Det enda som är säkert är att det aldrig blir tråkigt att leva med cancer. Eller jo, dumt uttryckt av mig. Det finns självklart en fruktansvärd massa saker som är tråkigt med att vara sjuk. Men just nu, i min värld, så känns det nästa som att det är värre för dem som finns runtomkring mig. Att vara närstående, man, hustru, barn eller bästa vän måste vara otroligt frustrerande. Att inget kunna göra mer är att bara vara stöd. Det är något jag och O talat om massor. Vem tar liksom hand om honom? Vem stöttar honom när ångesten och rädslan för att förlora tar överhand? Han blir ju dessutom kommunikationsgeneral gentemot vänner och bekanta och får hantera alla frågor?
Jag vet att han har ventiler, fina vänner han kan prata med, men det är också viktigt att man som par pratar om hur den andra parten mår? Min älskade finns vid min sida dygnet runt. I tankarna, i hjärtat och i Kärleken men i situationer som denna ska man INTE vara varandras terapeut. Prata rakt och ärligt med varandra, att få gråta en skvätt i sin älskades famn och våga beröra det hemska. OM det nu mot förmodan blir att någon river ut det sista kapitlet så att slutet inte blev som man tänkt.
För mig som är mitt uppe i det är det en skräckblandad förtjusning. Jag har redan lärt mig så otroligt mycket om mig själv i en krisartad situation. Jag känner mig stark, positiv och har ett jäkla anamma, starkare än på länge. Jag känner mig inte sjuk någonstans utan mer som en vinnare. Denna resa kommer ge mig insikter jag faktiskt kan dela med mig av i fler perspektiv. Se till att information om sjukdomen blir tydligare utifrån ett patientperspektiv, se till att beskriva steg för steg i behandlingen. Vad du som patient kan göra själv och bidra till ditt tillfrisknande. Det som nog kommer uppta många kapitel är ju hur man bör äta under behandlingsförloppet och vad du bör undvika. Och att du faktiskt kan vara fysiskt aktiv på riktigt under din behandling. Träna, samla på endorfiner och bygg upp din kropp samtidigt som The Terminators härjar fritt i din kropp som små Pacmans. Se dig som ett avancerat TV-spel. Desto mer fokuserad du är på att träffa mitt i prick, desto fler poäng samlar du på vägen till maximal hälsa. Tänkvärt..
Idag började dagen med en rätt oplanerad operation. Ingen avancerad men ändå ett ingrepp. Jag är ju ingen fan av att bli skuren i, i alla fall inte i onödan så detta var jag lite pirrig inför. Jag ska få en lite dosa under huden, vid nyckelbenet där en slang leds in i venerna. Hit kopplas sedan ALL medicin, dropp och vätskor som ska passera runt i mitt system under behandlingsperioden. Här kan man också ta prover vilket gör att mina armveck äntligen får vila. Dosan heter Port a Cath - vilket ju kändes lite personligt...
Cattens Port till Victory!!
Väl inne på operation blir jag otroligt väl emottagen. Ett mycket kompetent kirurgteam såg till att jag drogades (rätt mycket när jag själv fick bestämma) och packades in till en blå kokong. Kirurgen var rutinerad och gjorde ett i mina ögon riktigt snyggt ingrepp. Han till och med lyckades med att få in slangen i ett kärl på bröstet under nyckelbenet istället för ovanpå, så resultatet blev mycket diskret och estetiskt (viktigt) snyggt. Jag har själv tagit reda på så mycket fakta som möjligt innan och fick vara med och bestämma exakt var dosan ska sitta. Den ska ju vara där i fler år så då vill man inte se ut som om man har en puckel mitt på bröstkorgen, eller hur? Vi valde dessutom en lite lägre, plattare dosa då jag inte har något "hull" att dölja den i - sådan information är ju otroligt värdefull för många som är tränade eller smala. De högre dosorna syns tydligt, de nya tunnare blir otroligt diskreta. Målet är ju att kunna fortsätta sitt vanliga liv med träning och även kunna ha en snygg urringning. Våga ställ krav på hur just DIN dosa ska vara om du skulle hamna i en liknande situation!
Efter ingreppet hämtade O mig och vi åt en ljuvlig lunch i solen vid Frösundavik innan färden gick mot hemmet. Min fina son hälsade på en stund och kramades vilket var underbart. Faktiskt måste jag erkänna att hela situationen gjort att alla i familjen är oerhört ödmjuka, fina mot varann och är så otroligt kärleksfulla. Vi pratar och berättar för barnen om allt som händer varje dag och ser till att ingen av dem känner oro eller inte får utlopp för sina funderingar. Nu börjar kommunikationsplanen ta form och de flesta i vår omgivning vet hur det ligger till.
Så nu är det bara resten kvar...
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar