CHANGES..

 

Man vore helt dum i huvudet om man trodde att vissa saker bara passerar obemärkt. 

Man har inte förstått meningen med Livet om man inte antar utmaningen att de prövningar som kommer i ens väg, blir det som gör att man växer och utvecklas. 

Men VEM kan överhuvudtaget förutspå vilka förändringar det för med sig. Eller vilka händelser som är just DITT karma? 

Möjligtvis Saida. Ni vet den där spådamen som hamnade i offentlighetens ljus för många år sedan och helt plötsligt tog de hemliga dimensionerna in i var mans vardagsrum. 

Jag är ingen Saida. Men jävligt nära. Min mormor var en fantastisk kvinna - som dessutom var synsk. Hon kunde flytta saker med tankens kraft och visste saker. Alltså. Verkligen visste. 

Min mormor gick bort 1997. Saida dog 1998. Det är rätt länge sedan.. Om jag hade frågat hade jag säkert fått veta. Fast frågan är ju - vill man det? 

Skulle DU vilja veta när det som är Livets två nödvändigheter ska ske? Det ena är att vi alla ställs inför så många val... Vilka val är rätt och vilka är fel? 

Det andra är att vi alla kommer att dö. Förr eller senare. Vem glömmer någonsin den grymma låten "Alla vill till himmelen, men få vill ju dö"? 

Det är nu snart 6 månader sedan jag fick mina sista cellgifter. Det har passerat 2 kontroller där jag fortfarande är cancerfri. Nästa är nu i juni. Jag lever fortfarande varje dag som om den vore den sista. Jag är SJUKT trött ibland då jag pressar min livsvilja till MAX. Varför? Jo, enkelt sagt - För att jag KAN. Jag lever, äter, tränar, jobbar, gör det jag älskar och drivs enbart av passion i allt från det att jag vaknar till jag totalt däckar. För det gör jag. BOOM. Jag har INGA mellanlägen. 

Jag SER min man och mina barn. Varje dag. Då menar jag att jag SER dem och väljer att se dem med så mycket kärlek... Det finns ingen plats för negativa tankar. Det finns inte plats för många saker som tidigare var min vardag. 

Jag har aldrig tagit vara på stunden som nu, aldrig så kärleksfullt tagit hand om mig själv och inte lämnat en detalj åt slumpen. Jag älskar mina ärr och mitt penntrollshår (som förmodligen är där för alltid) 

Precis på samma sätt som att jag totalt tappat rädslan för att dö. På riktigt. Jag tänker ofta på hur stor sannolikhet det är att jag, precis som vem som helst, kommer att drabbas igen. Av samma sak eller av något annat. Who knows. And who cares.. 

Tänk om Saida.. eller Gud bevare - min mormor hade sagt till mig att jag skulle få cancer i 50-års åldern? 

Jag är förändrad för alltid och är genuint lycklig över det. Att få en av Livets största käftsmällar var det som skapade Year Zero. År Noll. 

Jag har lovat mig själv att aldrig oroa mig mer. Och framförallt inte för något som inte ens hänt. Och som förmodligen inte kommer att  hända. För så är det ju ofta - vi fyller våra tankar med så mycket oro för totalt onödiga saker istället för att njuta av glädjen i det vi har NU. 

DTLTFKOAH - Det tar längre tid för komplicerade organismer att helas... Vårt mantra som skapades när jag och O möttes. Samma mantra som kommit att bli det viktigaste av allt - i mina livsval. 

Det står för den viktiga insikten att det ibland tar tid att hamna rätt. Att välja rätt. Att också våga välja bort saker ibland. Att våga vara hel alldeles av sig själv. Och att låta Livet ta den tid på sig som behövs. 

Känslan var helt magisk när vi för alltid satte The Ink print.. For always and forever..

TACK!! Thomas och Peter på Porky Royale Tattoo.. Glädje, skratt, sorg, livshistoria och framtidshopp inristades med så mycket känslor... 

You guys rock!

Love / Cat