Vi har börjat röra på oss igen. Alltså i den bemärkelsen att vi går ut på lokal.
Vi äter ute oftare igen, vi träffar folk och går på fester. Jag som är världens mest sociala ensamvarg börjar så smått känna igen mig själv. Inte så att jag på något sätt tappat perspektiv, men helt ärligt - hur kul är det att socialisera när man helst bara vill ha nära till en säng och "Ladies Room".
Det har varit några incidenter som vi skrattar åt så här i efterhand - och samtidigt fascinerats av hur anpassningsbar man kan bli i situationer som dessa.
I Lördags var vi på fest. En otroligt trevlig fest där en mycket kär väninna, Lisa, firade sin "Mitt-i-Livet" dag. Lisa är en av de coolaste kvinnorna jag känner. Blond och vacker med en humor som är klurigt fenomenal. Lisa älskar vackra saker, precis som jag, är uberkvinnlig och har mer hjärta och djup än någon annan jag känner. Lisa har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och där kommer hon att stanna for always and forever. Lisa vet också precis vad det handlar om när vi pratar cancer. En av hennes tre söner drabbades svårt för en tid sedan, gjorde samma typ av operation som jag gjort och vet vad det innebär att ha klippkort för att hacka hål i kärlen. Idag är han frisk, vilket jag är så oerhört lycklig och tacksam över. Därför kändes det extra fint att fira tillsammans. Att även fira Livet! Istället för presenter önskade sig Lisa pengar till "Min stora dag" och gästerna samlade in nästan 50.000 kr.
Vänner sen förr samlades och blandades med för oss, många nya. God mat och sköna artister som Eric Gadd och Patric Isaksson uppträdde. Dessutom skulle vi bo på hotell, då festen var i Uppsala. Jag ÄLSKAR att bo på hotell. Trots att jag i mina dagar, rest oerhört mycket och till och med varit stationerad på andra orter och levt vecko- och månadsvis med Livet i en resväska.
Jag tror att det fortfarande handlar om mitt enorma behov av förändring. Det spelar ingen roll om jag bor på hotell i min egen stad, det är bara känslan av att checka in, packa upp och njuta av en ny miljö. För att inte tala om frukostarna..
Just denna helg och just denna fest blev en för mig, både kroppslig och mental succé.
Iförd min långa röda peruk, en helt fantastisk beige klänning i spets, inhandlad i Palma, och riktigt höga klackar kände jag mig som en vinnare. En vinnare över Livets kanske största utmaning för mig.
Jag väger i skrivande stund 46 kg (!) börjar få tillbaka lite former och fyller nästan ut en storlek XS. I alla fall på vissa ställen (Läs - INTE över rumpan...).
Jag tränar och fyller på Kroppen med massor av kärlek och protein. Jag ser sundare ut och kan numera sitta en hel middag utan att få kramper titt som tätt. Jag äter fortfarande morfin då mina morgnar fortfarande lämnar mycket att önska. Men man vänjer sig vid det med.
Det har dock varit en jäkla resa som påverkat just den sociala biten rejält.
Vi var på ett helt fantastiskt sagobröllop helgen innan - ett syrianskt bröllop - med 400 gäster i glittrande kreationer och håruppsättningar som förmodligen sysselsatt hela frisörföreningen. Då känns det sådär att springa skytteltrafik för att "pudra" näsan under middag och dans. Efter den 24 gången tog jag min man under armen och åkte hem.
Det finns gränser liksom...
Därför var det, av många orsaker, en fantastisk kväll. Den bekanta känslan av att äga världen. Att ha skrattet bubblande i hela Kroppen, att känna sig vacker och sprudlande och likt Askungen dansa med Prinsen natten lång. En uppgradering av mitt absolut bästa jag, uppgraderad till version 2.0. Jag lyckades dock behålla båda skorna på ända tills vi åkte tillbaka till hotellet vid 23:00. Märk väl då att festen pågått sedan 17:00, så för mig var det en riktig partynatt.
Nästa vecka väntar många läkarbesök, undersökningar och ny cytostatika. Jag står på tröskeln för det som de nästkommande 5 år blir min nya vardag.
Mitt nya målsnöre är att vara fri från cancern - frisk blir man först efter 5 år.
Fast i min mentala värld har jag ju varit frisk hela tiden. Sooooo, this too shall pass.
One day at the time.
Love /Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar