BIRTHDAY STORY...

Så länge jag kan minnas har jag alltid ÄLSKAT att fira min födelsedag. Eller, egentligen så

älskar jag att hitta anledningar till att fira någonting hela tiden. 

När jag växte upp så brukade jag aldrig orka vänta tills familjen kom in och grattade, utan jag brukade väcka någon av dem, med tydliga instruktioner om hur jag ville ha det, för att sedan gå tillbaka till sängen och låtsas sova. När jag blev äldre och flyttade hemifrån så ringde jag mamma och mormor så de inte skulle missa att gratta mig innan dagens sysslor tog vid. 

Det är inte för presenterna, utan mer för att jag tycker det är underbart att få den uppmärksamheten - bara för att man finns till. 

Jag har låtit dessa traditioner ärvas av mina barn som gärna intygar att firandet ibland nästan går till överdrift. Min son, som fyller 30 år nästa gång, var fullkomligt överöst med fantasifulla tårtor i form av Ninja Turtles, Ferraris, TV-spel - alla egenhändigt skapade i marsipan och choklad. Middagar och kalas med vänner och familj stod ofta på agendan i dagarna tre. 

När min 52 födelsedag skulle planeras inföll den mitt i min rehabiliteringsperiod efter operationen. Med vetskapen om att egentligen inte veta någonting bestämde vi oss för att bara vara familjen och fira i all enkelhet. Inga presenter, ingen champagne - till en stor del också för att mina egna känslor inför min födelsedag varit lite blandade. 

Efter en första, lyckad operation, som varit och är, jäkligt tuff att resa sig efter, kändes det märkligt att fira en ny dag in i en ny ålder. Vad fasen - jag firar ju egentligen att jag är ett steg närmare ett LIV? 

Som alltid har vi planer, jag och Hjälten. Nu ska vi bara beta av det här och sen ska det jäklar i mig firas - men inte några fler födelsedagar - nej, det kommer jag att lägga bakom mig. Det är klart liksom. Att fira gåvan av Livet känns oerhört lyxigt och helt rätt istället. 

Där och då tror jag tanken väcktes. När O frågade mig vad jag önskade mig och jag sedvanligt svarade "Ingenting" - så kom jag på, att det gör jag visst det. 

Jag önskar mig ett armband ifrån riktigt coola designers - STORY by Krantz & Ziegler. 

Jag fullkomligt älskar idéen. Att skapa ett smycke att bära kring handleden som berättar min Story. Berättelsen om hur Livet kan se ut. Hur mitt Liv kommer att bli. 

Man börjar med ett basarmband. Ormskinn, lammnappa, silke eller halvädelsten. Därefter bygger man på med berlocker eller annan dekor. 

För varje operation, för varje födelsedag, för varje händelse som blir ett statement i min Story skapar jag mitt eget kraftarmband. Nästa vecka börjar jag skapa. 

Everybody has their own Story. What´s yours? 

Love / Cat 

HERO..

Stark är jag.. som få. Envis, målmedveten och väldigt van att klara mig själv. Utan någon som helst omskrivning har jag kört mitt race sedan jag var liten. 

Jag har alltid haft mycket bestämda idéer om hur jag vill ha det och under mina uppväxtår var jag inte direkt känd för att vara någon speciellt bra lyssnare. Den som försökte sig på att uppfostra och tillrättalägga, fick finna sig i att jag blev tyst, la huvudet lite på sned och mötte deras (oftast mina föräldrars) blick. För att sedan vända på klacken och göra precis som jag ville ändå. 

Jag har levt i några relationer, de flesta rätt långa, och jag har sett både egna och bonusbarn växa upp. Om man frågar mig, så har jag haft ett härligt, innehållsrikt och ofta galet roligt Liv. Frågar man dem jag levt med blir förmodligen svaret annorlunda. 

Och, nej - det här ingen farväl-runa, där jag ska summera det som varit för att Livet snart är över. Tvärtom! 

Det är vid 50 Livet börjar på riktigt. Oavsett situation. Oavsett hur många barn man har eller om man lever i en relation.Det gäller bara att fatta det - det där med att man aldrig kan hänga upp sin lycka på någon annan än sig själv.

Ändå känner jag den största tacksamhet, den största glädjen och den varmaste Kärlek i hela mitt hjärta till den man som sedan vi möttes totalt förändrat mitt Liv. 
Han - med stort H,  som är min själsfrände och faktiskt den enda man som fått mig att bli stum. Alltid steget före, alltid med en plan. Precis så jag egentligen alltid velat ha det, men inte vetat vad jag letat efter eller kunnat sätta ett finger på som egenskap. Numera lyssnar jag och vänder aldrig på klacken. 

Min hjälte - My Hero.. Min magiska prins som finns vid min sida varje dag, timme, minut och sekund. Vi lever ihop, arbetar ihop och är inte ifrån varann många stunder. Vi är varandras absolut bästa vänner och det finns ingen jag respekterar så mycket som min älskade O. 

Vi har känt varann i långt mer än 30 år. Vi träffades 1979 och har sedan dess stött på varann till och från under åren. Med likvärdig bakgrund och träningen som en starkt gemensam koppling, har vi alltid haft något att prata om när vi setts. 

För 5 år sedan utvecklades vår vänskap till att över en natt bli Kärlek. Kärlek på riktigt. Den där middagen på Valborgsmässoafton - där vi "såg" varann för första gången - när timingen i Livet var precis rätt för att möte "The One". Efter den där middagen kom jag aldrig mer hem. Det var vi. Direkt - där och då. Sjukt häftigt!
Resten är historia med frieri, förlovning, bröllop, lägenhetsinköp och start av bolag som allt sammantaget, blev plattformen till ett gemensamt Liv. Tänk, vad vi har hunnit med på dessa 5 år. Vi hittar på knäppa saker, små som stora, vi har hunnit resa till 18 länder, vi går på föreläsningar, hänger med nya och gamla vänner och skrattar och njuter av Livet varje dag. Varje DAG är vi båda så tacksamma över att Livet blev ämnat för oss två. Eller egentligen - det handlade om att vi vågade ta chansen. Oddsen att man är lite vingklippt och luttrad vid 50+ är ganska stor. Då gäller det att fullständigt hämningslöst skita i det. Och ta för sig av nya möjligheter. Och precis så var det. 

Under min sjukdomsperiod har jag haft många stunder där jag verkligen funderat och tänkt. Att få möjligheten att stanna upp mitt i Livet och utvärdera vad som är viktigt. 

En sak är solklar. Jag hade INTE velat vara utan den här resan. Jag har lärt mig så oerhört mycket och hur jag vill att Livet ska fortlöpa. Och vad jag verkligen INTE vill ha med mig på resten av resan. 

Det jag också har fått lära mig är hur Kärlek på riktigt är. Att få ha en partner vid sin sida som finns där i alla väder och som älskar mig för att jag är jag. Inte för att vi två blir en - vi är i allra högsta grad två mycket starka individer som INTE är sammanflätade. Men vi står jäkligt stadigt, nära och lämnar inte den andras sida. Oavsett. Punkt. 

Jag tänker på hur allt det här hade varit om jag levt själv? Det hade förmodligen gått alldeles utmärkt det med. Med hjälp och stöd från vänner, familj och Kärleken till sig själv, hade jag nog klarat det med. MEN..

Att få vakna varje morgon och det första jag ser är O. Att få somna nära och känna värmen och höra hans andetag. Att få leva varje dag med en glöd, med framtidsplaner och att tillsammans ge näring åt den passion vi både har i arbetet och Livet, ger en fantastisk Livsglädje. Den är precis den glöden som ger mig så mycket energi. Vi har ju så mycket kvar att göra och att dela så just nu är mitt fokus att verkligen, verkligen ladda mina celler med precis den känslan. Då kommer jag att leva länge.

Vi som pratar om precis allt, som inte är främmande för att hantera tuffa situationer eller beslut. Vi har bestämt oss för att leva precis som om jag vore frisk. Att tankar, planering och Livet ska fortlöpa som vanligt. Och att vara tacksam för att ha möjligheten att fylla alla celler med livskraft, harmoni, glädje och en stark närvaro i nuet.  Jag trodde faktiskt inte det var möjligt att komma någon så nära. Jag är uppvuxen som ensambarn i en frånskild familjekonstellation så min uppfattning om närhet skilde sig mycket från den sanning jag har idag. 

När man ingår äktenskapet lovar man att älska varann i nöd och lust. Förmodligen är vi inne på Kapitlet "Nöd" nu, med allt vad det innebär. Att dela Livets mindre glamorösa kryddor som att åka skytteltrafik till sjukhus och provtagningar. Att nu, efter operationen vara trött och i princip HELT omöjlig att krama. Jag bidrar inte med någonting för närvarande då jag inte kan bära, städa, knappt klä på mig själv. 

Trots det mår jag bättre än någonsin - är starkare än någonsin och ser på min älskade O med så mycket värme. Ingenting är omöjligt, inget är ett problem - han tar verkligen hand om ALLT! 

Nog för att jag vet hans kapacitet - men att ha allt detta på toppen av berget - är djupt imponerande. Allt Kärlek, all omtanke, allt han gör är så villkorslöst och oegoistiskt. Det enda mål i sikte är att jag och barnen ska må så bra vi kan. 

Vi kommer att klara av det här tillsammans, jag och O. Och vi kommer att ha ett långt härligt Liv i minst 50 år till. Vi kommer fortsatt vara envisa, viljestarka och vara individer med skinn på näsan. Med en oändlig Kärlek ill Livet och till varann. Och jag.. jag kommer för alltid vara sjukt knäsvag varje gång jag ser min hjälte och drunkna i lyckovågorna över vad framtiden har att överraska oss med. Oavsett hur stark eller svag jag är så är älskar jag den nakenhet vi delar. Inte bara den fysiska utan den, där man alltid finner ro. Utan Yin finns inget Yang. Så olika och ändå en perfect match där man växeldrar. Är jag nere för räkning drar du upp mig och vice versa. 

TACK för allt du gör för mig. Älskar dig obeskrivligt. Amor vincit omnia.

My Hero..

Love / Cat

MERCY & MORPHINE..

Det finns smärta.. Sedan finns det SMÄRTA!!

Min pånyttfödelse gick så smärtfritt att jag borde anat oråd. Klart att Inkräktaren ruvat på en hämnd som straff för att jag totalt skoningslöst lät en sylvass skapell amputera de små liven. 

Enligt regelboken när det gäller den här typen av ingrepp är det "standard procedure" att låta var sak ha sin tid. Det betyder att man från det att man vaknar upp får ha ryggmärgsbedövning under 3-4 dagar. Tro mig - det behövs. Den stängs sedan av för att långsamt ersättas av smärtlindring i tablettform och intravenöst morfin. 

Vad man måste ha i bakhuvudet är att det här inte bara är ett kirurgiskt ingrepp. Det är faktisk en ordentlig attack på ett av Kroppens största organ. Så att amputera 70% av den och dessutom veta att de fått göra lokala miniattacker - allt för att verkligen eliminera den oönskade familjen som satt sitt bo där - ja, då pratar vi om en nivå man inte riktigt kan förstå. 

Levern består normalt av 8 lober. Hur man utför dessa typer av ingrepp är givetvis väldigt beroende på hur tumörer eller metastaserna är lokaliserade. Men - man måste alltid se till att två lober lämnas kvar för att levern ska fungera, även om med en viss begränsning. Annars går det inte att operera. 

Min lever blev av med 6 lober samt en extra djupdykning för att komma åt det sista. En av metastaserna hade bestämt sig för att leka kurragömma och var svår att locka fram. Det säger sig självt att desto mer man bökar och stökar - desto mer konsekvenser får det. 

Mina första dagar, efter min euforiska pånyttfödelse kom så stunden. Ut med det gamla och in med det nya. Vi hade en plan, jag och vårdgänget. Åtminstone en teoretisk. Så när ryggmärgsbedövningen slogs av BORDE man parallellt stöttat upp med annat. Så blev det inte. Istället hände det som bara inte fick hända. 

Smärtan i min Kropp började slå rot och då ingen kom och motade den i grind tog den över totalt. När personalen väl insåg hur illa det var, var det försent. Jag gick in i en total smärtchock som nog är bland det värsta jag varit med om. Föda barn inklusive. Kapa av fingrar i källardörrar med. Brutna revben och kampsportsskador framstod som ett jädra myggbett. Om man nu måste jämföra. Efter ett dygn av en kamp emot smärta kontra morfinöverdoser beslutade man sätta in ryggmärgsbedövningen igen. 

Jag tror aldrig jag kommer att hämta mig ifrån den chocken och har svårt att ta till mig att det ens kunde hända. 

Jovisst, en ursäkt kom som en brev på posten, men då var jag så slut att jag inte ens orkade lyssna. Om man nu ska hitta några fördelar med det som hände var återigen att min Kropp är så stark. Min återhämtning fortlöpte lika fort som tidigare, men den mentala spärren satt som en spik i foten. 

Ett uppbåd av smärtspecialister och annat folk bodde hos mig under det där dygnet. Till slut kom den räddande Ängeln i form av en barmhärtig samarit som varit med förr. Hon fattade precis. Hon letade efter när Kroppen åter kom i total avslappning och smärtbefrielse, fyllde upp alla smärtlindringsdepåer och utgick ifrån den statusen som ett "noll-läge". Efter det gick allt åt rätt håll igen. Det visade sig också att man under operationen, kapat nervbanor som ger en helt annan typ av smärta som inte morfin biter på utan krävde helt andra medikamenter som kombination. 

På grund av detta blev allt förskjutet. Jag skulle ju åka hem! Följden blev 3 extra dagar på avdelning K72. Den goda nyheten var att jag under dessa dagar läkte ihop ännu mer inne i Kroppen så man kunde ta bort dränageslangarna som var planerade till att blir kvar minst 1 månad. Bara en sån sak.. 

Det som inte dödar härdar. Fast - så här nära döden, har jag nog aldrig varit i så fall. I alla fall inte mentalt.
I skrivande stund har jag redan lagt detta bakom mig. Det går inte att hänga kvar, inte ens en sekund i de tankarna. Då finns risken att det inte blir fler operationer. Jag har en lång resa kvar - och den ska jag påbörja med nya ögon och en positiv syn på framtiden. 

Jag är övertygad om att det kommer gå utmärkt. Jag vann ju faktiskt striden över Inkräktarättlingarna.. 

Love / Cat 

RISE & SHINE...

Det var lika euforiskt som att födas på nytt, tror jag. Nu har jag ju inte gjort det, men jag tror det jag känner det liknar den upplevelsen. Likt en ängel som vecklar ut sina nya vingar under en discokula. Efter att ha vaknat med det sterila skalet av urblekta operationskläder på Huddinge sjukhus. Undrar om de sett en 52 åring födas på nytt här tidigare? 
BOOM liksom - i AM back. 

Jag blev väckt 06:00 på operationsdagen och inschasad i duschen. Med betoning på inschasad. Jag ÄR trött på morgnarna. Inte ens en sådan här viktig dag lyckades jag se pigg eller förväntansfull ut. Jag orkade inte ens vara nervös. Efter inskrivningen kvällen innan duschade jag, la av mig alla ringar och viktiga saker och paketerade mig till en liten steril Landstingskropp i väntan på skalpellen. Utan linser - så för säkerhets skull såg jag heller i princip ingenting. 

Denna morgon upprepades processen med dusch och nya, riktigt heta Landstingskläder omsvepte mig. Med knapparna bak-o-fram i förebyggande syfte. De har varit med förr, de som planerar. De VET att man inte blir varken rörlig eller smidig efter en operation. Denna första gång var det metastaserna - Inkräktarens små ouppfostrade barn, som flyttat ur boet och rotat sig sjukt djupt i min lever som var målet. Varför man valt att ta dessa först är för att metastaserna var precis på gränsen att gå att operera, vilket i mitt fall visat sig vara det absolut bästa lösningen.
Fick de växa till sig lite till fanns risken där att man får hitta en annan lösning eller till och med få acceptera att det inte skulle gå alls. Vad svarar man på det? KÖR, bara kör! 

70 % av min lever tog exakt 253 minuter att avlägsna. Det är jäkligt lång tid när man tänker efter. Och ändå - ingen tid alls när man tänker på alternativet. Vad är priset för att överleva liksom? 253 minuter känns som en mikroskopisk liten del i hela denna cirkus som vårt Liv varit sedan förra året. 

Efter att ha fått en ryggmärgsbedövning lagt, för att vara totalt smärtlindrad under operationen men framförallt efter uppvaknandet - är det sista jag kommer ihåg en liten genomskinlig mask som placerades på mitt ansikte. Sedan blev det SVART. 

253 minuter senare händer det. Jag vaknade. Och mådde bra. Att jag var stel, och vimsig och yr och mådde lite illa spelade liksom ingen roll. Jag hade vaknat och överlevt steg 1. 
Bara DET är en seger!

Planen efteråt var att ligga på postoperativ avdelning med intensivvård för att vakna till ordentligt. Därefter skulle jag flyttas till IMA - en specialavdelning som hamnar mittemellan IVA och vård på avdelning. Där skulle jag vara 3-5 dagar för att avslutningsvis vara på avdelning upp till 2 veckor beroende på min status. 

Jag ska ärligt erkänna att jag var väldigt groggy det första dygnet. Jag ringde O, grät en skvätt av lycka, mådde illa en stund och fick mediciner för det. Jag måste säga att alla de slangar jag visste jag skulle ha strategiskt placerade överallt inte störde mig överhuvudtaget. De fyllde verkligen sin funktion. Jag har haft fantastiska människor omkring mig som tagit hand om mig på alla sätt - men den jag kommer ihåg mest var en av de läkare som opererade. 

När han kom in, tog mig i handen som berättade detaljerna kring operationen hörde jag bara en sak. ALLT hade gått att operera bort. Varenda liten skitbit av Bebis-Inkräktarna var för alltid tillintetgjorda. LYCKA!!

Sedan måste jag tillägna min fantastiska Kropp ett stort TACK för en helt fantastisk återhämtning. De 3-5 dygn jag skulle spendera på IMA blev bara ett. Mina värden och prover var åter på topp efter 4 dagar. Syresättningen var tillbaka efter träning på bara 5 dagar. Jag var uppe på benen (nåja) och gick redan tisdag kväll, även om det var ett par väldigt trevande steg emot vågstolen. Nu är inte mitt mål att vinna tävlingen om att komma snabbast hem. Men jag måste säga att det gått helt över förväntan so far. Jag har ju trots allt nio behandlingar av cellgifter i ryggen och en sjukdom som sliter på Kroppen vare jag vill det eller inte. Då har man lite bråttom. Nu har jag dessutom en amputerad lever. Då känns det bra att ha Kroppen på sin sida när det gäller rehabilitering. 

Första slaget vunnet - nu är fokus att bli stark för nästa - Just nu är jag otroligt dålig på att svara på alla fantastiska sms, meddelanden, brev och mail. Jag är ledsen för det och hoppas ingen tar illa vid sig. Det jag gör är att rent egoistiskt insupa all kärlek, näring och energi och att använda den till att orka. Att fylla på varenda cell med de underbara människor jag har lyckan och ynnesten över att ha i Livet. Att blir stark, ännu mer fokuserad och komma ur detta med en annorlunda erfarenhet. Det är en stor lärdom jag gjort under min resa. I hur man finns för vänner som drabbas av svåra situationer. Många är rädda för att höra av sig, inte veta vad de ska säga eller fråga. Självklart är det olika för alla - men de där sms:en med magiska trollstavar, vackra citat och ord, ljuvliga bildliga blommor och all omtanke, de gör underverk med batterireserven. Att veta att så många tänker på mig och min familj under så stor del av dygnet lyfter den svagaste till oanade höjder. Så fortsätt precis med det. Fyll på, fyll på, fyll på. Jag vet att jag kommer att vara en sådan person när jag själv är frisk och stark igen. Att bli den som fyller på någons energi med min kärlek - utan att förvänta mig ens ett ord tillbaka. 

För det är ju så här. Att om man har en anledning att tänka på någon på det sättet - då VET man att den på andra sidan känner likadant. Allt behöver inte bekräftas hela tiden och jämnt. Vissa saker bara vet man. Ordlös kommunikation och kärlek. Häftigt, eller hur? 

Idag lyssnar jag på den här. Rise & Shine as a fighter... 

Love / Cat 

THE PLAN...

Det sägs att man inte får mer än vad man klarar av. Det sägs att allt har en mening och att när man ser tillbaka på tuffa händelser och perioder i Livet är man ofta glad att det hänt.

Man växer som människa och blir starkare genom att hantera utmaningar och prövningar.

Jag är för närvarande extremt nyfiken på vad som kommer ut ur detta. Det märkliga är att jag redan har en känsla för hur det kommer att bli. Ur min hjärna, som vanligtvis är en rätt avancerad liten maskin, kommer allt som oftast massor av tankar, idéer och kreativa lösningar. I det här fallet går tankarna mest ut på hur jag så snabbt som möjligt ska få tillbaka min Kropp.  Och när jag fått det, är det bara att ladda om för nästa omgång Krigsföring.

Efter nio cellgiftsbehandlingar, så många provtagningar och sjukhusbesök att jag slutat räkna för länge sedan, står jag inför det faktum att jag nu ska ta det första konkreta steget emot en cancerfri tillvaro.

Måndagen den 13 april ska 70 % av min lever opereras bort. Det är ett stort ingrepp som tar många timmar i anspråk och enligt de papper och broschyrer jag fått inför det hela, är rehabiliteringen omfattande. I mitt fall innebär det också att jag opereras enligt principen ”motvalls kärring”.  Det som benämns som modertumör(erna) kommer stanna i min Kropp ett tag till. Det blir för stort och för omfattande att ta bort allt på en gång. Målet denna gång är mina metastaser. Det är bara två, men de har haft den extremt dåliga smaken att placera sig i varsin ände av levern. Därav den stora reduktionen av vävnad.

Jag skrivs in idag.  Efter en intensiv helg i Köln på FIBO landar jag 14:50 med en planerad incheckning på Huddinge 18:00.

Om jag skulle välja en enda egenskap hos mig själv som jag är tacksam över, är det just att jag lever i nuet. Det gör att jag faktiskt inte oroar mig speciellt mycket. Jag har inte ens funderat på morgondagen.  Men nu – i skrivande stund är mitt fokus på att ladda mental styrka.  Vilket gör att jag måste inse att jag kommer vara ur spel ett tag. Bara tanken på att jag efter i kväll inte kan ha kontrollen är otroligt olustig och irriterande.

Det är inte att jag ska ha ryggmärgsbedövning under 3 dygn. Eller att jag genomgår ett ingrepp med stora risker för komplikationer. Eller att jag får ett ärr tvärs över halva magen och under revbensbågen. Att jag kommer att vakna med slangar överallt, med kateter och förmodligen kommer vara rätt väck känns också hanterbart.

Det som känns värst är att jag inte vet när jag kommer att fungera normalt igen. I min värld är planen att vara på benen (nåja..) så snabbt som möjligt. Gärna på tisdag. Jag fullkomligen AVSKYR när jag inte fungerar optimalt. Sjukhusvistelsen är planerad under en till två veckor. I min värld är jag hemma redan på fredag.

Vad jag vet med säkerhet är att om jag inte varit i så god fysisk och psykisk form, hade det här varit en helt annan resa. Det är en av sanningarna som redan finns i min framtida plan. Hur viktigt det varit att under denna tid, hålla sig i god balans. Både i kropp och psyke. Någonstans mitt i kaoset känner jag mig ändå nyfiken på hur veckan kommer att bli. Hur snabbt kroppen kommer att göra som jag önskar igen.

Jag har redan planerat att springa The Color Run den 23 maj. Och helst vill jag kunna åka till Body Power i Birmingham veckan innan det.  För att inte tala om Salsakursen som jag längtar galet mycket efter. Fast den är redan på onsdag och det är förmodligen rätt omöjligt att få till.

Tankens kraft kan försätta berg. Så även denna gång. Min lever kommer att växa tillbaka till normal storlek och återfå normal funktion. Det sjuka i det hela är hur fort det går.

På EN vecka har de bortplockade procenten vuxit tillbaka. EN VECKA? När min läkare berättade detta kände jag mig som The Terminator. Likt en robot som blir skjuten och vingklippt och KABOOM så läker såren ihop, det trasiga blir helt på EN sekund och roboten bara kör på.

Ungefär som jag. Det är så det kommer att bli. Jag lovar.

Idag ägnar jag dagen åt positiva affirmationer. Hur jag med min morotsröda penntrollslook bara överraskar mig själv och vårdpersonalen på Huddinge. Att med gåstol eller vad fasen som helst som hjälpmedel, bara SKA upp och påbörja min comeback till vardagen. Och säg nu inte till mig att jag ska ta det lugnt. Jag är som jag är. Vilket jag är jäkligt tacksam över. Envis, målmedveten och stark.

Som Arnold brukar säga i sin Terminatorroll.

Hasta la vista baby – I will be back!!

Love / Cat

EVERYDAY MAGIC....

Veckans glädjefnatt: 

- Jag och våra fina tjejer har börjat träna tillsammans. Löpning längs Norr Mälarstrand var en av höjdpunkterna, det andra var premiärpasset på Friskis & Svettis. Jäklar vad duktiga de var!

- Jag har firat min underbara väninna Annas födelsedag på Grand. Numera är kvalitetstid en riktig livsbonus där varje dag räknas. 

- Jag har anmält mig och tjejerna till "The Colour Run" ett galet roligt lopp där man springer 5 km i vita kläder och får färgpulver slängt över sig under loppets gång. Man springer dessutom i tyllkjol - bara en sådan sak!! Titta och njut här

- Jag har nu hela 9 peruker i min kollektion och njuter hejdlöst av att aldrig mer ha en "Bad Hairday" 

- Mina smaklökar fungerar av någon underlig anledning magiskt bra! ALLT jag äter smakar himmelskt gott. 

- Jag har fått en lyckoamulett i en vacker brun sammetspåse skickad till mig av en okänd kvinna. Amuletten innehåller helande örter och en hemlig bön. Jag sover med den och bär den i handväskan. Så tacksam och lycklig över det fantastiska stöd jag får av kända som okända - den energin är ovärderlig!

Veckans Berg-och-dal bana: 

- Jag har fått min första operationstid - skönt att första steget mot att bli fri från Inkräktaren är planerat - men insikten över hur stort ingrepp det blir är lite skrämmande. 

Jag lever helt enkelt efter devisen - Inget ont som inte har något gott med sig! 

Love / Cat