Just nu observerar jag omvärlden.. Och undrar om omvärlden ser på mig.. HUR andra ser på mig..
Det är märkligt det där, hur man ser på andra människor - och tror sig kunna göra sig en uppfattning om hur personen är. På en kort sekund och i ett ögonblick tror man sig veta nästan allt. Jag älskar möten med människor. Alla typer av människor, och älskar att förundras över vilka historier som döljs bakom anletsdragen. Där man minst anar, finns mörka hemligheter, ljusa överraskningar och dolda begär.
Och ändå.. vet man inte ett dugg.
När omvärlden ser på mig, är jag övertygad om att ingen, INGEN ens i sin vildaste fantasi kan se hur min situation är för närvarande. Jag mår bra, ser frisk ut, skrattar ofta, sover gott, går till gymet, tränar och lever och fungerar precis som vanligt. Ingen ser cancerknölen, ingen tänker på mina metastaser i min lever och ingen kan ens ana att jag nästan inte har något hår längre.
Det är märkligt vad en positiv livssyn, snygga kläder, smink och en peruk kan dölja, eller hur?
Det som rör sig i mitt huvud är när JAG observerar omvärlden. Hur många jag möter är i samma situation? Kan man se det på dem eller finns det något hemligt tecken som visar hur det egentligen står till? Eller är det så att JAG har en osynlig stämpel i pannan som gör att andra ser något om mig? Jag kommer på mig själv att verkligen syna människor i sömmarna för att nyfiket utforska deras eventuella hemligheter. Jag tittar även på mig själv för att se om även jag förändrats? Att många andra har samma diagnos vet jag ju. Det sägs att var tredje människa någon gång kommer att drabbas och man vet ju inte vem som står på tur..
Det känns som att jag sitter som avskild, utanför alla andra ibland och verkligen använder alla mina sinnen för att lära mig att se och förstå. Jag är otroligt mycket mer närvarande i nuet och använder VARJE dag för att njuta av dem jag har i min närhet och viktiga saker i mitt Liv...
Jag styrs så otroligt starkt av känslan av att vilja hjälpa, att stötta att ge hopp till dem som i framtiden hamnar här. Det är det som ger mig styrka och fokus. Det bara måste ju komma något gott även ur det här. Vem vet - man kanske blir en bättre människa när Livet kommer med en fet knytnäve som knockar alla gamla värderingar och beteendemönster?
Oavsett - så har jag en plan, en riktigt jäkla bra plan..
Just nu är jag bekväm och trygg i min värld. Inrättad i de nya mönster som är inrutade efter mina behandlingsperioder och i väntan på nästa, tar jag dagen som den kommer och gör det bästa av den. Och där emellan ägnar jag tiden till att se omvärlden med nya ögon och inser hur ödmjuk man borde vara.
Jag anser ändå att jag är väldigt lyckligt lottad.
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar