Inget ont som inte har något gott med sig. Det kommer bli mitt förhållningssätt till allt detta. Tror jag. Det är i alla fall så jag vill att det ska vara.
Efter tre dagar på sjukhus med i genomsnitt 10 timmars uppkoppling till mediciner och slangar, med en rigorös kontroll av värden, pH och Hb för att undvika skador på viktiga organ, är jag nu hemma i vårt Paradis igen. Tre mycket speciella dagar där jag i eget rum har kunnat ha O vid min sida precis hela tiden. Han har bara lämnat mig för sin egen träning och för att hämta den mat jag önskat istället för sjukhusmaten. Just nu är det ännu viktigare för mig att verkligen äta riktigt, riktigt bra. Att hålla reningssystemen igång och att ge Kroppen bra, näringstät mat. Cellgifterna, med betoning på just gift, bryter ju ned tumören som ska passera levern så den vårdas just nu ömt...
Jodå, nog är det riktigt rävgift jag får i mig. Fast jag har förlikat mig med det och gillar läget då det faktiskt är den väg jag valt för att bli frisk. Sex behandlingar totalt, tre dagar vardera med i princip samma innehåll och upplägg. Tanken är att jag ska genomgå röntgenkontroll efter No 3 för att se om jag svarar på behandlingen som önskat.
Just att skriva de orden är nog det enda jag kan känna är förenat med en märklig känsla. Allt har gått så galet fort, att helt plötsligt mitt i livet hamna i ett kaos med cancer, ett helt nytt sätt att förhålla sig till familj, vänner och en Kropp som bestämt sig för att bråka. Att behandlingarna inte skulle fungera är för mig helt omöjligt! Klart att det tar där de ska? Den Terminatorsörja som med sin neonorangea färg droppen för droppe åker kana in i ådrorna är ju Licenced to Kill...
Det som är det mest tänkvärda är faktiskt min egen inställning till det hela. Jag är inte varken rädd eller orolig över huvud taget. Innan allt detta hände tror jag nog att jag, precis som vem som helst, någon gång tänkt tanken över Döden, sjukdomar och framförallt ålderdom. Jag fyller 52 år nästa gång vilket ju gör att man åtminstone börjar reflektera över framtidens ovisshet.
På något sätt är det ändå som att känslan i mig är så enormt stark - det ÄR inte min tur. Jag kommer inte dö, detta kommer vara en period i mitt liv där jag får förmånen och möjligheten till att revidera mitt liv, välja ut det som är viktigt och att en gång för alla, lägga ALLT gammalt onödigt bakom mig. Precis som om jag fått chansen till att födas på nytt och välja om.
Låter det konstigt? Att inte ens ha ett uns av dödsångest?
Under de tre dagar jag legat inne har hjärnan gått på högvarv. Tankar om hälsa, inte bara min egen utan morgondagens hälsa generellt hos gemene man. Det finns så otroligt mycket att göra och mitt eget arbete får gigantiskt med näring, nya idéer och frön av mina egna upplevelser här inne. Fantastiska möten med andra drabbade, möten med dedikerad personal som under undermåliga arbetsförhållanden alltid är glada och positiva ändå.
Tre dagar har gått galet fort, gått otroligt smidigt och smärtfritt utan några problem eller biverkningar. Om tre veckor, den 8:e oktober är det dags igen för nästa resa. Jag håller tummarna att det blir lika smidigt igen.
Nu är det nästa steg som väntar som även de blir nya trösklar. I veckan som kommer tappar jag allt hår. Peruk ska provas ut på onsdag där barnen ska vara med. Målet är ju att försöka göra något kul och positivt av att inte behöva ha en bad hairday på ett tag. Den mindre trevliga tröskeln blir mitt immunförsvar. Ca en vecka efter avslutad kur är min benmärg så påverkad att jag inte längre orkar upprätthålla produktionen av vita blodkroppar så jag blir extremt infektionskänslig. Så... slut på kramar, slut på närhet med barn och vänner samt mycket Alcogel i handväskan. Att byta några kramar mot att bli frisk? Svårt, faktiskt.. Jag ÄLSKAR ju att kramas...
Men.. Så får det bli ett tag.
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar