Det var lika euforiskt som att födas på nytt, tror jag. Nu har jag ju inte gjort det, men jag tror det jag känner det liknar den upplevelsen. Likt en ängel som vecklar ut sina nya vingar under en discokula. Efter att ha vaknat med det sterila skalet av urblekta operationskläder på Huddinge sjukhus. Undrar om de sett en 52 åring födas på nytt här tidigare?
BOOM liksom - i AM back.
Jag blev väckt 06:00 på operationsdagen och inschasad i duschen. Med betoning på inschasad. Jag ÄR trött på morgnarna. Inte ens en sådan här viktig dag lyckades jag se pigg eller förväntansfull ut. Jag orkade inte ens vara nervös. Efter inskrivningen kvällen innan duschade jag, la av mig alla ringar och viktiga saker och paketerade mig till en liten steril Landstingskropp i väntan på skalpellen. Utan linser - så för säkerhets skull såg jag heller i princip ingenting.
Denna morgon upprepades processen med dusch och nya, riktigt heta Landstingskläder omsvepte mig. Med knapparna bak-o-fram i förebyggande syfte. De har varit med förr, de som planerar. De VET att man inte blir varken rörlig eller smidig efter en operation. Denna första gång var det metastaserna - Inkräktarens små ouppfostrade barn, som flyttat ur boet och rotat sig sjukt djupt i min lever som var målet. Varför man valt att ta dessa först är för att metastaserna var precis på gränsen att gå att operera, vilket i mitt fall visat sig vara det absolut bästa lösningen.
Fick de växa till sig lite till fanns risken där att man får hitta en annan lösning eller till och med få acceptera att det inte skulle gå alls. Vad svarar man på det? KÖR, bara kör!
70 % av min lever tog exakt 253 minuter att avlägsna. Det är jäkligt lång tid när man tänker efter. Och ändå - ingen tid alls när man tänker på alternativet. Vad är priset för att överleva liksom? 253 minuter känns som en mikroskopisk liten del i hela denna cirkus som vårt Liv varit sedan förra året.
Efter att ha fått en ryggmärgsbedövning lagt, för att vara totalt smärtlindrad under operationen men framförallt efter uppvaknandet - är det sista jag kommer ihåg en liten genomskinlig mask som placerades på mitt ansikte. Sedan blev det SVART.
253 minuter senare händer det. Jag vaknade. Och mådde bra. Att jag var stel, och vimsig och yr och mådde lite illa spelade liksom ingen roll. Jag hade vaknat och överlevt steg 1.
Bara DET är en seger!
Planen efteråt var att ligga på postoperativ avdelning med intensivvård för att vakna till ordentligt. Därefter skulle jag flyttas till IMA - en specialavdelning som hamnar mittemellan IVA och vård på avdelning. Där skulle jag vara 3-5 dagar för att avslutningsvis vara på avdelning upp till 2 veckor beroende på min status.
Jag ska ärligt erkänna att jag var väldigt groggy det första dygnet. Jag ringde O, grät en skvätt av lycka, mådde illa en stund och fick mediciner för det. Jag måste säga att alla de slangar jag visste jag skulle ha strategiskt placerade överallt inte störde mig överhuvudtaget. De fyllde verkligen sin funktion. Jag har haft fantastiska människor omkring mig som tagit hand om mig på alla sätt - men den jag kommer ihåg mest var en av de läkare som opererade.
När han kom in, tog mig i handen som berättade detaljerna kring operationen hörde jag bara en sak. ALLT hade gått att operera bort. Varenda liten skitbit av Bebis-Inkräktarna var för alltid tillintetgjorda. LYCKA!!
Sedan måste jag tillägna min fantastiska Kropp ett stort TACK för en helt fantastisk återhämtning. De 3-5 dygn jag skulle spendera på IMA blev bara ett. Mina värden och prover var åter på topp efter 4 dagar. Syresättningen var tillbaka efter träning på bara 5 dagar. Jag var uppe på benen (nåja) och gick redan tisdag kväll, även om det var ett par väldigt trevande steg emot vågstolen. Nu är inte mitt mål att vinna tävlingen om att komma snabbast hem. Men jag måste säga att det gått helt över förväntan so far. Jag har ju trots allt nio behandlingar av cellgifter i ryggen och en sjukdom som sliter på Kroppen vare jag vill det eller inte. Då har man lite bråttom. Nu har jag dessutom en amputerad lever. Då känns det bra att ha Kroppen på sin sida när det gäller rehabilitering.
Första slaget vunnet - nu är fokus att bli stark för nästa - Just nu är jag otroligt dålig på att svara på alla fantastiska sms, meddelanden, brev och mail. Jag är ledsen för det och hoppas ingen tar illa vid sig. Det jag gör är att rent egoistiskt insupa all kärlek, näring och energi och att använda den till att orka. Att fylla på varenda cell med de underbara människor jag har lyckan och ynnesten över att ha i Livet. Att blir stark, ännu mer fokuserad och komma ur detta med en annorlunda erfarenhet. Det är en stor lärdom jag gjort under min resa. I hur man finns för vänner som drabbas av svåra situationer. Många är rädda för att höra av sig, inte veta vad de ska säga eller fråga. Självklart är det olika för alla - men de där sms:en med magiska trollstavar, vackra citat och ord, ljuvliga bildliga blommor och all omtanke, de gör underverk med batterireserven. Att veta att så många tänker på mig och min familj under så stor del av dygnet lyfter den svagaste till oanade höjder. Så fortsätt precis med det. Fyll på, fyll på, fyll på. Jag vet att jag kommer att vara en sådan person när jag själv är frisk och stark igen. Att bli den som fyller på någons energi med min kärlek - utan att förvänta mig ens ett ord tillbaka.
För det är ju så här. Att om man har en anledning att tänka på någon på det sättet - då VET man att den på andra sidan känner likadant. Allt behöver inte bekräftas hela tiden och jämnt. Vissa saker bara vet man. Ordlös kommunikation och kärlek. Häftigt, eller hur?
Idag lyssnar jag på den här. Rise & Shine as a fighter...
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar