PICTURE THIS..

En av hemligheterna till att kunna prestera, leverera och kunna hålla ett stenhårt tempo är att lära sig förstå hur hjärnan och Kroppen fungerar. Är man av naturen en högpresterande person som dessutom är sjukt rastlös och framåtsträvande - ja, då får man passa sig så man inte kör huvudet rakt in i väggen. Och förstå vilka effekter stress kan ha på kroppen.

Under hela min uppväxt och livstid har jag alltid fått höra "Hur orkar du, människa", "Ta det lite lugnt", "Hur hinner du med? och liknande kommentarer. Svaret på den frågan är att jag helt enkelt balanserar Livet mellan mina hjärnhalvor. Precis som jag balanserar vila och vakenhet och vet EXAKT var gränserna går. Jag är ta mig fasen ALDRIG särskilt stressad..

Enligt de studier som gjorts kring vår kapacitet, visar att vi använder 10-15% av vår hjärnas kapacitet och ändå drabbas många av utbrändhet och hjärnstress. 

Kroppen är en fantastisk och ganska komplex skapelse där tankens kraft kan försätta berg.
Bara man vet VAD och HUR man ska tänka. Eller när man ska låta bli. 

Jag, som fortfarande känner av flera biverkningar efter de tuffa cellgifterna, har fått lov att överlista mina basic instincts och lägga om min plan. Tidigare har jag vaknat, druckit mitt morgonkaffe och efter frukosten kört järnet. Varje dag! Alltid med en glädje och lust i varenda cell. På något sätt suddades gränserna ut mellan arbete och fritid då jag under många år haft tillfredsställelsen i att arbeta med galet roliga saker. Dock oändligt krävande.

Hjärnhalvorna har olika uppgifter, funktionscentran och kompletterar varann. Vi brukar dock ha en av halvorna som dominerande. 
- Den vänstra halvan ansvarar för detaljer, logik, grammatik, språkförståelse och sekventiellt steg för steg tänkande. 
- Den högra halvan fokuserar på helheten, rytm, toner, humor, fantasi, och bilder.

Dessutom består varje hjärnhalva av tre olika delar; 
- Reptilhjärnan (styr de grundläggande funktionerna som andning, sömn och medvetande)
- Däggdjurshjärnan (styr känslocentrum som glädje, ilska och lycka etc)
- Hjärnbarken (styr planering, förståelse, visualiseringsförmåga etc) 

Hjärnan är dessutom inställd på att vilja ha kul. Därför är det rätt vanligt att man, när ett arbete, en inlärning eller annat blir för tråkigt och oinspirerande, tappar koncentrationen och börja tänka på roligare saker. Det är därför jag alltid väljer glädje i det jag gör. Att tänka positivt och faktiskt totalt sakna förmågan till något annat. Att inse att tankens kraft - är mer potent än vad man tror för hur allt ter sig. 

Nuförtiden ser mina dagar totalt annorlunda ut. Jag arbetar i 2-3 timmar med mitt logiska,  matematiska, planerande och däremellan ägnar jag mig åt att måla om en möbel, dansa salsa, stå på huvudet, meditera eller ägna mig åt den passion som tar upp mer och mer av min tid - fotografering och bildredigering. 

Jag har blivit rätt bra på det. Kanske just för att jag får längta efter det och har insett hur MIN exakta balans ska se ut. Jag får "vila" mina olika hjärnhalvor flera gånger per dag i kombination med en sjukt bra sömn som jag är oerhört tacksam för att vara ägare av. Jag sover MINST 7-9 timmar per natt och när min hjärnas energi tar slut - ja, då gäller det att vara nära en säng. Jag kan somna sittandes mitt i en text för att vakna i identisk position och bara fortsätta. Skönt för mig och oerhört underhållande för familjen! 

För vissa kan det te sig rätt spretigt. Men - för mig och för dem som fattat grejen - VET att det är det bästa sättet att leva Livet på. Då blir liksom ALLT roligt. Inte roligt som att man alltid skrattar. Verkligen inte. MEN - man lär sig uppskatta och förstå även de svåraste prövningarna för man VET att man måste gilla läget. Och göra det bästa av det. 

När jag använder min ena hjärnhalva kreerar jag stordåd. Det är ingen hejd på visioner, idéer och möjligheter. The sky is the limit.. Och jag jobbar stenhårt, fokuserat och målmedvetet. 
Oavsett om det handlar om att driva och utveckla Fitnessfestivalen, norra Europas största tränings- och hälsomässa. ELLER om det handlar om att battla med Inkräktare.

När jag använder andra halvan har tiden inget rum, fantasin flödar och jag ser det vackra i det lilla var jag än är. Där drivet enbart är njutningen i att se motivet jag fångar bli till precis det jag vill. Och då kan jag sitta och lulla i flera timmar - totalt absorberad av kreativitet. 

Här är ett axplock av det jag skapar i min fotografiska värld. Där varje ögonblick som förevigas aldrig kommer igen. En egen bubbla som är magisk, helande och läkande för kropp och själ. En värld där jag själv bestämmer om verkligheten är i färg eller svart-vit. 

Och jag...  går just nu i väntans tider.. Kroppen har bestämt sig för att bråka lite igen. 

Så nu är fokuset totalt.. 

Stay tuned..

Love / Cat

HAPPY NEW YEAR....

Telefonen ringde 09:11 med avsändare "Inget uppringnings-ID".

Jag tänker tillbaka på alla de otaliga gånger displayen visat denna "hemliga" avsändare som vid varje tillfälle man svarat, kommit med varierade besked. 

Ömsom vin, ömsom vatten. 

Denna gång var så viktig för mig. För oss. För framtiden. Det nästan overkliga i det är att veta att när man lyfter luren och tar emot det provsvar som varit det enda som funnits i huvudet dessa dagar - så är chansen 50 % att det blir riktigt bra. De övriga 50% är raka motsatsen. En helt annan story med en helt annan utgång.

Att vara drabbad av en dödlig diagnos får rysk roulette att framstå som en hobby för amatörer. 

Tiden fryser till is, och hur gärna man än vill, kan man ALDRIG förbereda sig till 100 %. Det måste alltid finnas utrymme för de där reaktionerna man inte vet hur de blir. 

Jag svarar och givetvis är det min onkolog. Hon är bra, Elisabeth. Rak, enkel och lite torr. Men jäkligt tydlig. 

Svaret var det bästa jag kunde få för att starta 2016 med. Ingen återväxt, inga spår av nya tumörer. Noll. Nada. Nothing. 

När jag sitter där med telefonen i min hand lär jag mig ännu en gång något om mig själv. Jag vill bara lägga på luren. Avsluta samtalet snabbt som fasen och inte varken säga eller höra ett ord till. Kapsla in sanningen i en bubbla och ägna resten av tiden till att smälta innehållet. Inte slösa bort energi på något onödigt, typ. Så som jag är, så som jag blivit. Inget ältande, inget överflödigt analyserande. Cut the bullshit, typ. 

O står i badrummet och hör mig avsluta samtalet, kommer in och sätter sig på sängkanten.

Vi är så otroligt lika i vissa avseenden. I vår gemensamma taktik i hur vi tacklat allt. I vår ibland helt ordlösa kommunikation. Min soulmate. 
Vi bara tittar på varann och håller om. Hårt. Medan tårarna faller. Känslan är inte lycka, lättnad eller glädje. Den bara är. Jag har köpt mer tid. VI har köpt mer tid. 
3 månader till nästa utvärdering. Mer tid till Livet och att återigen äga min tid och Kropp. 
Mer motiverad än någonsin till ett nytt år med Kärlek till Kroppen och gåvan att få leva vidare. 

För dö - det har liksom aldrig varit ett alternativ. 

Det är NU den riktiga resan börjar - där jag, Kroppen och Hjärnan tillsammans ska utarbeta den bästa överlevnadsstrategin någonsin. Jag är redan nu uppe i planeringen. 
Jag tror det är hela hemligheten - att ALDRIG riktigt sätta punkt för något - utan kortsiktigt glädjas åt varje delmål och aldrig fastna. Aldrig stagnera. Jag är oerhört, oerhört tacksam och lycklig över mitt besked. Tacksam för att min Kropp samarbetat med min enormt starka vilja. 
Att mitt immunsystem fungerar fantastiskt optimalt och att mina provsvar är på en toppnivå. 
Att bibehålla det så är mitt nyårslöfte. 

Happy New Year kära vänner.. may the force be with you! 

Love /Cat 

A POSITIVE MIND..

Jag gjorde det igen. 

Det är inte ofta - och med facit på hand - så händer det cirka en gång om året. Men när det väl händer, då blir det rejält. Med råge. Man kan även kalla det för en total förintelse. I alla fall en mental sådan. Vi pratar om när jag tappar humöret och blir arg. På riktigt.

Stackars människa som stod i min väg.. 

Vad jag verkligen lärt mig om mig själv under den här resan är att jag är begåvad med ett positivt tänkande. Då menar jag inte att jag är lite gladare än andra, utan riktigt jäkla positiv på ett sådant sätt att det kan irritera andra. I alla fall om man betänker att jag det senaste året tänkt utifrån en positiv synvinkel där motpolen till det dagliga livet och vardagen faktiskt handlat om att dö. 

Do or die, typ. Varje gång jag tänker på det tycker jag nästan själv att det är märkligt att man kan reagera som jag gjort och fortfarande gör. 

Det vill säga - om du inte rubbar mina planer och mitt fokus. Vilket givetvis hände i samband med att jag skulle få mina röntgensvar på om Kroppen klarat att mota Inkräktaren i grind.

Så här är det. Efter min sista cellgiftskur sa Kroppen och benmärgen stopp. Då är det liksom ingen idé att ens tänka tanken på fler cellgifter. Så jag har givetvis fokuserat på att bygga upp mitt immunförsvar, ägnat mig åt positiva affirmationer och satt mina två mål. Den 17 för själva röntgen och sedan då den 28 december där läkarbesök med besked var bokat.

Återigen - det där marathonloppsliknande planerandet. Sova, äta, träna och stenhårt fokusera på att Kroppen är FRI (sk) och ska så förbli. Dagarna och julen förlöpte väl med hög livskvalitet och många skratt. Och så givetvis - all tänkbar tid till att framkalla de där positiva spiralerna och känslorna i kroppen. Att vakna varje morgon och ÄLSKA det. Att njuta hejdlöst av stora som små saker och helt ärligt, aldrig ens bli småirriterad över saker eller skitsaker. Alls. 

Det är inte min grej liksom. Som en hal ål med ett brett smajl på läpparna ägnar jag dagarna åt att faktiskt tycka det mesta är roligt, skönt, underbart och en ynnest att få uppleva. Lite på gränsen till religiöst..

Ända till vi infann oss på Radiumhemmet. 30 minuter före utsatt tid. Denna gång pillertrillad med 50% av förra gångens dos. Ärligt talat så hade jag lekt med tanken att skicka in O och låta honom ta smällen. För hur positiv man än är så hade jag ju rustat för det värsta. 

Det måste man. Att lulla runt i en falsk förhoppning om att allt är toppen med Kroppen - nej, det är inte DET jag menar. Jag var HELT inställd på att de säkert hittat något litet spår och att jag skulle få göra om hela eller valda delar av resan. Det är kanske det som är min styrka. Att gå dit och veta att jag med ett positivt sinne skulle klara det. Igen. Också. Min Kropp är stark nu. Mitt psyke också. Starkare än någonsin. Jag säger inte att fler operationer eller behandlingar skulle vara en Walk-in-th-park. Men helt ärligt - vad är alternativet? 

Do or die. 

Redan när Dr Lidbrink kom ångande i korridoren kände jag det på mig. Känslan hon bekräftade genom att hastigt slänga ur sig "Jag har tyvärr inget besked att ge dig.. de är inte klara, däruppe på röntgen". 

Varvid jag fick den där svarta blicken. Det blev liksom svart i hela huvudet och jag slutade tänka. 
- Vadå, inget svar? Vad gör jag då här? När kommer svaret? 

Hade hon kunnat svara hade vi såklart aldrig hamnat i denna situation. Nu fick jag och O åka hem i ogjort väder. Totalt förvirrade och känslomässigt kraschlandade. Glad, ledsen, orolig, rädd? Nej - faktiskt ingetdera. Mer skitförbannad på att bli snuvad på konfekten och satt på "Hold" i ett ingenmansland. Och som grädde på moset åkte jag direkt till min stundande rotfyllning. Suck. 

I skrivande stund vet jag ingenting. Det vet däremot personalen på Radiumhemmet. Jag har ägnat ALL tid till att slänga ur mig otrevligheter över telefon till jourhavande sköterska och i princip mordhotat personalen på röntgen. Inte så bra.. Sist det hände var när min första kontaktsköterska Stefan, fuckade upp rejält. Han jobbar inte kvar längre. Inte på grund av mig - men förmodligen för att han inte var rätt person på rätt ställe. Det är VÄLDIGT sällan jag blir arg eller höjer rösten. Men när jag GÖR det blir det ett jäkla liv. 

Med all rätt, tycker jag. Det är ju inte ett jäkla enkelt blodprovssvar jag väntar på..

Det är liksom Livet..

Love /Cat

PROUD..

Det är märkligt det där. Det där med tidsperspektiv. När man var liten var det ALLTID en evighet till den där dagen eller det där speciella tillfället man längtade efter. Likadant var det med jobbiga saker - man oroade sig i dagar och bland veckor, innan det hela skulle inträffa. 

När man växer upp går tiden galet fort och det gäller att hänga med om man ens ska hinna uppleva saker innan de är slut. 

Innan jag fick min diagnos var det flera år som jag egentligen inte riktigt "varit mig själv". 
Det förstår jag nu när Livet så sakteliga kommer tillbaka in i Kroppen igen. Det jag trodde var en naturlig trötthet av ett begynnande klimakterium visade sig ju istället vara Inkräktaren som sög all näring ur mig på bekostnad av min energi. 

De som känner mig vet att min energi konstant ligger på nivåer som får de flesta att tappa andan - så när jag blev lite tröttare blev jag egentligen bara pigg på normalnivå. 
Jag har ALLTID haft minst 7 bollar i luften och älskar när det rör på sig. Jag blir fruktansvärt rastlös av stagnation och det absolut värsta du kan säga till mig är; 

"Du borde ta det lugnt och koppla av..." 

Jag förstår givetvis att det är i all välmening - men det som håller min Kropp och framförallt min Hjärna lugn - är aktivitet. Och tro mig - jag är GRYM på att koppla av när det behövs. På mitt eget sätt. 

De senaste veckorna har givetvis varit totalt fyllda med roligheter. ALLT går i och för sig under kategorin roligt. Arbete, städning, träning, dans, alla mina projekt med foto, möbeltapetsering och det som nu tillkommit - totalrenovering av vardagsrum och matsal. På toppen av det passade jag och O på att bränna av två stora mässor - Fitnessfestivalen, som nu flyttat till Stockholm och premiären av Scandinavian Power WKND i Göteborg. Där lyckan var total över att stå på scenen igen. För säkerhetsskull med två paljettklänningar, en i varje halvlek. Dessutom i en för dagen NY peruk som går att sätta upp i en snygg knut - bara en SÅN sak!! Happiness in a little wig.. Under planeringen av prisutdelningsceremonin för Guldhjärtat föll inte bara EN tår av glädje hos oss båda. Att återigen bli påmind om det härliga i att existera. Att leva fullt ut - varje dag. Tillsammans!

Ja, just det - inför mässorna passade jag också på att göra mitt årliga besök hos tandhygienisten. Inga konstigheter. Bortsett från att hon gjorde sitt jobb så bra att jag lyckades få ner bakterier i en tandficka. Detta resulterade i en infektion i käken som gjorde det omöjligt att äta och en hemsk tandvärk. Perfect timing. Så på toppen av morfinet blev det smärtstillande och antibiotika. INTE idealiskt för tarmfloran. Fördelen med det hela var att jag inte kunde vara för långt borta från hemmet, vilket ledde till att jag fick ännu mer gjort! Med en look av cortisonsvullen ekorre.. 

Om tiden räcker till? Hell yes! Fast då får familjen finna sig i att jag ibland brakar ur sängen och börjar städa lådor och skåp. Sorterar kläder och skor och möblerar om. Oavsett om klockan är 07:00. Och det är med stolthet jag kan säga att jag skulle kunna pressa in några aktiviteter ytterligare. Min hjärna går på ett helt galet högvarv med tankar, idéer och framtidsplaner i en aldrig sinande ström. 

Att tillägga - är att jag i skrivande stund verkligen upplever att jag inte bara fått Livet tillbaka. Utan även all den energi jag så innerligt saknat och trott var borta för alltid. 

Till och med min rätt energiske man, har fått sin överkvinna. Jag ägnar just nu ALL tid till allt det jag vill göra. Att ta igen de år jag inte orkat. Att ge igen för de år Inkräktaren bråkat i Kroppen. Och näringen hämtar jag ifrån kärleken till familjen. 

Veckan som kommer är dock speciell. Provtagning påbörjades i går inför stor scanning på torsdag. Det är första röntgen efter avslutad cellgiftskur. När Kroppen ska ta över och mota Inkräktaren i grind med hjälp av immunförsvar och normal celldelning. Provsvar bokat den 28 december. Samma dag som rotfyllningen. Bara att beta av allt på en gång.

Och ja.. lite pirrigt är det - men det ska fasen gå det här med!! 

Wish me luck! 

Love /Cat 

PICTURE THIS...

Jag har sugit på den här karamellen länge. Jag köpte min första systemkamera 1986. En Minolta av okänd modell där jag för ägnade mig åt att makrofotografera humlor. Därefter plåtade jag min egen förlossning. I svartvitt för mer odramatiska bilder men nog så talande. 

Jag var tvungen då den blivande barnafadern var så känslig att han först snodde lustgasen och var HELT borta. För att sedan inte riktigt klara av att hålla kamera och klippa navelsträng. Så - då tog jag helt enkelt saken - dvs kameran, i egna händer. 

Att fota min nyfödda son blev början till ett intresse för att se världen ur andra ögon. Notera att detta är 30 år sedan så mycket vatten har runnit under broarna. Och jag köpte ingen ny kamera efter den där Minoltan. Efter en intensiv partyresa med väninnorna något år senare kom det grogg och sand i kameran (sa de när jag lämnade in den på service) så då dog intresset lite grann. Ända tills nu. Jag tog upp mitt fotande igen för 5-6 år sedan, men lite på halvfart. Det blev mest bilder på familj och vänner, vid resor och ja, ni vet lite sisådär. Mest för att det var kul att få lite roligare bilder än vad mobilkameran ger. 

För ett år sedan, ungefär 3 månader efter att jag fick min diagnos bestämde jag mig.

Jag menar.. HUR många gånger skjuter man upp saker man vill och önskar till SEN? 

Det där jäkla SEN kommer aldrig. Det finns inte ett bättre tillfälle än NU. Eller hur? 

Tänker du på någon - RING! Är du sugen på något - KÖP eller ÄT! Längtar du till solen - Jamen boka den där resan då - typ NU! 

Så jag gick och köpte mig den bästa kameran som finns med 4 objektiv. Punkt, 

Behöver jag säga att försäljaren i kamerabutiken var rätt nöjd med sin dag? 

Och jag - lika nöjd med det jag kom hem med. Det första jag gjorde var att fota mig själv. Igen. Fast denna gång i olika situationer och stadier av min sjukdom. Från början, när jag bestämde mig för att skriva, var det lika naturligt att ta bilder. En fotografvän påbörjade projektet men jag kände snabbt att jag vill mer och ville annat. Dessutom är det rätt tidskrävande att fota någon annan på beställning. Desto mer jag använder kameran, desto mer känner jag vad jag vill göra med den. Och ska jag göra något ska jag göra det ordentligt. Därav ett av mina andra stämpelkort - på Fotografiska. Här är 100 besök bara givande och utvecklande och jag har ägnat en del tid här på kurser eller för att studera fantastiska fotografers utställningar. 

Att fotografera är för mig att dels dokumentera speciella personer, tillfällen eller saker.

Men det är också att JUST det tillfället jag trycker av - kommer aldrig igen. 

Man fryser tiden. Jag vill frysa tid med minutiös precision. Ta de perfekta bilderna. DET kräver tålamod och övning. I massor. Just nu har jag inte den tiden - men jag lägger grunden genom att lära mig allt. 

Jag har två nya spännande upptåg som väntar. Dels en kurs i porträttfoto - på Fotografiska såklart. 

MEN sedan ska jag få vara Prao - vid snart 53 års ålder ska jag hänga med en god vän, tillika riktigt grym fotograf, under några plåtningar. I studio och på location och praktisera. Sug på den liksom! 

På tisdag smäller det - är som ett barn inför julafton och hoppas att jag inte tjatar ihjäl stackars Seth med mina frågor och min nyfikenhet. 

Jag lovar - rapport kommer. Men jag tänker INTE berätta vad mitt eget mål är. Inte än. 

Jag kan bara säga att det är inte något vanligt eller väntat. Så några naturbilder på solnedgångar, det får du inte se i min portfolio. 

Eller - Jo, kanske.. När jag fotar utsikten från vår terass på Mallis. 

Love /Cat 

LATINO CRAVINGS..

Alltså - våra onsdagar är magiska! Vi går nu andra terminen på Salsakurs och vi är inte direkt ensamma om att vilja vara där. Kursen är HELT fullbokad och det är lika många män som kvinnor. 

Dansglädjen är total och vår lärare rolig, proffsig och oerhört pedagogisk. 

Dessutom ger det relationen en ny dimension att dansa tillsammans. Jag menar att dansa på riktigt - i en nära, rytmisk sensuell dans där mannen för och kvinnan följer. Att lära sig stegen, att förstå turerna och få njuta av skön musik där Kroppen släpper loss helt. Jag är helt övertygad om att glädjen, alla skratt och njutningen som rusar i Kroppen under lektionerna, bidrar starkt till att jag snabbare blir frisk. Det skapar ett långvarigt, svängigt salsaeko i mina celler och blodkärl..

"Do more of what makes you happy"

Förra terminen blev ju lite si och så, då jag for in och ut på sjukhus med operationer och cellgifter, och den sista lektionen tvingade jag mig själv att gå på, trots ett operationsärr som spände och rörligheten i min vandrande pinnekropp var minst sagt begränsad. 

Nu är jag helt inne på även detta som en framtida karriär! Och när jag gör något, gör jag det ordentligt. Just nu surfar jag runt på rätt suspekta websidor som saluför latino equipment. 

Skor i siden med mockasulor för rätt feeling i svängarna, klänningar med paljetter och fransar och mitt absolut största problem just nu är vilken färg jag ska välja. 

När jag är inne på sidorna blir jag helt tagen av alla vackra tillbehör och är nästan inne på samba som danskarriär nr två. Fatta att få ha en sån där gigantisk glittrig fjäderkreation på huvudet och rulla på höfterna a la Brazil. Well... vid närmare eftertanke kanske just den karriären får vänta. Risken är stor att jag mer kommer se ut som en cirkushäst..

Så - mina latinska begär stannar vid dessa charlstonliknande kreationer. Enkla, vackra och skitroliga att dansa i då alla fransar står rätt ut när man snurrar. Love it!! 

Och ja.. på min nivå i kunskap är jag rätt ensam om utstyrsel. Men för mig är det halva grejen. All-in liksom. 

O - älskar det. Dansen, våra onsdagar och även min vurm för utsvävningar.. Nu har jag förvisso inte riktigt introducerat klänningen på kursen. Än. Och inte köpt dansskor till honom heller. Än. 

Men mina skor har snurrat många, många varv - de jag har just nu är svarta, höga och glittriga. Det är lika bra att lära sig dansa snyggt på en gång istället för att börja med gympaskor (vilket jag provat - helt omöjlig uppgift) tycker jag i alla fall. 

Om du har en kväll över och verkligen vill göra något extra med din man/fru/partner - DANSA. Boka en kurs och TA på varann. Njut av en date night och bli Latino Lovers för några timmar.

