ITALY, WIGS & THE PISA TOWER..

Ibland känner man bara för att släppa taget om allt. 
Ibland känner i alla fall JAG att resan är det som är målet. 

Det spelar liksom ingen roll vart den bär hän - utan glädjeeuforin handlar enbart om att få stilla en rastlöshet som inte går att göra när man trampar i samma hjulspår. 

Och om det något hjulspår jag trampat i så är det av exakt samma karaktär som det varit alldeles för länge. 

När jag växte upp var jag inte speciellt intresserad av att resa. Jag gillade inte att flytta på mig eller ens upptäcka nya städer eller länder. På sin höjd kunde jag sträcka mig till en vecka i Grekland eller möjligtvis London. Då mest för att komma åt sol eller shopping. Punkt. 

Det där med att dra iväg lite mållöst, hyra en bil eller gu´bevars tågluffa - NOT my cup of tea. 

Det har gått över. Med råge. Därav min ständigt växande frustration de senaste åren. 
Att vara låst till alla sjukhusrelaterade dagar och timmar har bara givit näring till min iver i att utforska världen. Jag har ju så SJUKT mycket att göra. Länder att besöka, saker att göra och passionerade projekt att gräva mig allt djupare i. Fotograferandet är ett av dem. 

Den helande energin det ger att låta hjärnan fokusera på kreativitet är magisk. Så numer är varje resa givetvis kopplad till nya objekt att föreviga. 

På den senaste tidens agenda stod två resmål - Köln, för i princip endast arbetsrelaterade orsaker och Rom. For pure pleasure, and wine. Och givetvis med kameran i högsta hugg. Eller nåja - högsta hugg - det är ju mer som att släpa runt på en mindre bil, men SÅ värt det.
Egentligen handlade Italienresan om så mycket mer. Florens, Montepulciano, Toscana. 
Vi bodde kungligt, åt magiskt och satte givetvis myror i huvudet på alla när jag i princip bytte peruk dagligen eller inte hade någon alls. Jäkligt kul det där, faktiskt.. 

I Köln tror jag att jag tryckte på knappen av privat karaktär en gång. Jag har liksom betat av den stan genom min lins. Det jag förevigade var när jag och O satte vårt vackra Kärlekslås på The Lovebridge enligt plan. Ett lås, format som ett rött hjärta, sitter nu där för evigt. 
Givetvis är nyckeln kastad i Donau. Signed, sealed and delivered.. and I am yours.. 

Rom. Herregud! Summeringen är enkel. Måste tillbaka - nyss! Jag vet faktiskt inte hur många italienska flugor som flög in i min ständigt gapande mun. Totalt absorberad och fascinerad av arkitektur, kultur och atmosfär. 

Jag fick makalösa bilder. Och målet med resan blev helt annorlunda än grundplanen. 
Jag insåg att hela världens befolkning vallfärdar för att ta del av de sju underverken varav Collosseum är ett. Det lutande tornet i Pisa är kanske inte ett underverk, men en av världens mest besökta sevärdheter. 

Ett jäkla torn som är snett och vint. Mitt i en ytte-pytteliten stad in-the-middle-of-nowhere.. Och helt ärligt - kan ett torn bli världsberömt för att det inte blev riktigt som det var tänkt - så borde vi alla istället ta vara på våra små skavanker som gjort att Livet inte blev som vi tänkt. Erfarenheter, ärr och som i mitt fall - ett extremt roligt, fluffigt hår. På toppen av en djupt grävd stigfinnarkarta på min kropp. 
Men who cares, liksom.  

The name of my game är ju överlevnad med allt vad det innebär.

Så från och med nu vaknar jag varje morgon med känslan av att vara ett av världens underverk. 
Eller.. 
I alla fall en helt unik sevärdhet. 
Förmodligen väl värd en vallfärd för att beskåda. 

Bara en sån sak..

Love /C 

PROUD..

Det är märkligt det där. Det där med tidsperspektiv. När man var liten var det ALLTID en evighet till den där dagen eller det där speciella tillfället man längtade efter. Likadant var det med jobbiga saker - man oroade sig i dagar och bland veckor, innan det hela skulle inträffa. 

När man växer upp går tiden galet fort och det gäller att hänga med om man ens ska hinna uppleva saker innan de är slut. 

Innan jag fick min diagnos var det flera år som jag egentligen inte riktigt "varit mig själv". 
Det förstår jag nu när Livet så sakteliga kommer tillbaka in i Kroppen igen. Det jag trodde var en naturlig trötthet av ett begynnande klimakterium visade sig ju istället vara Inkräktaren som sög all näring ur mig på bekostnad av min energi. 

De som känner mig vet att min energi konstant ligger på nivåer som får de flesta att tappa andan - så när jag blev lite tröttare blev jag egentligen bara pigg på normalnivå. 
Jag har ALLTID haft minst 7 bollar i luften och älskar när det rör på sig. Jag blir fruktansvärt rastlös av stagnation och det absolut värsta du kan säga till mig är; 

"Du borde ta det lugnt och koppla av..." 

Jag förstår givetvis att det är i all välmening - men det som håller min Kropp och framförallt min Hjärna lugn - är aktivitet. Och tro mig - jag är GRYM på att koppla av när det behövs. På mitt eget sätt. 

De senaste veckorna har givetvis varit totalt fyllda med roligheter. ALLT går i och för sig under kategorin roligt. Arbete, städning, träning, dans, alla mina projekt med foto, möbeltapetsering och det som nu tillkommit - totalrenovering av vardagsrum och matsal. På toppen av det passade jag och O på att bränna av två stora mässor - Fitnessfestivalen, som nu flyttat till Stockholm och premiären av Scandinavian Power WKND i Göteborg. Där lyckan var total över att stå på scenen igen. För säkerhetsskull med två paljettklänningar, en i varje halvlek. Dessutom i en för dagen NY peruk som går att sätta upp i en snygg knut - bara en SÅN sak!! Happiness in a little wig.. Under planeringen av prisutdelningsceremonin för Guldhjärtat föll inte bara EN tår av glädje hos oss båda. Att återigen bli påmind om det härliga i att existera. Att leva fullt ut - varje dag. Tillsammans!

Ja, just det - inför mässorna passade jag också på att göra mitt årliga besök hos tandhygienisten. Inga konstigheter. Bortsett från att hon gjorde sitt jobb så bra att jag lyckades få ner bakterier i en tandficka. Detta resulterade i en infektion i käken som gjorde det omöjligt att äta och en hemsk tandvärk. Perfect timing. Så på toppen av morfinet blev det smärtstillande och antibiotika. INTE idealiskt för tarmfloran. Fördelen med det hela var att jag inte kunde vara för långt borta från hemmet, vilket ledde till att jag fick ännu mer gjort! Med en look av cortisonsvullen ekorre.. 

Om tiden räcker till? Hell yes! Fast då får familjen finna sig i att jag ibland brakar ur sängen och börjar städa lådor och skåp. Sorterar kläder och skor och möblerar om. Oavsett om klockan är 07:00. Och det är med stolthet jag kan säga att jag skulle kunna pressa in några aktiviteter ytterligare. Min hjärna går på ett helt galet högvarv med tankar, idéer och framtidsplaner i en aldrig sinande ström. 

Att tillägga - är att jag i skrivande stund verkligen upplever att jag inte bara fått Livet tillbaka. Utan även all den energi jag så innerligt saknat och trott var borta för alltid. 

Till och med min rätt energiske man, har fått sin överkvinna. Jag ägnar just nu ALL tid till allt det jag vill göra. Att ta igen de år jag inte orkat. Att ge igen för de år Inkräktaren bråkat i Kroppen. Och näringen hämtar jag ifrån kärleken till familjen. 

Veckan som kommer är dock speciell. Provtagning påbörjades i går inför stor scanning på torsdag. Det är första röntgen efter avslutad cellgiftskur. När Kroppen ska ta över och mota Inkräktaren i grind med hjälp av immunförsvar och normal celldelning. Provsvar bokat den 28 december. Samma dag som rotfyllningen. Bara att beta av allt på en gång.

Och ja.. lite pirrigt är det - men det ska fasen gå det här med!! 

Wish me luck! 

Love /Cat 

PICTURE THIS...

Jag har sugit på den här karamellen länge. Jag köpte min första systemkamera 1986. En Minolta av okänd modell där jag för ägnade mig åt att makrofotografera humlor. Därefter plåtade jag min egen förlossning. I svartvitt för mer odramatiska bilder men nog så talande. 

Jag var tvungen då den blivande barnafadern var så känslig att han först snodde lustgasen och var HELT borta. För att sedan inte riktigt klara av att hålla kamera och klippa navelsträng. Så - då tog jag helt enkelt saken - dvs kameran, i egna händer. 

Att fota min nyfödda son blev början till ett intresse för att se världen ur andra ögon. Notera att detta är 30 år sedan så mycket vatten har runnit under broarna. Och jag köpte ingen ny kamera efter den där Minoltan. Efter en intensiv partyresa med väninnorna något år senare kom det grogg och sand i kameran (sa de när jag lämnade in den på service) så då dog intresset lite grann. Ända tills nu. Jag tog upp mitt fotande igen för 5-6 år sedan, men lite på halvfart. Det blev mest bilder på familj och vänner, vid resor och ja, ni vet lite sisådär. Mest för att det var kul att få lite roligare bilder än vad mobilkameran ger. 

För ett år sedan, ungefär 3 månader efter att jag fick min diagnos bestämde jag mig.

Jag menar.. HUR många gånger skjuter man upp saker man vill och önskar till SEN? 

Det där jäkla SEN kommer aldrig. Det finns inte ett bättre tillfälle än NU. Eller hur? 

Tänker du på någon - RING! Är du sugen på något - KÖP eller ÄT! Längtar du till solen - Jamen boka den där resan då - typ NU! 

Så jag gick och köpte mig den bästa kameran som finns med 4 objektiv. Punkt, 

Behöver jag säga att försäljaren i kamerabutiken var rätt nöjd med sin dag? 

Och jag - lika nöjd med det jag kom hem med. Det första jag gjorde var att fota mig själv. Igen. Fast denna gång i olika situationer och stadier av min sjukdom. Från början, när jag bestämde mig för att skriva, var det lika naturligt att ta bilder. En fotografvän påbörjade projektet men jag kände snabbt att jag vill mer och ville annat. Dessutom är det rätt tidskrävande att fota någon annan på beställning. Desto mer jag använder kameran, desto mer känner jag vad jag vill göra med den. Och ska jag göra något ska jag göra det ordentligt. Därav ett av mina andra stämpelkort - på Fotografiska. Här är 100 besök bara givande och utvecklande och jag har ägnat en del tid här på kurser eller för att studera fantastiska fotografers utställningar. 

Att fotografera är för mig att dels dokumentera speciella personer, tillfällen eller saker.

Men det är också att JUST det tillfället jag trycker av - kommer aldrig igen. 

Man fryser tiden. Jag vill frysa tid med minutiös precision. Ta de perfekta bilderna. DET kräver tålamod och övning. I massor. Just nu har jag inte den tiden - men jag lägger grunden genom att lära mig allt. 

Jag har två nya spännande upptåg som väntar. Dels en kurs i porträttfoto - på Fotografiska såklart. 

MEN sedan ska jag få vara Prao - vid snart 53 års ålder ska jag hänga med en god vän, tillika riktigt grym fotograf, under några plåtningar. I studio och på location och praktisera. Sug på den liksom! 

På tisdag smäller det - är som ett barn inför julafton och hoppas att jag inte tjatar ihjäl stackars Seth med mina frågor och min nyfikenhet. 

Jag lovar - rapport kommer. Men jag tänker INTE berätta vad mitt eget mål är. Inte än. 

Jag kan bara säga att det är inte något vanligt eller väntat. Så några naturbilder på solnedgångar, det får du inte se i min portfolio. 

Eller - Jo, kanske.. När jag fotar utsikten från vår terass på Mallis. 

Love /Cat 

LATINO CRAVINGS..

Alltså - våra onsdagar är magiska! Vi går nu andra terminen på Salsakurs och vi är inte direkt ensamma om att vilja vara där. Kursen är HELT fullbokad och det är lika många män som kvinnor. 

Dansglädjen är total och vår lärare rolig, proffsig och oerhört pedagogisk. 

Dessutom ger det relationen en ny dimension att dansa tillsammans. Jag menar att dansa på riktigt - i en nära, rytmisk sensuell dans där mannen för och kvinnan följer. Att lära sig stegen, att förstå turerna och få njuta av skön musik där Kroppen släpper loss helt. Jag är helt övertygad om att glädjen, alla skratt och njutningen som rusar i Kroppen under lektionerna, bidrar starkt till att jag snabbare blir frisk. Det skapar ett långvarigt, svängigt salsaeko i mina celler och blodkärl..

"Do more of what makes you happy"

Förra terminen blev ju lite si och så, då jag for in och ut på sjukhus med operationer och cellgifter, och den sista lektionen tvingade jag mig själv att gå på, trots ett operationsärr som spände och rörligheten i min vandrande pinnekropp var minst sagt begränsad. 

Nu är jag helt inne på även detta som en framtida karriär! Och när jag gör något, gör jag det ordentligt. Just nu surfar jag runt på rätt suspekta websidor som saluför latino equipment. 

Skor i siden med mockasulor för rätt feeling i svängarna, klänningar med paljetter och fransar och mitt absolut största problem just nu är vilken färg jag ska välja. 

När jag är inne på sidorna blir jag helt tagen av alla vackra tillbehör och är nästan inne på samba som danskarriär nr två. Fatta att få ha en sån där gigantisk glittrig fjäderkreation på huvudet och rulla på höfterna a la Brazil. Well... vid närmare eftertanke kanske just den karriären får vänta. Risken är stor att jag mer kommer se ut som en cirkushäst..

Så - mina latinska begär stannar vid dessa charlstonliknande kreationer. Enkla, vackra och skitroliga att dansa i då alla fransar står rätt ut när man snurrar. Love it!! 

Och ja.. på min nivå i kunskap är jag rätt ensam om utstyrsel. Men för mig är det halva grejen. All-in liksom. 

O - älskar det. Dansen, våra onsdagar och även min vurm för utsvävningar.. Nu har jag förvisso inte riktigt introducerat klänningen på kursen. Än. Och inte köpt dansskor till honom heller. Än. 

Men mina skor har snurrat många, många varv - de jag har just nu är svarta, höga och glittriga. Det är lika bra att lära sig dansa snyggt på en gång istället för att börja med gympaskor (vilket jag provat - helt omöjlig uppgift) tycker jag i alla fall. 

Om du har en kväll över och verkligen vill göra något extra med din man/fru/partner - DANSA. Boka en kurs och TA på varann. Njut av en date night och bli Latino Lovers för några timmar.

It is so worth it! Och vem vet - det KAN ju bli ett beroende.. 

Love / Cat 

Love / Cat 

WEDDINGDAY..

Detta lyssnar jag på idag: 

Det vackraste jag vet

Är att se dej när du sover

Här råder stilla frid

Och jag glömmer både rum och tid

Du ligger här bredvid

Och jag känner hur du andas

Att älskas utav dej

Är det vackraste för mej

Så sagolikt det är

Att se morgon-dimman lätta

När mörkret sakta flyr

Och att se hur dagen åter gryr

En kylig morgonbris

Sakta sveper genom rummet

Jag kryper tätt intill

Lycklig för att du finns till

Stunder av stillhet

Ett ögonblick av ro ibland

Stunder av lycka

Att bara ha varandra

Det är en rikedom

Att få älska och att att älskas

Vår kärleks varsamhet

Är det vackraste jag vet

Det vackraste som finns

Är att vara någon nära

När månen lyser klart

Över skog och mark så underbart

Du ligger här bredvid

Och jag känner hur du andas

Att älskas utav dej

Är det vackraste för mej

Stunder av stillhet

Ett ögonblick av ro ibland

Stunder av lycka

Att bara ha varann

Det är en rikedom

Att få älska och att älskas

Vår kärleks sårbarhet

Är det vackraste jag vet

Du ligger här bredvid

Och jag känner hur du andas

Att älskas utav dej

är det vackraste för mej

Fyra fantastiska år som gifta - vi firar fruktbröllop. Dagen firades med champagne, jordgubbar och lyxig lunch på Grand Hotel - The Crimescene - som avslutades med en promenad, exakt den väg vi gick som nygifta med Septembersolen vackert lysande.

Jag är en oerhört lycklig kvinna. 

Du finns vid min sida, i vått och torrt, i nöd och lust.

Jag älskar dig, Ove Rytter.. Du är magisk! 

Love /Cat 

PALMA DE MALLORCA..

Egentligen var det inte förrän jag satt på planet som jag verkligen insåg hur mycket jag längtat efter den här resan. Det kanske är just det som är hela grejen - att leva så i nuet att man uppskattar alla andra saker än att bara ägna livet åt längtan till det som ligger långt bort i medvetandet. 

Inför resan var det väldigt rörigt. Rörigt i Kroppen. Rörigt i planeringen. Rörigt helt enkelt. 

För första gången har Kroppen visat sitt misstycke över den djupdykning som skett in i minsta blodkärl och vrå. För att riktigt göra ett statement visade återigen mina värden en djupdykning på en oacceptabel nivå för att vilja ta emot mer cytostatika. Resan "ställde till det" lite till - jag skulle egentligen haft en dos samma vecka som vi reste. Det gick inte att kompensera med att ta behandlingen innan - det blev för kort om tid. Så det blev helt enkelt att gilla läget och invänta hemkomst - så summasummarum blev att mina senaste två behandlingar haft alldeles för långa intervaller. 

I det läget - är det bara att gilla läget. Att försöka slå bort tankar på att de små Inkräktarna har fritt spelrum att växa. Det låter kanske märkligt - vad spelar en vecka för roll? 

När en av mina läkare fattade det absolut sämsta beslutet någonsin genom att stryka en av mina behandlingar i samband med vår sportlovsresa, växte min tumör kraftigt på väldigt kort tid. Så vill man oroa sig så går det utmärkt. 

Nu har jag ingen tumör kvar. Och det ligger inte i min natur att vara orolig. Alls. Jag har fått två behandlingar för att utrota alla möjligheter till nya Inkräktare. Men ändå. Jag gillar inte när någon ändrar mina planer. Det är mer det som stör mig än att jag oroar mig. Jag har en enorm flexibilitet i de flesta situationer i Livet. 

I denna situation har jag absolut NOLL tolerans. Resan har varit lång och snårig. 

Jag och Stefan gjorde slut, jag har avfärdat läkare jag inte känt förtroende för och jag har fightats hårt för mina val när det gäller kost och livsstil. 

Därför kändes en flykt till sol och värme helt rätt. Både i tanken att bara få dra. Skita i allt. Provtagningar, läkarbesök, kontroller, sjukhus - ja du fattar. Bara få vara jag. 

I två veckor - bara få vara jag.. 

Jag har inte på långa vägar resignerat - men jag är rätt trött på all den tid det tar att vara sjuk. 

Sedan är det ju en annan sak - i vår livsplan ingår att skaffa ett boende utomlands. Det är nog det enda jag har på min bucket-list. Nej - en sak till, att dyka med vithaj. 

Det är rätt coolt med två saker kvar - vithaj och lägenhetsjakt! Om man då bortser från mina spanskalektioner, min salsakurs, alla fotokurser och den egna skönhetsfabriken. 

Fast just det kan man ju göra varsomhelst i världen.. Och det är jag ju redan igång med. 
Så det är ju det där med hajarna då. 

Eftersom det inte finns vithaj på Mallis så nöjde jag mig med att börja varje morgon med löpning och morgondopp i havet. Varvat med lägenhetsvisningar. 

Fast om sanningen ska fram så sprang jag inte riktigt. Det går liksom inte med den status min kropp befinner sig i. Med den modiga vikten av 43 kilo är jag extremt lätt så ur den aspekten är jag som en vinthund, fast inte direkt lika graciös. 

Med de ärr jag har och de läkeprocesser som pågår blir det en märklig form av löpning i en lätt framåtlutande stil. Med små korta steg iförd shorts och bikinitopp körde jag mitt race varje dag. Accompagnierad av min älskade make. 

Min man älskar att se på mig. Och verkligen älska mig precis som jag är. "Smala lår och inget hår" är veckans tema. 

Vi skrattar så tårarna rinner varje gång han säger så. För det är precis så. Fortfarande. Vem vet - det kanske är så här jag kommer se ut? 

Ska jag vara ärlig så badade jag inte riktigt heller. Jag avskyr när det inte är riktigt varmt - så det blev små mesiga dopp nu och då. 

Det första jag gjorde när vi landade var att slänga peruken. Jag älskar mina peruker - men att vistas i 35 graders värme och njuta av sol och bad iförd en hårig mössa, känns inte som en bra kombination.

Vi har haft två helt magiska veckor. God mat, underbart häng med fantastiska vänner, små utflykter, shopping och mysiga dagar med våra tjejer. 

För mig blev också övertygelsen ännu starkare om att jag vill leva i ett annat klimat. 
Inte hela tiden (jo, egentligen), men de delar av året där det fungerar med barnen. I alla fall tills de blir äldre. Det var bland det roligaste jag gjort att gå på visningar och lära mig om de olika delarna av Palma. Jag tror inte jag fikat med så många mallorkiner på så kort tid någonsin. Och lett, och pratat urdålig spanska, och hållit färgen när husen ibland varit helt hopplösa. För att explodera i skrattattacker när man var ute på gatan igen. Åtta mäklare arbetade hårt för att planera mina visningsdagar. Jag vet vad jag vill ha och vi är väldigt överens om allt utom att jag helst vill flytta in i morgon och O är realisten som kommer att se till att det blir riktigt bra. Inte någon knäpp lösning som blir förhastad.. (eller jo, är jag tillräckligt enträgen så...)

Jag älskar att vara på Mallorca. Ön har en ljuvlig kombination av allt man kan önska. Vi har så många vänner som redan bor eller har deltidsboende där så man behöver inte känna sig ensam direkt. 

Här finns allt jag vill ha när jag bli gammal... det enda abret - det ska väl vara det där med vithajarna då.. 

Love / Cat 

LOVE & MARRIAGE..

Kärlek på riktigt är magisk. Kärlek på riktigt är helande och samtidigt en dyrbar gåva man inte ska ta för given. 

Att få följa nära vänner på deras Kärleksresa in i Äktenskapet är en ynnest och oerhört härligt. Man blir påmind om sin egen lycka och framförallt blir man påmind om hur mycket man har att vara tacksam över. 

Det har inte på långa vägar varit någon självklarhet för mig att kunna fullfölja några planer. Alls. 
Hur gärna jag än vill - så är det till slut Kroppen som bestämmer. Nu var det dock så att jag även lovar den blivande bruden att lägga sminket och det är ju inget man direkt ringer dagen innan och avbokar. 

Jag fick min 12 eller 13 cellgiftskur dagarna innan bröllopet - jag orkar inte hålla räkningen längre. Numer är det bara ett nödvändigt ont jag gör och håller tummarna för att Kroppen orkar. Resan ner gjordes med bil och jag var totalt sänkt och ägnade timmarna sovandes medan maken körde. Ett härligt stopp i Båstad med skönt häng hos våra goda vänner Ulrika och Toomas gjorde dock dagen innan vi svimmade på Hotel Skansen. Här i Båstad firade vi deras fantastiska bröllop i dagarna tre, 2011. Samma år vi själva gifte oss.

Mina dagar är lite som dom är - ibland totalt fantastiska, relativt friktionsfria, medan andra är totala katastrofer. Jag får fortfarande använda morfin då tarmarna bråkar, men i övrigt mår Kroppen lite bättre för varje dag. 

Dagen D blev en bra dag där solen sken i hela min Kropp. Lyckan och glädjen över att se våra fina vänner enas blev precis sådär maggropspirrig som den ska vara. 

Bruden anlände till vårt hotell och sminket satt som smäck - vi hade förvisso provsminkat några veckor innan när de besökte oss i Stockholm. 

Det är något visst med blivande brudar. Det blir som ett skimmer kring dem och de lyser - vackrare än någonsin. 

Jag är så tacksam för att ha fått dela dagen och kvällen med er, Magnus och Belinda. 
För oss blev det dock en tidig kväll - efter bröllopsvalsen åkte vi hem och slocknade direkt. 

Inspirerade till att fullfölja vår egen plan - när jag är frisk, förnyar vi våra äktenskapslöften. En ny chans i Livet ska firas på alla sätt. Ingen av oss är längre densamma - därför är det viktigt för oss att välja varandra igen, och igen, och igen. 

Nästa gång vet vi verkligen att vi finns där för varandra - i Nöd och i Lust.... På riktigt.

Love /Cat

Vilken bildkavalkad det blev.. Båstad och Göteborg lös av Kärlek. Det måste förevigas, eller hur? 

ROSES & LAVENDAR

Direkt när jag kom på idén var jag helt såld. Alltså så såld att jag nästan redan bildat bolag och mångduplicerat tanken på att mina tvålar ska finnas world wide för att sprida det hantverk det egentligen är. Alltifrån att plocka de ljuvligt doftande rosorna och lavendelblommor som vackert växer i min trädgård till att låta processen med att torka dem och koka ihop en gryta som skulle få Miraculix avundsjuk. 

Mina första egenhändigt tillverkade tvålar blev små konstverk. I min iver att testa färger, dofter och konsistenser kan jag utan att överdriva säga att jag sällan varit så ren och väldoftande. Tvålar med sheasmör och dofter av ylang ylang, rosenblad och lavendel med en alldeles lagom löddereffekt lämnas huden mjuk och len. De torkade blommorna ger en lätt peelande effekt.

Nu råkade en resa komma emellan, med en sjukt dålig internetuppkoppling vilket medfört en uppdateringstakt likvärdig en sengångare - men fortsättning följer i skapelseresan där mina idéer ska förverkligas. Inte i så stor skala som jag visionärt skulle vilja - i alla fall inte till en början. Men med mig vet man ju aldrig... 

Love / Cat 

KARMA CHAMELEON..

Nöjd och tacksam över att behandlingen gått bra utan några direkta biverkningar. Nu håller jag tummarna för att de nästkommande dagarna blir ännu bättre. Helgen bjuder på härligt umgänge med underbara vänner och ett riktigt roligt bröllop! 

Under tiden roar jag mig med att vara kameleont och dagens look blev såhär..

Why not, liksom.. 

Love /Cat

CREATE HAPPINESS..

Inget ont som inte har något gott med sig. Jag har ägnat mycket tid åt att fundera på vad jag ska göra härnäst. När hjärnan gått på nollvarv (inte lågvarv) vaknar min kreativitet och blir nästan löjligt aktiv. Helt plötsligt räcker inte tiden till. Likt en hetsig vandrande pinne far jag omkring mellan växthus och rabarberplantage och undrar hur tiden fördelas bäst.

Så visst finns det många Glädjefnatt att njuta av; 

- Jag ska lära mig spanska i höst. Då jag vill bo i solen är det ett måste att göra sig förstådd
- Ny Salsakurs på G med maken - nu fortsättningsvarianten!
- Ny fotoskrivare införskaffad. Målet är att med mina bilder skapa en egen "Wall of  
  Fabulous"
- Ny fotokurs inbokad på Fotografiska i September. Ska man bli bäst är det bra att sätta fart.
- Massa roliga, ekologiska ingredienser införskaffade. Nu ska jag och barnen skapa 
  egen hudvård, saltscrub, kroppsoljor och annat väldoftande.
- Glassmaskin införskaffad - ekologisk, sockerfri glass skall kreeras till familjen i sommar!

Det jag inte tog med var den sjukt läckra maskin jag hittade som skär ut coola schabloner att pryda väggar, kuddar eller vad som helst egentligen. Med tanke på den verkstad som snart öppnar där ekologisk hudvård ska tillredas och den fotostudio som tar allt mer plats kände jag att maken behövde förskonas ifrån en gårdsbutik för närvarande. Så glassen och rabarberchutneyn får ätas enbart av familjen, än så länge.. Men NÄSTA vecka - då kanske...

Love /Cat