Jag har alltid haft mycket bestämda idéer om hur jag vill ha det och under mina uppväxtår var jag inte direkt känd för att vara någon speciellt bra lyssnare. Den som försökte sig på att uppfostra och tillrättalägga, fick finna sig i att jag blev tyst, la huvudet lite på sned och mötte deras (oftast mina föräldrars) blick. För att sedan vända på klacken och göra precis som jag ville ändå.
Jag har levt i några relationer, de flesta rätt långa, och jag har sett både egna och bonusbarn växa upp. Om man frågar mig, så har jag haft ett härligt, innehållsrikt och ofta galet roligt Liv. Frågar man dem jag levt med blir förmodligen svaret annorlunda.
Och, nej - det här ingen farväl-runa, där jag ska summera det som varit för att Livet snart är över. Tvärtom!
Det är vid 50 Livet börjar på riktigt. Oavsett situation. Oavsett hur många barn man har eller om man lever i en relation.Det gäller bara att fatta det - det där med att man aldrig kan hänga upp sin lycka på någon annan än sig själv.
Ändå känner jag den största tacksamhet, den största glädjen och den varmaste Kärlek i hela mitt hjärta till den man som sedan vi möttes totalt förändrat mitt Liv.
Han - med stort H, som är min själsfrände och faktiskt den enda man som fått mig att bli stum. Alltid steget före, alltid med en plan. Precis så jag egentligen alltid velat ha det, men inte vetat vad jag letat efter eller kunnat sätta ett finger på som egenskap. Numera lyssnar jag och vänder aldrig på klacken.
Min hjälte - My Hero.. Min magiska prins som finns vid min sida varje dag, timme, minut och sekund. Vi lever ihop, arbetar ihop och är inte ifrån varann många stunder. Vi är varandras absolut bästa vänner och det finns ingen jag respekterar så mycket som min älskade O.
Vi har känt varann i långt mer än 30 år. Vi träffades 1979 och har sedan dess stött på varann till och från under åren. Med likvärdig bakgrund och träningen som en starkt gemensam koppling, har vi alltid haft något att prata om när vi setts.
För 5 år sedan utvecklades vår vänskap till att över en natt bli Kärlek. Kärlek på riktigt. Den där middagen på Valborgsmässoafton - där vi "såg" varann för första gången - när timingen i Livet var precis rätt för att möte "The One". Efter den där middagen kom jag aldrig mer hem. Det var vi. Direkt - där och då. Sjukt häftigt!
Resten är historia med frieri, förlovning, bröllop, lägenhetsinköp och start av bolag som allt sammantaget, blev plattformen till ett gemensamt Liv. Tänk, vad vi har hunnit med på dessa 5 år. Vi hittar på knäppa saker, små som stora, vi har hunnit resa till 18 länder, vi går på föreläsningar, hänger med nya och gamla vänner och skrattar och njuter av Livet varje dag. Varje DAG är vi båda så tacksamma över att Livet blev ämnat för oss två. Eller egentligen - det handlade om att vi vågade ta chansen. Oddsen att man är lite vingklippt och luttrad vid 50+ är ganska stor. Då gäller det att fullständigt hämningslöst skita i det. Och ta för sig av nya möjligheter. Och precis så var det.
Under min sjukdomsperiod har jag haft många stunder där jag verkligen funderat och tänkt. Att få möjligheten att stanna upp mitt i Livet och utvärdera vad som är viktigt.
En sak är solklar. Jag hade INTE velat vara utan den här resan. Jag har lärt mig så oerhört mycket och hur jag vill att Livet ska fortlöpa. Och vad jag verkligen INTE vill ha med mig på resten av resan.
Det jag också har fått lära mig är hur Kärlek på riktigt är. Att få ha en partner vid sin sida som finns där i alla väder och som älskar mig för att jag är jag. Inte för att vi två blir en - vi är i allra högsta grad två mycket starka individer som INTE är sammanflätade. Men vi står jäkligt stadigt, nära och lämnar inte den andras sida. Oavsett. Punkt.
Jag tänker på hur allt det här hade varit om jag levt själv? Det hade förmodligen gått alldeles utmärkt det med. Med hjälp och stöd från vänner, familj och Kärleken till sig själv, hade jag nog klarat det med. MEN..
Att få vakna varje morgon och det första jag ser är O. Att få somna nära och känna värmen och höra hans andetag. Att få leva varje dag med en glöd, med framtidsplaner och att tillsammans ge näring åt den passion vi både har i arbetet och Livet, ger en fantastisk Livsglädje. Den är precis den glöden som ger mig så mycket energi. Vi har ju så mycket kvar att göra och att dela så just nu är mitt fokus att verkligen, verkligen ladda mina celler med precis den känslan. Då kommer jag att leva länge.
Vi som pratar om precis allt, som inte är främmande för att hantera tuffa situationer eller beslut. Vi har bestämt oss för att leva precis som om jag vore frisk. Att tankar, planering och Livet ska fortlöpa som vanligt. Och att vara tacksam för att ha möjligheten att fylla alla celler med livskraft, harmoni, glädje och en stark närvaro i nuet. Jag trodde faktiskt inte det var möjligt att komma någon så nära. Jag är uppvuxen som ensambarn i en frånskild familjekonstellation så min uppfattning om närhet skilde sig mycket från den sanning jag har idag.
När man ingår äktenskapet lovar man att älska varann i nöd och lust. Förmodligen är vi inne på Kapitlet "Nöd" nu, med allt vad det innebär. Att dela Livets mindre glamorösa kryddor som att åka skytteltrafik till sjukhus och provtagningar. Att nu, efter operationen vara trött och i princip HELT omöjlig att krama. Jag bidrar inte med någonting för närvarande då jag inte kan bära, städa, knappt klä på mig själv.
Trots det mår jag bättre än någonsin - är starkare än någonsin och ser på min älskade O med så mycket värme. Ingenting är omöjligt, inget är ett problem - han tar verkligen hand om ALLT!
Nog för att jag vet hans kapacitet - men att ha allt detta på toppen av berget - är djupt imponerande. Allt Kärlek, all omtanke, allt han gör är så villkorslöst och oegoistiskt. Det enda mål i sikte är att jag och barnen ska må så bra vi kan.
Vi kommer att klara av det här tillsammans, jag och O. Och vi kommer att ha ett långt härligt Liv i minst 50 år till. Vi kommer fortsatt vara envisa, viljestarka och vara individer med skinn på näsan. Med en oändlig Kärlek ill Livet och till varann. Och jag.. jag kommer för alltid vara sjukt knäsvag varje gång jag ser min hjälte och drunkna i lyckovågorna över vad framtiden har att överraska oss med. Oavsett hur stark eller svag jag är så är älskar jag den nakenhet vi delar. Inte bara den fysiska utan den, där man alltid finner ro. Utan Yin finns inget Yang. Så olika och ändå en perfect match där man växeldrar. Är jag nere för räkning drar du upp mig och vice versa.
TACK för allt du gör för mig. Älskar dig obeskrivligt. Amor vincit omnia.
My Hero..
Love / Cat
1 kommentar:
Så vackert skrivet. Kram på er Vivi
Skicka en kommentar