EVALUATION DAY..

Allt blir inte som man har tänkt sig. 

Även om man blundar och önskar sig något så där riktigt, riktigt starkt och är så fokuserad på att det ska bli så... Då VILL man att det ska bli precis som man tänkt, eller hur? 

Inför den här dagen är nog första gången jag känt ett litet uns av oro. Vad gör jag om de säger det jag inte vill höra? För första gången kände jag att möjligheten fanns, vilket egentligen nästan var mer oroväckande än vad de kanske skulle säga. 

Jag är så otroligt stark i mitt fokus att jag ibland undrar var jag fått den egenskapen ifrån. För mig finns det bara en enda väg ur det här och det är att lägga det bakom mig och leva lycklig i alla mina dagar.

Jag sa till O redan på morgonen att jag nog helst inte ville gå dit utan undrade om han kunde tänka sig att gå istället för mig. Redan där förstod O att hans fru inte var med på banan den dagen. Han upplyste mig vänligt men bestämt, att det nog inte var en bra idé att han gick själv. Fine, svarade jag lite väl sturskt, svalde raskt en lugnande tablett (som jag ALDRIG tar annars) för att på ett syntetisk sätt framkalla en falsk känsla av lugn. Det funkade så där. 

Veckan innan, när jag fått mitt framtjatade läkarbesök då jag inte varit på något de senaste tre gångerna jag fått behandling. Notera då att regelboken säger att man ALLTID ska besöka läkare inför varje cytostatikakur. Stefan ansåg inte att jag behövde det, då mina prover var så bra och att det egentligen inte tillförde speciellt mycket. 

I samband med att jag fick kallelsen inför detta läkarbesök fick jag även informationen om att Stefan slutat. Inte bara på sitt arbete som koordinator utan var som bortblåst ifrån väggarna på Radiumhemmet och hela Karolinska. Ett litet sting av eftertänksamhet kom över mig. Maggropen hade rätt. Han är säkert en fantastisk människa på rätt ställe. 
Men nej. HÄR skulle han aldrig kunna bli fantastisk, så beslutet han fattat (eller hur det nu gått till) var helt korrekt. 

Så - nu har jag en ny kärlek som ska ledsaga mig i cancerlabyrinten. Madeleine. Håll en tumme för att det håller mellan oss... 

Det började inte så bra. Den nya läkaren konstaterade att min utvärdering endast skulle basera sig på de röntgenbilder som skulle tas måndagen därpå. Timmarna innan min 8:e cellgiftsbehandling. Den beslutade hon sig för att stryka. Varför vet jag inte, men redan där slöt jag mig i en avvaktande tystnad. När jag frågade varför fick jag egentligen inget svar, men jag fick en uppföljningstid torsdagen därpå. För att få svar på bilderna.

Denna gång omfattade röntgenundersökningen ALLT. Ifrån lungor, hjärta, lever och hela buken. Det som var nytt var att jag äntligen fick dem att även avbilda statusen på min livmoder. Det var ju DÄR allt börjat med blödningar i mer än 2,5 år. Jag har fortfarande inte dragit den storyn, just nu är jag så uppe i den här - den storyn som tog överhanden och ändrade min livsväg. Vid min 3:e behandling lyfte jag frågan om ingen människa ville ta ansvar för att följa upp mitt ursprungliga problem så detta fick följa med i utvärderingsplåtarna lite på nåder. 

Provtagningar och röntgen igen. Denna gång på Globen, hiskligt tidigt för att sätta nål i armen och få kontrast få fastande mage. Jag AVSKYR att starta dagen utan mitt morgonkaffe. Resten gick som på räls - jag är verkligen den där hjälpsamma typen som gör allt för att underlätta - någonstans tror jag att om jag tänker snälla tankar så syns det kanske på bilderna och skrämmer den elaka Inkräktaren. Att det känns fel att bo i en så vänlig, hjälpsam persons kropp på något sätt. 

Torsdagen den 12:e februari kom så slutligen D-day. Dagen när sanningen skulle avslöjas. Helt obarmhärtigt kom beskedet om att jag inte svarat på cellgifterna. Alls. 
Åtminstone inte om man väljer att bara fokusera på att målet var att krympa tumören och metastaserna. De är still going strong. Inte en milimeter mindre någonstans. Men, efter ett samtal med kirurgerna har de beslutat att försöka operera direkt istället, sa hon.

Första känslan blev liksom bara en tomhet. Samma läkare framkallade samma avvaktande tystnad hos mig. Tills jag lyckades få fram: Så.. vad händer nu? Du kommer att få en akuttid så kirurgen får känna på dig och diskutera, så tar vi det därifrån. 

DÄRIFRÅN? Cellgifterna biter inte, tumörjäkeln krymper inte och kirurgen ville inte operera från början för knölen var för stor? Vad då tar det därifrån? Vi är ju tillbaka på ruta ett!! Sju jäkla cellgiftsbehandlingar till vilken nytta då? 

Klart att jag förstår att de gjort sitt bästa, men det tar en enorm massa kraft och energi att låta informationen sjunka in, gråta en skvätt och invänta onsdagen. 

För Janne, min kirurg, måste väl ändå kunna ge mig ett bättre besked, eller hur? 

DET blev målet för mitt fokus denna gång. Jag ger mig aldrig!!

Håll en tumme..

Love / Cat 

KARMA..

Jag har de finaste av vänner.. Jag har fått gåvan av att ha otroligt många fantastiska människor omkring mig och har en enormt stor bekantskapskrets. Den blev ju inte heller direkt mindre när jag träffade O. 

Tillsammans njuter vi av stunder och tillfällen med våra vänner och bekanta som verkligen berikar Livet, både till vardags och till fest.  

Sedan finns det de där personerna som ingår i min innersta krets. De där vännerna som kan räknas på handens fingrar, som vårdas ömt och som har min djupaste respekt och Kärlek för alltid. 

En av dem är Nettan. Anette Andersson, som bor i Eskilstuna, eller rättare sagt i Torshälla.. Fast egentligen i Määääääälby. 

Nettan är min egen Ängel och har varit så sedan dag 1 av vår vänskap. Vi möttes första gången vid Ica-butiken vid Karlaplan för snart 20 år sedan. Varför det var just där är en helt egen historia. Att hon och jag träffades var egentligen en ren slump. I alla fall om man frågar någon annan. Jag tror ju inte på slumpen utan är övertygad om att alla möten sker av någon anledning och har en mening. Det var här vår resa började och som bara var starten på en vänskap som blir finare, djupare och helt omöjlig att vara utan, för varje dag. 

Vi har delat galet mycket, Ängeln och jag. Vi har kört barnvagn hela Mälby runt, med sovvägrande barn och pimplat Chardonnay ur PET-flaskor i väntan på John Blund. Vi har rest, skrattat, gråtit och till och med druckit vin på distans samtidigt som vi ivrigt tittat, tyckt till och röstat på Mello, under ett 4-timmar långt telefonsamtal. Ängeln i sin soffa i Määäääälby och jag i min soffa i Solna där jag bodde då. Vi har suttit på en sandstrand i Thailand och ritat namnförslag på Ängelns bebismage, med vattenfast knallröd penna. 
Säg ordet hummer och vi skrattar hysteriskt åt den där PINSAMMA händelsen på Koh Samui. Vi vet vad det innebär att ligga på varsin soffa med ismask i ansiktet och äta naturgodis för sisådär 300 kronor.. Bara för att.. Vi har varit på Cypern med våra tjejer, hamnat HELT fel på Fjortis-stranden och sjungit Lollo & Bernie sången till vi nästan kräktes - så vi tröstade oss med att smuggla vinkaraffer till hotellrummet för att överleva. Listan kan göras hur lång som helst med minnen vi skapat. Stora som små.

Jag fick den fantastiska äran att vara toastmadame vid Sagobröllopet där Ängeln fick sin  match-made-in-heaven, Ängeln är Gudmor till min Sessa samt var en självskriven hedersgäst när jag gifte mig med min älskade O. 

Jag har följt Ängeln sedan hon var 17, på sitt 18:e år och sett hennes vingar bli än mer fulländade än de man ser i Victorias Secrets Fashion Show. Det fina med MIN Ängel är att hennes hjärta är långt mycket vackrare än hennes vingar. I det hjärtat.. där bor jag. 

Det är en magisk känsla att bo i ett hjärta av Guld hos en Ängel. Vid vårt senaste möte fick jag en så fin present som sedan dess bott på min handled. Det blev liksom Kärlek vid första ögonkastet. Det blir en ständig påminnelse om det mantra jag för flera år sedan satte som namn på min då nystartade blogg. Min reflektion över Livet som sedan följt mig. Love Life, Live Now.. Enjoy.. 

När jag blev sjuk föll pusselbiten väl på plats. Att älska Livet, att Leva i nuet och att verkligen njuta av det. Det är mitt Karma och jag är långt ifrån färdig med det. Att sedan min ljuvliga Ängel fångat budskapet och manifesterat det i två vackra armband gör att min cirkel är sluten. Det är människor som du som gör att det jag går igenom nu blir enkelt - den kraft, Kärlek och energi du ger gör mig stark och hel. 

Tack för att du finns i mitt Liv med din Änglasjäl - Jag älskar dig!

Love / Cat

THINGS THAT MAKES YOU HAPPY...

Finns det någon som säger att man måste vara olycklig för att man har en diagnos? Just nu är jag nyfiken på hur alla andra med cancer, har det. Eller egentligen inte då jag för närvarande är extremt fokuserad på mina framtida mål. Så hårt fokuserad att jag nästan blivit en eremit. Med nyfiken menar jag att jag under hela perioden från det att domen föll och käftsmällen kom, den där dagen i September aldrig ens vänt den andra kinden till. Jag har varken tittat bakåt eller ens åt sidan. Jag har bara gått rakt fram med samma starka vilja och vinnarskalle. Det är först nu jag undrar hur andra tänker och reagerar över sin sjukdom.. Nyfiken på om.. 

.. de är rädda? Olyckliga? Hur får de dagarna att gå? Sover de gott på natten? Jag är fortfarande inte riktigt där än, i något beslut som att t ex läsa om andra eller kanske t.o.m fråga någon. Jag tror egentligen inte att jag vill veta. Jag vill fortsätta min egen resa på mitt eget sätt även om en stor förändring skett sedan den började. Jag har sällan mått så bra eller varit så lycklig. På riktigt.. 

Det går inte en dag utan att jag skrattar, njuter, lever och verkligen gör precis det som känns rätt i hjärtat. Jag tycker till och med att det jag äter och dricker smakar bättre och älskar verkligen att vakna upp till en ny dag. Jag tar ingenting för givet och har lärt mig att uppskatta det jag har. Även om jag i skrivande stund inte har en aning om hur resan slutar så är jag så otroligt tacksam för precis allt jag har. För det är väl det enda man vet - att INGEN vet någonting om morgondagen. Att ha min familj och min helt fantastiska man vid min sida gör allt så mycket lättare - jag och O har helt enkelt ändrat vår Livsplan till att Leva här och NU även om vi fortfarande har en mer långsiktig plan. Att fylla dagarna och agendan med skratt och glädje är det viktigaste för mig just nu. VARJE dag ägnas åt att känna efter. Ibland är jag igång ifrån tidig morgon till sen kväll. Ibland blir jag kvar i sängen. Det blir liksom vad det blir. Därför summerar jag det jag gläds åt just nu här; 

Veckans glädjefnatt: 

- Vi har nu dansat Salsa ett par gånger och det är SJUKT kul!!
   Efter den första trevande gången i gympaskor har nu ett par glittrande högklackade  
   dansskor slagit rot på mina fötter.

- Jag har ägnat mycket tid i köket för att knäcka koden för den totalt sockerfria  
  kosthållningen. Senaste utmaningen är efterrätter och fredagsmys, främst till barnen - det 
  har gått lysande. 

- Jag bestämde mig för att dricka vin igen (liiiiite) när jag känner för det - JÄKLAR vad gott   
  det är..   
  Numer är det inget annat än ekologisk odlade druvor som gäller. 

- Vi blev inbjudna till Skid VM i Falun och se 5-milen - en heldag med tågresa och myyyyys..

- Vi är bjudna på 4 galet roliga 50-års fester varav en på Franska Rivieran med tema  
   White Party.. OCH ett riktigt härligt bröllop på en hästgård.. så skööönt att få ett huvudbry 
   som så enkelt handlar om vad man ska ha på sig!!!


Love / Cat

GUT FEELING...

Att stå inför det faktum att det är dags för en utvärdering ställer saker på sin spets. 

Sju behandlingar senare, en väldig massa träningspass och basbildande kost borde ju ha gjort sitt?

En stor röntgen av nästan HELA mig ska visa vart det pekar. Har tumören krympt? Ser det ut som det ska? På mitt senaste läkarbesök där mitt tjat om undersökning av det som ursprungligen var mitt problem, mynnade kontentan ut i att denna undersökning ska omfatta även detta. 

Så.. röntgen av lungor, hjärta, lever, buk, Inkräktaren SAMT att denna gång ta med livmoder och äggstockar står på agendan. 

Jag har sedan en tid läst mycket om enteriska nervsystemet. Det system som förbinder magen och hjärnan och kallas även för bukhjärnan. Mycket intressant. Mer om detta vid ett annat tillfälle. 

Maggropskänslan säger att det går bra. För det måste det ju, eller hur? 

Love / Cat 

ROUND 7 - ME VS THE INTRUDER

Efter hemkomsten från det karibiska Paradiset kändes det ändå rätt bra att ta tag i verkligheten igen. 

Det var dock ingen självklarhet att jag skulle få fler behandlingar då närvaron av läkarbesök lös med en riktigt röd frånvarolampa. Min resa i kemikalieland har varit en av de mest snirkliga och kringelikrokiga jag någonsin upplevt. Inte bara den fysiska påfrestningen, den har förlöpt galant och friktionsfritt sånär som på ett par snubblande steg här och där. 
Nej, jag menar den psykiska påfrestningen - att verkligen vara tvungen att släppa kontrollen och ändå mer än någonsin ha stenkoll på min berg-och-dalbane agenda. 

Väl hemma efter magiska dagar lyfte jag luren för att uppdatera mig på PLANEN. Planen som ska ta Inkräktaren till landet på andra sidan medvetandet. 

Och, jodå, visst sa maggropen till igen. Precis som jag hade på känn den där fredagen så hade ju kallelsen ännu en gång uteblivit. Cellgiftsbehandling nr 7 bokad på måndag med förberedande provtagning samma dag som jag ringde. SUCK. 

Det sägs ju att man ska undvika stress och orosmoment. Att Kroppen ska hållas basisk och lugn. 

Då jag självklart inte ens var i närheten av en vårdcentral så resulterade dagens samtal i en hisnande snabb taxiresa till och från tanten-med-nålen-som-denna-gång-fullkomligt-krossade-min-ven. 

Mina prover har inte en enda gång avvikt från de riktigt bra värdena. Så heller inte denna gång. Den sjunde påsen slank in med sitt vanliga varningsord till Inkräktaren. DÖ eller flytta liksom. 24 timmar senare återgick Livet till det vanliga. Hård träning - Petnoga mat - och en sömnkvot som skulle göra ett barn avundsjuk.

Nu väntar ett framtjatat besök hos läkaren - en ny en såklart. Håll en tumme för att det börjar dra ihop sig till den efterlängtade attacken - den som för alltid ska avlägsna de där cellerna som gaddat ihop sig. 

Licenced to Kill... typ.. 

Love / Cat