Dagarna bara rullar på och tiden springer i väg. Det är ganska exakt 1 år sedan min andra operation genomfördes och Inkräktaren mötte ett öde värre än döden.
Mitt beslut var självklart - all vävnad som plockades ut i samband med mina operationer, skänkte jag till forskning. Tumör, metastaser och allt runtomkring. 4,7 kilo av mig donerades för att omvärlden ska hitta de mest effektiva bromsklossarna för cancer. Och mitt i allt det där så uppstod ändå en skön känsla över att Inkräktaren nu skulle dissekeras in i minsta detalj. För att bli överlistad och förhoppningsvis bli en non-existing död Inkräktarmolekylsjäkel.
Jag har ju fortfarande inte skrivit om hur allt började. Men på något sätt känns det inte som att jag har alla pusselbitarna än. Min vana trogen gör jag min egen research och kopplar ihop de lösa trådändarna med svar som dyker upp med jämna mellanrum.
Denna månad är det återigen dags för min 3-månaders scanning. Man borde ju tycka att jag, efter mina 4 år i "systemet" skulle vara en enkel nöt att knäcka. Alltså när det gäller det där med rutiner, provtagningar och kallelser. Men nej då. Icke!
Det är nu mer rörigt än någonsin - och jag tar ju givetvis på mig projektledarrollen och styr upp min egen medicinska in-house karriär. Alltså - på riktigt.. Landstinget behöver fler människor med multitasking-förmåga. Jag kommer ALDRIG att förstå mig på Livet på insidan av den där jäkla boxen. Skit i boxen liksom och bara använd ditt sunda förnuft, eller?
När min sjukdomsresa började hade jag flera små och märkliga symptom. Då fattade jag ingenting, men nu har jag lagt ihop 2+2 och fått en riktigt logisk ekvation. 2012 fick jag problem med en märklig yrsel. Inte så att jag svimmade eller direkt led av det, men ibland snurrade det till så jag inte litade på mig själv när jag körde bil etc.
Under utredningen av detta gjorde jag en skallröntgen med magnetkamera. Och som alltid i de flesta fall när det inte är akut, tog det tid att få svaren. Jäkligt lång tid. Så när jag blev kontaktad av neurologen var det för att de ville ta kompletterande bilder. Hmmm... Varför då undrade jag. Var det för att de hittat något eller för att bilderna inte blivit bra? Och eftersom allt dragit ut på tiden så hade jag ju redan förstått att mina problem INTE kom ifrån huvudet - utan att yrseln förmodligen kom på grund av blodbrist. Så.. jag gjorde aldrig de där kompletterande bilderna. Jag avfärdade det hela med att jag helt enkelt inte hade lust, ork då jag som vi alla vet, hamnat i en lika stor utredning för mina "kvinnoproblem".
För tre veckor sedan var min brevlåda full av vita kuvert märkta med Karolinska Sjukhuset. Alla med ett innehåll som INTE var en kallelse för min cancerkontroll.
Jag fick en tid för läkarbesök på onkologen, remiss för blodprovstagning, en tid för mammografi OCH en kallelse för lumbalpunktion. Lumbalpunktion?? Joråsåatt - jag började med att ta samtalet till neurologen. Ingen vet varför jag fått kallelsen och ingen har något att säga. Så - jag beslutar mig för att gå dit. Ovetandes.
Nästa samtal blir till min kontaktsköterska på Radiumhemmet. Som inte är där. Hon har slutat. Jag möts istället av en jäkligt NOT serviceminded person. När jag förklarar mitt ärende och säger att provtagning och läkarbesök hör ihop med tid för scanning som jag inte fått och undrar varför? I min värld handlar det om tid. Jag vill inte ta upp någons värdefulla tid om det inte finns något att säga? Varvid hon blir oerhört irriterad på.. MIG? Och frågar om jag pratat med röntgen själv? Jag hör mig själv förklara för denna nyanställda person att det är LÄKAREN som skickar remiss till röntgen. Undersökningstid skickas ut ihop med en provtagningsremiss som sedan gås igenom vid läkarbesök 2 veckor senare. Precis som det sett ut för mig de senaste ÅREN!!!!
Det är då hon bryter ihop. Totalt.. På MIG! Och tycker att jag är en besserwisser som inte har förståelse för att hon är ny. Suck.
Alltså - vad är det för FEL på servicekänslan hos vissa?
Så. Nu går jag i väntans tider. På att få Kroppen helservad. Huvud, bröst och resten också för den delen. Rätt bra egentligen - även om jag inte har tid att projektleda det också.
Och ja, just det - sa jag att jag var hos tandläkaren förra veckan?
To be continued..
Love /Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar