PREPARING..

Det är märkligt det där.. Hur olika vi människor är. Den enes svaghet är den andres styrka. 

Ärligt talat så vacklade jag ordentligt när Kroppen svek mig och plågade mig på ett sätt jag inte förstod. Jag vacklade i min styrka, men aldrig i min tro. Och tron.. den kan försätta berg.

Nu är jag här. Inskriven på Karolinska sjukhuset och bara ett par timmar ifrån nästa ingrepp. Första nålen är isatt i min port a cath, första Fragminsprutan är i min Kropp och doften av Descutan biter sig fast i näsan. 

Jag tror inte jag känt mig så stark någonsin som jag gör idag. Denna gång VET jag vad som väntar och är totalt inställd på rehabiliteringens alla steg. Kroppen och Hjärnan är påfylld med kraft och positiva tankar. Jag litar blint på att Janne, min kirurg, iskallt lägger snittet så Inkräktaren förblöder långsamt och sedan lyfts så långt bort ifrån mig som det bara går. För i morgon - då är det jäklar dags för första dagen i frihet! 

Det blir ett stort ingrepp. Igen. Hela livmodern och Inkräktaren och lite till. Det luriga med Inkräktaren är att ingen riktigt vet var han bor. Att han finns där råder ingen tvekan över, men han kan i stort sett sitta fast på ett bra sätt eller.. på ett mindre bra sätt. Det krävs en hel del styrka i att känna sig lugn i det faktum - att vi inte har en aning. Bara en teori. 

De senaste dagarna har jag avslutat en massa saker för att vara så förberedd som möjligt. Jag har lagt allt bakom mig. Det förra ingreppet med alt vad det innebar - är överstökat. 
Det enda som påminner mig är slalombanan under revbensbågen som läkt magiskt bra. 

För att ladda om och förbereda mig så har jag nästan isolerat mig. Jag har tränat, sprungit, ätit och sovit. Inte ägnat en sekund åt någonting annat än mig själv. 
Allt jag gör är mind-blowing - vilket går ut på att styra tankarna åt helt andra håll. 
Att hålla Kroppen helt fri från stress och negativa tankar. 

Min absoluta styrka är min förmåga att totalt gå in i fokus. Då kan ingenting rubba tanken, planen eller målet. Mina träningspass är inte så långa, de är inte speciellt avancerade utan är helt anpassade efter vad Kroppen orkar. Promenaderna har inte gått till världshistorien som varken snabba eller raka utan innehåller en hel del andningsstopp. 

MEN när jag ser mig själv i spegeln under ett pass - när jag fyller hela huvudet med Rammstein i lurarna - och tar kontrollen över Kroppen - ser jag exakt det jag känner, i mina ögon. En intensitet, en järnvilja och JUST det fokus jag ännu en gång hittat tillbaka till. Viljan att vinna är total... 

Något annat finns inte... Dö Din Jävel!!! 

Love /Cat