Tre år. Tre helt fantastiska år har gått sedan dagen vi gifte oss. Den där ljuvliga lördagen i September där solen lös på oss så starkt. Kärleken bara växer sig starkare och kemin mellan oss slår gnistor. Fortfarande.. Varje dag..
Bröllopsdagen har ju kommit av sig lite, med tanke på allt som händer runt om oss nu. Vi firade i lördags istället, 4 dagar för tidigt, med lite champagne och mycket lugn och ro. Det är så mycket som snurrar i mitt huvud just nu, men ändå, märkligt nog, känner jag ett skönt lugn i magen. Det kommer ordna sig, liksom....
Det känns skönt att återigen ta tag i skrivandet och jag kommer beskriva precis allt som passerat revy de senaste två åren. All väntan, alla remisser, allt runtskickande och framför allt - den nakna storyn om vården när den ibland är som sämst.
Jag kommer skriva om min plan, min egen överlevnadsplan, mina livlinor inom kosten och min älskade träning. Det är viktigare än någonsin och nu handlar det inte längre om att ha hälsan, nu handlar det om liv och död.
Jag känner mig frisk, stark, glad och oerhört lycklig. Konstigt nog.. Jag har, såklart, stunder av förtvivlan, ilska och en känsla av vanmakt. Men inte på det där sättet jag nog trott att jag skulle reagera, om någon frågat mig innan.
Det går inte en dag som jag inte är tacksam och ödmjuk inför livet. Vilka fantastiska vänner jag har. Det är några få som vet, som vårdar Sanningen tillsammans med mig med så mycket omtanke och innerlig kärlek. Jag har varit rak och öppen och sagt precis som det är. Det svåraste av allt är att göra dem man älskar mest, ledsna och oroliga.
Min familj ska få veta denna helg. Förmodligen bland de svåraste jag någonsin gjort. Att se sina barn i ögonen och berätta att mamma inte är frisk. Det är en av de saker jag tänkt mest på. Alla som har barn vet att man hellre tar smällen själv än att se sina barn lida. Men beslutet är ändå oundvikligt. När är det rätt läge? Förmodligen aldrig...
Till sist.. Min hjälte, min mentor, livskamrat och bäste vän.... Förlåt.. Jag ändrade ju vår livsplan. Det var ju inte så här det var tänkt. Men någonstans inne i mitt hjärta så vet jag att om det är någon som klarar detta så är det just du. Och vi. Tillsammans. Som vi har pratat, som vi har gråtit, skrattat, svurit för att i slutändan kavla upp ärmarna och ta nya tag.
Att leva varje dag som om den vore den sista - att leva varje dag fullt ut. Så ska det bli.
Du är mitt stora stöd i Livet oavsett vad som än hänt. Just den här resan hade jag nog gärna besparat oss båda.
Du är den som står rak, stark och så otroligt kärleksfull och vi växeldrar även nu. Det är nog tuffare för dig, som står bredvid. Därför har vi tillsammans satt nya mål. Långt fram i Livet. När vi firar vår 5:e bröllopsdag ska vi förnya våra löften och gifta oss på nytt.
Som jag längtar...
Love/Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar