TIME..

För mig är tid ALLT. Och samtidigt absolut inget. Jag har inte skrivit på snart en månad men det betyder verkligen inte att Livet stått still. Fast man kan TRO det när man faller in i ramarna för vad Landstinget mäktar med. 

Jag har haft jäkligt många tuffa milstolpar att beta av den senaste månaden och man kan ju tycka att någon borde förbarma sig och speeda på takten ibland. Av respekt. Av förståelse. Eller bara göra sitt jobb? 

Den senaste månaden har jag a) magnetröntgat den där irriterande kärlförändringen i min lillhjärna. Betyder förmodligen absolut ingenting. Men.. well. Om man ändå gör kontrollen är det rätt skönt att lägga det bakom sig. b) Gjort min stora scanning - från bröstkorgen ner till ljumskarna. Den glada nyheten är att HELA personalen på onkologen på Radiumhemmet är utbytt/slutat/orkar-inte-längre-jobba-här-mentaliteten, så förvirringen är total. c) Gjort mammografi. Och ja. Jag har silikonimplantat sedan 1997. Och DET ska man inte ha om man vill bli snällt bemött. Jäkla tur att silikonet är som en Skogaholmslimpa - hur mycket man än demolerar och klämmer på dem så ändrar de inte form...

Så. Den isländska doktorn på neurologen. Grym kille. Trevlig och kompetent - men förmodligen gick han på semester i samma veva som island dominerade fotbolls EM. 
Min älskade Dr Lidbrink. Vart tog hon vägen? På Radiumhemmet vet de inte VEM som ska släppa bomben eller sabrera champagnen.. Så jag går i väntans tider. Tur att tålamod är en dygd och att jag faktiskt knappt tänker på det. 

Det är som det är - det enda jag faktiskt stör mig på är ju bristen på tidseffektivitet. Jag är sjuuuuuukt dålig på att vänta. I hela mitt liv har jag alltid på något sätt gått före kön, hittat en snikväg eller blåljugit så jag fått första prioritet. Nej - jag har inte alltid varit stolt över det. MEN jag har å andra sidan blivit grym på att leverera snabba svar i min egen yrkesroll. Jag vilar liksom aldrig på hanen utan tar tag i saker direkt. Främst tar jag tag i saker som är svåra och jobbiga. Samtal att ringa, möten att boka. De är jag suverän på att tackla. Det jag är sämre på är att beta av de roliga sakerna. De kan jag ibland dra ut på i oändlighet. Bara för att de ska bli precis så bra som jag vill. Med rätt timing. Med rätt känsla. 

Så nu hoppas jag på att de svar jag väntat på är precis så där bra jag vill att de ska vara. Och att de som sitter på svaren väntat på att leverera dem, bara för att de också vill dra ut på den där magiska känslan. 

För så är det. Det är ren magi att var tredje månad eller så få nyckeln till Livet ett tag till. Och att vara den som levererar de nycklarna måste ju tänka så de också.. Eller? Varför skulle det annars ta sådan tid... 

Och - just det ja.. Jag behövde aldrig dra ut den där tanden. Den bara läkte av sig självt. Den trasiga nerven bara slutade värka.. 

Den kanske också väntade på exakt rätt tillfälle för att leverera magi...

Love /Cat

AT YOUR SERVICE...

Dagarna bara rullar på och tiden springer i väg. Det är ganska exakt 1 år sedan min andra operation genomfördes och Inkräktaren mötte ett öde värre än döden. 

Mitt beslut var självklart - all vävnad som plockades ut i samband med mina operationer, skänkte jag till forskning. Tumör, metastaser och allt runtomkring. 4,7 kilo av mig donerades för att omvärlden ska hitta de mest effektiva bromsklossarna för cancer. Och mitt i allt det där så uppstod ändå en skön känsla över att Inkräktaren nu skulle dissekeras in i minsta detalj. För att bli överlistad och förhoppningsvis bli en non-existing död Inkräktarmolekylsjäkel. 

Jag har ju fortfarande inte skrivit om hur allt började. Men på något sätt känns det inte som att jag har alla pusselbitarna än. Min vana trogen gör jag min egen research och kopplar ihop de lösa trådändarna med svar som dyker upp med jämna mellanrum. 

Denna månad är det återigen dags för min 3-månaders scanning. Man borde ju tycka att jag, efter mina 4 år i "systemet" skulle vara en enkel nöt att knäcka. Alltså när det gäller det där med rutiner, provtagningar och kallelser. Men nej då. Icke! 

Det är nu mer rörigt än någonsin - och jag tar ju givetvis på mig projektledarrollen och styr upp min egen medicinska in-house karriär. Alltså - på riktigt.. Landstinget behöver fler människor med multitasking-förmåga. Jag kommer ALDRIG att förstå mig på Livet på insidan av den där jäkla boxen. Skit i boxen liksom och bara använd ditt sunda förnuft, eller? 

När min sjukdomsresa började hade jag flera små och märkliga symptom. Då fattade jag ingenting, men nu har jag lagt ihop 2+2 och fått en riktigt logisk ekvation. 2012 fick jag problem med en märklig yrsel. Inte så att jag svimmade eller direkt led av det, men ibland snurrade det till så jag inte litade på mig själv när jag körde bil etc. 

Under utredningen av detta gjorde jag en skallröntgen med magnetkamera. Och som alltid i de flesta fall när det inte är akut, tog det tid att få svaren. Jäkligt lång tid. Så när jag blev kontaktad av neurologen var det för att de ville ta kompletterande bilder. Hmmm... Varför då undrade jag. Var det för att de hittat något eller för att bilderna inte blivit bra? Och eftersom allt dragit ut på tiden så hade jag ju redan förstått att mina problem INTE kom ifrån huvudet - utan att yrseln förmodligen kom på grund av blodbrist. Så.. jag gjorde aldrig de där kompletterande bilderna. Jag avfärdade det hela med att jag helt enkelt inte hade lust, ork då jag som vi alla vet, hamnat i en lika stor utredning för mina "kvinnoproblem". 

För tre veckor sedan var min brevlåda full av vita kuvert märkta med Karolinska Sjukhuset. Alla med ett innehåll som INTE var en kallelse för min cancerkontroll. 

Jag fick en tid för läkarbesök på onkologen, remiss för blodprovstagning, en tid för mammografi OCH en kallelse för lumbalpunktion. Lumbalpunktion?? Joråsåatt - jag började med att ta samtalet till neurologen. Ingen vet varför jag fått kallelsen och ingen har något att säga. Så - jag beslutar mig för att gå dit. Ovetandes. 

Nästa samtal blir till min kontaktsköterska på Radiumhemmet. Som inte är där. Hon har slutat. Jag möts istället av en jäkligt NOT serviceminded person. När jag förklarar mitt ärende och säger att provtagning och läkarbesök hör ihop med tid för scanning som jag inte fått och undrar varför? I min värld handlar det om tid. Jag vill inte ta upp någons värdefulla tid om det inte finns något att säga? Varvid hon blir oerhört irriterad på.. MIG? Och frågar om jag pratat med röntgen själv? Jag hör mig själv förklara för denna nyanställda person att det är LÄKAREN som skickar remiss till röntgen. Undersökningstid skickas ut ihop med en provtagningsremiss som sedan gås igenom vid läkarbesök 2 veckor senare. Precis som det sett ut för mig de senaste ÅREN!!!!

Det är då hon bryter ihop. Totalt.. På MIG! Och tycker att jag är en besserwisser som inte har förståelse för att hon är ny. Suck. 

Alltså - vad är det för FEL på servicekänslan hos vissa? 

Så. Nu går jag i väntans tider. På att få Kroppen helservad. Huvud, bröst och resten också för den delen. Rätt bra egentligen - även om jag inte har tid att projektleda det också. 

Och ja, just det - sa jag att jag var hos tandläkaren förra veckan? 

To be continued..

Love /Cat 

THINKIN`ABOUT....

Alltså.. Jag har en idé. 

Jag planerar att bli en Youtuber. Jo - faktiskt. På riktigt. Även om statistiken säger att Youtubers publiken mest har åldersgrupperna 15-25. 

Vem fasen bryr sig. Jag är HELT övertygad om att världen kommer bli en bättre plats om jag med mina 14 peruker och alla mina sjukt knäppa idéer om hur Livet ska levas - just blir en sådan. En Youtuber. 

Eller ska jag kalla det en Influencer? Inte vet jag, men efter min otroligt roliga, insiktsfulla och lärorika seminariedag om framtidens marknadsföring, insåg jag att INGEN i min ålder finns där. Som en inspiratör i en egen kanal. Vem ska DÅ berätta om hur BRA det kan bli? När Livet är liksom "Mitt-i-allt" ?

Vad tycker du? Behöver världen en 50+ Youtuber? Eller egentligen.. Jag tänker göra det ändå. Oavsett vad någon annan tycker. 

Stay tuned. Jag satte grunden idag. Och avslutar dagens blogginlägg med makens citat: 

"Visst älskling! Gör det på din fritid. Du har ju så SJUKT mycket tid över mellan arrangerandet av norra Europas största träningsmässa, dina föreläsningar och konsultuppdrag, dina ständiga studier och den där planen med att måla om väggarna hemma, odla ALLA egna ekologiska grönsaker i sommar, skaffa hönor som värper turkosa ägg, hudvårdsprodukterna och tvålarna som ska rena världen, bli världens bästa fotograf och dansa salsa när andan faller på..... Så visst - just do it älskling".....

Så därför har jag en glad nyhet. Så blir det! 

See youtube soon.. 

Love /Cat 

CHANGES..

 

Man vore helt dum i huvudet om man trodde att vissa saker bara passerar obemärkt. 

Man har inte förstått meningen med Livet om man inte antar utmaningen att de prövningar som kommer i ens väg, blir det som gör att man växer och utvecklas. 

Men VEM kan överhuvudtaget förutspå vilka förändringar det för med sig. Eller vilka händelser som är just DITT karma? 

Möjligtvis Saida. Ni vet den där spådamen som hamnade i offentlighetens ljus för många år sedan och helt plötsligt tog de hemliga dimensionerna in i var mans vardagsrum. 

Jag är ingen Saida. Men jävligt nära. Min mormor var en fantastisk kvinna - som dessutom var synsk. Hon kunde flytta saker med tankens kraft och visste saker. Alltså. Verkligen visste. 

Min mormor gick bort 1997. Saida dog 1998. Det är rätt länge sedan.. Om jag hade frågat hade jag säkert fått veta. Fast frågan är ju - vill man det? 

Skulle DU vilja veta när det som är Livets två nödvändigheter ska ske? Det ena är att vi alla ställs inför så många val... Vilka val är rätt och vilka är fel? 

Det andra är att vi alla kommer att dö. Förr eller senare. Vem glömmer någonsin den grymma låten "Alla vill till himmelen, men få vill ju dö"? 

Det är nu snart 6 månader sedan jag fick mina sista cellgifter. Det har passerat 2 kontroller där jag fortfarande är cancerfri. Nästa är nu i juni. Jag lever fortfarande varje dag som om den vore den sista. Jag är SJUKT trött ibland då jag pressar min livsvilja till MAX. Varför? Jo, enkelt sagt - För att jag KAN. Jag lever, äter, tränar, jobbar, gör det jag älskar och drivs enbart av passion i allt från det att jag vaknar till jag totalt däckar. För det gör jag. BOOM. Jag har INGA mellanlägen. 

Jag SER min man och mina barn. Varje dag. Då menar jag att jag SER dem och väljer att se dem med så mycket kärlek... Det finns ingen plats för negativa tankar. Det finns inte plats för många saker som tidigare var min vardag. 

Jag har aldrig tagit vara på stunden som nu, aldrig så kärleksfullt tagit hand om mig själv och inte lämnat en detalj åt slumpen. Jag älskar mina ärr och mitt penntrollshår (som förmodligen är där för alltid) 

Precis på samma sätt som att jag totalt tappat rädslan för att dö. På riktigt. Jag tänker ofta på hur stor sannolikhet det är att jag, precis som vem som helst, kommer att drabbas igen. Av samma sak eller av något annat. Who knows. And who cares.. 

Tänk om Saida.. eller Gud bevare - min mormor hade sagt till mig att jag skulle få cancer i 50-års åldern? 

Jag är förändrad för alltid och är genuint lycklig över det. Att få en av Livets största käftsmällar var det som skapade Year Zero. År Noll. 

Jag har lovat mig själv att aldrig oroa mig mer. Och framförallt inte för något som inte ens hänt. Och som förmodligen inte kommer att  hända. För så är det ju ofta - vi fyller våra tankar med så mycket oro för totalt onödiga saker istället för att njuta av glädjen i det vi har NU. 

DTLTFKOAH - Det tar längre tid för komplicerade organismer att helas... Vårt mantra som skapades när jag och O möttes. Samma mantra som kommit att bli det viktigaste av allt - i mina livsval. 

Det står för den viktiga insikten att det ibland tar tid att hamna rätt. Att välja rätt. Att också våga välja bort saker ibland. Att våga vara hel alldeles av sig själv. Och att låta Livet ta den tid på sig som behövs. 

Känslan var helt magisk när vi för alltid satte The Ink print.. For always and forever..

TACK!! Thomas och Peter på Porky Royale Tattoo.. Glädje, skratt, sorg, livshistoria och framtidshopp inristades med så mycket känslor... 

You guys rock!

Love / Cat 

BIRTHDAY GIRL...

.. Och bara så där, på ett ögonblick, fick han mig att totalt tappa fattningen. Igen. 
Att helt naket bara låta tårarna trilla och hela att i hela hjärtat ännu en gång känna magin mellan oss.

När vi gifte oss, jag och O, var det en ganska liten intim ceremoni på vackra Grand Hotel. Familj, de närmaste vännerna och gudbarnen. Inför den stundande vigseln, planerade vi minutiöst. Ingen av oss hade tidigare varit gift så det gjorde det hela ännu mer speciellt. Jag glömmer aldrig natten, när vi låg på varsin solstol och skulle bestämma musik. Ingångsmarsch, musik under vigselakten och, ja - allt det där. 01:52 föll pusselbitarna på plats och vi låg där under en stjärnklar himmel med varsin rulle hushållspapper och ömsom grät lyckotårar eller skrattade. Redan där kände jag att jag rent känslomässigt skulle få problem.  

Alltså - nu ska man ju då förstå hur jag som person fungerar. Jag bokstavligen livnär mig på att prata, föreläsa, diskutera både med och utan publik. Jag har hållit i stora seminarier och utbildat grupper de senaste 25 åren. Man ska också notera att jag är en extremt stabil person och har tacklat många tuffa situationer och löst dem med logiskt tänkande och en stenhård strategi. Jag är heller ingen direkt fan av emotionella berg-och-dal banor. Men när det kom till att läsa upp mina äktenskapslöften sket det sig. Alltså sådär totalt att så fort jag öppnade munnen så kom inga ord - bara glädjetårar. Det hela löste sig natten för bröllopet. Vi sov på varsitt håll och jag satt och fnulade på innehållet i det jag ville säga. Vackert nedskrivet på brevpapper med guldpenna. Den lysande idé jag då fick var att läsa innehållet i voicememo på min mobil. Någonstans med en enda tanke i huvudet - att åtminstone kunna få ur mig ett "JA". 

O var måttligt road av tanken att hans blivande fru skulle trycka upp en mobiltelefon i ansiktet under det rätt speciella ögonblicket och tyckte "Att jag kunde väl i alla fall försöka?" 

Så - sagt och gjort. När det var min tur åkte den fram. Mobilen. Ingen av gästerna hörde ett ord. Men budskapet gick fram och min numera äkta make fick orden på pränt i det vackra guldskimrande kuvertet. I tillägg till mobilpratet, och lite för att sopa igen spåren av mitt digitala beslut.

När vi så satte oss till bord för att äta bröllopsmiddagen var det för mig självklart att hålla inledningstalet. Jag sade det då och jag säger det igen. 

"Alla som känner mig, vet att jag inte direkt är varken tyst eller lågmäld. Jag har allt som oftast ett rätt bra flow just när det gäller ord. Men faktum är att en av de få människorna som fått mig att tappa orden, bli mållös och breathtaken - är min älskade O. Ingen kan få mig att lyssna och bli hänförd som han. Den enorma respekt och kärlek jag känner för honom och dessa förmågor han besitter - är en av de anledningarna till att jag blev hans hustru. Och så vidare....."

Vi har skrattat gott åt detta många gånger. O - mannen som fick mig att hålla tyst, bara en sån sak. 

Den 25 april fyllde jag 53 år. Jag är mitt i Livet och väldigt tacksam för det. Det hade kunnat tagit slut innan denna födelsedag så därför är mitt beslut att detta egentligen är År Noll. Year Zero. Det är NU allt börjar. Det är nu jag fått min andra chans.

På min födelsedagsmorgon fylldes hela lägenheten av alla känslor - på samma sätt som den dagen jag sa JA. Av just den musiken vi valde som inledning av vår vigsel. Och alla känslor kom som en flodvåg och fick mig ännu en gång att bara bli "Lost in Love"... Givetvis var det min älskade O som bjöd upp till morgondans med "Vår låt". 

Du är den ende. Denna fantastiska text och musik med Lill Lindfors. I Livets dubbla bemärkelse så är det så. O är den ende för mig och kommer att förbli så. Men JAG är också den enda för mig - så att vara extra rädd om sig, att vakna tacksam och lycklig för hur jag mår idag - gör att jag nogsamt lyssnar i varenda liten förändring i mina behov. Den här resan har för alltid förändrat hur jag ser på saker och är inte helt enkel heller för den delen. Just idag blev det extra starkt och tydligt i vad jag behöver förändra. Och det är en hel del. 

Det är dags att göra omval, lägga min Livsstrategi EXAKT så som jag vill att den ska se ut härifrån och framåt. Det är min födelsedagsgåva till mig själv och jag ser fram emot ett grymt spännande arbete. Med visionboards, detox, meditationer och ett träningsprogram som innebär att jag kommer stå på huvudet varje dag. I 5-10 minuter. MINST!

Vad det blir av det hela? Jag har inte en aning. Jag vet dock jäkligt tydligt vad jag INTE vill. Ibland måste man våga hoppa och tappa fotfästet för en stund... 

Love /Cat 

ME, MYSELF & I..

Om det nu är någon som är galet imponerad av hur Usain Bolt fullkomligen FLYGER ur startgroparna når startskottet går - well.. Då har de inte sett mig. 

Likt en spretig gasell med penntrollshår inväntar jag det numera obligatoriska provsvaret av min scanning var 3:e månad. För att välja riktning. För att välja fokus. För att med en totalt oförtruten energi tokspringa åt det håll mitt karma väljer. 

Det är en nedräkning till Do or Die. Det finns absolut ingen som helst gråskala utan det är antingen skitbra eller skitdåligt. 

Nu har jag haft lyckan i att 2 gånger fått positiva besked om att Inkräktaren inte visar sig någonstans. Inte ett spår av återväxt eller andra små footprints i min så prövade kropp. 

Därav mitt val att att hela tiden ligga väl förberedd i startblocken. Med spikskor och utan vare sig skygglappar eller hjälm. 

För som det är nu har jag inte en enda begränsning. Överhuvudtaget. Jag menar. Vad ska jag spara på? Krutet? Min energi? Mina upplevelser? Nooooo. I don´t think soooo.. 

Jag är snabbare, gladare, klokare, mer intensiv (hur nu DET är möjligt) och framförallt. Vackrare och starkare än någonsin. På insidan. Min Kropp samarbetar och dagsvikten är 51,7 kg. 

Livet har beslutat sig för att ge mig en andra chans och då vore jag korkad om jag inte tog den.

När nu TIDEN är på min sida har jag ett nytt fokus. Jodå - jag fotar, dansar och kokar coola uppfinningar i köket, både matmässiga och kosmetiska. Men det som är mitt absoluta fokus är att all min energi ligger i nuet. I närvaron. När jag gör något gör jag det med en ny glädje där Kärleken till Livet är total.

Därför var det en oerhörd glädje att bli tillfrågad av min fina vän Vivi om jag ville berätta min story i hennes podd. För mig blev det ett nytt forum att dela med mig i. Jag är en van föreläsare och skribent, men att prata och berätta utifrån ett manus var något nytt. Då jag är en person med rätt många strängar på min lyra kände jag först att ska jag berätta om ALLT - kan det bli rätt spretigt. Fast om jag utesluter något blir ju inte storyn om mig hel och komplett. 

Så vi körde på, jag och Vivi, vilket såklart resulterade att jag aldrig slutade prata. Det blev en virvlande kärleksdans om min passion för träning, kost och livsstil men också några galanta sidosteg som handlade om min och O´s Livsplan, epigenetik, mina 14" personligheter" aka mina peruker och framförallt - allt välja glädje och humor även i en svår och krävande dödsdans. 

Jag känner så stor tacksamhet över att få möjligheten till att dela med mig. Kan jag ge någon hopp, styrka eller bara tända ett litet inspirationsljus i någon annans förtvivlan så är min resa värd sitt pris. Vill du lyssna på podden hittar du länken här. Vivi är fantastisk i andlig vägledning och du hittar många fascinerande människor här. 

Jag kommer också att skriva oftare här på bloggen - nu när jag konsoliderat mina tankar och valt livsväg på andra sidan diagnosberget. Det är viktigt för mig att välja glädje och kärlek varje dag. Att på ett så effektivt sätt som möjligt utesluta negativa tankar och handlingar. Det innebär givetvis att jag gör extremt medvetna val. I allt. Med en hel del konsekvenser. Hur jag gör och hur jag tänker återkommer jag om. Jag är dock HELT övertygad om att vi alla borde reflektera mer över hur vi detoxar våra hjärnor. Inte bara har fokus på att rena kroppen. I min värld är allt en helhet. 

Vill du veta mer? Stay tuned.. 

Love / Cat 

EPIGENETICS..

Det gick fort denna gång. Nästan overkligt fort. 

Mitt i en spännande tekniklektion i fotografi ringer telefonen med "Dolt uppringnings-ID".
Kanske just för att klockan var 18:00, frös ögonblicksbilden lite och 3 000 tankar hann fara igenom huvudet. Vem - förutom sjukhuset - ringer från skyddat nummer? Inte många i min värld. Men just klockslaget gjorde att jag fick en sekunds obehag som virvlade runt i magen. Men.. i min värld - när någon med hemligt nummer ringer - oavsett tid på dygnet - svarar man. Punkt.

Jag gjorde min stora scanning i fredags, så att få provsvaret redan efter 3 arbetsdagar är nästan osannolikt snabbt. Men förmodligen är hela min journal märkt med djävulshorn och med noteringen att "denna patient är begåvad med extremt många grodor som kan hoppa ur munnen" - vem kommer någonsin att glömma situationen som uppstod kring nyår?

Min underbara, lite snustorra onkolog - när jag svarar kommer inga artighetsfraser. Nej då. Pang på rödbetan. Rakt på sak. 

Så scenariot på Fotografiska blev en kombination av återhållna glädjekänslor och ännu en gång en total tacksamhet över Kroppen. Av de 5 minuter Elisabeth rabblade på kommer jag bara ihåg en enda sak. Ingen Inkräktare i sikte. Ingen återväxt. Ingen förändring.

Kärleken mellan mig och Kroppen är återigen på topp. Med en kraft och intensitet tar vi nu vår relation till nästa nivå. Den nivå som ska göra vårt förhållande till helt okrossbart med en låga som ska brinna till vi är minst 150 år. Jag och Kroppen. Kroppen och jag. 

Lite som Piff och Puff. Eller Emil och Alfred. Eller varför inte Yin och Yang. 

Keep your friends close - but your enemies closer. Inkräktaren är inte min vän. På något sätt. Men jag kommer för alltid att ha en relation till Inkräktaren som bott i min Kropp så länge och har valt att fördjupa mig i och lära mig allt om min värsta fiende. Först då kan man eliminera. På riktigt.

Cat och Inkräktaren är en historia som på sitt sätt kommer gå till historien om hur man gör det bästa av det absolut värsta. Att kunna skapa en relation där målet är en effektiv avrättning utan att resterande del av Kroppen får ta smällarna. 

Mitt mål med Kroppen just nu är att vi ska lära känna varann på djupet. På riktigt! 

Mitt ibland fotokurser, salsadanser, studier och annat spännande så lyser en ingrediens lite starkare just nu. Det som fångar mitt intresse nu när jag är på andra sidan om min diagnos är att fördjupa mig inom epigenetik.

Kunskapen och forskningen om våra genetiska förutsättningar för att bli sjuka eller optimera vår hälsa. Vi föds med en specifik gensammansättning där vi har styrkor och svagheter. 
Det vet vi sedan gammalt. Det som ägnas tid och uppmärksamhet inom forskningen just nu är betydelsen av vår livsstil i kombination med vår genuppsättning. 

Att med hjälp av rätt kost, träning och levnadsvanor undvika att Kroppens patogener aktiveras. 
Att Kroppen istället stimuleras till att använda sina "hälsogener". 

Med tanke på att vi lever år 2016 känns det som att det är dags att de österländska holistiska lärorna äntligen får ta plats i forskningslabben. 
En lära som använts i mer än 5000 år. 
Jag är övertygad om att bron kommer att byggas mellan de bästa av två världar.  
Den övertygelsen har jag haft i 30 år - men nu känns det närmare än någonsin. 

Läran om Kroppens fantastiska energisystem. Läran om att vår Livsenergi handlar om balans och att vi alla är extremt olika.  Läran om att Kroppen tydligt visar tecken på obalanser innan sjukdom bryter ut - tecken som inte går att spåra i "vanliga" prover.

Att maten är vår bästa medicin. Både förebyggande, balanserande och rehabiliterande. 
Att olika födoämnen gör olika saker i Kroppen vet vi. Jag har levt efter detta så länge jag kan minnas och ägnat enormt mycket tid åt min passion. 
Men den individuella kunskapen och vetenskapen om hur vår exakta plan skulle kunna se ut är otroligt spännande och kräver både kunskap och engagemang som inte bara handlar om att äta för att leva.  

Idag kände jag att Livet gav mig pusselbiten inom epigenetiken. Pusselbiten som jag tror kommer bli den vetenskapliga nyckeln till boken som finns i min Livsplan. 

Pusselbiten och jag ska äta lunch om två veckor. 

Hur spännande är inte det? 

Love /Cat

THE INSIDE STORY..

Jag är SJUKT nyfiken. Alltså sådär jobbigt nyfiken att jag måste googla DIREKT när jag hör eller ser något jag inte förstår eller vet vad de är. 
Jag tror jag har googlerekord. Minst 100 gånger per dag åker sidan upp under näsan och jag knappar in något märkligt. 

Jag älskar att lära mig saker. Alla typer av saker. Förmodligen är det en av förklaringarna till min bland ganska spretiga uppenbarelse. Tur att min älskade O är likadan - han låter mig hållas, även om han nog blir rätt trött på mig och mitt ständiga driv och behov av utveckling.   

Jag har en split-vision snabb som en formel 1 bil, och AVSKYR att bara göra en sak åt gången. Nej, minst 3-4 projekt samtidigt och själen får välja - och jag kan ju säga att det har inte blivit någon som helst nedtrappning efter 50 år fyllda heller. Eller sedan jag fick cancer.

Nej då. Tvärtom. Det är NU jag studerar, går kurser, målar om, åtar mig fotojobb och kastar mig in i massor av knäppa projekt och lever Livet som att jag har minst 450 år kvar att leva. 

Jag har ju inte heller legat på latsidan under min sjukdomstid. Inte ens när det var som värst. Nej då. Precis tvärtom. 
Jag har läst på distans - vilket passade perfekt - och har för närvarande en automatuppkoppling på varenda nätverk tillhörande alla sjukhus och vårdinstanser jag vistats på. 

Den senaste månaden har jag hängt på Karolinska Sjukhuset. På avdelning E13 som handhar patienter inom plastikkirurgiska och rekonstruktiva ingrepp. En praktik jag egentligen skulle gjort i höstas men som av flera skäl inte var genomförbar. Här har jag ägnat mig åt traditionellt vård- och omsorgsarbete men också hängt en hel del på operation, agerat gipsteknikerassistent och lärt mig de kärnfysiska grundlagarna när man beräknar strålning och skapar 3D modeller av cancertumörer och keloida ärr på Radiumhemmet. 

Jag måste säga att jag nästan inte andades på en hel dag när jag närvarade vid ett par bröstcanceroperationer. Att på en meters avstånd se tumörerna och hur de små lymfkörtlarna som orsakar spridningen ser ut i detalj. Att se och få ta del av den enorma kompetens som nästan lyfter taket är nästan magisk. Och.. att varje dag få vara en del i vårdteam som ger ALLT till varenda patient. Inget lämnas åt slumpen. Oavsett och det gäller bröstrekonstruktioner efter cancer eller könsbyten. Eller nekrotiska tår..

Att stå på andra sidan. På sjukvårdens insida. Och veta EXAKT hur det är inför, under och efter ett ingrepp. Förvirringen, smärtan, slangar överallt och vara totalt utlämnad åt de där människorna som helt plötsligt var JAG. 

Och att mitt i alltihop lova mig själv att hålla käften om det där med dålig vård i Sverige. Jodå. Den finns. Jag är själv en kandidat för undersökningarna som aldrig blev av. Och för den där evinnerliga väntan på en diagnos som skulle städa efter gynekologen som nog egentligen var trött på sitt jobb. De finns - men är tack och lov få. Själv är jag uppfylld av respekt och beundran och är nog lite kär i flera av kirurgerna...

Jo´rå så att.. Nu vill hela hjärtat hänga kvar här och ge kärlek till alla patienter. Dela med mig av min energi. Så kanske. Att bli kvar här på timbasis som resurssköterska, bara för att det känns viktigt. Att göra skillnad. Time will tell.. om planen håller att vara här. Också? 

Dagens google är mest inriktad på kloning faktiskt. Hur genomför man möjligheten till att vara precis överallt?? 

Detta i kombination med att vi nu påbörjar genomförandet av norra Europas största mässa för träning och hälsa. Fitnessfestivalen. Ett gigantprojekt jag älskar att jobba med. Också.

Fast idag - idag laddar jag för morgondagen. Det är dags för min scanning av Kroppen igen. Att med berått mod och en Valium åka in i The tunnel of X-ray light och HOPPAS på att få köpa mer tid. 

Jag lovar. Jag gör vad som helst för att få en 3-månadersperiod till som cancerfri. Och en till. Och gärna fler. I oändlighet.

Men en sak och dag i taget - och inse hur värdefull varenda sekund är. Fyll den med Kärlek och Google. 

Det gör jag.

Love /Cat 

DTLTFKOAH

Om någon hade sagt till mig för 10 år sedan att den man jag skulle gifta mig med var Ove Rytter, hade jag förmodligen trott att personen var tokig. 

Om någon hade sagt till mig för 10 år sedan att jag inom en snar framtid skulle vara sådär nära döden att man känner Liemannens andedräkt flåsa i nacken, hade jag förmodligen använt onda ögat - med den där riktigt svarta blicken - och avfärdat tanken som helt omöjlig. 

Nu råkar det ju även vara så, att jag med facit på hand kan säga att om det är någonting jag har stenkoll på numer, är att ingen - INGEN vet hur morgondagen ser ut. 

När jag var liten hade jag givetvis en idealbild över det jag trodde var Livet. Att man säkert skulle leva länge och lycklig, träffa den stora Kärleken och leva lycklig till Sagans sista kapitel. Helst i ett rosa slott och totalt oberoende. Alltså oberoende av orosmoment, dålig ekonomi, befriad från bekymmer och sjukdomar. Fast allt det där sistnämnda fanns ärligt talat, nog inte ens med. 

Jag är för det mesta HELT befriad från oro, rädslor och ältande, har jag tacksamt konstaterat.  I alla fall numer. Jag tror dock att jag hade ett ält-glapp under några år i min ungdom då jag ägnade en hel del tid åt att oroa mig för saker som faktiskt inte ens hade hänt. För precis så är det ju. De flesta som lider av oro och ångest har det ofta för saker som inte hänt. Man oroar sig för det som SKULLE kunna hända. Suck liksom. Snacka om HELT bortkastad energi. Jag har också haft slängar av det där. Ägnat sömnlösa nätter åt att oroa mig. För massor av märkliga saker.... som faktiskt aldrig har hänt. Det jag ALDRIG ägnat en enda orostanke över var just min hälsa då jag skött den mer än väl.

Det jag inte heller oroade mig för var att hitta den rätta. The ONE, the MAN in my life. Anledningen till det var att jag var rätt klar över att det inte skulle hända. När man kring 45 års ålder kysst några grodor. Egentligen rätt bra grodor. Fast inte för mig. 

Tänk om jag, som barn - en liten spirande organism,  förstått att Livet förberedde sig att ge mig det jag önskat och haft som mål redan som liten. MEN inte förrän jag själv var redo. 
Alla händelser, möten och prövningar kanske skedde av just den anledningen. 
Att tålmodigt ge organismen näring så den får mogna långsamt och fulländat. 
Inte stressa fram och försöka påskynda Livet. Att vara och leva i nuet!

