För mig är tid ALLT. Och samtidigt absolut inget. Jag har inte skrivit på snart en månad men det betyder verkligen inte att Livet stått still. Fast man kan TRO det när man faller in i ramarna för vad Landstinget mäktar med.
Jag har haft jäkligt många tuffa milstolpar att beta av den senaste månaden och man kan ju tycka att någon borde förbarma sig och speeda på takten ibland. Av respekt. Av förståelse. Eller bara göra sitt jobb?
Den senaste månaden har jag a) magnetröntgat den där irriterande kärlförändringen i min lillhjärna. Betyder förmodligen absolut ingenting. Men.. well. Om man ändå gör kontrollen är det rätt skönt att lägga det bakom sig. b) Gjort min stora scanning - från bröstkorgen ner till ljumskarna. Den glada nyheten är att HELA personalen på onkologen på Radiumhemmet är utbytt/slutat/orkar-inte-längre-jobba-här-mentaliteten, så förvirringen är total. c) Gjort mammografi. Och ja. Jag har silikonimplantat sedan 1997. Och DET ska man inte ha om man vill bli snällt bemött. Jäkla tur att silikonet är som en Skogaholmslimpa - hur mycket man än demolerar och klämmer på dem så ändrar de inte form...
Så. Den isländska doktorn på neurologen. Grym kille. Trevlig och kompetent - men förmodligen gick han på semester i samma veva som island dominerade fotbolls EM.
Min älskade Dr Lidbrink. Vart tog hon vägen? På Radiumhemmet vet de inte VEM som ska släppa bomben eller sabrera champagnen.. Så jag går i väntans tider. Tur att tålamod är en dygd och att jag faktiskt knappt tänker på det.
Det är som det är - det enda jag faktiskt stör mig på är ju bristen på tidseffektivitet. Jag är sjuuuuuukt dålig på att vänta. I hela mitt liv har jag alltid på något sätt gått före kön, hittat en snikväg eller blåljugit så jag fått första prioritet. Nej - jag har inte alltid varit stolt över det. MEN jag har å andra sidan blivit grym på att leverera snabba svar i min egen yrkesroll. Jag vilar liksom aldrig på hanen utan tar tag i saker direkt. Främst tar jag tag i saker som är svåra och jobbiga. Samtal att ringa, möten att boka. De är jag suverän på att tackla. Det jag är sämre på är att beta av de roliga sakerna. De kan jag ibland dra ut på i oändlighet. Bara för att de ska bli precis så bra som jag vill. Med rätt timing. Med rätt känsla.
Så nu hoppas jag på att de svar jag väntat på är precis så där bra jag vill att de ska vara. Och att de som sitter på svaren väntat på att leverera dem, bara för att de också vill dra ut på den där magiska känslan.
För så är det. Det är ren magi att var tredje månad eller så få nyckeln till Livet ett tag till. Och att vara den som levererar de nycklarna måste ju tänka så de också.. Eller? Varför skulle det annars ta sådan tid...
Och - just det ja.. Jag behövde aldrig dra ut den där tanden. Den bara läkte av sig självt. Den trasiga nerven bara slutade värka..
Den kanske också väntade på exakt rätt tillfälle för att leverera magi...
Love /Cat
