Så kom den. Dagen D - Demolition Day. Den första dagen för mina behandlingar. Då jag har en aggressiv, snabbväxande tumör måste det till riktigt starka cellgifter. Veckan började i måndags då jag och O träffade den onkolog som ska vara ansvarig för mig under behandlingar och uppföljning. En otroligt trevlig, kunnig kvinnlig läkare jag direkt kände förtroende för. Vi satt i över en timme och diskuterade kring min behandling, tittade på bilder hur den sitter och alla detaljer som i nuläget går att diskutera.
Den känsla jag egentligen varit rädd för är ju att ska vara aggressiv och att jag har fått metastaser. Det känns så otroligt laddat och ogripbart. När jag fick beskedet om att precis så är fallet, var det ju som om att jag redan visste det. Min läkare förklarade processen för mig på ett bra och enkelt sätt som gjorde att det ändå kändes ganska bra.
En snabbväxande tumör svarar ofta bättre på behandling är de som växer långsamt. Min tumör sitter också lokaliserad på ett ställe, strax ovanför blindtarmen, på höger sida av buken. Den ligger ganska fritt, stör inga andra organ och förutsättningarna för att den ska krympa och sedan avlägsnas kirurgiskt är goda.
Både jag och O kände oss lugna och ganska positiva efter detta besök. Jag ställde självklart även frågor kring min kost och mina naturläkemedel jag avser fortsätta med och fick godkänt på de flesta utom Mariatistel som ju är leverskyddande. Det intressanta är att när jag satt i väntrummet låg en stor frågeenkät just kring Naturläkemedel och Cancervård. Detta kommer jag att ta upp i inlägg längre fram.
Morgonen började bra. Frukost i lugn och ro och O gick och tränade medan jag packade ihop mig. En skön vespafärd i solen tog oss till Radiumhemmets avdelning P54.
Väl här väntade en fantastisk överraskning - vi fick informationen om att vår begäran och önskan om enkelrum, gått att uppfylla. LYCKA!!
En enorm stress har ju såklart varit allt arbete kring festivalen som det bara är två månader kvar till. Vi lyfte detta med min läkare som informerat personal och avdelning och sett till att O kan vara här med mig i princip 24/7 och kan även sova här. Vården när den är som bäst!! TACK!
Väl installerad på avdelningen, i vårt lilla rum, var det dags att påbörja det jag haft som nästa orosmoment. Hur känns det när cellgiftet kommer in i kroppen? Hur kommer jag att må under dessa dagar? Jag har vägts in och fått en massa instruktioner i hur jag ska äta, dricka och mäta all urin. Även stenhård kontroll av pH värdet då man inte får vara för sur, då kan det bli skador på njurar och urinblåsa. Min medicinlista är som en halv bok och jag har valt att undvika att läsa om alla biverkningar. Det jag lärt mig om vård på den här nivån är man har mycket fokus på att informera om allt negativt. Man måste bli upplyst om alla negativa biverkningar om allt negativt kring min sjukdom, ingen kan eller får säga något som kan inge en förhoppning eller vara för positiv. Vilken hemsk arbetsmiljö!! I mitt sorgearbete är det just det JAG fokuserar på. De MÖJLIGHETER jag har att bli frisk. Att genom en lugn själ och en positiv attityd bara genomgå detta och utgå ifrån att det ska bli bra!
Jag har en stark grundfysik, är vältränad med bra kondition och sunda kostvanor. Jag menar... Oddsen på det måste ju slå med hästlängder? Lägg då till ett glatt sinne, ett jäklar anamma utan dess like och en målbild där jag är vinnaren i den här fighten.
När första droppen lämnade påsen och anlände in i kroppen blundade jag faktiskt lite. Det kändes ingenting. Verkligen.. ingenting. Inte varmt, kallt, konstigt utan blev bara en visuell droppe som söker sig vägen till målet. Det känns otroligt skönt att det är igång. Första steget till att bli frisk. Som det känns just nu gör jag precis vad som helst för att kunna lägga detta bakom mig. Nu är första steget tre dagar med bara läkemedel och urinkontroller. Det känns inte så uppoffrande. O bor här med mig och vi har det jättebra. Fast det har vi å andra sidan var vi än är. Vi kan jobba, prata och ta varje stund som den kommer och önska att jag kommer så bra som det bara går.
Livet tar sig förunderliga vägar...
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar