CHANGE OF PLANS...

Och någonstans där, mitt i den begynnande sommaren, så var cirkusen igång igen.

Jag, som är GRYM på att gå vidare, glömma, ta lärdom av och alltid se framåt - fick en flash-back som kändes väldigt onödig. Men tydligen nödvändig för just mig och det som står i min Livsplan. 

Precis när jag kände att mitt jobb som koordinator på hittegodsavdelningen led mot sitt slut, var det tydligen en Inkräktarjäkel som bestämde sig för att katt-och-råttaleken skulle vara högaktuell.

Jo. Den är tillbaka. Inte cancern i sig, men en inte så ytte-pytteliten metastas beslutade sig för att ta fart med råge. Suck!

Och nej - jag har INTE legat på latsidan nu heller utan ägnat de senaste 3-4 veckorna åt en hetsjakt på väl vald kirurg. Även det en hästjobb för hittegodschefen såhär i semestertider. Det vill säga jag. 

Så... hur gick det här till då? Jag som haft fullt upp med Livet sedan den borttappade lilla plutten gick sitt öde tillmötes, den där dagen i mars. 

På något sätt har jag haft det på känn.Det blev liksom aldrig riktigt bra efter den där misslyckade pillerilloperationen där de grävde runt i en timme efter "The lost one". 

Där och då blöder man en del, och jag är fortfarande efter ett halvår, rejält svullen och medtagen i ärrområdet. Då är det lätt att cellerna drar iväg från oredan och gömmer sig på ett lugnt och säkrat område.

Jag anade oråd redan när vi skulle få röntgensvaret hos Guru Lidbrink den 14 juni. 
Det hummades en del och beskeden var oklara. Svaren måste alltid vara beskådade och signerade av två röntgenspecialister. Notera då även att jag numera gör magnetröntgen istället för datortomografi. Det gör att det blir mer utförliga bilder men uppenbarligen mer svårtydda, så givetvis blev beskedet blev att vi vackert fick vänta. 

Så. Kontentan av det hela blev en JÄTTELÅNG väntan. Under tre veckor har jag nogsamt ringt, mailat, letat fram nya ansvariga personer då ordinarie - hör och häpna - gått på semester. 

Hallå.. En Inkräktare tar INTE semester! Det jag fick bekräftat till slut, var att det fanns en ny metastas i levern. 

Fuck.Skit. Helvetes jäkla skit..

Efter att ha beslutat att sova på saken vaknade jag med insikten av att det faktiskt bara var en. En enda liten plupp. Eller liten - tio millimeter är icke att förringa när vi pratar storlek på just metastaser. Men. Det var fortfarande bara en. Inte tio. Eller ens fem. Utan EN..

Där och då väcktes fighterandan igen. Så efter ett idogt jagande fick jag fram den information jag behövde. Såg till att remiss skickades till Danderyd och ringde operationskoordinatorn. I går måndag. Why wait liksom?

Samma dag, 30 minuter senare ringde hon tillbaka och sa - Har hittat remissen. 
Dessutom är "din" kirurg tillbaka från semestern så jag tar det med honom direkt.

"Direkt" i hennes värld blev en godkänd ablation utförd av min Metastashjälte - idag tisdag. 
SOM jag älskar effektiva människor!

Jag slapp nya prover, röntgen, narkosbedömning etc då teamet på Danderyd ansåg mig vara i mycket väl stridsdugligt skick. Så 09:00 checkade jag in, 11:25 slocknade jag och vaknade 14:00. Givetvis redan flaggandes för att jag minsann ville hem samma dag. BOOM!

Så nu ligger jag här, hemma i min egen säng. Hämtad av min Prins i den silverfärgade springaren och undrar vad fasen som hände.

Mage och lever har massor av spännande tuschmarkeringar, jag har en liten plåsterlapp som berättar att något hänt och en rygg som känns som en liten elefant klivit på den. 
Metasten låg vid mina ryggkotor, därav elefantkänslan.

Stickmärkena efter mina tre infarter är värre. Mycket värre. Då fattar ni den mikroskopiska nivå vi pratar om.

Jag blev opererad direkt inne på röntgenavdelningen, liggandes i och uppkopplad mot den datortomografiska röntgen apparaturen. Efter en massiv syreladdning av mina lungor släcktes jag med den magiska narkosteknik som skapar 200 andetag per minut. Allt för att det minutiösa precisionsinstrument ska kunna döda metastasen medan hela jag ligger blick stilla. Inget organ får röra sig. Minsta muskelrörelse gör att de sederar tyngre och djupare. 
När man andas normalt vidgar sig lungorna och levern pressas ihop. Vilket alltså inte får hända.

En mycket märklig upplevelse - och man vaknar väldigt ödmjuk över att denna teknik finns möjlig. Annars hade det förmodligen varit kört. 

Så nu släppte jag på handbromsen till mina nästkommande 3 månader fyllda med Livet. 
Nu med en trygghet i att metastaserna med all säkerhet kan poppa upp igen och då veta att jag svarar bra på dessa behandlingar.

Men.. Jag har också i skrivande stund tagit några ytterligare livsstilsbeslut. Vad?
Stay tuned for more..

This too shall pass...

Love / Cat 

LOST & FOUND...

Det här inlägget skulle inte alls se ut på det här sättet. 
Det skulle haft ett helt annat innehåll och framförallt - varit publicerat för länge sedan. 

Det kom liksom av sig. Inte jag alltså - utan inlägget. 

Ännu en gång tar sig Livet nya vägar. Eller. Nej - inte nya, men vägar jag på sätt och vis känner att jag gått några varv på. 

Den senaste tiden har bestått i en gigantisk rehabilitering. Det har gått utmärkt, om det inte vore för att jag på något underligt sätt samtidigt upprättat en ny tjänst inom vården. 

Jag är numera Chef för avdelningen för borttappade saker. Det där med att tappa bort en metastas är ingen höjdare att vara ansvarig för. Inte om man är kirurg. Inte om man är patient heller - fast det blir på två helt skilda sätt. 

Att acceptera att man efter 6 timmars öppen kirurgi med nästan en timmes letande med ultraljud "hands-on" inne i levern, ändå inte riktigt till 100% kan veta att man är cancerfri - det kräver sin kvinna. 

Att som kirurg med kollegor bestämma sig för exakt HUR man ska gå vidare var tydligen inte heller något det fanns rutiner för.

Så nu - nu finns det en regel. Regeln lyder - if it´s lost - find it!! 

Jag har fortfarande synen starkt på näthinnan. Direkt på uppvaket, när de stod där alla tre. Hummandes och mumlandes om att den bara var "borta". Men att de hade en plan. 

Vad SKÖNT tänkte jag då. I alla fall första veckan - ända till jag insåg att jag var tvungen att öppna hittegodsavdelningen. 

Först började jakten på röntgenremissen. Den där som med akut varsel skulle göra att eventuella Inkräktare skulle bli varse att vi inte tänkte låta dem vara. Den kom aldrig - och efter en del tjat insåg jag att remissen aldrig kommit fram. Det hade skrivits en ny av en läkare som stod HELT utanför detta och missförstått uppgiften. Hon hade skrivit en kallelse om tre månader. Ehhhh... Om någon missat min historik så är tre månader en potentiell katastrof då tillväxten kan bli ödesdigert stor på kort tid. 

Ny remiss, nya samtal - fast nu med en kirurg som vagt antydde att det nog inte skulle göra någon skillnad med röntgen nu eller sen. Efter min avhyvling ändrade han sig. Väldigt snabbt. 

Nåväl. Den nya remissen gav mig access till magnetröntgen all inclusive på KS inom ett par dagar. Halleluja! 

In och ut i röret i Boogie Wonderland där jag aldrig slutar förvånas över att de frågar vilken radiokanal man vill lyssna på under tiden. Har ni gjort en magnetröntgen? Alltså - man hör INGENTING utom de där Star Wars skramlande oljuden. Dunk, dunk, dunk. Wii wii wii. Honk, honk, honk. Men tanken är säkert god. Det fyller en bättre funktion att som jag, be om lugnande medel istället. Jag behöver det inte alls, men varför inte liksom. Sist var det dock lite mycket kanske eftersom jag glömde bort att andas.. 

Så kom då dagen för uppföljning. Det var länge sedan jag träffade min guru Lidbrink. Min torra, sjukt roliga onkolog. Mötet med henne blev både bra, konstigt och lite tänkvärt. 

Enligt hennes bedömning så ser jag strålande frisk ut. Precis som jag känner mig, och ändå kom slutklämmen - att under hennes 25 år som överläkare inom cancervården har hon aldrig haft en patient som är så omfattande opererad som jag. 

Som jag? Hurdå som jag? I min värld har jag trott att alla i min situation har det ungefär likadant. Men icke! 

Fast när jag tänker efter så har jag gått igenom en jäkla resa de senaste åren. Sex kilo vävnad är borta. Det har rykt tarmar, inre organ, tumörer och metastaser i en jäkla fart - och ändå sitter jag här och är så oerhört full av Liv. Läskigt och samtidigt häftigt. 

Och hur var det nu med den där prickjäkeln? Jodå. Den fanns där. Som en Orion lös den med sin närvaro på bilderna MEN.... har stått still i tillväxt och alltså fortfarande pytteliten. 

Men. Ändå där. 

Lidbrink avfärdade pricken med att säga att vi låter den vara. Skulle vi göra något åt alla prickar som syns på de mest noggranna röntgenundersökningarna skulle vi inte göra annat. 

Allt annat är toppen. Alla värden är fantastiska. Min återhämtning nästintill mirakulös. 
Så jag och O tackade för oss och åkte hem. Jag med den där gnagande känslan av att inte riktigt känna mig nöjd med svaret. Skulle jag förlita mig på att gurun hade rätt? 

Två dagar senare, i torsdags - närmare bestämt 16:25 ringer han. Kirurgen som anmält till hittegodsavdelningen att han tappat bort Inkräktaren. Han hade funderat på det där och blandat in några andra som jobbat på att hitta pillemyrerna länge. De där pillemyrproffsen. Som bara jobbar med att skjuta de minsta Inkräktarna i sank med precision.

Pillemyrproffsen bor på Danderyds sjukhus och vi har mötts förut. En gång för länge sedan när diagnosen var en mardröm jag trodde jag skulle vakna upp ifrån istället för den blodiga verklighet och sanning det blev. 
På den tiden när ingen visste om det gick att göra någonting överhuvudtaget. 
En evighet sedan...

BOOM. Beslut taget. Akut operation. Typ nyss. Och jag hör mig själv säga: Just DO it!

Så istället för att skriva det där inlägget jag tänkt, hamnade jag under kniven. IGEN. Fast denna gång i form av en ablasionsnål. Med hjälp av en magisk narkos - där jag andades 200 andetag per minut - allt för att hålla levern blickstilla, avslutades Inkräktarens eventuella planer abrupt. 

Pillemyrmännskorna hittade Inkräktaren direkt. Med ultraljud. Jag och O satt bredvid varann och såg pricken som vållat så mycket rabalder. På samma sätt visade kirurgen mig bilderna när jag vaknat upp efter operationen så jag fick se den lyckade förödelsen. 

Så nu sitter jag här, med ett nytt plåster på magen. Med hål i levern. Och är gladare än på länge. Och än mer nöjd över att jag inte gav mig. Det kanske är fler som behöver en chef för borttappade saker? 

Burn, baby burn... 

Love /Cat 

HAPPY NEW YEAR....

Telefonen ringde 09:11 med avsändare "Inget uppringnings-ID".

Jag tänker tillbaka på alla de otaliga gånger displayen visat denna "hemliga" avsändare som vid varje tillfälle man svarat, kommit med varierade besked. 

Ömsom vin, ömsom vatten. 

Denna gång var så viktig för mig. För oss. För framtiden. Det nästan overkliga i det är att veta att när man lyfter luren och tar emot det provsvar som varit det enda som funnits i huvudet dessa dagar - så är chansen 50 % att det blir riktigt bra. De övriga 50% är raka motsatsen. En helt annan story med en helt annan utgång.

Att vara drabbad av en dödlig diagnos får rysk roulette att framstå som en hobby för amatörer. 

Tiden fryser till is, och hur gärna man än vill, kan man ALDRIG förbereda sig till 100 %. Det måste alltid finnas utrymme för de där reaktionerna man inte vet hur de blir. 

Jag svarar och givetvis är det min onkolog. Hon är bra, Elisabeth. Rak, enkel och lite torr. Men jäkligt tydlig. 

Svaret var det bästa jag kunde få för att starta 2016 med. Ingen återväxt, inga spår av nya tumörer. Noll. Nada. Nothing. 

När jag sitter där med telefonen i min hand lär jag mig ännu en gång något om mig själv. Jag vill bara lägga på luren. Avsluta samtalet snabbt som fasen och inte varken säga eller höra ett ord till. Kapsla in sanningen i en bubbla och ägna resten av tiden till att smälta innehållet. Inte slösa bort energi på något onödigt, typ. Så som jag är, så som jag blivit. Inget ältande, inget överflödigt analyserande. Cut the bullshit, typ. 

O står i badrummet och hör mig avsluta samtalet, kommer in och sätter sig på sängkanten.

Vi är så otroligt lika i vissa avseenden. I vår gemensamma taktik i hur vi tacklat allt. I vår ibland helt ordlösa kommunikation. Min soulmate. 
Vi bara tittar på varann och håller om. Hårt. Medan tårarna faller. Känslan är inte lycka, lättnad eller glädje. Den bara är. Jag har köpt mer tid. VI har köpt mer tid. 
3 månader till nästa utvärdering. Mer tid till Livet och att återigen äga min tid och Kropp. 
Mer motiverad än någonsin till ett nytt år med Kärlek till Kroppen och gåvan att få leva vidare. 

För dö - det har liksom aldrig varit ett alternativ. 

Det är NU den riktiga resan börjar - där jag, Kroppen och Hjärnan tillsammans ska utarbeta den bästa överlevnadsstrategin någonsin. Jag är redan nu uppe i planeringen. 
Jag tror det är hela hemligheten - att ALDRIG riktigt sätta punkt för något - utan kortsiktigt glädjas åt varje delmål och aldrig fastna. Aldrig stagnera. Jag är oerhört, oerhört tacksam och lycklig över mitt besked. Tacksam för att min Kropp samarbetat med min enormt starka vilja. 
Att mitt immunsystem fungerar fantastiskt optimalt och att mina provsvar är på en toppnivå. 
Att bibehålla det så är mitt nyårslöfte. 

Happy New Year kära vänner.. may the force be with you! 

Love /Cat 

BE YOUR OWN GURU...

Jo.. jag ska villigt erkänna att jag drömde otäcka mardrömmar så här natten innan. 

Och jo.. Utan att ens tveka så rotade jag fram hela asken med de där lugnande pillren jag fått lådvis av, men tack och lov inte använt. Förrän idag. 

Två stycken. Visserligen på futtiga 5 mg styck - men man vet ju inte. En kanske inte skulle göra någon skillnad. Så det blev två. Där jag direkt efter att ha svalt den andra kom på att jag kanske kunde somna. Mitt i läkarbesöket. 

Det var idag - Torsdagen den 8 oktober vi skulle till Radiumhemmet för utvärdering av min stora scanning som gjordes för två veckor sedan. Jag har faktiskt varit riktigt bra på att förtränga det hela. Insett och tänkt att det inte är någon idé att oroa sig i förväg. 

Jag var istället HELT inställd på att rusta för det värsta. Scanningen skulle ge oss svaret på om det finns några nya tumörer eller tecken på att cellerna klustrar sig. Alltså - finns det fortfarande cancer kvar i Kroppen. 

Ja - ni fattar. Det är ju inte varje dag man ställs inför faktumet att dagen D faktiskt bara har två scenarier. 

Antingen blir det riktigt SKIT. Eller så blir det riktigt jäkla BRA. 

Därav mitt val av att starta dagen med att pillertrilla. 

Jag tror faktiskt vi alla sov riktigt dåligt. Jag, O och lilla M. Hon kom in till oss mitt i natten och kröp  ner, nära mig och fick ligga kvar till det var dags att gå upp. Ingen av oss sa någonting. M åt frukost, gjorde sig klar och gick till skolan. Jag och O hade tänkt att träna innan besöket, men kom oss liksom inte för. Jag - som fortfarande var helt blöt av svett efter att ha drömt om snabbväxande knölar hela natten. Jag vågade först inte ens känna efter men tvingade mig till att lägga händerna på magen och.. Nej, ingen knöl. Bara en extremt svettig Kropp och en sprängande huvudvärk. 

Ärligt talat så kändes hela morgonen som en enda stor bubbla. Upp, duscha och sedan iväg till Radiumhemmet. 

Vi pratade knappt med varann, jag och O, utan försökte mest fokusera på att vi haft en grymt mysig kväll dagen innan. Vår datenight med salsa och efterföljande middag på Miss Voon. Underbar mat och jag lyckades trycka i mig TRE glas vin. Inte smart. Alls. 

Förmodligen var huvudvärken en baksmälla - jag tål ingenting längre - och kanske speciellt inte inför dagen D. 

Nåväl - Efter tio minuter på plats kom hon. Onkologen jag aldrig tidigare träffat, men som skulle förmedla mitt öde. 

Väl inne på rummet gick det att ta på tystnaden tills hon bröt den och sa "Nej men - ska vi ta och titta på röntgen direkt? 

Just där och då insåg jag att jag faktiskt tagit de lugnande pillren - jag fortsatte bara stirra på henne utan att röra en min. 

"Det ser bra ut - det finns INGA spår av återväxt av tumör eller metastaser". 

Vi ska visserligen alltid ha två onkologer som uttalar sig och nu är det bara en som hunnit, men svaren brukar stämma överens - sa hon med ett stort leende. 

Ingen cancer. INGA TUMÖRER!! Men hallå - LYCKA!!!! 

Just där och då önskade jag faktiskt att jag INTE tagit de där jäkla pillren då jag bara kände en total luddig förvirring. Det gick liksom inte att ta in. Efter 3 1/2 år av besvär och stämpelkort hos olika läkare - 13 månader av 100-tals provtagningar, 15 cellgiftsbehandlingar, 1 mindre och 2 omfattande operationer där 4,7 kilo vävnad avlägsnats och en gigantisk massa dagar, timmar och minuter blev plötsligt fruset till is i form av ett enda besked. 

Du är på väg att bli frisk. FRISK. Att få äga min tid igen. Att få vara min egen Guru.. 

För just där och då. I det där ögonblicket VET jag att det som gjort mest nytta har varit mitt eget sätt att hantera det hela. Hur jag lever och äter. Hur jag tränar, fysiskt och mentalt. 

Mitt fokus, min järnvilja och mitt mantra - This too shall pass... 

Det är en lång väg kvar. Ständiga kontroller under 5 upp till 10 år i svåra fall som mitt. Många säger säkert att man inte ska ropa "hej".. Men - i MIN värld är det ju just det som är hela grejen. Att glädjas i stunden, att skapa lyckospiraler i hela Kroppen och våga njuta av varje Babystep. Jag är ju inte dum i huvudet - klart jag förstår att nästa gång kan beskedet vara ett annat. Men här och nu är det BARA detta som florerar i mina tankar och i hela min Kropp. Ingen Cancer... Ingen Inkräktare... Bara jag och min Kropp!! 

På måndag väntar min 16:e cellgiftsbehandling. För säkerhets skull. Den sista? 

Det vet jag inte.. och det spelar ingen roll. För nu är planen satt. MIN egen plan. För att bygga min och VÅR framtid. 

På riktigt. 

Love / Cat

EVALUATION HOUR..

Just nu står jag i ett vägskäl. Förmodligen det viktigaste vägskälet någonsin. Och det är inte ens jag som väljer vilken väg jag ska ta. 
Jag får snällt invänta och se om universum väljer höger eller vänster. 

Den senaste tiden har varit oerhört rörig. Det är svårt, faktiskt nästintill omöjligt, att hitta rätt fokus. Eller att hitta ett fokus över huvud taget. 

Är jag under behandling eller har jag påbörjat min resa mot ett liv som frisk? 

Det blev ett märkligt scenario då jag samma vecka laddade på min 15 cellgiftsbehandling och samtidigt var inbokad på den första kontrollen - den som kommer skapa det första kapitlet i nästa del av min resa. Den resan kommer att vara under 5 år där jag de första 2 åren ska scannas var tredje månad. Därefter var sjätte månad. Det är först efter 5 år utan spår av Inkräktarminioner som man anses som frisk. 

Helt sjukt egentligen - jag tycker givetvis att man bör kontrolleras och följa upp Kroppen så man kan sätta in åtgärder om Inkräktaren gömt sig i någon kroppslig liten håla. Men inte fasen gillar jag att man går under benämningen sjuk? 

I det vårdsamhälle vi lever i finns bara två alternativ. Frisk eller inte. Punkt. 

Jag anser mig i allra högsta grad frisk och har som mål att fortsatt leva Livet All-in & Fullt-ut. Varenda jäkla dag. 

När jag blickar tillbaka på året som gått, känner jag fortfarande så starkt, att jag inte skulle velat vara utan denna resa. Jag önskar kanske bara att vi människor, och tydligen även jag, inte ska behöva en käftsmäll för att förstå essenserna i livet. Alltså det som är viktigt. Viktigt på RIKTIGT och framförallt - vad är viktigt för MIG.

När jag nu satt där i väntrummet, drickandes mitt vatten timmen före scanningen, kände jag att jag bara ville ha det hela överstökat. Mest för att jag inte var riktigt förberedd och inte haft något fokus alls. Mentalt är jag redan igenom de svåra kapitlen och lätt kantstött vill jag bara gå framåt, vidare, uppåt och för varje dag - ha mitt mantra och fokus inriktat på helt andra saker än cancer och sjukdom. Jag laddar för fullt för den andra, härliga halvlek som väntar. Med salsa, fotografering, spanska och ekologisk hudvård. Till att börja med.

Torsdagen den 8 oktober blir en bra dag. En helt jäkla fantastisk dag. För den ska gå MIN väg, eller hur? 

Inkräktaren borde väl ha fattat vid det här laget.. 

Love / Cat

JUST AN ORDINARY CHEMODAY..

För den 15 gången var det dags att återigen upprepa proceduren. Den senaste tiden har inte vägen varit spikrak - trots min rutin på detta. Provsvar som inte hållit måttet, avbokade tider och en lätt förvirring om var i processen jag faktiskt befinner mig. 

Det kanske blir så - efter att ha levt i mer än ett år i centrumet av en intensiv krigszon är det förmodligen mer regel än undantag att vara lite virrigare än vanligt. 

Det jag däremot märkt är att jag utvecklat en vana - eller egentligen - ett beteendemönster jag känner igen från förr. 

Så fort något eller någon begränsar mig, är Hjärnan där och stökar fram alternativa lösningar. Jag bara ÄR sån. Har jag förstått. Oftast kan jag le åt mig själv i efterhand..

Du som följer mig, har förstått att jag alltid har en önskan om att vara över-effektiv. Alltså sådär så det nästan blir löjligt. Att alltid hitta nya möjligheter till multitaskning. Inte bara när det gäller jobb utan i de flesta situationer. 

Jag kommer ihåg när jag gick på diet inför tävling. Jag har en enorm disciplin och har inga som helst problem med att slaviskt följa denna, och njuter av att se formen slipas fram för att nå mina uppsatta mål. Och det kan ju vara bra. 
Jag har verkligen haft användning av min mentala förmåga, min envishet och mitt stabila psyke under den här perioden och levt mitt Liv i "kampen mot cancer" med en vinnande strategi och målmedvetenhet. 

Fast - sen är det ju det där med vad som händer samtidigt. Under mina dietperioder poppade det alltid upp en massa roliga idéer, tankar och recept jag var tvungen att prova. Matlagning, bakning och att sylta och safta blev inslag i Livet jag inte kunde vara utan. För att inte tala om den strida ström vänner som mer eller mindre tvångsinbjöds för att smaka. En del kallar det  säkert en ätstörning eller liknande och visst - det kanske det var. 

Det är bara en människa som lever med begränsningar som förstår känslan av att spränga sina egna gränser. Allt för att lära och utvecklas. Nu var det ju inte direkt så att någon tvingade mig till att tävla. Eller någon som bestämde att jag aldrig mer skulle få äta en kanelbulle eller en gigantisk 3-vånings pannkakstårta (jodå - jag gjorde sådana med). 

Kontentan av det jag vill förmedla är att man är väl aldrig så sugen på något som just vid de där tillfällena när man inte får/ska/borde/har-en-annan-plan? 

Eller som i mitt fall när jag är uppkopplad på cellgifter - DÅ hittar jag alltid de snyggaste kläderna. När det är som mest omöjligt att prova. Och det är DÄR mitt mönster kommer in. HUR löser man det omöjliga... 

Då jag nu känner mig starkare och piggare än på länge letar jag nya möjligheter (såklart) till att förbättra Kroppens status ännu mer. Jag springer så ofta jag kan för att förbättra min kondition. Inte så långt och egentligen bara med ett enda mål - och det är att inte tröttna. Jag beslutade mig för att springa upp till Radiumhemmet inför behandlingen. Det tar ca 30 minuter hemifrån och blev en bra distans att lägga under pinnfötterna. Tyckte jag. 

Väl framme på plats och uppropad, frågade ju givetvis min sköterska om jag varit sen och stressat dit, då svetten rann längs med Kroppen. 

Nej då, svarade jag - jag sprang hit. Jag antar att jag inte bör springa hem också, fortsätter jag kvittra - intet ont anande. Behöver jag säga att en språngmarsch rakt in på behandlingsavdelningen inte gick obemärkt förbi. Jag lärde mig att det finns vissa oskrivna regler och att vara prutthurtig ingår INTE i seder och bruk. Med stor misstänksamhet kontrollerade sköterskan mina personuppgifter och satte tveksamt dit gigantnålen i min port. 

Och vis av erfarenheten valde jag att inte gå in något utlägg om motionens fantastiska värld när man är sjuk. Istället valde jag på att fokusera på hur jag skulle ta mig hem. Efter min 11-åriga dotters totala brist på kontroll av sina SL kort, var även alla mina kort med "åk" förbrukade, efter att hon lånat dem, så jag valde att gå hem. Med betoning på att GÅ. 

I med headsetet, på med Rammstein (jo, fortfarande en favorit) och NÄSTAN hemma kommer jag på den absolut briljanta idén om att stanna till i Västermalmsgallerian. Och vad händer där... JO - höstkollektionerna har anlänt. Och jag - jag hemfaller till lustan att gå in i butik efter butik. Och inse att jag förmodligen inte kan leva utan ett enda plagg. 

Nu är det ju så att när man är uppkopplad på cellgifter har man; 
a) en LÅNG nål intryck i venporten som är tejpad hårt för att sitta kvar. 
b) man har restriktioner - vad du än gör - fastna inte med slangen.. 
c) vänster arm är omöjlig att röra annat än i små kontrollerade rörelser. Bh-bandet bör helst inte ens ligga i kontakt med huden på den sidan
d) slangen leder till en stor behållare där själva giftet ligger som bärs i en väska på magen. 

Det är här mönstret tar vid. Just denna dag, vid denna promenad hem, hittar jag den mest fantastiska BH i smaragdgrönt på rea. I min storlek. Ett exemplar kvar. Ingen bytesrätt. 

Jodå - klart jag ska testa. Men nöjer mig med att krångla på mig den högra kupan och intala mig själv att den sitter. Som smäck. Klart jag köper. Den och tillhörande trosor och börjar maniskt dra i två BH-ar till som jag TROR kommer sitta minst lika bra. 

I nästa butik hittar jag svaret på mina drömmar. 2 tröjor och två magiska klänningar. Samtliga väldigt tighta. Och med polokrage. Ja - du fattar. Polokrage?? Klart jag ska prova. Det är nu problemet börjar. Headseatet sitter på plats. Likaså den långa slang som är fästad i nålen. Du vet den där som sitter fast. I mig. 

Notera att jag även bär peruk. Jag är inne i en sådan period igen. Så när lustan tar över och jag intar provhytten spårar det givetvis ur. Det svåra är inte att komma IN i kläderna. Det är att komma ur. Så när telefonen ringer och jag svarar, samtidigt som jag ska trassla mig ur allt blir kaoset totalt. Cellgiftslangar och telefonsladdar fastnar totalt i peruken och allt bara låser sig i ett enda sammelsurium. Jag inser att jag måste se helt galen ut. Som ett scenario ifrån Absolutely Fabulous. Minus Fabulous. Samtidigt som peruken faller till golvet likt en golvmopp. 

Väl ute ur röran, rafsar jag snabbt ihop mig, köper samtliga plagg och går hem. Två morfintabletter och ett glas vin senare sitter jag och stirrar på mina påsar och hoppas att kläderna ska funka. Så typiskt mig. 

Vi pratar om att vänta en dag. EN DAG! Det är det som är mitt mönster. Dagen efter då jag blir bortkopplad från slangarna är shoppinglustan totalt obefintlig. Precis som min ödesdigra bak- och matorgie vägrade infinna sig när jag slutat dieta. 

End of story liksom. Man vill alltid ha det ouppnåeliga och omöjliga. I alla fall jag. 
Och i alla fall där och då. Just nu måste jag ändå säga att varken bullar eller polotröjor står överst på listan. 

Nu inväntar jag min omvärldskontroll. Dagen D för min första scanning för att se om cancern håller sig borta. Den kan jäklar ingen BH ta udden av. Helt ärligt alltså. 

Jag tror jag håller tummarna istället..


Love / Cat 

STAY FOCUSED - THINK POSITIVE..

Efter härliga fester och Bröllopsdagar blev det dags att se sanningen i vitögat igen. 

Men det är väl så här Livet ska vara? Ömsom vin och ömsom vatten. 

Planen var att jag skulle träffa min favoritläkare Måndagen den 14 September. Med målsättningen att alla prover skulle vara på min sida och cellgifterna hamna i mitt system dagen efter. Nyfikenheten var också stor på om mina vävnadsprover kommit tillbaka från analysen.

Det hela började dock inte så bra. Jag hade först fått en läkartid och en behandlingstid. Dessa ändrades med anledningen att man dels ville byta läkare och dels ville ha bättre marginal så mina blodprover skulle hinna fram. Det fungerar nämligen såhär. 

Jag får cellgifter var tredje vecka. Inför behandling måste jag ta blodprov för att se att mina vita blodkroppar, mitt hb och mina levervärden klarar av den kemiska belastningen. Framförallt mina vita blodkroppar. De är de som bygger mitt immunförsvar och som produceras i benmärgen. Jag minns den där fruktansvärda smärtan i ryggen som om det vore igår - den där smärtan jag fick som biverkning i samband med de första cellgifterna. 
Därefter måste jag träffa en läkare som beslutar mitt öde - behandling eller inte. 

Att ha cancer och få cellgifter blir lite samma sak som att ha HIV. Immunförsvaret blir din största fiende. Det är just immunförsvaret som är så viktigt i hanteringen av alla sjukdomar - i mitt fall blir jag så känslig för infektioner att jag kan drabbas av livshotande tillstånd bara för att Kroppen inte mäktar med. Det som under normala omständigheter är en walk-in-the-park.

Benmärgen är känslig. Och otroligt förunderlig som orkar. 

Och det var ju just det.. Min Kropp orkar inte. Inte enligt proverna. Suck! 

Du som följer mig och läser VET att om det är någonting jag har svårt för så är det när det inte går enligt plan. Nu pratar vi Kroppens tillfrisknandeplan. 

Allt annat kan jag med kärleksfulla ögon ta med en nypa salt och stor flexibilitet. 

Tanken är att jag nu ska stå i slutet av tunneln - och se ljuset. Det är min sista behandling där jag och Kroppen sedan ska slussas ut i verkligheten igen. Med kontroller via scanning var tredje månad som enda påminnelse av det senaste årets merry-go-round.

Det har inte riktigt blivit som planerat och mina behandlingar har blivit små lösryckta attacker på eventuella kvarvarande Inkräktargäster. 
Lite som att skjuta knallpulver när man ska invadera en krigszon och möta yrkesmördare.

Besöket med Elisabeth var bra. Om man nu kan kalla ett besök hos onkologen på Radiumhemmet för BRA? Hon är rak, tydlig och det är inga konstigheter liksom. Jag får alltid kopia på mina prover och denna gång även på den stora, omfattande analysen av mina vävnader. I min hand fick jag en avhandling på rätt många sidor.

Att se summeringen av vad som lämnat min Kropp kändes rätt märklig. 

Höger leverlob vägde 927 gram, livmodern vägde 750 gram, tarmarna som togs bort gissar jag vägde ca 1,5 kilo - precis som min tumör gjorde. Sammanräknat blir det nästan 4,7 kilo!!

Inte så konstigt att jag känner mig tom därinne.. Det mesta visade också att det var cancer, det enda som egentligen var oklart var just var det kom ifrån. Precis den informationen jag verkligen velat ha! Nåväl - det sista är inte sagt där.. 

Mina provsvar talade dock sitt eget språk. Kaos. Min läkare ordinerade ny provtagning där och då. Och menade på att hon fick anpassa dosen (läs sänka). 
Nya prover - nytt kaos. Ingen behandling förrän om tre veckor. TRE VECKOR? Notera då att jag blivit utan i 6 veckor. Man kan lugnt säga att min planerade After-Burner efter mina operationer skitit sig rejält. 

Så nu är jag satt i karantän. Med några enkla grundregler. Träffa ingen i onödan. Ta inte i någon och se för fasen till att inte bli sjuk. Punkt. 

Och mitt i allt detta råder en oenighet på Radiumhemmet om min framtida resa. Jag blev således uppringd igen i fredags med nya besked. Behandling bokad till måndag. Boom. 
Nya prover bör således tas typ nyss. Boom. Med projektilhastighet sladdade jag in på Vårdcentralen och fyllde rören ungefär samtidigt som den elektroniska remissen ramlade in i datorn. KaBoom!

I stunder som dessa - behöver jag säga att en positiv inställning, ett gott humör och ett gigantiskt tålamod är på sin plats? 

Nu håller vi tummarna. För att den kemiska dödsstöten inträffar och att den träffar så bra att det är min sista behandling. Och - att min planerade scanning den 23 september bara blir en stor blank röntgenplåt. 

För jag - jag har fullt upp med att fokusera på Kärlek, salsa och lägenhetsletande. Det känns som om det är dags för Love, Peace & Understanding... 

Sug på den, Inkräktarjäkel... 


Love / Cat

BACK TO BASIC..

I min iver att återfå kontrollen över min Kropp tar jag varje tillfälle i akt att också ta bilder av hur jag ser ut. Inte varje dag men 1-2 gånger i månaden. Det är viktigt att hjärnan hänger med i Kroppens utveckling. Att inse att jag måste äta upp mig - vilket inte är så lätt när Kroppen bara ger ifrån sig all energi. Jag kontrollväger mig 1-2 gånger i veckan och tror jag stabiliserat vikten - jag har i alla fall inte gått ner mer. 

Det är ett understatement att säga att jag är smal. Tack och lov så finns det lite muskelmassa kvar nu när allt underhudsfett i princip är totalt utraderat. Men allt annat är nästan komiskt. Jag provade Prinsessans bikinitrosor som är storlek 146/152. Alltså - ETTHUNDRAFYRTIOSEX/ETTHUNDRAFEMTIOTVÅ!!

De satt som smäck - då fattar ni vidden (eller just bristen) av min rumpa. Så Pinne-looken finns där och lurar.. Det är inte helt enkelt att klä sig när byxor i stl 34 HÄNGER som om de vore 4 stl för stora. Nåväl - det kunde varit värre..

När jag går på mina provtagningar behövs inte ens ett stasband - den vandrande pinnen kan bara äta lite kolhydrater strax innan så ordnar Kroppen trycket självt. 

Jag är återigen igång med att träna. Det finns inget som gör min Kropp så varm och avslappnad som ett ordentligt pass med styrketräning. Jag använder i princip bara lätta vikter. Jag kan inte träna mage och jag får passa mig för vissa övningar då jag lyckats med att sträcka mig ett par gånger just kring ärren. Det är ju inte direkt så att jag vill dra på mig ett bråck heller. 

Det jag däremot har ökat på med är löpningen. Vi har två veckor i Palma som hägrat där målet var löpning varje morgon följt av ett skönt dopp i havet. 

Är man en obotlig badkruka som jag måste vattentemperaturen överstiga 29 grader. Det vet jag då jag testat mig fram till det i poolen hemma. O tycker jag är en tönt. 

Själv anser jag bara att jag är född i fel klimat. Inte land nödvändigtvis. Men just temperatur och klimat. Det behöver verkligen inte vara strålande sol i min drömvärld, men VARMT måste det vara. 

När andra svettas och ligger under luftkonditioneringen - då njuter jag som mest. 

Men - jag har en plan för det också. Såklart.. 

Love / Cat

AND THE WINNER IS...

Det är egentligen helt SJUKT att man kan bli så lycklig över att få den optimala dosen av gift insprutad i Kroppen. 

Livets proportioner blir helt plötsligt bara baserade på en enda sak - överlevnad. 

Eller nej - flera saker. Överlevnad, att ha jäkligt roligt och skratta varje dag och slösa massor av Kärlek på Livet och min familj. 

När jag vaknade på morgonen var min första tanke att låta bli att ta mina läkemedel som förbereder mig inför cellgifterna. Det är en hög dos cortison och en lika hög dos som hjälper mot illamående. Det tog 5 sekunder så stirrade jag på mig själv i spegeln och undrade "Hur tänkte jag där?". Klart jag ska utgå ifrån att behandlingen blir av - fattas bara annat. En snabb koll av vikten gav sanningen - 44 kilo.. 

Veckan som gått har gått bra, utan några direkta tankar och funderingar på Kroppens status. Jag har gjort allt som står i min makt för att vila, tanka energi, träna och boosta immunförsvaret. Jag har BARA gjort roliga saker och undviker alla stressmoment (jodå - det går, men det krävs att alla i familjen är involverade och förstår att jag inte lider av lättja och egotrippar..) Min familj är helt underbar. De ställer upp, avlastar, skämmer bort - både med massor av Kärlek, men även med tålamod av guld. Det går inte en dag utan att jag ägnar dem Kärlek och feedback över hur otroligt värdefullt det är. Vår redan starka sammanhållning är starkare än någonsin, och jag är övertygad om att det beror på att vi dels lever i mesta möjliga mån, så vanligt som möjligt. Men lika viktigt är att prata med varann, vara lyhörd och att alltid ha VARANDRAS bästa som mål. Allt kretsar ju inte bara kring mig. För mig är det oerhört viktigt att veta att min man och våra barn mår bra och inte sitter och håller på några känslor eller rädslor de inte vill eller vågar prata om. Var sak har förvisso sin tid, men vi är väldigt öppna om både glädje och sorg. 

Barnen får följa med till sjukhuset om de vill, men måste absolut inte. Igår bar färden av till Radiumhemmet där målet var behandling, givetvis - men även en skön lunch tillsammans låg på agendan. Lite belöningstänk, typ. 

1 1/2 timme före utsatt tid bänkade vi oss i väntrummet till provtagningslabbet. Jag är långt ifrån stickrädd och definitivt inte smärtkänslig, men nu för tiden drar jag mig lite för dessa små stick som blivit så avgörande för att berätta min story. Idag träffade jag Adam. 
Adam är GRYM på att sticka, han älskar mina kärl (som förmodligen är en våt dröm för alla som jobbar med detta) Det bara GÅR inte att missa, kärlen skapar nog mer beslutsångest över vilket som ska väljas. 

Adam och jag slöt en pakt idag, att när han jobbar, ställer jag mig i en egen Adam-kö. 

Allt för att skapa feel-good känsla kring mitt andra hem. Jag tror att den där jäkla Norma Bates traumatiserade mig - ni vet hon den där.. "Jag ska ta blooooood" människan på Huddinge sjukhus. 

Efter omplåstring åt vi och gick sedan till Giftcentralen. Och - BOOOOM!! Jag blir hämtad och fick accept på att få min kur. Då jag är obotligt nyfiken bad jag om utskrift på provresultaten samt sammansättningen av cellgifterna. Skulle jag få samma dos denna gång? 

Men icke. Beslutet blev 90% av normaldos. Hjärnan malde igång direkt - Gilla läget.. Med tanke på att jag väger så lite SAMT att jag inte har växande tumörer kvar så kändes det fair enough. 

Det som är lite oroväckande är att min värden fortfarande ligger lågt. Snäppet under acceptansnivå. Jag är oerhört tacksam över att få behandling trots detta - och jag frågade inte vad som hänt om det inte varit möjligt heller. Det är bättre att ta det som det kommer för att slippa slösa onödig energi.

Jag fortsätter som jag planerat. Snäppa upp renhetsgraden i Kroppen, se till att jobba vidare på immunförsvarsstärkande åtgärder och inte tillföra några som helst kemikalier i Kroppen utom det som är nödvändigt (läs mediciner).

Idag har vi vänner på besök och jag och tjejerna ska plocka färska bär. 

Bild: Organicmakers

Och jodå - hudvårdslabbet är öppet och verksamheten frodas. Idag skapas handgjorda ekologiska tvålar med lavendel från trädgården och vårdande cerat med ringblomma och sheasmör. 

It feels good to be me.. 

Love /Cat 

PATIENCE...

Plötsligt hände det där jag fasat för. I alla fall funderat på hur det skulle kännas om det någon gång skulle hända. 

Min kropp satte stopp. 

Det otäcka är att det skett helt utan förvarning (nåja) och inte alls blev som jag trott. 
Inför min tolfte cellgiftsbehandling var mina värden alldeles för låga så hela behandlingen fick ställas in. De vita blodkropparna som reglerar mitt immunförsvar var under acceptansnivå. Immunförsvaret behövs i allra högsta grad för att bekämpa sjukdomen och för att hålla kroppen intakt emot infektioner bl a. Jag trodde i min enfald att jag skulle märka av ett sådant tillstånd mycket mer. Men icke..

Jag har alltid haft ett otroligt bra immunförsvar, är sällan eller aldrig sjuk och hittills under min resa har mina värden legat mycket bra. Precis som alla andra värden. Ända tills nu. 

Den första reaktionen när sköterskan sa stopp var givetvis chock. Precis som tidigare är jag oerhört fokuserad på att följa min plan och efter alla operationer och ingrepp är planen att få 4-6 behandlingar med 3 veckors mellanrum. Allt för att ta död på Inkräktarens efterskalv i Kroppens alla skrymslen och vrår. 

Jag borde kanske anat att det skulle innebära någon form av efterverkning efter den mastodontdos cellgifter jag fick för tre veckor sedan. Den där gången när jag nästan mörkade min vikt för att slippa gå ner i dos. Tack vare en lätt virrig onkolog fick jag min vilja igenom och utsatte Kroppen för en kemisk resa som hette duga. 

Och fick bita i det sura äpplet av att Kroppen var helt utslagen i flera dagar. Som det givetvis var värt. Tyckte jag då. 

Jag var HELT inställd på exakt samma sak denna gång. ALLT för att ta död på den Jäkeln. Istället fick jag åka hem i ogjort ärende och fundera på hur jag skulle tackla sanningen. Med en ny tid bokad om en vecka. En vecka är jäkligt lång tid när man är mitt upp i en förintelse. Det är som att ligga i en skyttegrav utan ammunition och vänta på att någon ska ha vägarna förbi och fylla på lagret. 

Efter att ha gråtit en skvätt och vridit och vänt på alternativen, insåg jag att hur irriterande det än är och hur ARG jag än blir så leder det absolut ingenstans. Min Kropp behöver vila ett par dagar till för att värja sig inför fighten som väntar. Hur mycket jag än skulle tjata och be får jag ingen behandling i alla fall. Sä är det med det. 

Så denna vecka blev min uppgift att träna på mitt tålamod. Då jag är en extremt driven och envis person som gärna ser att jag får som jag vill, är detta oerhört prövande. Men det måste ju gå det med. 

Det som ställer till det lite extra är att vi har en resa inbokad. En resa som var minutiöst inplanerad efter min behandlingar. En resa med sol, bad och njutning med våra tjejer som är så efterlängtad. Nu skiter sig alltihop och behandlingsplanen måste justeras. 

Det blir en déjà-vu av känslan jag hade när jag fick min behandling inställd i vintras. Denna gång var det en av onkologerna som fick hjärnsläpp och ansåg att vi kunde avvakta behandling. Det blev för en förödande konsekvens då Inkräktaren växte till sig tack vare vapenvilan. 

Den är den känslan jag hantera nu. Nu finns ju inte Inkräktaren kvar men om du var jag skulle du också ta det säkra före det osäkra. 

Just nu är jag helt fokuserad på min kreativitet. Det fotas som aldrig förr och laboreras i mitt ekologiska hudvårdskök. Denna vecka har jag provat säkert fem saltpeelingar och har världens mjukaste hud som doftar härligt av ros ena dagen och choklad den andra. På måndag anländer ytterligare komponenter som kommer resultera i rengöringar och cremer. Galet kul och spännande!

Och ja, just det. Jag ropade in en helt sagolik rokokosoffa på Auktionsverket häromdagen som nu pryder sin plats i Paradiset. Bara för att..

Så jag är inte direkt sysslolös här i mitt Base Camp. Dagarna och tiden räcker aldrig till. 

