PHYSICAL...

Jag har tränat i hela mitt Liv. Ända sedan jag var 3 och tvingade min mor till att ta mig med till kyrkans balettskola. 

Fru Qvarsebo hette min första lärare som fick mig att börja drömma om en karriär som tåspetsdansös. Jag var helt övertygad om att allt skulle ordna sig, bara jag fick en riktig tyllkjol. En sån där med flera lager, som stod rätt ut ifrån kroppen och fick min lilla uppenbarelse att se ut som den döende svanen. Precis så gick mina drömmar. Det fanns liksom inga hinder för min entre på Bolsjojteaterns scen. Tyckte jag i alla fall. 

I verkligheten så blev den där tyllkjolen inte den magiska skapelse jag såg framför mig, utan istället en hopknåpad ljusblå variant, skapad av en badrumsgardin, sydd av min älskade mormor. Inte så glamoröst men förmodligen funktionellt. 

Min träningskarriär har kanske inte varit spikrak, men en sak har den varit - och det är att den varit konsekvent. Efter min rätt abrupt avslutade karriär som ballerina tog annat vid. Som 11-åring steg jag in i Brännkyrkahallen för att bli judoka. Med en kraftigt överviktig tränare som var allt annat än en förebild vände jag istället blicken mot karaten. Mitt möte med Kyokushinkai och Okinawan goju ryu blev något helt annat och här lärde jag mig disciplin, respekt och vördnad. Min kropp blev mitt tempel som vårdades, inte direkt ömt, men enligt de japanska traditionerna, formades jag till en maskin. Under mina studieår jobbade jag extra på Swings Gym & Stockholms Karate Kai där jag emellanåt tränade 3-4 pass om dagen. Inte optimalt men jäkligt roligt.

Om jag inte får röra på mig blir jag galen. Med betoning på rastlös, irriterad och totalt ointresserad av substitut. Jag behöver min dagliga dos likt en junkie som är beroende av sitt rus. 

Jag är så otroligt tacksam över att jag har det i blodet. Att min kropp faktiskt alltid varit min bästa vän. Det är den fortfarande, trots att den är bebodd av Inkräktaren. Det är min träning som räddar min vardag. Som ger mig den där sköna känslan av kontroll och lugn. 

I skrivande stund måste jag nog säga att jag sällan mått bättre eller känt mig starkare. På riktigt. Jag är så otroligt fokuserad på att bara "klara av" den resa jag har framför mig, att allt annat nästan försvinner. Mina träningspass är en ren njutning väl accompagnierade av Rammsteins tunga musik. Jo - det är BARA det jag lyssnar på när jag tränar. Fortfarande. 

På något sätt tror jag att musiken speglar det som pågår i mitt inre - jag kan inte förklara det på annat sätt. Jag har provat att gå tillbaka till den musik jag tränade till tidigare, men det känns bara mesigt. Det här.. blir ett manifest att ge Kroppen en käftsmäll. Fast bara där den bråkar.. För när musiken passerar mina öron in i Kroppen så händer något - gnistan tänds och musklerna bara levererar. Jag har total kontroll.

Hur ser min träning ut? Jag har väldigt mycket fokus på kondition och styrka. Så det blir minst 5 pass i gymmet. Jag är fortfarande hooked på isolerad träning där varje muskel får sitt. Maken har mer övergått till funktionell träning, mer crossfit inspirerad. Men för mig ligger njutningen just i kontrollen av varenda muskelfiber och det finns ingenting som gör min Kropp så varm med en magisk känsla av välbefinnande efter ett pass. Jag tränar aldrig mer än max 30-40 minuter. Jag har otroligt lätt att bli övertränad så ibland blir det 8-9 set av en muskelgrupp eller två i superset. Det fungerar bäst för mig. För närvarande springer jag rätt mycket. Även här korta, intensiva pass på 20-30 minuter. 

Jag ligger stadigt på en vikt på 49,5 kg +/- 0,5 kg. Om jag jämför när jag var tävlingsaktiv så vägde jag ca 10 kg mer. Så som min fysik är just nu är jag i en bra form. Jag har inte speciellt mycket underhudsfett - och det spelar inte så stor roll vad jag gör. Min kropp gillar tydligen att ha den här approachen. Oavsett vad jag äter. Nu är min kost inte direkt fettbildande, men jag ÄTER verkligen. Mycket och ofta. 

Utöver att lyfta skrot och springa runt som en galning har jag en ny passion - att stå på huvudet. Alltså rent yogiskt. Det är sjukt kul att stöka om lite bland organen och ge huvudet en rejäl blodtillströmning. Dessutom känner man sig som 5 år igen när man bökar och stökar för att få till det. Minst 5 minuter per dag bör tillvaron spenderas upp och ner.. Prova - det är rent beroendeframkallande! 

Bortsett från mina fysiska utsvävningar fattade jag ett annat beslut när jag blev sjuk. Att inte bara skriva utan även dokumentera i bilder. Av en enda anledning. Varje ögonblick som passerar innehåller alltid något unikt och den stunden kommer aldrig igen. Det gjorde att bilder blev en lika viktig del av min resa. 

De svartvita bilderna är tagna dagen innan jag skrevs in på Radiumhemmet av en underbar vän - Kate Gabor. Jag ville ha bilder på mig och på min Kropp för att följa alla förändringar. Det var dagen innan min port-a-cath opererades in och innan några cellgifter passerat mina system. När jag ser bilderna kan jag tänka tillbaka på just den dagen. Dagen D då resan började på allvar. 

Såhär ser jag ut för närvarande. Bilderna är tagna av O under ett träningspass på Ekerö. Nöjd, stolt, stark och envis. 52 år med en plan att bli MINST 100. Därför kommer jag fortsätta precis som jag alltid gjort. Att leva, njuta, äta, träna och vara en vinnare. Ingen jäkla Inkräktare ska få ändra på det. 

Vem vet - jag kanske skulle investera i en tyllkjol. Att ha på mig nästa gång jag ska in på sjukhuset. En rosa en, med fyra lager tyll. Minst! 

För glamour har vi egentligen alldeles för lite av, och vem vet - det kanske är den som gör susen? 

Love / Cat 

SKIING & CARROTS..

Efter mötet, där vägen jag valt att vandra, helt plötsligt tog slut kände jag att jag behövde en förändring. En förändring för att blåsa liv i nytt hopp, en ny strategi och en ny sanning. 

Människor som känner mig vet, att jag kan ha otroligt snabba kast i mina tankebanor. Får jag nedslående besked, om något tråkigt och negativt inträffar så är min hjärna DIREKT igång med att projicera nya, positiva möjligheter. Ibland i en så intensiv takt att jag nästan blir trött på mig själv - men.. det är precis den egenskapen jag är så otroligt tacksam över att jag har. Och det är den egenskapen som fungerar som bäst just nu. 

Två dagar efter beskedet om att cellgifterna inte tar, skulle jag träffa den kirurg som ska operera mig när det blir dags. Och dags - ja, det är ju typ nu. Den första strategin om att krympa Inkräktaren med gift gick ju inte som planerat. Så i min värld öppnades raskt den nya dörren där fokus låg på kirurgi. Skär upp, skär bort och med VÅLD avlägsna den envisa jäkeln. En mycket bra strategi som passar mig perfekt. Snabba puckar, korta vägar och PANG - klart - liksom. 

När jag satt i väntrummet för att träffa min kirurg satt en otroligt vacker kvinna där. Hon var modigare än jag och bar inte peruk trots att hennes hår inte var längre än 5-6 mm. Det som slog mig var färgen på håret - en mahognyröd färg - otroligt fint. Det väckte en ny tanke hos mig som kändes riktigt bra. Det jag lärt mig om mig själv och mina ibland rätt spontana reaktioner beror helt enkelt på att jag vill ha kontroll. Att TA kontroll över situationer istället för att situationen kontrollerar mig. 

Att tappa allt hår och dessutom ha en cancerdiagnos är rätt svårt att ta kontroll över. 
Men det går - inte så att man kan bota sig själv, men man kan lära sig ta kontroll över situationer genom att hitta sina egna lösningar på hur det kan kännas bättre. Min reaktion blev givetvis att färga mitt eget korta hår. I en totalt KNALLORANGE färg.

Varför, kan man ju fråga sig. Jo.. just bara för att jag kan. Att experimentera med färg, frisyr och att våga förändra. Mitt i förändringen liksom. Beslutet blev inte lika uppskattat av resten av familjen. Min älskade O, han känner mig och låter mig hållas. Jag är ivrigt påhejad av honom och oftast leder mina rätt knäppa idéer och handlingar till sköna skratt och en ännu djupare kärlek och respekt oss emellan. Den som bröt ihop av en totalt motsatt anledning - var Molly. 

Ärligt - hon grät i 30 minuter över att hennes mamma skulle bli en form av "Mojoten".. Så, vad gör man.... 

Vi satt länge och pratade, Molly och jag. Där jag förklarade för henne varför det var så viktigt för mig att få färga mitt hår. Oavsett vad hon ville. För det här.. det är mitt beslut. Det hela slutade lyckligt då den lilla Sessan fick vara med under processen och med stoooora ögon såg förvandlingen där mitt korta, lätt gråspängda stubbhår blev morotsrött. Eller stubb.. egentligen ser jag mer ut som ett virvelmarsvin. Mitt normalt sett väldigt tjocka hår har intagit en helt ny look. Virvlar överallt och så många hårstrån som trängs på huvudet - så med den oranga färgen har jag nog skapat en ny trend. 

Mötet med kirurgen inträffade dock innan förvandlingen till morot. Han konstaterade egentligen bara det som jag hört två dagar tidigare. Inget har hänt. MEN med fokus på att just inget har hänt, så betyder det att tumören inte har vuxit heller. Inga fler metastaser, inga förändringar utan nu blir fokus på hur min operation ska gå till och hur min tillvaro ska planeras kring den. 

Det är ju en hel del som ska åtgärdas. Två metastaser i levern, en tumör på 10x7 cm i buken samt att livmodern med förändringar ska bort. Det är nu diskussionen blir intressant. Han, som blivit inkopplad i ett sent skede, fick för första gången se mina senaste bilder där ALLT var med. Dessa jämfördes med de bilder som tagits i augusti förra året. Helt plötsligt har man noterat att det man utgått ifrån varit "vanliga" myom på livmodern, är i princip borta. Borta liksom!! BORTA?? Han tittar länge på bilderna, kliar sig i huvudet och tittar på mig och säger: Det är anmärkningsvärt att notera att dessa förändringar inte längre syns på bilderna. Myom svarar inte på cellgifter. 

Det tar ett tag innan jag tagit in hans ord. Jag stirrar på honom och han stirrar på mig. 
O - han stirrar han med. Både på mig och kirurgen. Det kan egentligen bara betyda en sak. Sedan om den är bra eller inte, skit samma. Min förändring på livmodern är förmodligen huvudtumören. Cancer. Där med.... Som har krympt och i princip försvunnit. 

Innan vi ens hinner diskutera vidare lämnar han rummet och kommer tillbaka med den läkare som fattat beslutet att INTE ge mig min planerade 8:e behandling. Han vill att hon ska vara med, och lyssna. 

Utan att gå i på några detaljer ändrades min plan drastiskt. Direkt in med nya cellgifter för att hålla cellerna i schack. Prioritet att göra nya bilder för att så snabbt som möjligt operera. Remiss till Danderyd och till Huddinge för specialistbedömning. 

Satan i Gatan - plötsligt händer det. Mitt beslut att donera mina vävnader, tumör (Inkräktaren) och allt material som plockas ur min kropp, kändes så enkelt. Mitt beslut att återigen samla kraft och fokusera på nästa steg ännu enklare. Och jag kan lova.. de som ansvarat för min vård på Sophiahemmet från dag 1 - 2012, kommer att höra av mig. Definitivt...

Nu väntar fler undersökningar, ännu fler provtagningar men med ett nytt mål. Kill the Sucker with a knife.. I väntan på det packade vi ihop hela familjen med väskor, skidor, pjäxor, hjälmar och stavar i en Taikonliknande uppenbarelse som färdades ända upp till Sälen. 

Well.. Vi hade i alla fall en otroligt härlig långweekend i Lindvallen. Min skidåkning lämnar en hel del att drömma om, men ned kom jag och jag syntes i backen.

Ja.. mina skidbyxor går också i orange.. 

Love & Carrots/ Cat