The Story..

"Att helt plötsligt stå inför situationen att behöva ändra kurs i Livet gjorde att jag valt att skriva. Att få dela med mig av min berättelse kan ge kunskap till andra för att skapa förståelse för hur det är att leva med en tuff diagnos. Dela gärna med dig till någon du tror behöver läsa, eller ta del av mina ord själv. Ingen vet hur morgondagen ser ut"... Carpe Diem! Du öppnar första kapitlet i storyn Lördagen 6 September 2014..

tisdag 5 juni 2018

UPDATE...





Så förberedd som jag var inför denna operation har jag aldrig varit. På något sätt så känns det som om hela den här resan är och har varit en enda stor prövning och lärdom. 

Så mycket som hänt. Så mycket jag lärt mig om mig själv och så otroligt mycket jag utvecklats. Galet egentligen. Att behöva leva med cancer i flera år för att äntligen hitta svar på så många existensiella frågor. 

Nåväl. Nedräkningen till dagen D har bestått i en mängd förberedelser. Jag har slaviskt följt ett kostprogram och använt mig av tillskott vars primära syfte och mål varit att bygga ett starkt immunförsvar, basa kroppen och se till att kroppens upptag av näring är optimalt. Jag har använt höga doser C-vitamin med "trojanska hästar" i form av MSM - organiskt svavel - som öppnar cellerna så tillskotten hamnar där jag vill att de ska hamna. 

Jag har följt en diet - Cellect Budwig Protocol och därtill använt mig av;

Gurkmeja, Kollodialt silver, Aprikoskärnor och D-vitamin. Jag har alltid utgått ifrån denna grund och skött kosten bra. Men inte så extrem-nitiskt som denna gång. 
Jag gjorde även en leverrening med Epsomsalt och olivolja - (en otroligt märklig men häftig upplevelse - skriver mer om denna vid ett annat tillfälle) Resultatet talade för sig självt och detta kommer jag definitivt göra om.

Jag har också haft i bakhuvudet att om Inkräktarbebisarna är envisa - då är jag jäklar i mig ÄNNU mer envis!

På kirurgagendan stod 3 metastaser denna gång. 3 små rackare som upptäcktes via MR den där dagen i september 2017. Hela förra året tyckte jag att jag åkte skytteltrafik in- och ut på olika mottagningar. Det abladerades, det funderades och till slut - efter den där stora operationen 2016 och efter två punktvisa ablationer - bestämdes att jag återigen skulle få cellgifter. Var tredje vecka har så giftet runnit i varenda del av min kropp, på bekostnad av mitt immunförsvar som varit hårt prövat. 

Beslutet att ännu en gång göra en stor operation var inte väntat. Jag trodde inte de skulle göra det utan att de istället skulle prioritera ett mindre ingrepp. Men icke! 

Min kropp anses stark och frisk och mina värden är på topp. Jag har tränat extremt bra och mitt hårda arbete har lönat sig. Så vad kände jag inför operationen? 
Well - om min läkare tror på mig, tja.. då tror jag på dem. Tillsammans ska vi besegra de där småjäklarna. 

Man kan på ett enkelt sätt summera hela förloppet på ett enkelt sätt. 

Söndag 27/5 Inskrivning och förberedelser, Måndag 28/5 Operation, tidig morgon
Därefter följer tre dagar av total trötthet och sömn följt av en dag med smärta när ryggbedövningen ska bort. 

Dag 3 påbörjas utsättningen av alla infarter, slangar, katetrar och dränage. En efter en plockas de bort. Detta i takt med att man ersätter ryggbedövningen med morfin i tablettform. 
Hela kroppen, inklusive smärtlindring måste fungera, annars får man inte åka hem. Basta!

Mitt mål var att vara hemma igen efter fem dagar. Jag hade det som tydlig målbild eftersom det följde scenariot från förra gången. 

Sagt och gjort. Envist har jag spänt ögonen i de ansvariga på avdelningen. Varje dag. Tveklöst tackade jag nej till den planerade rehabiliteringen på Stockholms Sjukhem. 
Utan att blinka blåljög jag om att smärtlindringen var perfekt och att jag inte hade så ont (det går alltid att justera hemma) Allt för att få komma hem. Allt för att få följa den mentala väg jag nogsamt förberett. Den där vägen jag alltid går för att dag för dag komma ett steg närmare mitt vanliga liv. 

Operationen gick över förväntan. Metastaserna är borta och leverns funktion är redan optimal. Jag mår bra. Riktigt bra. Givetvis finns det som alltid massor att berätta. Storyn om Dr Magoo.. Storyn om sköterskan som sprang gatlopp med morfinsprutor mellan fingrarna, i utbyte mot drömmen om de röda skorna. Storyn om min ovilja till att äta vilket ledde till att sjukhuskylen såg ut som en blåbärsskog. Storyn om min smoothiekurs med personalen i köket och alla de andra anekdoterna som involverar krossade linfrön och ayurvedisk tarmmassage då rumsgrannen hade kronisk förstoppning. Men det där, det berättar jag sen. Fokus på inlägget idag är att jag sedan en vecka är hemma. Lycklig. Befriad från Inkräktare och med målsättningen att lägga orörligheten bakom mig. Där stannar tangentbordet idag. MEN to be continued såklart. 

TACK till er alla som sänder mig kärlek, omtanke och så oerhört mycket energi. Ni är guld värda och jag älskar er för det. Vetskapen strömmar genom min kropp och fyller den med hopp och en snabb återhämtning. 

Until next time, 

All my love /Cat




Bloggarkiv