Jag borde egentligen isolera mig och inte träffa folk som det är just nu. Vilket är sorgligt då jag precis börjat ta upp den sociala tråden igen. Så jag kombinerar umgänge så mycket jag orkar och har lust med Pau de Arco thé i mängder och frossar i färska grönsaker och bär blandat med Chaga och vitamincocktails. Allt ekologiskt och oftast från den egna odlingen.  Jag tar även tillskott som Schizandra (är adaptogen och ökar interleukin nivåerna, och stärker immunförsvaret genom att stimulera makrofagerna och granulocyterna) ) och lakritsrot (större binjurarna), glutamin och probiotika mixas med vetegräs och spirulina. Denna vecka gör att jag blir grönskimrande den med, fast av en annan anledning. 

Och nej, jag har inte gått upp speciellt mycket i vikt. Något kilo kanske. Så målet är att inför nästa behandling braka på igen. Varför inte liksom? Hellre en bazooka var 4:e vecka istället för ett pistolskott var 3:e. 

Och man KAN säkert vistas i andra länder som lätt grönskimrande - en sak är i alla fall säker - det kommer INTE att regna..

Love /Cat

AS TIME GOES BY..

Dagarna går och jag närmar mig en status som känns överkomlig. Till och med i situationer som denna, hittar man rutiner, lär känna sin kropp på nytt och finner sig i förändrade vanor. Det går inte en dag utan att jag är tacksam över min medfödda flexibilitet - att aldrig se tillbaka utan att alltid blicka framåt. Att leva i nuet.

Om man någonsin skulle vackla, ser mina läkare till att hålla mig sysselsatt. Med återbesök och provtagningar och lite Spa Radiumhemmet ovanpå det. 

Nu är nästa mål den ack så viktiga kontrollen i September. Tre månader efter den senaste operationen ska det ske. Då är det dags för Datortomografisk undersökning, vilka kommer ske tätt de första åren.

Detta för att avgöra om Inkräktaren rymt fältet.. Eller inte. 

Jag fick frågan av en vän igår, om jag under denna period någon gång brutit ihop? Om jag varit rädd, orolig och känt mig maktlös inför faktum att jag är svårt sjuk. Svaret på frågan blev Nej. Och det är faktiskt precis så det är. 

Jag tror att det hela faktiskt beror på att jag inte känner mig ett dugg sjuk. Alls. 

Jag har lärt mig att ta vara på varenda minut, älska situationen som den är, trots gam-look, totalt missanpassad i alla kläder, svintohår och ständigt blossande herpesutslag. 

JAG känner mig inte ett dugg stressad, men tydligen gör Kroppen det. Det enda som gör mig sjukt irriterad, är alla mediciner i tid och otid som måste in i systemet. 

Det är magsårspiller, illamåendepiller, antivirala piller, smärtstillande piller, cortisonpiller. Jag är så tacksam att jag numera slipper mina dagliga sprutor med Fragmin - för att undvika blodproppar efter stora operationer. Lägg dessutom till Movicol, för att undvika förstoppning vilket mina morfinpiller orsakar. Ja, då är vi uppe i en dagsranson på ett halvt Apotek. Och en total moment 22 feeling. 

Idag gjorde jag faktiskt en utrensning för att lämna tillbaka hälften av alla märkliga smärtlindrande piller, några kom aldrig till användning då jag vägrar peta i mig mer än nödvändigt. På gott och på ont. 

Till detta läggs Kroppens egen utrensning vilket gör att jag svettas galet på nätterna och luktar som ett mindre kärnkraftsverk. Varje dag. Suck! 

Därför känns det som en bra idé att tillverka lite egen hudvård och botanisera i fina ekologiska oljor och väldoftande droppar och åtminstone vara naturlig på utsidan. Jag har klarat mig fint när det gäller hudkvalitet och andra suspekta biverkningar från cellgifterna, men laborerar inte mer än nödvändigt. Det där med kemiska peels och hårfärg är bara att glömma. Förmodligen skulle huden ramla av och håret bli grönt. 

Jag har tre cellgiftsbehandlingar kvar. Åtminstone enligt plan. Och jo - visst är jag där och klämmer och känner på magen. Jag är inte riktigt inkörd på att Inkräktaren är borta, någonstans tror jag att jag inte tar ut allt i förtid. Jag tänker så här - det har ju gått bra hittills, så skulle den jäkeln ligga och lura i vassen.. är det väl bara att köra en vända till. 
Tänker jag.. och använder mig återigen av mitt mantra. This too shall pass..

Jag ser ibland diverse reklaminslag på TV - just om cancer. Ett budskap är "Var än cancern sätter sig, så sitter den alltid i huvudet". Ett annat är "Säg NEJ till cancer". 

Vem FASEN säger JA?? Jag förstår innebörden av vart man vill komma, och att målet är att samla in pengar till forskning. Dock är jag fortfarande skeptisk till varför man inte arbetar mer förebyggande. Att man tar kostens betydelse på allvar. Socker, livsstil - allt det där alla pratar om och vet, men som INGEN lever efter inom vården när du väl blir en cancerpatient. Då serveras marängsviss och mazariner som ska utgöra födan för oss som ligger där. I kombination med grönsaker som är totalt befriade från vitaminer och näringsämnen under sin färd från storköken. Jag trodde inte ärtor kunde se ut så som de som låg på min tallrik. Därför kom O med mat till mig. Varje dag kunde jag frossa i färska grönsaker och bär. 
Jag säger inte att man aldrig kan äta en glass eller en kanelbulle och vara orolig för att få sjukdomen. Jag säger bara att man bär ett visst ansvar även inom vården för att informera. Socker är cancercellernas absolut bästa bränsle. Vi vet att inom en snar framtid kommer varannan att drabbas istället för var tredje. Är det inte bättre att arbeta mer för att förhindra uppkomst istället för att förbättra behandlingar för de som redan fått sin diagnos? Eller åtminstone en kombination.

Jag lever som jag lär. Jag gör det väldigt svårt för dessa celler att överleva. Jag lever varje dag i min egen övertygelse om vad som är bra för mig och skit för Inkräktaren. 

Så är det med det. Alla är sin egen lyckas smed.

Jag väntar även med stor iver på min PAD - det analyssvar av all vävnad som plockades bort. Vi räknade ut att det rör sig om flera kilo. Det gör att svaret tar tid - men väntan är mer än intressant. Äntligen kanske jag kan sluta cirkeln. Ifrån där allt började, den undermåliga vård jag fick i en förvirrad cirkus av olika besked, runtskickad till alldeles för många instanser, och den kvinnliga gynekologens totala brist på intresse. 

Fram till dess - njuter jag av att träna, träffa vänner och fylla på mina depåer med skratt och kärlek. Och hemmagjord glass förstås!

Love / Cat