THE COLOR RUN RACE...

Det var verkligen ingen självklarhet att jag ens skulle klara av åka dit.  

När jag anmälde mig och tjejerna var det i och för sig för att jag verkligen ville springa just DET loppet. Inte för att jag skulle springa - gudarna ska veta att jag är verkligen ingen löpare. Och kanske just därför - att mitt första lopp skulle utföras dels tillsammans med mina fina tjejer men faktiskt mest för att jag visste att jag skulle älska folkfesten i Tanto med massor av färg, musik och 10 000 glada människor utklädda till allt ifrån stjärngossar till änglar. 

På något sätt var jag övertygad om att min löploppsdebut skulle bli precis den glammiga, glittriga upplevelse jag tänkte mig. Planen var tyllkjol och boa - och ja, peruk var liksom självskriven. Fast jag hade tänkt mig en rosa en..

Man kanske tycker att jag borde har lärt mig - att inte planera när situationen är som den är. Dagen innan loppet vaknade jag 07:10 och mådde så där illa som man förmodligen gjorde när man haft sitt livs första fylla. Sprängande huvudvärk, ett illamående som sköljde kallsvettigt över mig och vred om hela magen till en skurtrasa. 

Katastrofen var ett faktum - några tafatta försök till att bryta kaskadtrenden med anti-illamåendepiller och avslagen coca cola (gud förbjude), gjorde bara att jag överhuvudtaget inte kunde lämna badrummet med mer än en meter. 
Jag vet egentligen fortfarande inte vad det hela berodde på - kanske var det den där starka thaimaten som retade mitt bortglömda magsår (mitt motto - känns det inte så finns det inte...) eller var det en reaktion på att ännu ett piller ska mixas i läkemedelsfabriken Rytters lilla minikropp? 

Min numera rätt härdade man insåg faktum där på morgonen, inväntade våra barn och packade in oss alla i bilen efter att ha hängt en plastpåse på sin grönfärgade fru och tog oss ut till Paradiset. Hur allt än är, så känns det alltid bättre i Paradiset. Inte just då dock - med tanke på att jag ännu en gång totaldäckade. Denna gång med en sorgsen insikt i att inte kunna springa och fullfölja min plan.

Någonstans där och då - under natten bestämde jag mig. Fasen heller att sjukdom och Inkräktare ska ha någonting att säga till om. Jag vaknade 04:11 lördag morgon. Jag kände efter, i alla fall en liten stund. Insåg att jag förmodligen var rätt uttorkad - inte en bra start på ett lopp. Efter att ha druckit chaga te i kombination med lite salter och mineraler ställde jag mig framför spegeln i badrummet och sa till mig själv: 

Nu.. kör vi! 

I vanlig ordning tittade O på mig och fattade precis. Utan förklaring, utan ett ord gick vi ned i köket, samlade familjen och deras vänner och sa samma sak. Nu KÖR vi! 

Känslan när jag gick i mål, totalt dränkt i regnbågens färger, dyngsur efter regnet och likt en pytteliten Quasimodo som gå-sprang-lunkat sig igenom de 5 km var total lycka. Inte för att prestationen var speciellt märkvärdig. Men för mig var den ALLT. Jag tog kommandot över min Kropp och bröt ner varenda hinder Inkräktaren placerat ut för att försvåra och för att jävlas. 

Känslan över att bara DO-IT! gör att jag vunnit en viktig seger. Jag tänker fasen inte ge mig. ALDRIG att jag kommer ge upp. Inkräktaren får en tuff match - denna fight den vann jag med råge. Nere för räkning - ja, kanske - men utslagen? 

ALDRIG - inte jag inte.. I will be back! Nästa år springer vi igen - och då glömmer jag INTE den rosa boan hemma..

Love / Cat