Jag går i väntans tider. Jag väntar på att allt mitt hår ska falla av.Läkarna säger att det kommer göra det, och definitivt efter den typen av cellgifter jag får. Jag vet dock inte när, om det blir i dag, i morgon eller vid nästa behandlingstillfälle. Lättplanerat, typ..
Dagen idag började dock med en rejäl baksmälla. En sådan där riktigt ångestfylld, med nedstämdhet och huvudvärk. Med tanke på att jag a) aldrig blir bakfull och b) numer inte dricker alls, så var ju känslan väldigt märklig.
Ända till jag kom på att rösten från sjukhuset i telefonen igår, talat om för mig att något dylikt skulle kunna hända. Det är jäkligt svårt att föreställa sig hur något känns när man inte vet exakt vad som frågas efter, eller hur?
Rösten sa att med tanke på den mängd cortison som bott i min Kropp en tid, skulle gå ur systemet, fanns risken att den där glada, pigga euforiska jag, skulle dratta rakt ned i backen.
Hårt.
Just när han sa det så blev mitt svar att, nejdå.. allt har går så bra så. För det hade det ju.
Ända tills i morse.
Med tanke på att jag inte bara vaknade "bakis" och grinig, utan dessutom hade planerat att prova ut peruker, ordna några ärenden på stan och helst även träna idag.. Well, jag har haft bättre dagar med större motivation så lusten att tag tag i mig var på nivå NOLL.
Efter tre gråtskvättar, en halv Alvedon (är manisk på att INTE ta läkemedel just nu) samt ett mail senare med en forskningsrapport om antioxidanters negativa påverkan på cancerceller (vilket jag redan visste, men verkligen inte ville ta till mig idag igen) kändes mitt liv fulländat. NOT. Dessutom hade jag glömt att jag skulle infinna mig på Vårdcentralen för att testa min värden i morse - denna vecka är kritisk då mitt immunförsvar går i botten. Nåväl. Provet blev taget till sist.
En kraftansträngning senare för att påkalla mitt mantra, kavlades ärmarna upp, en stor kopp kaffe inmundigades och en massa samtal senare kändes dagen som om den ändå blev min.
Bra samtal, fina mail och en energi och glädje som kom krypande tillbaka in i varenda vrå i mig. Lusten dök upp och baksmällan blåstes bort. Tillsammans med mina tjejer åkte jag ned till Carl M Lundh där vi provade peruker och skrattade så vi tjöt. Det slutade dock lyckligt och jag är nu hemma med två helt nya frisyrer.
Ska man göra något, kan man lika gärna göra det ordentligt.
Jag är nu mamma till Maruschka och Icone. Två hasselnötsfärgade, lätt slingade saker - den ena rätt lång och den andra lite kortare. HELT annorlunda är hur jag brukar se ut. Faktum är att jag kände mig så snygg i båda perukerna att jag inte kunde välja. Därför blev det båda. Jag tänker en del på just det där uttrycket - Bad hair day. Betyder det att håret inte blev som man tänkt sig eller att man helt enkelt inte har något hår överhuvudtaget? Man får plötsligt andra perspektiv när man har något att jämföra med..
Det är dock helt fantastiskt - man får en remiss från Landstinget på en peruk för 5 000 och lösögonfransar för 1 000 kr. Perukerna är otroligt fina, med naturliga handgjorda hårfästen att det är helt omöjligt att se att det inte är äkta. Proffsiga Victoria vägledde mig i minst 20 olika varianter där tjejerna verkligen fick sitt lystmäte också. Det enda molnet på himlen var att vi hade lite olika önskemål på hur mitt slutresultat skulle se ut. Jag vann dock...
Vilken fin stund det ändå blev att göra detta tillsammans med dem. Mitt i sorgen och frustrationen över allt blev det otroligt positivt att vara dem så nära. Vi har pratat mycket just om detta jag och O, och vill inte tvinga på barnen något, men heller inte stänga dem ute utan dela så mycket vi känner att de kan ta in.
Vi avslutade på East med en underbart god middag med ångad broccoli och sojabönor, rispappersrullar och soppa, för att åka hem, varva ned och påbörja resan mot nästa steg.
Och vara tacksam över ännu en jäkligt grym dag mitt i Livet!
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar