Jag ligger efter. Hur man nu kan göra det i en situation som denna. Men.. det gör jag.
Tiden som varit har varit intensiv, full av händelser och massor av roliga, bra saker. Saker som starkt kommer att påverka min framtid.
Nåväl. Mer om detta vid ett senare tillfälle och raskt tillbaka till det som borde vara nuet. Berättelsen om det som blev min 4:e behandling.
Det är helt galet vad fort tiden går - den borde ju egentligen nästan stå stilla och bara invänta varenda smygande steg. Fast mitt i alltihop så har jag faktiskt aldrig varit mer närvarande än nu. Jag vet att jag kanske borde varit orolig inför just denna gång. Det var dags för utvärdering i halvlek - en röntgen som obönhörligt skulle avslöja min exakta status av tumör och sjukdomsförlopp. Men nej.. inte ens nu bet orosandarna tag i tanken. Det vilar fortfarande ett märkligt "Just-Do-It" över det hela. Att komma framåt, att det ska vara klart och över snart.
Under min förra sjukhusvistelse hittade man vatten i min ena lunga. En väldigt liten mängd, men ändå vätska. En akuttid för röntgen avklarades utan några större tecken på något allvar - men valet blev att följa upp det hela i samband med denna röntgen. Jag börjar nästan känna mig som en stammis på samtliga instanser, så även på Sophiahemmets datortomografiska avdelning. In - drick kontrast - ligg på brits - in med nål - intravenös kontrast och sedan - åka fram & tillbaka som en skottspole under en metalliskt klingande inspelad röst med kommandot "Andas in - håll andan - andas som vanligt".
Vadå som vanligt? Man flåsar och nästan hyperventilerar för att göra rätt och det finns verkligen inget vanligt någonstans. Under hela sessionen är känslan nästan overklig, och tanken mal ändå i huvudet: Hoppas, hoppas, hoppas att knölen krympt. Att Inkräktaren börjar visa ett tecken på utmattning och helst ha dött en kvalfull död.
Min älskade man väntade utanför och som alltid är han mitt stora stöd och den som aldrig viker en tum från min sida. För mig är hans välmående otroligt viktigt för som anhörig är man totalt maktlös och nästan mer drabbad rent känslomässigt. Min stora lycka och styrka i allt är vår närhet, vår helt outgrundliga kärlek och tacksamheten i att kunna dela precis allt. Våra tankar, känslor och sätta ord på funderingar på både nuet och framtiden.
Vi visste att väntan på besked skulle ta ungefär en vecka och hade ett läkarbesök bokat inför min behandling.
Mitt ess till koordinator hade såklart lyckats igen med att boka in fel tid för inläggningen så läkarbesöket blev inte på samma dag. Skit samma - jag har ändå en plan för vårt "förhållande" och det går inte direkt i en positiv riktning.
Mötet med Dr Elisabeth blev en positiv upplevelse. Inte för det hon sa, men för att hon var påläst, resonabel och väldigt tydlig. Min tumör har inte svarat på behandlingen som väntat. Tumören har inte krympt snabbt nog så beslutet blev att jag nu ska få andra cellgifter. Med start från behandling 4. Min första tanke blev sjävklart en enorm frustration och besvikelse. Tumörjäkel liksom...
När jag funderat en stund ändrade jag mig. Det handlar ju faktiskt om att förstå sig på Inkräktaren, att orka ha tålamod med de celler som efter ÅR av felprogrammering beslutat sig för att bete sig illa. Det handlar om att överlista och att lydigt låta giftet verka och bryta ned cell för cell. Då går det inte att ha bråttom. Jag är övertygad om att man valt fel starttaktik. Det blev en lång diskussion kring min situation som faktiskt fick en väldigt intressant vändning. Att backa bandet lite kring hur allt egentligen började.
Jag känner mig lugn och trygg i medicinbytet. Nästa steg är ju trots allt att kirurgiskt avhysa Inkräktaren. Då är det helt ointressant hur stor eller hur liten den är. Den viktiga är att den inte längre är farlig och aggressiv. Det som lyfte tanken lika högt som himlen är faktumet att mina röntgenbilder sett likadana ut sedan INNAN jag började med mina cellgifter. Och så länge det inte blir värre, tumören större och sprider sig vidare..
Ja.. då är jag lycklig.
Varje litet steg i rätt riktning, är ändå ett steg närmare mål.
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar