PHYSICAL...

Jag har tränat i hela mitt Liv. Ända sedan jag var 3 och tvingade min mor till att ta mig med till kyrkans balettskola. 

Fru Qvarsebo hette min första lärare som fick mig att börja drömma om en karriär som tåspetsdansös. Jag var helt övertygad om att allt skulle ordna sig, bara jag fick en riktig tyllkjol. En sån där med flera lager, som stod rätt ut ifrån kroppen och fick min lilla uppenbarelse att se ut som den döende svanen. Precis så gick mina drömmar. Det fanns liksom inga hinder för min entre på Bolsjojteaterns scen. Tyckte jag i alla fall. 

I verkligheten så blev den där tyllkjolen inte den magiska skapelse jag såg framför mig, utan istället en hopknåpad ljusblå variant, skapad av en badrumsgardin, sydd av min älskade mormor. Inte så glamoröst men förmodligen funktionellt. 

Min träningskarriär har kanske inte varit spikrak, men en sak har den varit - och det är att den varit konsekvent. Efter min rätt abrupt avslutade karriär som ballerina tog annat vid. Som 11-åring steg jag in i Brännkyrkahallen för att bli judoka. Med en kraftigt överviktig tränare som var allt annat än en förebild vände jag istället blicken mot karaten. Mitt möte med Kyokushinkai och Okinawan goju ryu blev något helt annat och här lärde jag mig disciplin, respekt och vördnad. Min kropp blev mitt tempel som vårdades, inte direkt ömt, men enligt de japanska traditionerna, formades jag till en maskin. Under mina studieår jobbade jag extra på Swings Gym & Stockholms Karate Kai där jag emellanåt tränade 3-4 pass om dagen. Inte optimalt men jäkligt roligt.

Om jag inte får röra på mig blir jag galen. Med betoning på rastlös, irriterad och totalt ointresserad av substitut. Jag behöver min dagliga dos likt en junkie som är beroende av sitt rus. 

Jag är så otroligt tacksam över att jag har det i blodet. Att min kropp faktiskt alltid varit min bästa vän. Det är den fortfarande, trots att den är bebodd av Inkräktaren. Det är min träning som räddar min vardag. Som ger mig den där sköna känslan av kontroll och lugn. 

I skrivande stund måste jag nog säga att jag sällan mått bättre eller känt mig starkare. På riktigt. Jag är så otroligt fokuserad på att bara "klara av" den resa jag har framför mig, att allt annat nästan försvinner. Mina träningspass är en ren njutning väl accompagnierade av Rammsteins tunga musik. Jo - det är BARA det jag lyssnar på när jag tränar. Fortfarande. 

På något sätt tror jag att musiken speglar det som pågår i mitt inre - jag kan inte förklara det på annat sätt. Jag har provat att gå tillbaka till den musik jag tränade till tidigare, men det känns bara mesigt. Det här.. blir ett manifest att ge Kroppen en käftsmäll. Fast bara där den bråkar.. För när musiken passerar mina öron in i Kroppen så händer något - gnistan tänds och musklerna bara levererar. Jag har total kontroll.

Hur ser min träning ut? Jag har väldigt mycket fokus på kondition och styrka. Så det blir minst 5 pass i gymmet. Jag är fortfarande hooked på isolerad träning där varje muskel får sitt. Maken har mer övergått till funktionell träning, mer crossfit inspirerad. Men för mig ligger njutningen just i kontrollen av varenda muskelfiber och det finns ingenting som gör min Kropp så varm med en magisk känsla av välbefinnande efter ett pass. Jag tränar aldrig mer än max 30-40 minuter. Jag har otroligt lätt att bli övertränad så ibland blir det 8-9 set av en muskelgrupp eller två i superset. Det fungerar bäst för mig. För närvarande springer jag rätt mycket. Även här korta, intensiva pass på 20-30 minuter. 

Jag ligger stadigt på en vikt på 49,5 kg +/- 0,5 kg. Om jag jämför när jag var tävlingsaktiv så vägde jag ca 10 kg mer. Så som min fysik är just nu är jag i en bra form. Jag har inte speciellt mycket underhudsfett - och det spelar inte så stor roll vad jag gör. Min kropp gillar tydligen att ha den här approachen. Oavsett vad jag äter. Nu är min kost inte direkt fettbildande, men jag ÄTER verkligen. Mycket och ofta. 

Utöver att lyfta skrot och springa runt som en galning har jag en ny passion - att stå på huvudet. Alltså rent yogiskt. Det är sjukt kul att stöka om lite bland organen och ge huvudet en rejäl blodtillströmning. Dessutom känner man sig som 5 år igen när man bökar och stökar för att få till det. Minst 5 minuter per dag bör tillvaron spenderas upp och ner.. Prova - det är rent beroendeframkallande! 

Bortsett från mina fysiska utsvävningar fattade jag ett annat beslut när jag blev sjuk. Att inte bara skriva utan även dokumentera i bilder. Av en enda anledning. Varje ögonblick som passerar innehåller alltid något unikt och den stunden kommer aldrig igen. Det gjorde att bilder blev en lika viktig del av min resa. 

De svartvita bilderna är tagna dagen innan jag skrevs in på Radiumhemmet av en underbar vän - Kate Gabor. Jag ville ha bilder på mig och på min Kropp för att följa alla förändringar. Det var dagen innan min port-a-cath opererades in och innan några cellgifter passerat mina system. När jag ser bilderna kan jag tänka tillbaka på just den dagen. Dagen D då resan började på allvar. 

Såhär ser jag ut för närvarande. Bilderna är tagna av O under ett träningspass på Ekerö. Nöjd, stolt, stark och envis. 52 år med en plan att bli MINST 100. Därför kommer jag fortsätta precis som jag alltid gjort. Att leva, njuta, äta, träna och vara en vinnare. Ingen jäkla Inkräktare ska få ändra på det. 

Vem vet - jag kanske skulle investera i en tyllkjol. Att ha på mig nästa gång jag ska in på sjukhuset. En rosa en, med fyra lager tyll. Minst! 

För glamour har vi egentligen alldeles för lite av, och vem vet - det kanske är den som gör susen? 

Love / Cat