It is so worth it! Och vem vet - det KAN ju bli ett beroende.. 

Love / Cat 

Love / Cat 

WEDDINGDAY..

Detta lyssnar jag på idag: 

Det vackraste jag vet

Är att se dej när du sover

Här råder stilla frid

Och jag glömmer både rum och tid

Du ligger här bredvid

Och jag känner hur du andas

Att älskas utav dej

Är det vackraste för mej

Så sagolikt det är

Att se morgon-dimman lätta

När mörkret sakta flyr

Och att se hur dagen åter gryr

En kylig morgonbris

Sakta sveper genom rummet

Jag kryper tätt intill

Lycklig för att du finns till

Stunder av stillhet

Ett ögonblick av ro ibland

Stunder av lycka

Att bara ha varandra

Det är en rikedom

Att få älska och att att älskas

Vår kärleks varsamhet

Är det vackraste jag vet

Det vackraste som finns

Är att vara någon nära

När månen lyser klart

Över skog och mark så underbart

Du ligger här bredvid

Och jag känner hur du andas

Att älskas utav dej

Är det vackraste för mej

Stunder av stillhet

Ett ögonblick av ro ibland

Stunder av lycka

Att bara ha varann

Det är en rikedom

Att få älska och att älskas

Vår kärleks sårbarhet

Är det vackraste jag vet

Du ligger här bredvid

Och jag känner hur du andas

Att älskas utav dej

är det vackraste för mej

Fyra fantastiska år som gifta - vi firar fruktbröllop. Dagen firades med champagne, jordgubbar och lyxig lunch på Grand Hotel - The Crimescene - som avslutades med en promenad, exakt den väg vi gick som nygifta med Septembersolen vackert lysande.

Jag är en oerhört lycklig kvinna. 

Du finns vid min sida, i vått och torrt, i nöd och lust.

Jag älskar dig, Ove Rytter.. Du är magisk! 

Love /Cat 

FAMILIAR FEELING..

Vi har börjat röra på oss igen. Alltså i den bemärkelsen att vi går ut på lokal. 

Vi äter ute oftare igen, vi träffar folk och går på fester. Jag som är världens mest sociala ensamvarg börjar så smått känna igen mig själv. Inte så att jag på något sätt tappat perspektiv, men helt ärligt - hur kul är det att socialisera när man helst bara vill ha nära till en säng och "Ladies Room". 

Det har varit några incidenter som vi skrattar åt så här i efterhand - och samtidigt fascinerats av hur anpassningsbar man kan bli i situationer som dessa. 

I Lördags var vi på fest. En otroligt trevlig fest där en mycket kär väninna, Lisa, firade sin "Mitt-i-Livet" dag. Lisa är en av de coolaste kvinnorna jag känner. Blond och vacker med en humor som är klurigt fenomenal. Lisa älskar vackra saker, precis som jag, är uberkvinnlig och har mer hjärta och djup än någon annan jag känner. Lisa har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och där kommer hon att stanna for always and forever. Lisa vet också precis vad det handlar om när vi pratar cancer. En av hennes tre söner drabbades svårt för en tid sedan, gjorde samma typ av operation som jag gjort och vet vad det innebär att ha klippkort för att hacka hål i kärlen. Idag är han frisk, vilket jag är så oerhört lycklig och tacksam över. Därför kändes det extra fint att fira tillsammans. Att även fira Livet! Istället för presenter önskade sig Lisa pengar till "Min stora dag" och gästerna samlade in nästan 50.000 kr. 

Vänner sen förr samlades och blandades med för oss, många nya. God mat och sköna artister som Eric Gadd och Patric Isaksson uppträdde. Dessutom skulle vi bo på hotell, då festen var i Uppsala. Jag ÄLSKAR att bo på hotell. Trots att jag i mina dagar, rest oerhört mycket och till och med varit stationerad på andra orter och levt vecko- och månadsvis med Livet i en resväska. 

Jag tror att det fortfarande handlar om mitt enorma behov av förändring. Det spelar ingen roll om jag bor på hotell i min egen stad, det är bara känslan av att checka in, packa upp och njuta av en ny miljö. För att inte tala om frukostarna..

Just denna helg och just denna fest blev en för mig, både kroppslig och mental succé. 
Iförd min långa röda peruk, en helt fantastisk beige klänning i spets, inhandlad i Palma, och riktigt höga klackar kände jag mig som en vinnare. En vinnare över Livets kanske största utmaning för mig. 

Jag väger i skrivande stund 46 kg (!) börjar få tillbaka lite former och fyller nästan ut en storlek XS. I alla fall på vissa ställen (Läs - INTE över rumpan...). 

Jag tränar och fyller på Kroppen med massor av kärlek och protein. Jag ser sundare ut och kan numera sitta en hel middag utan att få kramper titt som tätt. Jag äter fortfarande morfin då mina morgnar fortfarande lämnar mycket att önska. Men man vänjer sig vid det med. 

Det har dock varit en jäkla resa som påverkat just den sociala biten rejält. 
Vi var på ett helt fantastiskt sagobröllop helgen innan - ett syrianskt bröllop - med 400 gäster i glittrande kreationer och håruppsättningar som förmodligen sysselsatt hela frisörföreningen. Då känns det sådär att springa skytteltrafik för att "pudra" näsan under middag och dans. Efter den 24 gången tog jag min man under armen och åkte hem. 
Det finns gränser liksom...

Därför var det, av många orsaker, en fantastisk kväll. Den bekanta känslan av att äga världen. Att ha skrattet bubblande i hela Kroppen, att känna sig vacker och sprudlande och likt Askungen dansa med Prinsen natten lång. En uppgradering av mitt absolut bästa jag, uppgraderad till version 2.0. Jag lyckades dock behålla båda skorna på ända tills vi åkte tillbaka till hotellet vid 23:00. Märk väl då att festen pågått sedan 17:00, så för mig var det en riktig partynatt. 

Nästa vecka väntar många läkarbesök, undersökningar och ny cytostatika. Jag står på tröskeln för det som de nästkommande 5 år blir min nya vardag. 

Mitt nya målsnöre är att vara fri från cancern - frisk blir man först efter 5 år. 

Fast i min mentala värld har jag ju varit frisk hela tiden. Sooooo, this too shall pass. 

One day at the time. 

Love /Cat

PALMA DE MALLORCA..

Egentligen var det inte förrän jag satt på planet som jag verkligen insåg hur mycket jag längtat efter den här resan. Det kanske är just det som är hela grejen - att leva så i nuet att man uppskattar alla andra saker än att bara ägna livet åt längtan till det som ligger långt bort i medvetandet. 

Inför resan var det väldigt rörigt. Rörigt i Kroppen. Rörigt i planeringen. Rörigt helt enkelt. 

För första gången har Kroppen visat sitt misstycke över den djupdykning som skett in i minsta blodkärl och vrå. För att riktigt göra ett statement visade återigen mina värden en djupdykning på en oacceptabel nivå för att vilja ta emot mer cytostatika. Resan "ställde till det" lite till - jag skulle egentligen haft en dos samma vecka som vi reste. Det gick inte att kompensera med att ta behandlingen innan - det blev för kort om tid. Så det blev helt enkelt att gilla läget och invänta hemkomst - så summasummarum blev att mina senaste två behandlingar haft alldeles för långa intervaller. 

I det läget - är det bara att gilla läget. Att försöka slå bort tankar på att de små Inkräktarna har fritt spelrum att växa. Det låter kanske märkligt - vad spelar en vecka för roll? 

När en av mina läkare fattade det absolut sämsta beslutet någonsin genom att stryka en av mina behandlingar i samband med vår sportlovsresa, växte min tumör kraftigt på väldigt kort tid. Så vill man oroa sig så går det utmärkt. 

Nu har jag ingen tumör kvar. Och det ligger inte i min natur att vara orolig. Alls. Jag har fått två behandlingar för att utrota alla möjligheter till nya Inkräktare. Men ändå. Jag gillar inte när någon ändrar mina planer. Det är mer det som stör mig än att jag oroar mig. Jag har en enorm flexibilitet i de flesta situationer i Livet. 

I denna situation har jag absolut NOLL tolerans. Resan har varit lång och snårig. 

Jag och Stefan gjorde slut, jag har avfärdat läkare jag inte känt förtroende för och jag har fightats hårt för mina val när det gäller kost och livsstil. 

Därför kändes en flykt till sol och värme helt rätt. Både i tanken att bara få dra. Skita i allt. Provtagningar, läkarbesök, kontroller, sjukhus - ja du fattar. Bara få vara jag. 

I två veckor - bara få vara jag.. 

Jag har inte på långa vägar resignerat - men jag är rätt trött på all den tid det tar att vara sjuk. 

Sedan är det ju en annan sak - i vår livsplan ingår att skaffa ett boende utomlands. Det är nog det enda jag har på min bucket-list. Nej - en sak till, att dyka med vithaj. 

Det är rätt coolt med två saker kvar - vithaj och lägenhetsjakt! Om man då bortser från mina spanskalektioner, min salsakurs, alla fotokurser och den egna skönhetsfabriken. 

Fast just det kan man ju göra varsomhelst i världen.. Och det är jag ju redan igång med. 
Så det är ju det där med hajarna då. 

Eftersom det inte finns vithaj på Mallis så nöjde jag mig med att börja varje morgon med löpning och morgondopp i havet. Varvat med lägenhetsvisningar. 

Fast om sanningen ska fram så sprang jag inte riktigt. Det går liksom inte med den status min kropp befinner sig i. Med den modiga vikten av 43 kilo är jag extremt lätt så ur den aspekten är jag som en vinthund, fast inte direkt lika graciös. 

Med de ärr jag har och de läkeprocesser som pågår blir det en märklig form av löpning i en lätt framåtlutande stil. Med små korta steg iförd shorts och bikinitopp körde jag mitt race varje dag. Accompagnierad av min älskade make. 

Min man älskar att se på mig. Och verkligen älska mig precis som jag är. "Smala lår och inget hår" är veckans tema. 

Vi skrattar så tårarna rinner varje gång han säger så. För det är precis så. Fortfarande. Vem vet - det kanske är så här jag kommer se ut? 

Ska jag vara ärlig så badade jag inte riktigt heller. Jag avskyr när det inte är riktigt varmt - så det blev små mesiga dopp nu och då. 

Det första jag gjorde när vi landade var att slänga peruken. Jag älskar mina peruker - men att vistas i 35 graders värme och njuta av sol och bad iförd en hårig mössa, känns inte som en bra kombination.

Vi har haft två helt magiska veckor. God mat, underbart häng med fantastiska vänner, små utflykter, shopping och mysiga dagar med våra tjejer. 

För mig blev också övertygelsen ännu starkare om att jag vill leva i ett annat klimat. 
Inte hela tiden (jo, egentligen), men de delar av året där det fungerar med barnen. I alla fall tills de blir äldre. Det var bland det roligaste jag gjort att gå på visningar och lära mig om de olika delarna av Palma. Jag tror inte jag fikat med så många mallorkiner på så kort tid någonsin. Och lett, och pratat urdålig spanska, och hållit färgen när husen ibland varit helt hopplösa. För att explodera i skrattattacker när man var ute på gatan igen. Åtta mäklare arbetade hårt för att planera mina visningsdagar. Jag vet vad jag vill ha och vi är väldigt överens om allt utom att jag helst vill flytta in i morgon och O är realisten som kommer att se till att det blir riktigt bra. Inte någon knäpp lösning som blir förhastad.. (eller jo, är jag tillräckligt enträgen så...)

Jag älskar att vara på Mallorca. Ön har en ljuvlig kombination av allt man kan önska. Vi har så många vänner som redan bor eller har deltidsboende där så man behöver inte känna sig ensam direkt. 

Här finns allt jag vill ha när jag bli gammal... det enda abret - det ska väl vara det där med vithajarna då.. 

Love / Cat 

LOVE & MARRIAGE..

Kärlek på riktigt är magisk. Kärlek på riktigt är helande och samtidigt en dyrbar gåva man inte ska ta för given. 

Att få följa nära vänner på deras Kärleksresa in i Äktenskapet är en ynnest och oerhört härligt. Man blir påmind om sin egen lycka och framförallt blir man påmind om hur mycket man har att vara tacksam över. 

Det har inte på långa vägar varit någon självklarhet för mig att kunna fullfölja några planer. Alls. 
Hur gärna jag än vill - så är det till slut Kroppen som bestämmer. Nu var det dock så att jag även lovar den blivande bruden att lägga sminket och det är ju inget man direkt ringer dagen innan och avbokar. 

Jag fick min 12 eller 13 cellgiftskur dagarna innan bröllopet - jag orkar inte hålla räkningen längre. Numer är det bara ett nödvändigt ont jag gör och håller tummarna för att Kroppen orkar. Resan ner gjordes med bil och jag var totalt sänkt och ägnade timmarna sovandes medan maken körde. Ett härligt stopp i Båstad med skönt häng hos våra goda vänner Ulrika och Toomas gjorde dock dagen innan vi svimmade på Hotel Skansen. Här i Båstad firade vi deras fantastiska bröllop i dagarna tre, 2011. Samma år vi själva gifte oss.

Mina dagar är lite som dom är - ibland totalt fantastiska, relativt friktionsfria, medan andra är totala katastrofer. Jag får fortfarande använda morfin då tarmarna bråkar, men i övrigt mår Kroppen lite bättre för varje dag. 

Dagen D blev en bra dag där solen sken i hela min Kropp. Lyckan och glädjen över att se våra fina vänner enas blev precis sådär maggropspirrig som den ska vara. 

Bruden anlände till vårt hotell och sminket satt som smäck - vi hade förvisso provsminkat några veckor innan när de besökte oss i Stockholm. 

Det är något visst med blivande brudar. Det blir som ett skimmer kring dem och de lyser - vackrare än någonsin. 

Jag är så tacksam för att ha fått dela dagen och kvällen med er, Magnus och Belinda. 
För oss blev det dock en tidig kväll - efter bröllopsvalsen åkte vi hem och slocknade direkt. 

Inspirerade till att fullfölja vår egen plan - när jag är frisk, förnyar vi våra äktenskapslöften. En ny chans i Livet ska firas på alla sätt. Ingen av oss är längre densamma - därför är det viktigt för oss att välja varandra igen, och igen, och igen. 

Nästa gång vet vi verkligen att vi finns där för varandra - i Nöd och i Lust.... På riktigt.

Love /Cat

Vilken bildkavalkad det blev.. Båstad och Göteborg lös av Kärlek. Det måste förevigas, eller hur?