Jag tror på karma. Jag tror på det en del kallar ödet. Jag är övertygad om att allt händer av en anledning, även sjukdomar och kriser. När jag tänker efter har min livsväg varit kantad av många sådana och gjort mig till den jag är idag. Stark, envis och en genuin framåtsträvare. Jag lovade mig själv under en tuff tid i Livet att ALDRIG se tillbaka. Förutom på de fina, positiva minnen som också skapat och berikat, men efter den dagen har jag aldrig ägnat tid åt ältande och grubblande över Livets surdegar. 

När jag och O möttes för att skapa en gemensam Livsväg var vi båda rätt luttrade. Rika på erfarenheter och väldigt klara över vad vi INTE ville ha ut av Livet, med flera avslutade förhållanden bakom oss. Vi var båda ganska övertygade om att inte inleda några fler relationer. I alla fall inte på väldigt länge. Egentligen inte för att slicka några sår eller för att ägna tid åt att vara bitter, utan precis tvärtom. Ägna ALL tid till oss själva och de som fanns närmast - barn, vänner och familj. Och att bara fokusera på positiva, glädjebringande upplevelser som GER energi. Inte bara tar...

Vi hade båda ett förflutet där karriären flutit på och framgångarna varit ett faktum. Och där kontentan också varit att man konstaterat att man som organism, är rätt komplicerad. I all enkelhet. 

När våra vägar möttes och våra själar enades i en nyfiken, stark Kärlek - uppstod en magisk känsla av att bli hel. 35 år efter vårt första möte. Och inse att det är först när två hela människor möts som det blir på riktigt. Man fyller inte ett hål, man blir ingens saknade pusselbit. Man står plötsligt inför en fas i Livet där man är redo att möta någon som gjort samma resa. 

Att finnas för varann och lägga grunden för Kärlek. Att mötas. Naken och uppriktig, så som man är och blivit. 
I kropp, hjärta och tankar. Under de sex år vi levt tillsammans har vi nogsamt och respektfullt hittat alla varandras sidor. Vi har levt i enorm lust men även i extrem nöd - där vi kastats mellan de kärleksfulla rosa molnen och dödsskuggans dalar. 

Idag är det självklarheter. Att jag och min älskade O är "meant to be". För alltid. Precis som känslan jag har i mitt hjärta. Att den resa jag gjort och gör med min sjukdom, har varit en del av MIN mening med Livet. Jag hade inte velat haft den ogjord. Jag är övertygad om att det finns en mening med det med. 

Alla insikter skapar tankar. Just denna Tanke väcktes tidigt. Redan efter vårt första år. Tanken på de där insikterna som blivit vårt Livscitat. Det var O som skrev ned orden som sedan växte till en önskan om att föreviga i form av en tatuering. Nu ska tanken bli handling. 
Den ska sitta på den vänstra armen, på underarmens utsida. Vi har burit mantrat som ett smycke under en tid för att smaka på känslan..

DTLTFKOAH - Det tar längre tid för komplicerade organismer att helas. 

Snart på en arm nära dig.. 

Can´t wait

Love /Cat 

PROUD

Just nu är jag SJUKT stolt. Jag är stolt över mig själv - över den otroligt tuffa resa jag genomgått de senaste åren. Jag är än MER stolt över min enastående, fantastiska Kropp som stått ut, orkat, genomlidit och hanterat cellgifter, operationer - och framförallt - orkat vara bärare av min egensinniga själ. Min oövervinneligt jobbiga mentala inställning där INGENTING är omöjligt. Just-DO-it-sluta-gnäll-mentaliteten kan vara nog så tuff även för den erfarna, så mitt magiska skal har just vunnit "The-Most-Amazing award". Ever!

Och hederpriset - går - till min rumpa! Du vet den där sharpei-liknande, helplatta, skrynkliga uppenbarelsen som dystert infann sig i blickfånget när jag speglade mig bakifrån. Inte för att titta på rumpan, utan för att se hur jag såg ut utan hår när O hade rakat mitt huvud. Och DÄÄÄÄÄR kom chocken. 

Det händer mycket nu i min värld. Jag har så otroligt mycket att ta igen så det känns som att jag är totalt gränslös. Och mitt upp i allt - så kom den tillbaka. Med råge! 

Så - just nu är jag en extremt stolt, snart 53-årig qvinna, över en bakdel som tagit en riktigt trevlig form. Rund, hård och snygg. Tack för den! 

Och nu kan man ju tycka - hur kan människan vara mest lycklig över formen på bakdelen? Vore det inte på sin plats att bara vara tacksam över att ha överlevt? Jodå. Tackar som frågar. Men nu råkar ju min livsfilosofi bygga på de där sakerna och upplevelserna som stimulerar dopamin och serotoninproduktionen. Och då känns det jäkligt mycket sexigare att fokusera på en snygg stjärt än på att hålla sig vid liv. Faktiskt. Så ytlig måste man få vara. 

Rumpan hör ju liksom till helheten. Så just nu är min bakdel det som visar min totala livskvalitet. Så - Livet.. är just nu precis som den. Fylligt och innehållsrikt. 
Min älskade O är givetvis min bästa rumpcoach. Det var ju han som noterade Sharpei-statusen, gud förlåt honom. Så nu tvingas han poängbedöma den i tid och otid. 
Med asgarv, kärlek och värme. Och han ÄLSKAR den!! Notera då att just min rumprehab började inte ens på noll. Skulle den bedömts i poäng var det typ minus 127,5 upphöjt till 100. Hur tar man igen det, liksom?

Skämt åsido. Jag ägnar många kärleksfulla, ödmjuka och tacksamma tankar åt hela Kroppen som visar sig från sin bästa sida. Givetvis beror det på att jag fyllt på med mat, träning och vätska inifrån och ut. Och - att se till att mitt psyke är i extremt bra form.

Och nej - jag är inte ens i närheten av min vikt B.C - (Before Cancer). Men jag närmar mig med stormsteg! 

Helt ärligt. Jag tittade nyligen på en bild av mig. Tagen i augusti förra året. Men hallå. 
Skinn och BEN! Inte konstigt att rumpan gick och gömde sig. Hela jag är skrämmande mager. Det sjuka är att jag inte upplevde mig själv så. Alls. Och notera då att ett foto lägger på minst 5 kg på en person. Scary!! Fast helt ärligt - så mådde jag riktigt bra då också. 

I morgon väntar telefonkonferens med min kirurg. Vi ska diskutera min status kring mina märkliga smärtor i Kroppen och framtiden för min mage. Ingen big deal. Faktiskt. Man lär sig att leva med massor av konstiga saker. Nu är det mer för att jag är nyfiken på hela min operationsberättelse. 

Min kontaktsköterska sa faktiskt något viktigt till mig vid dagens samtal. När man känner sig på gränsen till enerverande för att man SJÄLV inte gillar att behöva fråga, fråga och åter fråga. Hon var bra där, Madeleine.. och konstaterade att HON förmodligen var i större behov av våra samtal. Allt det jag berättar. Allt det jag återger i upplevelser och biverkningar av operationer och mediciner - lär hon sig av. Och kan informera och lugna andra. 

DET kändes väldigt, väldigt bra. Så givetvis drog jag berättelsen om min rumpa som en slutkläm - och jag tror faktiskt att det tog en kvart innan vi slutade skratta hysteriskt. 

Livet på en pinne... 

Love / Cat 

THE ASIAN HIDEAWAY..

O har med väldigt bestämd ton, sagt att man inte ska lägga upp sin jag-är-på-arlanda-och-försvinner-långt-bort-på-obestämd-tid status på sociala medier.

Jag kan förstå det, då vi haft en inbrottsraid hos grannar med omnejd under en tid. Så därav min tystnad under ett par veckor. 

Otrevligt det där - att utnyttja människors välvilja i att sprida glädje med bilder från när och fjärran där man suktas av sol, värme och lata dagar på vita sandstränder. För att inte tala om all exotisk shopping. 

Jag är GRYM på det där. Det där med att maxa dagarna i varma länder. Njuta fullt ut av ALLT utom just bad då jag är en badkruka av rang. Alltså - hade det funnits en olympisk gren i badkrukning hade jag vunnit. LÄTT!  Och inte har det blivit bättre efter min gigantoperation där nervändarna envisas med att leka kurragömma med känseln. Allt ifrån ingen alls till en djävulskt lurig en, där minsta beröring eller temperaturskillnad skapar kaos. 

Efter det galet efterlängtade beskedet, såg vi på varann, jag och O.. (Du vet - den där dagen efter mitt totala vredesutbrott). Då kändes det rätt bra att boka en magisk resa till Thailand för att komma över mordhoten och alla andra grodor som envisats med att hoppa ur min mun. Att bara kasta sig över en orgie i flighter, hotell och en PLAN! Hallå liksom. En PLAN där man får äga sin tid. 

Jag tror det var det som gjorde att vägskälet var så tufft denna gång. Urladdningen efter våra två gigantevent. Urladdningen efter att äntligen kunna DRA. Åka. Resa. 

Att få utlopp för min längtan. Att slippa vara hållen på halster och vara tvungen att mentalt ladda för "worst-case". Att behöva tänka att OM jag inte drar på semester så är alternativet att vara bänkad på Spa Radiumhemmet igen. Med gigantnålar i Kroppen och en Never-ending anspänning där KRIGstillstånd råder. 

Vi hamnade på Surin Beach. På Twin Palms Hotel. Där man vid incheckning fick iskall rosa champagne och därefter välja blommor till rummet (jasmin), favoritdoft i aromalyktor (citrongräs) och kuddkvalitet (tempur). Där man, inramad av asiatisk design fann total ro. Harmoni. Lugn. 

Givetvis i en galen kombination med coola beachclubs, iskalla daquiris och magiska middagar i en solnedgång jag aldrig sett maken till. 

Nyfikna som vi är drog vi på utflykter till stränder där det bara var vi, beställde knäppa maträtter vi aldrig slutade skratta åt när de väl kom in och knöt nya bekantskaper som jag fortfarande tror var ryska maffian på flykt och det där härliga paret som hade rejäl swingers-wanna-be attityd - skapade minnen för alltid.

Och ja - vi drog in till Phuket. Eller rättare sagt Paton. Bangla Road. Och hängde en sjukt roligt kväll på bargatorna. No comments till det. Typ. 

De sista dagarna spenderades i mitt älskade Bangkok. De som säger att New York aldrig sover. Well.. det gör fasen inte Bangkok heller. Vi - eller rättare sagt jag - trotsade alla trötthetssymptom och njöt av långa promenader överallt. Sista dagen valde O att ta det lugnt vid hotellpoolen och släppte mig lös. Själv. Så - givetvis var jag på gränsen till övervikt efter ett i mitt tycke, rätt sansad shopping. Notera att det var första gången vi var här tillsammans jag och O. Tror jag denna gång kom hem med 12 par skor (varav 4 par i kartong), 10 klänningar, 8 schalar, 4 väskor, 1 ny peruk (!) och en miljon smycken. Och minst hälften av mina "fynd" packades i HANS väska. 

Det kallas rutin.. 

Enda molnet på min himmel var att min kära mage aldrig hann komma ikapp tidsomställningen. Jag hade en HEL del att stå i dessa dagar. Suck. Upp till 15 vändor per dag - en inte helt enkel uppgift. Och när man dessutom ÄLSKAR chilli.. 

Fast - vem bryr sig. Vad är alternativet liksom.... 

Love / Cat