Att leva i min värld innebär en ständig förändring. Jag är en motståndare av stagnation och en sann vän av förändring. Sedan januari 2011 förändrades mitt liv på ett sätt jag inte trodde. Jag föll riktigt illa på isen som skridskoprinsessa och skadade min vänstra arm ordentligt. Då jag anser att jag är odödlig och att skador läker har jag nu ställts inför ett vägskäl.
Armens båda ben i underarmen, ulna och radius, försköts rakt upp i överarmen med effekten av att rejäla sprickor, en töjning av ledband och svåra blödningar och trasiga ligament gjorde mitt liv till ett helvete första halvåret.
Ja, jag VET att jag är hopplös - jag borde ha åkt in direkt till akuten och fått armen gipsad. Det som hände var att jag snabbt efter fallet, konstaterade att det inte var brutet men ordentligt ur led. Så... självklart drar jag armen i rätt läge... själv.. liggandes på isen med en obeskrivlig smärta. Min man - som var ute och åkte långt ifrån mig, kom och frågade.. Älskling - varför ligger du här? Efter att ha bitit ihop, torkat tårarna och givit maken instruktionen - uppehåll barnen... jag måste av med kläderna och se hur illa det är.
En solig lördag, när halva Sveriges befolkning åker skidor och skridskor är oddsen stora att väntetiden på akuten blir till timmar. Därför åkte jag inte dit.
Jag väntade två dagar och väl där, stirrade ortopeden på mig efter att ha studerat röntgenbilderna och undrade nog om jag var riktigt frisk. Vad svarar man på det?
Nåväl... kontentan är.. att min arm hoppar ur led ett par gånger varje månad. Jag är totalt instabil men kan träna styrka om jag verkligen har kontroll över rörelserna. Jag kommer aldrig kirurgiskt göra den korrigering som behövs.
Så.. vad göra? Jo, man hittar NYA mål, nya utmaningar utifrån vad jag KAN göra och strunta i begränsningarna... Så nu - kliver jag in i "The runners world". Du som känner mig VET att jag hatar att löpträna. Jag har provat ett par gånger och dööööör av tristess varje gång.
Men nu är beslutet fattat - jag vill inte ha mer muskler, jag dedikerar min kropp till kondition och eufori över att använda kroppen på ett nytt sätt - very sexy!!
Jag är nu inne på min andra vecka och håller på att disciplinera min kropp till en ny dimension - kan konstatera - wow - vilka BEN man får. Jag har av naturen alltid varit lätt att träna med en symmetri som gjort det enkelt att tävla. Trots alla flytter, alla ouppackade kartonger lyckades jag hitta den första bild som egentligen är helt opublicerbar då den inte säger så mycket tack vare bildkvalitén, men som jag idag väljer ändå att lägga upp här. Den togs när jag tävlade SM i Bodybuilding 1999. 36 år gammal med ett startfält med medelåldern 25 år. Det kändes stort att åka hem med tre prispokaler samt på kvalet i Östersund två veckor innan, även priset som bästa posör. Efter det kände jag att ingenting är omöjligt, så länge man vet vad man gör. Jag har, och kommer alltid att gå den naturliga vägen. Idag är jag tacksam för det då min kropp fått göra jobbet själv, utan kemisk support. Det skapar kvalitet som håller länge.
Nu har jag nya mål i sikte med en formtopp jag kommer ge mig själv i 50 års gåva. Då kommer jag ta nya bilder och förmodligen vara i ännu bättre form. Åtminstone bättre bildkvalitet.
Fram till dess - kommer jag att utmana mina nya löparskor, älska pulsen, avverka mil efter mil - fram till mitt mål.
Det går bra nu - I am in the runners world... and lovin´ it!!
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar