Så länge jag kan minnas har jag alltid ÄLSKAT att fira min födelsedag. Eller, egentligen så
älskar jag att hitta anledningar till att fira någonting hela tiden.
När jag växte upp så brukade jag aldrig orka vänta tills familjen kom in och grattade, utan jag brukade väcka någon av dem, med tydliga instruktioner om hur jag ville ha det, för att sedan gå tillbaka till sängen och låtsas sova. När jag blev äldre och flyttade hemifrån så ringde jag mamma och mormor så de inte skulle missa att gratta mig innan dagens sysslor tog vid.
Det är inte för presenterna, utan mer för att jag tycker det är underbart att få den uppmärksamheten - bara för att man finns till.
Jag har låtit dessa traditioner ärvas av mina barn som gärna intygar att firandet ibland nästan går till överdrift. Min son, som fyller 30 år nästa gång, var fullkomligt överöst med fantasifulla tårtor i form av Ninja Turtles, Ferraris, TV-spel - alla egenhändigt skapade i marsipan och choklad. Middagar och kalas med vänner och familj stod ofta på agendan i dagarna tre.
När min 52 födelsedag skulle planeras inföll den mitt i min rehabiliteringsperiod efter operationen. Med vetskapen om att egentligen inte veta någonting bestämde vi oss för att bara vara familjen och fira i all enkelhet. Inga presenter, ingen champagne - till en stor del också för att mina egna känslor inför min födelsedag varit lite blandade.
Efter en första, lyckad operation, som varit och är, jäkligt tuff att resa sig efter, kändes det märkligt att fira en ny dag in i en ny ålder. Vad fasen - jag firar ju egentligen att jag är ett steg närmare ett LIV?
Som alltid har vi planer, jag och Hjälten. Nu ska vi bara beta av det här och sen ska det jäklar i mig firas - men inte några fler födelsedagar - nej, det kommer jag att lägga bakom mig. Det är klart liksom. Att fira gåvan av Livet känns oerhört lyxigt och helt rätt istället.
Där och då tror jag tanken väcktes. När O frågade mig vad jag önskade mig och jag sedvanligt svarade "Ingenting" - så kom jag på, att det gör jag visst det.
Jag önskar mig ett armband ifrån riktigt coola designers - STORY by Krantz & Ziegler.
Jag fullkomligt älskar idéen. Att skapa ett smycke att bära kring handleden som berättar min Story. Berättelsen om hur Livet kan se ut. Hur mitt Liv kommer att bli.
Man börjar med ett basarmband. Ormskinn, lammnappa, silke eller halvädelsten. Därefter bygger man på med berlocker eller annan dekor.
För varje operation, för varje födelsedag, för varje händelse som blir ett statement i min Story skapar jag mitt eget kraftarmband. Nästa vecka börjar jag skapa.
Everybody has their own Story. What´s yours?
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar