Efter hemkomsten från det karibiska Paradiset kändes det ändå rätt bra att ta tag i verkligheten igen.
Det var dock ingen självklarhet att jag skulle få fler behandlingar då närvaron av läkarbesök lös med en riktigt röd frånvarolampa. Min resa i kemikalieland har varit en av de mest snirkliga och kringelikrokiga jag någonsin upplevt. Inte bara den fysiska påfrestningen, den har förlöpt galant och friktionsfritt sånär som på ett par snubblande steg här och där.
Nej, jag menar den psykiska påfrestningen - att verkligen vara tvungen att släppa kontrollen och ändå mer än någonsin ha stenkoll på min berg-och-dalbane agenda.
Väl hemma efter magiska dagar lyfte jag luren för att uppdatera mig på PLANEN. Planen som ska ta Inkräktaren till landet på andra sidan medvetandet.
Och, jodå, visst sa maggropen till igen. Precis som jag hade på känn den där fredagen så hade ju kallelsen ännu en gång uteblivit. Cellgiftsbehandling nr 7 bokad på måndag med förberedande provtagning samma dag som jag ringde. SUCK.
Det sägs ju att man ska undvika stress och orosmoment. Att Kroppen ska hållas basisk och lugn.
Då jag självklart inte ens var i närheten av en vårdcentral så resulterade dagens samtal i en hisnande snabb taxiresa till och från tanten-med-nålen-som-denna-gång-fullkomligt-krossade-min-ven.
Mina prover har inte en enda gång avvikt från de riktigt bra värdena. Så heller inte denna gång. Den sjunde påsen slank in med sitt vanliga varningsord till Inkräktaren. DÖ eller flytta liksom. 24 timmar senare återgick Livet till det vanliga. Hård träning - Petnoga mat - och en sömnkvot som skulle göra ett barn avundsjuk.
Nu väntar ett framtjatat besök hos läkaren - en ny en såklart. Håll en tumme för att det börjar dra ihop sig till den efterlängtade attacken - den som för alltid ska avlägsna de där cellerna som gaddat ihop sig.
Licenced to Kill... typ..
Love / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar