Är så stolt över mig själv. Äntligen, efter månader av en tillvaro som inte känts särskilt bekväm, med mycket stress, alltid ett steg efter, en ständigt arbetande hjärna och tankeverksamhet känns det som jag har landat. Vändningen kom när min man tog mig i handen, satte sig ned med mig, såg mig i ögonen och sa: Om du inte tar reda på varför du hela tiden är så trött och energilös kommer jag att bära dig till en läkare.
För mig är inte det en option... För jag VET hur man hanterar såna som mig. Och DET kommer aldrig att hända.
Jag förstår honom. Inte ens jag har känt igen mig själv. Då kom vändningen. Tillsammans har vi en livsplan sedan länge, men den innebär att vi båda tar del av den. Jag har avvikit ifrån den och inte bidragit med mer än att jag dragit mig in i en bubbla där sömnen har varit mitt driv.
Jag fick mig en rejäl tankeställare och vände på situationen. Hur hade JAG reagerat om han hamnat i samma sits? Jag hade blivit både orolig och förmodligen rätt irriterad. Vi är ju bästa vänner. Hur känns det när DIN bästa vän inte har lust att leka?
Egentligen är det inte SÅ illa, vi gör massor, skrattar varje dag och njuter av varann och livet. Men någonting har förändrats, så är det.
Nu vet jag vad det beror på och inser hur otroligt viktigt det är att vara öppen om precis allt och våga gå nya vägar för att hitta sin egen balans.
Tillsammans beslutade vi att ta en annorlunda livstakt ett tag. Vi har levt i det långsamma landet. Ingen av oss har någonsin utforskat det, och det känns märkligt. Men fantastiskt!
Att låta kroppen styra våra göromål, att vila mitt på dagen, att fokusera på att arbeta mer målinriktat för att minska att onödigt runt omkring.
I am so in love with my SLOWLAND.... Där står tiden still lite längre så livet hinner levas med kvalitet och kärlek.
Tänkvärt eller hur? Hur lever Du?
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar