THE PLAN...

Det sägs att man inte får mer än vad man klarar av. Det sägs att allt har en mening och att när man ser tillbaka på tuffa händelser och perioder i Livet är man ofta glad att det hänt.

Man växer som människa och blir starkare genom att hantera utmaningar och prövningar.

Jag är för närvarande extremt nyfiken på vad som kommer ut ur detta. Det märkliga är att jag redan har en känsla för hur det kommer att bli. Ur min hjärna, som vanligtvis är en rätt avancerad liten maskin, kommer allt som oftast massor av tankar, idéer och kreativa lösningar. I det här fallet går tankarna mest ut på hur jag så snabbt som möjligt ska få tillbaka min Kropp.  Och när jag fått det, är det bara att ladda om för nästa omgång Krigsföring.

Efter nio cellgiftsbehandlingar, så många provtagningar och sjukhusbesök att jag slutat räkna för länge sedan, står jag inför det faktum att jag nu ska ta det första konkreta steget emot en cancerfri tillvaro.

Måndagen den 13 april ska 70 % av min lever opereras bort. Det är ett stort ingrepp som tar många timmar i anspråk och enligt de papper och broschyrer jag fått inför det hela, är rehabiliteringen omfattande. I mitt fall innebär det också att jag opereras enligt principen ”motvalls kärring”.  Det som benämns som modertumör(erna) kommer stanna i min Kropp ett tag till. Det blir för stort och för omfattande att ta bort allt på en gång. Målet denna gång är mina metastaser. Det är bara två, men de har haft den extremt dåliga smaken att placera sig i varsin ände av levern. Därav den stora reduktionen av vävnad.

Jag skrivs in idag.  Efter en intensiv helg i Köln på FIBO landar jag 14:50 med en planerad incheckning på Huddinge 18:00.

Om jag skulle välja en enda egenskap hos mig själv som jag är tacksam över, är det just att jag lever i nuet. Det gör att jag faktiskt inte oroar mig speciellt mycket. Jag har inte ens funderat på morgondagen.  Men nu – i skrivande stund är mitt fokus på att ladda mental styrka.  Vilket gör att jag måste inse att jag kommer vara ur spel ett tag. Bara tanken på att jag efter i kväll inte kan ha kontrollen är otroligt olustig och irriterande.

Det är inte att jag ska ha ryggmärgsbedövning under 3 dygn. Eller att jag genomgår ett ingrepp med stora risker för komplikationer. Eller att jag får ett ärr tvärs över halva magen och under revbensbågen. Att jag kommer att vakna med slangar överallt, med kateter och förmodligen kommer vara rätt väck känns också hanterbart.

Det som känns värst är att jag inte vet när jag kommer att fungera normalt igen. I min värld är planen att vara på benen (nåja..) så snabbt som möjligt. Gärna på tisdag. Jag fullkomligen AVSKYR när jag inte fungerar optimalt. Sjukhusvistelsen är planerad under en till två veckor. I min värld är jag hemma redan på fredag.

Vad jag vet med säkerhet är att om jag inte varit i så god fysisk och psykisk form, hade det här varit en helt annan resa. Det är en av sanningarna som redan finns i min framtida plan. Hur viktigt det varit att under denna tid, hålla sig i god balans. Både i kropp och psyke. Någonstans mitt i kaoset känner jag mig ändå nyfiken på hur veckan kommer att bli. Hur snabbt kroppen kommer att göra som jag önskar igen.

Jag har redan planerat att springa The Color Run den 23 maj. Och helst vill jag kunna åka till Body Power i Birmingham veckan innan det.  För att inte tala om Salsakursen som jag längtar galet mycket efter. Fast den är redan på onsdag och det är förmodligen rätt omöjligt att få till.

Tankens kraft kan försätta berg. Så även denna gång. Min lever kommer att växa tillbaka till normal storlek och återfå normal funktion. Det sjuka i det hela är hur fort det går.

På EN vecka har de bortplockade procenten vuxit tillbaka. EN VECKA? När min läkare berättade detta kände jag mig som The Terminator. Likt en robot som blir skjuten och vingklippt och KABOOM så läker såren ihop, det trasiga blir helt på EN sekund och roboten bara kör på.

Ungefär som jag. Det är så det kommer att bli. Jag lovar.

Idag ägnar jag dagen åt positiva affirmationer. Hur jag med min morotsröda penntrollslook bara överraskar mig själv och vårdpersonalen på Huddinge. Att med gåstol eller vad fasen som helst som hjälpmedel, bara SKA upp och påbörja min comeback till vardagen. Och säg nu inte till mig att jag ska ta det lugnt. Jag är som jag är. Vilket jag är jäkligt tacksam över. Envis, målmedveten och stark.

Som Arnold brukar säga i sin Terminatorroll.

Hasta la vista baby – I will be back!!

Love / Cat