

Nu väntar en lång härlig julhelg med de allra närmaste. Mycket träning, promenader, god mat och närhet med min älskade O. Allt för att ladda energi och krafter till på måndag.

Men lite som att hålla andan är det faktiskt.. 

Love /Cat

BUTTERFLIES..

Jag tror tanken föddes just i den stund när jag tillsammans med min kirurg diskuterade min första operation. 

Jag har haft som en policy och röd tråd under hela sjukdomsförloppet, att inte fråga så mycket. Jag har istället hela tiden förlitat mig på min inre styrka och känsla. 

Den där dagen - när vi besökte kliniken för att få min diagnos - så ville O gärna ställa den brännande frågan. 

Hur illa är det - vad är prognosen? 

Jag reagerade blixtsnabbt och svarade "det vill vi INTE veta". Det kan tyckas märkligt - men för mig var det solklart. Jag valde att förlita mig på den behandlingsplan som skulle presenteras och inte gräva i det faktum som inte kunde förändras. 

Jag sa till O, att om han ville ha svar på den frågan, fick han ställa den utan att jag närvarade. Jag tror, eller rättare sagt, är ÖVERTYGAD om, att man måste lita till sin egen inre röst. För mig var det oerhört viktigt att utesluta alla andra vägar än att jag ska bli helt frisk. 

Alla människor är unika - även i hur en sjukdom angriper och hur förloppet blir. För mig räckte det med att veta vad det var. Att förstå vem Inkräktaren är. Inte att fokusera på vad som KAN hända eller att värsta scenariot kan lura bakom hörnet. 

Därför har och är, denna resa väldigt mycket fokuserad på glädje. Glädje, styrka, energi och KRAFT. 

Alla mina tankar, mina beslut och handlingar har ett enda fokus och det är att ta vara på Livet varje dag. Att ta hand om mig - äta bra, träna, sova, kramas ofta och mycket och slösa på Kärlek till dem som är viktiga i Livet. 

Det är där fjärilarna kommer in. Jag älskar fjärilar. Delikata, färgstarka och fascinerande. 

Efter att ha vuxit till sig från larvstadiet, vilat i sin kokong för att sedan veckla ut sina magiskt vackra vingar och flyga iväg. Att flyga ut i frihet! 

En av de få frågor jag ställt var hur mina operationer ska utföras - hur snitten ska läggas. Inte så mycket beroende på att jag får ärr efteråt, utan faktiskt mer för att jag veta hur min konvalescens kommer att bli. Den övre delen av magen är rätt tuff att operera. Det är dessa muskler man använder när man sätter sig upp, lägger sig ned och i stort sett använder i de flesta rörelser. Är man inställd på hur det kommer att se ut så kan man mentalt förbereda sig. Så fungerar jag. Alltid hitta en lösning och en väg förbi svårigheterna. 

Någonstans där såg jag bilden framför mig - vackra fjärilar skulle pryda min kropp - inte för att täcka ärren utan mer för att symbolisera Friheten. 

Skissen är redan klar - jag VET hur den ska se ut. Den är inte den första tatueringen jag gjort, men definitivt den med den starkaste symboliken. 

Det coola i det hela är att O har en fjäril tatuerad på foten. Under sin judokarriär kallades han för Butterfly feet - hans fotarbete var snabbt och imponerande - som fjärilsvingar. 

Den gjordes för säkert 40 år sedan och behöver en uppfräschning - så tanken är att när tiden är inne möter vi Friheten tillsammans med nya färgstarka vingar. 

Att planera framtid genererar så mycket kraft. Kraft till att läka och se förbi alla hinder. 

Idag är det 5 dagar kvar till min nästa operation. Ännu ett steg närmare Frihet. 

Jag längtar....

Love / Cat 

PHYSICAL...

Jag har tränat i hela mitt Liv. Ända sedan jag var 3 och tvingade min mor till att ta mig med till kyrkans balettskola. 

Fru Qvarsebo hette min första lärare som fick mig att börja drömma om en karriär som tåspetsdansös. Jag var helt övertygad om att allt skulle ordna sig, bara jag fick en riktig tyllkjol. En sån där med flera lager, som stod rätt ut ifrån kroppen och fick min lilla uppenbarelse att se ut som den döende svanen. Precis så gick mina drömmar. Det fanns liksom inga hinder för min entre på Bolsjojteaterns scen. Tyckte jag i alla fall. 

I verkligheten så blev den där tyllkjolen inte den magiska skapelse jag såg framför mig, utan istället en hopknåpad ljusblå variant, skapad av en badrumsgardin, sydd av min älskade mormor. Inte så glamoröst men förmodligen funktionellt. 

Min träningskarriär har kanske inte varit spikrak, men en sak har den varit - och det är att den varit konsekvent. Efter min rätt abrupt avslutade karriär som ballerina tog annat vid. Som 11-åring steg jag in i Brännkyrkahallen för att bli judoka. Med en kraftigt överviktig tränare som var allt annat än en förebild vände jag istället blicken mot karaten. Mitt möte med Kyokushinkai och Okinawan goju ryu blev något helt annat och här lärde jag mig disciplin, respekt och vördnad. Min kropp blev mitt tempel som vårdades, inte direkt ömt, men enligt de japanska traditionerna, formades jag till en maskin. Under mina studieår jobbade jag extra på Swings Gym & Stockholms Karate Kai där jag emellanåt tränade 3-4 pass om dagen. Inte optimalt men jäkligt roligt.

Om jag inte får röra på mig blir jag galen. Med betoning på rastlös, irriterad och totalt ointresserad av substitut. Jag behöver min dagliga dos likt en junkie som är beroende av sitt rus. 

Jag är så otroligt tacksam över att jag har det i blodet. Att min kropp faktiskt alltid varit min bästa vän. Det är den fortfarande, trots att den är bebodd av Inkräktaren. Det är min träning som räddar min vardag. Som ger mig den där sköna känslan av kontroll och lugn. 

I skrivande stund måste jag nog säga att jag sällan mått bättre eller känt mig starkare. På riktigt. Jag är så otroligt fokuserad på att bara "klara av" den resa jag har framför mig, att allt annat nästan försvinner. Mina träningspass är en ren njutning väl accompagnierade av Rammsteins tunga musik. Jo - det är BARA det jag lyssnar på när jag tränar. Fortfarande. 

På något sätt tror jag att musiken speglar det som pågår i mitt inre - jag kan inte förklara det på annat sätt. Jag har provat att gå tillbaka till den musik jag tränade till tidigare, men det känns bara mesigt. Det här.. blir ett manifest att ge Kroppen en käftsmäll. Fast bara där den bråkar.. För när musiken passerar mina öron in i Kroppen så händer något - gnistan tänds och musklerna bara levererar. Jag har total kontroll.

Hur ser min träning ut? Jag har väldigt mycket fokus på kondition och styrka. Så det blir minst 5 pass i gymmet. Jag är fortfarande hooked på isolerad träning där varje muskel får sitt. Maken har mer övergått till funktionell träning, mer crossfit inspirerad. Men för mig ligger njutningen just i kontrollen av varenda muskelfiber och det finns ingenting som gör min Kropp så varm med en magisk känsla av välbefinnande efter ett pass. Jag tränar aldrig mer än max 30-40 minuter. Jag har otroligt lätt att bli övertränad så ibland blir det 8-9 set av en muskelgrupp eller två i superset. Det fungerar bäst för mig. För närvarande springer jag rätt mycket. Även här korta, intensiva pass på 20-30 minuter. 

Jag ligger stadigt på en vikt på 49,5 kg +/- 0,5 kg. Om jag jämför när jag var tävlingsaktiv så vägde jag ca 10 kg mer. Så som min fysik är just nu är jag i en bra form. Jag har inte speciellt mycket underhudsfett - och det spelar inte så stor roll vad jag gör. Min kropp gillar tydligen att ha den här approachen. Oavsett vad jag äter. Nu är min kost inte direkt fettbildande, men jag ÄTER verkligen. Mycket och ofta. 

Utöver att lyfta skrot och springa runt som en galning har jag en ny passion - att stå på huvudet. Alltså rent yogiskt. Det är sjukt kul att stöka om lite bland organen och ge huvudet en rejäl blodtillströmning. Dessutom känner man sig som 5 år igen när man bökar och stökar för att få till det. Minst 5 minuter per dag bör tillvaron spenderas upp och ner.. Prova - det är rent beroendeframkallande! 

Bortsett från mina fysiska utsvävningar fattade jag ett annat beslut när jag blev sjuk. Att inte bara skriva utan även dokumentera i bilder. Av en enda anledning. Varje ögonblick som passerar innehåller alltid något unikt och den stunden kommer aldrig igen. Det gjorde att bilder blev en lika viktig del av min resa. 

De svartvita bilderna är tagna dagen innan jag skrevs in på Radiumhemmet av en underbar vän - Kate Gabor. Jag ville ha bilder på mig och på min Kropp för att följa alla förändringar. Det var dagen innan min port-a-cath opererades in och innan några cellgifter passerat mina system. När jag ser bilderna kan jag tänka tillbaka på just den dagen. Dagen D då resan började på allvar. 

Såhär ser jag ut för närvarande. Bilderna är tagna av O under ett träningspass på Ekerö. Nöjd, stolt, stark och envis. 52 år med en plan att bli MINST 100. Därför kommer jag fortsätta precis som jag alltid gjort. Att leva, njuta, äta, träna och vara en vinnare. Ingen jäkla Inkräktare ska få ändra på det. 

Vem vet - jag kanske skulle investera i en tyllkjol. Att ha på mig nästa gång jag ska in på sjukhuset. En rosa en, med fyra lager tyll. Minst! 

För glamour har vi egentligen alldeles för lite av, och vem vet - det kanske är den som gör susen? 

Love / Cat 

ROUND 4 - ME V/S THE INTRUDER..

Jag ligger efter. Hur man nu kan göra det i en situation som denna. Men.. det gör jag. 

Tiden som varit har varit intensiv, full av händelser och massor av roliga, bra saker. Saker som starkt kommer att påverka min framtid. 

Nåväl. Mer om detta vid ett senare tillfälle och raskt tillbaka till det som borde vara nuet. Berättelsen om det som blev min 4:e behandling. 

Det är helt galet vad fort tiden går - den borde ju egentligen nästan stå stilla och bara invänta varenda smygande steg. Fast mitt i alltihop så har jag faktiskt aldrig varit mer närvarande än nu. Jag vet att jag kanske borde varit orolig inför just denna gång. Det var dags för utvärdering i halvlek - en röntgen som obönhörligt skulle avslöja min exakta status av tumör och sjukdomsförlopp. Men nej.. inte ens nu bet orosandarna tag i tanken. Det vilar fortfarande ett märkligt "Just-Do-It" över det hela. Att komma framåt, att det ska vara klart och över snart. 

Under min förra sjukhusvistelse hittade man vatten i min ena lunga. En väldigt liten mängd, men ändå vätska. En akuttid för röntgen avklarades utan några större tecken på något allvar - men valet blev att följa upp det hela i samband med denna röntgen. Jag börjar nästan känna mig som en stammis på samtliga instanser, så även på Sophiahemmets datortomografiska avdelning. In - drick kontrast - ligg på brits - in med nål - intravenös kontrast och sedan - åka fram & tillbaka som en skottspole under en metalliskt klingande inspelad röst med kommandot "Andas in - håll andan - andas som vanligt". 

Vadå som vanligt? Man flåsar och nästan hyperventilerar för att göra rätt och det finns verkligen inget vanligt någonstans. Under hela sessionen är känslan nästan overklig, och tanken mal ändå i huvudet: Hoppas, hoppas, hoppas att knölen krympt. Att Inkräktaren börjar visa ett tecken på utmattning och helst ha dött en kvalfull död. 

Min älskade man väntade utanför och som alltid är han mitt stora stöd och den som aldrig viker en tum från min sida. För mig är hans välmående otroligt viktigt för som anhörig är man totalt maktlös och nästan mer drabbad rent känslomässigt. Min stora lycka och styrka i allt är vår närhet, vår helt outgrundliga kärlek och tacksamheten i att kunna dela precis allt. Våra tankar, känslor och sätta ord på funderingar på både nuet och framtiden. 

Vi visste att väntan på besked skulle ta ungefär en vecka och hade ett läkarbesök bokat inför min behandling. 

Mitt ess till koordinator hade såklart lyckats igen med att boka in fel tid för inläggningen så läkarbesöket blev inte på samma dag. Skit samma - jag har ändå en plan för vårt "förhållande" och det går inte direkt i en positiv riktning. 

Mötet med Dr Elisabeth blev en positiv upplevelse. Inte för det hon sa, men för att hon var påläst, resonabel och väldigt tydlig. Min tumör har inte svarat på behandlingen som väntat. Tumören har inte krympt snabbt nog så beslutet blev att jag nu ska få andra cellgifter. Med start från behandling 4. Min första tanke blev sjävklart en enorm frustration och besvikelse. Tumörjäkel liksom... 

När jag funderat en stund ändrade jag mig. Det handlar ju faktiskt om att förstå sig på Inkräktaren, att orka ha tålamod med de celler som efter ÅR av felprogrammering beslutat sig för att bete sig illa. Det handlar om att överlista och att lydigt låta giftet verka och bryta ned cell för cell. Då går det inte att ha bråttom. Jag är övertygad om att man valt fel starttaktik. Det blev en lång diskussion kring min situation som faktiskt fick en väldigt intressant vändning. Att backa bandet lite kring hur allt egentligen började. 

Jag känner mig lugn och trygg i medicinbytet. Nästa steg är ju trots allt att kirurgiskt avhysa Inkräktaren. Då är det helt ointressant hur stor eller hur liten den är. Den viktiga är att den inte längre är farlig och aggressiv. Det som lyfte tanken lika högt som himlen är faktumet att mina röntgenbilder sett likadana ut sedan INNAN jag började med mina cellgifter. Och så länge det inte blir värre, tumören större och sprider sig vidare.. 

Ja.. då är jag lycklig. 

Varje litet steg i rätt riktning, är ändå ett steg närmare mål.

Love / Cat 

WILL - WANT - DO..

Tankens kraft kan försätta berg. Om man nu skulle tvivla på detta så skulle jag gärna erbjuda vem som helst att ta del av de tankar som finns i mitt huvud. Den vilja, den kraft och den ibland märkliga inriktning min tankar har - är nästan så jag själv undrar. De blir mer fokuserade, mer intensiva men med en enda undermening. 

Just DO it!!

Jag läste ett inlägg nyligen där en bekant, som för ett par år sedan blev dödligt sjuk, men överlevde, uttryckte sig; "Jag blev en bättre och helt annorlunda människa av att göra den resan". Och jag tror faktiskt att hon har helt rätt. Att hamna i en dead end - en svår livsavgörande situation gör kanske att vi MÅSTE tänka på ett annorlunda sätt, eller?

Jag är ju inte på något sätt i slutet av någon resa, jag är i allra högsta grad i början av en Levnadstripp som kan sluta precis som helst. Men precis så är ju Livet för alla - vi har inte en susning om vad morgondagen har i beredskap för oss. Jag är ju född optimist. Med en makalös portion av positivitet och glädje har jag forsat fram i Livet under mina drygt 50 år. 
Det gör jag fortfarande - i precis samma takt. Men jäkligt mycket mer lyhörd och målinriktad över vart jag är på väg. Det nästan uttjatade Carpe Diem - Fånga dagen,  har för mig istället fått innebörden Crea Diem - Skapa dagen.

Mina tankar kretsar otroligt mycket kring kreativitet för närvarande. Att skapa, lyssna, se i bilder och visualisera. Jag vet inte riktigt varför det blivit så, men det är både kul och intressant. Det känns som att jag lever med en nyfiken tunnelsyn - kristallklar, nära och väldigt tydlig.

När jag påbörjade min resa handlade allt om att rida ut stormen såklart. Jag valde ju att gå den skolmedicinska vägen med cellgifter, fast det var mer beroende på att sjukdomsbilden gått så långt, inte för att jag egentligen vill.

Min plan har hela tiden varit att hitta sätt och metoder som jag känner spelar i min liga. Ett tonläge som ligger i linje med kropp och själ - inte enhetligt välja The Total Destruction Line. 
Jag har tidigare skrivit om mitt tänk när det gäller kost och träning - inga konstigheter där inte. Det som nu upptar min tid är andra saker - som vad jag lyssnar på när jag tränar och hur jag tänker rent generellt under mina vakna minutrar och timmar varje dag. 

Det är som om jag per automatik fått Feng Shui att rumstera om i mina ådror, i min kropp och själ.  En gigantisk städprocess pågår och nya intryck tar plats. 

Jag har möblerat om hemma, städat garderober, slängt, bytt ut och ser det mesta med andra ögon. Det där man kanske skjutit upp för att man vill "suga på karamellen", det händer nu med en rasande fart. 

Lägg märke till då att vi är mitt uppe i en slutplanering av årets Fitnessfestival, där ALL tid behöver ägnas åt projektet och INTE till att städa garderober.. 

På något underligt sätt så hinner jag med precis allt ändå.. och lite till. I min speedade hjärna ligger till och med första uppgiften som ska förverkligas dagen efter hemkomst från Göteborg - ett besök på Creatima, då jag nu tänkte ge mig på att måla en tavla. Eller... flera tavlor om inspirationen växer i den här takten. Det är en strid ström av idéer med nya tapeter i tvättstugan i Paradiset och en inom-en-snar-framtid - design av nya walk in closets för att bringa ordning. 

Det senaste alstret jag lyckats med är att ladda ned alla Rammsteins album som numer utgör en tung, stridslysten musik som gör min träning riktigt, riktigt... Heavy.. Du Hast, Engel och Mutter dundrar i mina öron och musiken känns som ren terapi när jag krossar min Inkräktare med hårdrocks intensitet. Min 28 årige son har fortfarande inte slutat skratta, när hans snart 52- åriga mor sms bombar honom med frågor om vad det där bandet hette som vi lyssnat på för ett antal år sedan. Rammstein liksom.. hur gick DET till? 

Om man hade frågat en sakkunnig hade jag förmodligen fått en helt annan diagnos än den jag har. Jag har rannsakat mig själv många gånger för att se om det kanske är vanligt med den här typen av beteende hos sjuka människor och försökt att jämföra? Just den här sidan hittar jag absolut ingen som helst information om. Det kanske helt enkelt är så enkelt att tankens kraft, MINA tankars kraft - stimulerar och förhöjer alla sinnen. Att njuta av intrycken fast lite fortare och mer intensivt än vanligt? Man vet ju aldrig hur mycket tid man har, då blir det oerhört viktigt att ta vara på den dyrbara gåvan. 

Fast jag försöker foga mig.. Jag BORDE ju ta det lite lugnt?? Det går sådär.. Utfordringen denna vecka blir vad jag ska ha på mig på Guldhjärtat - galamiddagen vi avhåller på Lördag kväll..  Inte bara klänning, utan självklart även perukvariant. Det är ungefär på den nivå jag borde vara på på.. 

Vi får väl se hur det går.. 

Love / Cat

HOPE..

 Jag har en vän - en väldigt speciell vän som jag känner att jag måste berätta om. 

Vivi och jag har känt varann några år och lärde känna varann i samband med ett gäng som hängde på fredagar på Aw´s, trevliga temafester och annat bus. När vi lärde känna varann var vi båda singlar och vi fann varann på det där speciella sättet som man gör med vissa människor. 

Vi har egentligen aldrig umgåtts, bara vi -  och heller inte hörts av under några långa samtal eller ens via mail. Vi har en annan typ av kommunikation som bara vi förstår och som betyder väldigt mycket för mig. 

Vi är lika på många sätt - jag och Vivi,  och ändå väldigt olika. Det är det som är det coola - att man kan gilla varann utan att varken behöva nöta ut varann eller varken ses eller höras, utan man bara vet. Man bara känner i maggropen att OM.... så skulle man i ett nafs kunna utveckla vänskapen till något både djupt och innerligt. 

Vivi är inte som andra kvinnor. Hon är en blandning av medium och prinsessa. Precis så är det och det är just det som gör att jag gillar henne så mycket. Den perfekta cocktailen av en vacker kvinna med mycket yta, glamour och bling-bling kombinerat med en imponerande intelligens, styrka och självdistans samt ett never-ending djup och livsperspektiv. 

Det är Prinsess-Vivi och jag som har hängt - iförda allt ifrån guldglittrande paljettklänningar på James Bond fester till Halloweenutstyrda häxor och Shedevils under Berns vackra kristallkronor. Det har varit champagne mixat med högklackat som stått på menyn.

Jag följer Vivi på Facebook precis som hon följer mig ibland. Det jag älskar just med Facebook är att man kan titta in hos fina vänner och se vad de gör trots att det går lång tid mellan varven man ses. 

När jag blev sjuk och började skriva bloggen igen uppmärksammande Vivi det och gav mig en fin och positiv feedback och uppmuntrade andra till att ta del av denna skrivna resa utan befintligt slut. Att ta del av hennes värld är att ta del av något helt annat än bara högklackat och champagne. Det innebär att du bjuds in i en värld, full av spirituella intryck och avtryck. Att arbeta som medium är INTE som att arbeta mellan 8-17. Det innebär att du har helt andra typer av arbetskompisar som ofta kommer ifrån en annan dimension. I den världen lever andar och guider som skyddar oss om vi vill och är mottagliga,  och guiderna visar oss vilken väg vi ska ta och välja, ofta med små eller ibland påtagliga tecken. 

Jag älskar den andliga världen och har alltid levt nära den med en total fascination över hur vi väljer att ta till oss det osynliga och subtila. Vissa gör det och andra inte. Vissa pratar om det och andra inte, för mig handlar det om att leva med öppna sinnen och låta det som händer.. hända. 

Jag lever just nu i ett märkligt ingemansland där jag valt att hålla min linje, med kost och träning och är självklart extra uppmärksam på allt som handlar om det som blivit min vardag. Jag läser mer än gärna artiklar kring forskning om cancer och det är många saker som blivit tydliga och klara i att mina val är precis i rätt linje. Just kosten och inställningen mentalt är oerhört viktig. 

Den senaste tiden har jag fått många signaler och ibland så starkt att jag reagerat. 

Ifrån flera av varandra oberoende källor har jag fått rekommendationen att börja använda Björkaska och Chaga - ett extrakt gjort av sprängticka. Två naturläkemedel/kosttillskott som båda med framgång används vid behandling av cancer. Jag har ju varit i valet och kvalet just inför vissa tillskott och valt att avvakta till jag hur jag vet hur tumören svarar på cellgifterna. Jag gjorde min röntgen och tog prover måndagen den 10 november. Svaren vet jag på onsdag när Rond 4 vs Inkräktaren väntar. 

Vivi och jag påbörjade nyligen en dialog på Facebook om olika saker, men som tog en annan vändning. Jag fick information om en vän till henne som använt just dessa preparat och blivit frisk med hjälp av dem. Läs mer om det på Vivis blogg här. Det som är så coolt med Vivi, är att hon med sån säkerhet bara VET att jag skulle ta till mig detta. Ni vet när man får den där häftiga känslan i hela kroppen, att något bara är så rätt - precis så känns det och övertygelsen var bara där. Så självklar. 

Tre dagar senare var beslutet ett faktum - nu sitter jag och tittar på det som är ännu ett verktyg mot min Inkräktare. Första dagen jag använde dem var i Fredags. Nyfiket låter jag nu dagarna gå och effekten att tala för sig självt. 

Det sista som överger en människa är hoppet. Jag har en stark tilltro till varför mina Livsguider och vägvisare lät mig få dessa verktyg. Och just för att budskapet kom via Vivi så är jag henne evigt tacksam  - för hon känner min guide på ett sätt jag inte ens själv gör. Ännu... Tacksam över att man ibland måste vara och tänka outside the box - och att ha förmånen att bli påmind om det av en cool Prinsessa - ja.. då kan det ju inte bli annat än bra... 

Livet är bra förunderligt och häftigt, oavsett vilken dimension av det vår hjärna väljer att ta in, eller hur? 

Love / Cat 

IN MY HEAD...

Just nu observerar jag omvärlden.. Och undrar om omvärlden ser på mig.. HUR andra ser på mig..

Det är märkligt det där, hur man ser på andra människor - och tror sig kunna göra sig en uppfattning om hur personen är. På en kort sekund och i ett ögonblick tror man sig veta nästan allt. Jag älskar möten med människor. Alla typer av människor, och älskar att förundras över vilka historier som döljs bakom anletsdragen. Där man minst anar, finns mörka hemligheter, ljusa överraskningar och dolda begär. 

Och ändå.. vet man inte ett dugg. 

När omvärlden ser på mig, är jag övertygad om att ingen, INGEN ens i sin vildaste fantasi kan se hur min situation är för närvarande. Jag mår bra, ser frisk ut, skrattar ofta, sover gott, går till gymet, tränar och lever och fungerar precis som vanligt. Ingen ser cancerknölen, ingen tänker på mina metastaser i min lever och ingen kan ens ana att jag nästan inte har något hår längre.

Det är märkligt vad en positiv livssyn, snygga kläder, smink och en peruk kan dölja, eller hur? 

Det som rör sig i mitt huvud är när JAG observerar omvärlden. Hur många jag möter är i samma situation? Kan man se det på dem eller finns det något hemligt tecken som visar hur det egentligen står till? Eller är det så att JAG har en osynlig stämpel i pannan som gör att andra ser något om mig? Jag kommer på mig själv att verkligen syna människor i sömmarna för att nyfiket utforska deras eventuella hemligheter. Jag tittar även på mig själv för att se om även jag förändrats? Att många andra har samma diagnos vet jag ju. Det sägs att var tredje människa någon gång kommer att drabbas och man vet ju inte vem som står på tur..

Det känns som att jag sitter som avskild, utanför alla andra ibland och verkligen använder alla mina sinnen för att lära mig att se och förstå. Jag är otroligt mycket mer närvarande i nuet och använder VARJE dag för att njuta av dem jag har i min närhet och viktiga saker i mitt Liv... 

Jag styrs så otroligt starkt av känslan av att vilja hjälpa, att stötta att ge hopp till dem som i framtiden hamnar här. Det är det som ger mig styrka och fokus. Det bara måste ju komma något gott även ur det här. Vem vet - man kanske blir en bättre människa när Livet kommer med en fet knytnäve som knockar alla gamla värderingar och beteendemönster? 
Oavsett - så har jag en plan, en riktigt jäkla bra plan..

Just nu är jag bekväm och trygg i min värld. Inrättad i de nya mönster som är inrutade efter mina behandlingsperioder och i väntan på nästa, tar jag dagen som den kommer och gör det bästa av den. Och där emellan ägnar jag tiden till att se omvärlden med nya ögon och inser hur ödmjuk man borde vara. 

Jag anser ändå att jag är väldigt lyckligt lottad.

Love / Cat 

VISION BOARD..

I hela mitt Liv har jag varit envis. 

Alltså sådär envis att det kan vara jobbigt. Även för mig själv. Jag har allt som oftast haft en tro och en övertygelse som varit riktad åt det håll jag vill. 

Just den där kraften och förmågan har jag extra mycket nytta av nu. Kraften att med tanken kunna försätta berg. På senare år har jag läst och studerat mycket kring just energier. Om Tankens kraft och att visualisera det man önskar. 

Lagen om attraktion och hemligheterna bakom att nå sina mål är ju baserat på de tankar Kroppen och Hjärnan slänger ut i Universum - och hur man får dem att bli verklighet. 
Det tog lite tid tid innan jag förstod hur det fungerade på riktigt. Från början när jag läste var det lätt att få uppfattningen att man nästan tänkte fel, om man inte attraherade in värden som obegränsat med pengar, stora hus och allt som hör den där Sagobokslyckan till. Ni vet - Prinsen  och inte bara halva, utan helst HELA kungariket. Lite amerikanskt på något vis.

Jag lärde mig dock en metod och ett tänk som passar mig. Först måste man rannsaka sig själv och vara ren i sina tankar - och inte önska sig saker som är på någons bekostnad. Utan saker man VERKLIGEN vill ha och mål man vill uppnå i Livet. 

Många säger att jag alltid haft det lätt för mig. Vilken tur jag haft och så skönt att slumpen gjort att jag "hamnat" i vissa situationer i livet. 

Jag skulle nog istället säga att jag medvetet alltid arbetat väldigt hårt, inte bara för att jobba för brödfödan utan för att jag satt upp tydliga mål. Privat, yrkesmässigt, känslomässigt etc, etc. 
OCH.. hållit mig till min plan. 

Vad jag mitt i allt detta kom på att det jag faktiskt tagit för givet - är den hälsomässiga aspekten. 

Visst - jag äter bra, tränar regelbundet och allt det där. MEN jag har inte satt några MÅL eller önskat något kring min hälsa. Inte på väldigt länge.. 

När jag hamnade i övergångsåldern blev det som en trött rundgång, där jag egentligen, så här med facit på hand borde ha reagerat annorlunda. Jag har egentligen länge känt att något inte stod rätt till, men bara låtit det bero... För jag hade ju sökt professionell hjälp hos de bästa läkarna. Och det kommer säkert att gå över.. Trodde jag. 

Tidigare, när jag var yngre lärde jag mig ett, för mig, fantastiskt verktyg. Något jag tittade på varje dag, som jag älskade att skapa och som gjorde mig påmind om mina mål och vad jag verkligen ville uppnå. 

En Vision Board. En tavla baserad på bilder, ord, citat, saker - eller egentligen precis vad man vill - för att tankarna skall förbli fokuserade på det man vill ha ut av Livet.

Jag har klistrat och klippt, och blandat hus, bilar, hjärtan, drömmar, resmål och utbildningar. Yrken och hobbies... Samt visualiserat Prinsen... 

Att fylla tavlan är magiskt. Magen, själen och hjärtat fylls av bubbel och glädje och blir något som visar vem jag är och vart jag vill. Det har fungerat. Varje gång... 

Denna gång blir tavlan stor, ljus och fylld med gamla människor som är aktiva och lyckliga, en frisk och sund kropp och själ och laddad med allt som jag vill ska bli mitt nästa mål. En tavla fylld av energi, styrka och kraft. För mig blev det här en otroligt stark känsla i att vara med och påverka hur min tid framöver ska se ut. Just nu är den fylld av sjukhus, provtagningar och läkemedel. Det har jag valt själv, ingen har ju tvingat mig. 
Men för att ha en plan oavsett, blir min Vision Board min spegel och min framruta. För det FINNS en viktig aspekt och en mening med allt som händer just nu - och den erfarenheten tänker jag ta med mig och göra något riktigt bra av - något som även kan hjälpa andra. 

En stor, ljus vacker bild, en KRAFT Vision Board,  över hur Livet ska se ut från och med nu och läääääänge framöver... 

Love / Cat 

GRATEFUL..

Det är en otroligt stark och speciell känsla när man möter omvärlden mitt i en sådan här situation. Man är trots allt rätt ensam om den resa Kroppen tagit en med på. Faktiskt. Till syvende och sist så är det så. 

Det är ju min Kropp, min obalans och min Livsresa som helt plötsligt fått en totalt oförutsägbar och odefinierbar karaktär. Utan att ens ge en föraning om hur det kommer att sluta. En dag i taget, där varje dag är en ny dag. Och så vidare... 

Det har inte varit så självklart att berätta. Än mindre hur. Hur berättar man för sin omvärld att det blivit så här? Jag som är mitt i Livet och fullkomligen bara ÄLSKAR varje sekund... Min familj och mina barn... Vi har ju så mycket som väntar tillsammans.. 

Jag och O beslutade snabbt att vi måste ha en plan. En kommunikationsplan. Egentligen en överlevnadsplan om jag ska vara ärlig - mest för att undvika att fastna i att diskutera kring sjukdom, tillstånd, hur-går-det-med-allt och hur-mår-JAG-i allt... 

Därav min blogg, mina ord och det som blir mina absolut innersta tankar utan att bli för privat. Eller jo, det kanske jag är. Det viktigaste är ju att det jag skriver kommer från mitt hjärta. Att det är på riktigt. Då är det svårt att inte bli personlig eller privat. Jag skriver mest för min egen del, då det som sagt redan från början brann både i huvudet och i fingrarna över att få ur mig tankar och känslor. 

Skrivandet har dock blivit något helt annat också - en otroligt fin möjlighet till att låta människor i min närhet som vill veta, att få ta del av den här resan utan att utarma mig eller O. Det är också en fin känsla att veta att om någon annan drabbas av samma diagnos JAG fått, någon gång kanske söker efter information och kanske kan känna lugn och få mer kunskap utifrån det jag har att berätta här i cyberspace.

Everybody has a story to tell. I am just telling you mine. 

Jag känner en djup tacksamhet för alla fantastiska människor jag har i mitt Liv. 
Både gentemot de fina vänner jag har närmast mitt hjärta men även gentemot de som kommit mig närmre här och nu i en prövad situation. Det går inte en dag utan ett otroligt stöd med så mycket kärlek från så många människor. Ofta tror man att det är en självklarhet att få stöd och support från de man har närmast - men att Livet ändå går vidare hos vänner, bekanta och de som inte finns i din vardag och dagliga kontakt. 

Jag måste säga att jag är rörd av hela mitt hjärta över hur många som hör av sig, hela tiden, många varje dag. Bryr sig, peppar, skriver fantastiska ord, delar med sig av tankar och insikter och skänker så mycket kärlek och energi. 

Det som gör mig lugn och precis det som gör mig så stark och fokuserad, är all den enorma kraft som jag får påfyllt från er alla. Nära och mer avlägsna. Ni är alla fantastiska och det vill jag att ni alla ska veta. 

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något - och jag är helt överväldigad och så tacksam över att få så mycket energi tillägnad min själ varje dag. I am blessed..

Kärlek till Er alla i massor!!

Love / Cat