Egentligen var det inte förrän jag satt på planet som jag verkligen insåg hur mycket jag längtat efter den här resan. Det kanske är just det som är hela grejen - att leva så i nuet att man uppskattar alla andra saker än att bara ägna livet åt längtan till det som ligger långt bort i medvetandet.
Inför resan var det väldigt rörigt. Rörigt i Kroppen. Rörigt i planeringen. Rörigt helt enkelt.
För första gången har Kroppen visat sitt misstycke över den djupdykning som skett in i minsta blodkärl och vrå. För att riktigt göra ett statement visade återigen mina värden en djupdykning på en oacceptabel nivå för att vilja ta emot mer cytostatika. Resan "ställde till det" lite till - jag skulle egentligen haft en dos samma vecka som vi reste. Det gick inte att kompensera med att ta behandlingen innan - det blev för kort om tid. Så det blev helt enkelt att gilla läget och invänta hemkomst - så summasummarum blev att mina senaste två behandlingar haft alldeles för långa intervaller.
I det läget - är det bara att gilla läget. Att försöka slå bort tankar på att de små Inkräktarna har fritt spelrum att växa. Det låter kanske märkligt - vad spelar en vecka för roll?
När en av mina läkare fattade det absolut sämsta beslutet någonsin genom att stryka en av mina behandlingar i samband med vår sportlovsresa, växte min tumör kraftigt på väldigt kort tid. Så vill man oroa sig så går det utmärkt.
Nu har jag ingen tumör kvar. Och det ligger inte i min natur att vara orolig. Alls. Jag har fått två behandlingar för att utrota alla möjligheter till nya Inkräktare. Men ändå. Jag gillar inte när någon ändrar mina planer. Det är mer det som stör mig än att jag oroar mig. Jag har en enorm flexibilitet i de flesta situationer i Livet.
I denna situation har jag absolut NOLL tolerans. Resan har varit lång och snårig.
Jag och Stefan gjorde slut, jag har avfärdat läkare jag inte känt förtroende för och jag har fightats hårt för mina val när det gäller kost och livsstil.
Därför kändes en flykt till sol och värme helt rätt. Både i tanken att bara få dra. Skita i allt. Provtagningar, läkarbesök, kontroller, sjukhus - ja du fattar. Bara få vara jag.
I två veckor - bara få vara jag..
Jag har inte på långa vägar resignerat - men jag är rätt trött på all den tid det tar att vara sjuk.
Sedan är det ju en annan sak - i vår livsplan ingår att skaffa ett boende utomlands. Det är nog det enda jag har på min bucket-list. Nej - en sak till, att dyka med vithaj.
Det är rätt coolt med två saker kvar - vithaj och lägenhetsjakt! Om man då bortser från mina spanskalektioner, min salsakurs, alla fotokurser och den egna skönhetsfabriken.
Fast just det kan man ju göra varsomhelst i världen.. Och det är jag ju redan igång med.
Så det är ju det där med hajarna då.
Eftersom det inte finns vithaj på Mallis så nöjde jag mig med att börja varje morgon med löpning och morgondopp i havet. Varvat med lägenhetsvisningar.
Fast om sanningen ska fram så sprang jag inte riktigt. Det går liksom inte med den status min kropp befinner sig i. Med den modiga vikten av 43 kilo är jag extremt lätt så ur den aspekten är jag som en vinthund, fast inte direkt lika graciös.
Med de ärr jag har och de läkeprocesser som pågår blir det en märklig form av löpning i en lätt framåtlutande stil. Med små korta steg iförd shorts och bikinitopp körde jag mitt race varje dag. Accompagnierad av min älskade make.
Min man älskar att se på mig. Och verkligen älska mig precis som jag är. "Smala lår och inget hår" är veckans tema.
Vi skrattar så tårarna rinner varje gång han säger så. För det är precis så. Fortfarande. Vem vet - det kanske är så här jag kommer se ut?
Ska jag vara ärlig så badade jag inte riktigt heller. Jag avskyr när det inte är riktigt varmt - så det blev små mesiga dopp nu och då.
Det första jag gjorde när vi landade var att slänga peruken. Jag älskar mina peruker - men att vistas i 35 graders värme och njuta av sol och bad iförd en hårig mössa, känns inte som en bra kombination.
Vi har haft två helt magiska veckor. God mat, underbart häng med fantastiska vänner, små utflykter, shopping och mysiga dagar med våra tjejer.
För mig blev också övertygelsen ännu starkare om att jag vill leva i ett annat klimat.
Inte hela tiden (jo, egentligen), men de delar av året där det fungerar med barnen. I alla fall tills de blir äldre. Det var bland det roligaste jag gjort att gå på visningar och lära mig om de olika delarna av Palma. Jag tror inte jag fikat med så många mallorkiner på så kort tid någonsin. Och lett, och pratat urdålig spanska, och hållit färgen när husen ibland varit helt hopplösa. För att explodera i skrattattacker när man var ute på gatan igen. Åtta mäklare arbetade hårt för att planera mina visningsdagar. Jag vet vad jag vill ha och vi är väldigt överens om allt utom att jag helst vill flytta in i morgon och O är realisten som kommer att se till att det blir riktigt bra. Inte någon knäpp lösning som blir förhastad.. (eller jo, är jag tillräckligt enträgen så...)
Jag älskar att vara på Mallorca. Ön har en ljuvlig kombination av allt man kan önska. Vi har så många vänner som redan bor eller har deltidsboende där så man behöver inte känna sig ensam direkt.
Här finns allt jag vill ha när jag bli gammal... det enda abret - det ska väl vara det där med vithajarna då..
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar