Så var det ju det där med att ha kontroll på Livet.
Sedan dagen D - diagnosdagen - blev mitt mantra och min önskan att ta en dag i taget och verkligen GÖRA det. Då mitt beslut blev att fullfölja de behandlingar man planerat för mig la jag mig lite på latsidan i mitt informationssökande.
Vid inskrivning på sjukhuset fick jag en läkemedelslista, tjock som en pocketbok, fast med ett innehåll som var rätt liktydigt - beware of the sideeffects.
Jag har lovat mig själv att INTE läsa en enda bipacksedel, inte ta reda på en enda biverkning, utan låta medicinerna invadera Kroppen, lite som ett straff, right back in your face - till Kroppen. Ett - Ett till mig, på något underligt vis.
Allt har gått över förväntan, jag känner mig pigg och stark så när som på "Baksmällan" häromdagen. Ända tills i förrgår natt.
Jag har ju lovat att i bloggen skriva om allt, och beskriva detaljer som bidrar till min status. Just den här hade jag mer än gärna besparat både mig själv och dig som läsare.
Dagen då fokus låg på lite glamour, nya peruker och mys med familjen avslutades på East med en god middag. Det sista samtalsämnet innan vi åkte hem var just sjukdom, förkylningar och infektioner. Vår servitris var enormt snuvig - vilket jag nog hade reagerat på vilken annan dag som helst. Jag har definitivt ingen bacillskräck, men när man har med mat att göra och ska serva andra - njaeee, då känns det inte bra med en smittspridande ambassadör. Dessa dagar är jag extremt infektionskänslig. Min produktion av blodkroppar går ned på katastrofala nivåer. Och ja.. ja visst hade jag kunnat isolera mig, stannat hemma och låtit bli att utsätta mig. Men min önskan är ju att leva så normalt jag bara kan, använda sunt förnuft, rena händer och en hel del alcogel. Det sista vi avhandlade var just att jag kände mig lite stel i nacken och har en lätt molvärk i ryggen. Min egen filosofi var att jag kanske legat annorlunda på sjukhuset med nya kuddar eller just bara var stel.
Vad jag inte tänkte på var hur min Kropp valde att ge mig en riktigt FET käftsmäll.
04:20 vaknar jag med en STARK känsla av att något är fel.. Riktigt fel. Jag har en värk djupt inne i ryggen, i varje led, i varenda kota - en värk där det känns som att om jag rör mig pulvriseras min ryggrad totalt. Jag vågar inte andas, inte byta position, inte ens tänka. Tårarna rinner helt okontrollerat och jag blir totalt panikslagen....
Jag väcker O som reagerar blixtsnabbt - fram med alla papper, kontaktuppgifter, namn, nummer, akut, bråttom, PANIK!!
Efter ett samtal till jouren på Sarkomavdelningen får jag rekommendationen att ta smärtstillande och avvakta någon timme. Går det inte över bör jag åka in. En timme..
EN TIMME??? Just där och då hade jag kunnat döda..
Det går 10 minuter och jag känner sakta men säkert att smärtan bara avtar.. lite grann i taget till jag bara ligger och stirrar i taket och undrar vad fasen som hände. Det HÄR har ju ingen sagt någonting om? Min farhåga var att eventuellt få en släng av illamående efter cellgifterna, I wish...
Två dagar senare, efter den värsta backstabbing attacken någonsin vet jag nu var det berodde på.
Ett dygn efter mina cellgifter får man en injektion med Neulasta - ett läkemedel som stimulerar produktion och nybildning av blodkroppar för att optimera immunförsvaret. En ovanlig bieffekt kan bli ledvärk, skelettsmärta, nervpåverkan samt smärtor i.. benmärgen.
Tack för den liksom.. Vad lärde jag mig av det? Tja, att varje dag är en NY dag. Jag samlar på mycket lärdom varje dag och känner mig väldigt rustad inför min nästa tre-dagars på sjukhuset. En sak är dock säker. Jag kan ta mycket, jag är otroligt smärttålig. Men detta tänker jag INTE genomgå nästa gång.
I skrivande stund mår jag toppen. Fredag kväll, en god middag senare och ett glas Amarone. Nu väntar mys med familjen och en härlig helg med mycket frisk luft och vila. Det är för mig otroligt fascinerande hur Kroppen fungerar. Och hur JAG fungerar. Jag är som ett barn, väldigt direkt, rakt på sak och inser att jag är väldigt bra på att leva i nuet. Gör det ont, så gör det ont. När det går över... är det som om att det inte finns.
Så tacksam...
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar