Vän av ordning som jag är, gillar jag inte alltid förändringar. Eller jo - om förändringen innebär att det inte på något sätt skapar en stagnation i det som är den ursprungliga planen.
Stagnation innebär att det blir en käpp i hjulet, en tanke som mal utan slut eller en handling utan något egentligt mål - att bara "göra det man alltid gjort". Helt enkelt gillar jag inte när "det sitter fast".
Exempel på detta kan vara att leva i en relation där man bara låter livet rulla på med tesen "Då det funkat hittills kommer det säkert funka i all framtid". Eller - bevare mig - att ha idéer, tankar och visioner som aldrig blir mer än just en tanke. Är det inte bättre att prova något oväntat - för att röra om lite i energigrytan - och inse att det kanske inte var så bra istället för att närma sig döden och inse att man borde nog vågat? Man måste utvärdera sina åsikter, jobba för sina mål och ha tålamod i olika processer. Jag har mina vanor och rutiner och en aldrig sinande energi för att nå mitt slutmål. Därför är det ibland med tvekan jag emottar information om förändringar - framförallt i min behandlingsplan. Jag gillar INTE om någon utsätter mig för något som rör till det.
Jag har en ny guru däruppe på Spa Radiumhemmet. Inte istället för, utan också. Guru Lidbrink, min ljuvliga, lite torra men ack så coola människa, har jag ju hängt med ett tag nu. Vi har diskuterat åtgärdsplaner, beslutat kirurgiska ingrepp och däremellan haft långa samtal om Toscanas vindistrikt och vikten av att våga njuta av dyyyyyyyyra, goda viner trots att man i princip är svårt sjuk. Att våga bli frisk med alla sinnen.
Nu råkar det ju vara så att jag är den patient på Spa´t som är mest omfattande opererad, fått galet många cellgiftsbehandlingar och överlevt. Jo. Precis så är det. Med betoning på överlevt.
Jag har svårt att ta in det där. Det borde väl finnas fler än jag? Det gör det ju såklart, men inte med den track-rekord jag samlat på mig sedan 3 1/2 år. Vi är rörande överens, jag och gurun, om att kombinationen god hälsa, vältränad i både kropp och själ och med en inställning som kan försätta berg är framgångsfaktorn.
Det senaste halvåret har jag gått in i ett nytt modus. Jag har inte lika uppkavlade ärmar längre och lyssnar inte heller på Rammstein när jag tränar.
Jag har i stället förlikat mig med tanken att inte lägga någon energi på fight. Jag lägger istället ALL energi på kärleken till mig själv och det jag brinner för i livet.
Jag är lite snällare mot mig själv även om jag fortfarande har mina vanor där kosten, örterna och principerna är Top-of-mind. Varje dag.
Skillnaden ligger i att jag insåg att jag faktiskt kan bidra till att skapa min egen stagnation om jag fastnar i tanken på att jag har cancer. Så nu har jag slutat med det. Helt.
Sedan december 2016 har jag gjort 3 operationer. En stor och två mindre. De där metastaserna envisas ju med att reproducera sig själva och poppa upp i en aldrig sinande ström. Lite irriterande faktiskt. När jag gjorde min kontroll i september kom beskedet att det nu är tre nya som gjort sig synliga över radarn.
I samma veva dök hon upp. Den nya gurun med ett jättelångt namn som börjar på A och slutar på S som jag ALDRIG kommer att lära mig. Hon är jäkligt cool hon med. Men. Helt NY i min värld. Fast jag måste ju säga att jag numera sitter med eliten inom onkologin. Jäklars vilken samlad kompetens som ägnar sig åt mina Inkräktare. Faktum är att jag är nog minst sagt lika intressant för dem då ingen riktigt vet vad det är som gör att jag inte är mer märkt av sjukdom än vad jag är. Lite ärr på kroppen, javisst. Men min inre glöd har ingen lyckats skära bort ännu..
Jag brukar fundera på vad jag kostat bara i förbrukningsmaterial för mina stygn? Undrar om det finns någon statistik för det där..
Nåväl. Mötet med gurun med det jättelånga grekiska namnet tog en ny vinkling. På frågan om jag gjort en PET-scan var ju svaret - NEJ.
När jag kom under behandling 2014 fanns ingen tid för det. Då var det en smash and grab med omedelbar verkan om gällde. Ut med levern och in med cellgifter. Ut med tumör och resten av organen och in med ännu mer cellgifter. Och däremellan ett pärlband av olika undersökningar. Men ingen PET.
Grek-gurun hade kommit på att det kanske är en bra idé att kontrollera så det inte finns fler modertumörer i min kropp. Med tanke på att det uppstått sisådär 10 bebisar den senaste tiden. Hon förklarade att undersökningen också går under namnet "Super-röntgen".
Man får en injektion med radioaktiva isotoper och glukos, får låta det gå ut i kroppen en timme och sedan röntgas man. Man kan enkelt säga att sockret visar var tumörerna gömmer dig. De radioaktiva isotoperna gör dem självlysande. Men SOCKRET är blodhunden som nosar upp de små liven.
Sockret är ungefär som kryptonit är för Stålmannen - det avslöjar de svagaste sidorna.
Så. Nu är kontentan att vi backar tillbaka till ruta 1. Superröntgen kommer att utvisa om jag är full av kryptonit eller om jag helt enkelt kan fokusera på de små busfröna i levern.
Oavsett så väcktes en ny tanke i mitt huvud. Om vad återkommer jag till när jag fått svar.
Om jag är orolig? Nej, faktiskt inte. Alla mina prover är på topp. Jag har haft det lite stressigt omkring mig vilket gjort att jag varit lite osocial - men annars bultar hjärtat för Livet och leendet sitter på plats som vanligt.
Eller nej. Inte som vanligt. Utan med en ny energi som skingrar ALL form av stagnation. Och som krossar den kryptonit som ligger i min väg.. Vem vet. Det kanske blir JAG som förändrar den nya guruns inställning till saker och ting.. Time will tell..
Love /Cat
