The Story..

"Att helt plötsligt stå inför situationen att behöva ändra kurs i Livet gjorde att jag valt att skriva. Att få dela med mig av min berättelse kan ge kunskap till andra för att skapa förståelse för hur det är att leva med en tuff diagnos. Dela gärna med dig till någon du tror behöver läsa, eller ta del av mina ord själv. Ingen vet hur morgondagen ser ut"... Carpe Diem! Du öppnar första kapitlet i storyn Lördagen 6 September 2014..

måndag 25 juli 2011

TEARS OF HAPPINESS....

Vår semester i år har delats in in tre faser. Första veckan var jag fortfarande upp i högvarv, jobbade ett par timmar varje dag och en del på kliniken. Andra veckan ägnades åt barnen, med utflykter, poolhäng och Snorpan lärde sig att cykla.

Nu är vi mitt inne i vecka tre där vi bara har varann att tänka på. Denna vecka ägnas åt att leva med kroppen som enda klocka, och gudarna ska veta att min älskade O undrat om jag drabbats av narkolepsi? Jag sover som ett barn, reparerar kroppen och njuter av varenda sekund. Vi är desto mer produktiva under min vakna tid. Denna vecka är även den tiden så vi ska sätta samtliga projekt iland. Inköp av allt till vår nya lägenhet, vår gemensamma borg - vårt slott där vi ska leva många år till  vi blir äldre. Notera att målet är inte att bli gamla där - vår livsplan säger annat. Men DET är ett kapitel för sig. Vi har även färdigställande av min gamla lägenhet kvar, men framför allt... Vi gifter oss om 5 veckor!

Det mesta har vi grunden för, och trots att vi väljer en mycket liten, privat ceremoni med de allra närmaste, familjen och gudbarn, är det ändå en hel del att planera.

Vi har haft ett par kvällar där vi satt detaljer som vi är rörande överens om - men så kom vi till kapitlet musik. Vi satt en hel kväll, med kall champagne ute på vår veranda och lyssnade till olika alternativ. Först då går det upp för oss att det är på riktigt, på allvar... Våra ögon tåras, vilket de även gör i skrivande stund. De tåras av lycka för att jag äntligen hittat hem. Jag har hittat min drömman och lever ett liv med så mycket kärlek och omtanke att hjärtat svämmar över. Vi satt med bara månen och stjärnorna som vittnen och grät som barn av tacksamhet och ödmjukhet. Tänk att våra vägar korsades efter 32 års vänskap för att mynna ut i ett livsmanifest. Med det facit på hand, har allt det vi båda har bakom oss, varit en livsresa värt varenda sekund.

Vi har bestämt hur det ska vara - oerhört vackert, rörande, emotionellt och.... väldigt ovanligt.

Men det är precis så som det ska vara när det gäller oss... För så är vi och sån är vår kärlek.. Stark, annorlunda och otippad..

Lovely isn´t it?

Love / Cat

Inga kommentarer:

Bloggarkiv