Jag fick träffa en ny läkare då "min" är på konferens. Nåväl. Hon verkade insatt och påläst i mitt fall, gick igenom mina prover och återigen - alla prover är jättebra. Det som slår mig är att det är just det jag finner så märkligt? Jag har en ovanlig cancertumör inne i buken, i muskulaturen med metastaser, alltså dottertumörer i lever och inte ett enda prov är avvikande. Jag har genomgått en Tjernobyliknande genomsköljning rakt in i blodet där kärlen sett till att blandningen hamnar i vartenda skrymsle och vrå. Jag har haft biverkningar med värk i skelettet, tappat allt hår och har ett immunförsvar som in princip varit på botten och vänt. Mina celler borde vara så påverkade att NÅGONTING syns.
Men det GÖR det inte, är inte det märkligt. Det gör mig än mer övertygad om vikten att förebygga sin hälsa och lyssna på kroppens tidiga signaler. Det ska tydligen MYCKET till för att man via denna typ av provtagning ska kunna spåra rätt ordentliga fel och sjukdomar. Backar jag bandet så vet jag ju så väl när mina första egna tecken började.
Det positiva är ju ändå att mina reningssystem fungerar optimalt och att jag är stark nog att återhämta mig. Men det som känns lite olustigt i tanken är ju att man tydligen man utveckla sjukdomar som egentligen knappt märks trots att de är långt gångna.
Vad hade hänt om jag varit några kilon tjockare? Då kan jag garantera att jag inte känt knölen utan förlitat mig på att min diagnos var myom i livmodern som skulle avlägsnas kirurgiskt "så småningom". EFTER att jag följt läkarens ordination om att äta hormoner för att få ordning på mina problem.
Nu har jag ännu inte skrivit den LÅNGA versionen om hur allt detta började. Jag har haft fullt upp med att finna mig i min nya situation, men tro mig. Den kommer. Hur man i mer än två långa år sökt hjälp och istället blivit ett experiment för någons "kunnande" när man istället hade kunnat hittat felet mycket tidigare med rätt enkla medel. Ett cellprov, ett enkelt blodprov för en blodstatus eller en scanning. Nu blev det inte så utan enkelheten byttes ut mot det tunga artilleriet då min väntan övergick i en visshet om att något allvarligt hann hända. De första jag gjorde när jag skrevs in var att ta bort hormonbehandlingen, efter att ha frågat min onkolog. Det beslutet har absolut inte påverkat någonting. Alls. Det känns bara som en lättnad att slippa den manipulationen i kroppen.
Trots detta så känner jag ändå det där märkliga lugnet. Jag har aldrig sett möjligheten att jag kan dö som en option. Åtminstone inte nu.
Alla ska vi ju den vägen vandra någon gång, men jag känner så starkt att jag har så mycket kvar att åstadkomma, så det är inte min tur. Min livsresa får istället en helt ny dimension där jag vet att jag kommer kunna gör något gott av detta. Att berätta är en viktig grundsten, att berätta om tankar, känslor och om Livet, hur det ter sig när vägskälet blev lite mer hardcore.
Att välja den starka, raka vägen med fokus på just Livet, eller att lägga sig ned och tycka synd om sig själv och låga de negativa energitjuvarna få blomstra fritt. För mig är valet enkelt.
Det finns de som säkert tycker att jag är märklig. Det hoppas jag, då blir det kanske mer intressant att följa min resa med alla dess snirkliga vägar. Jag själv föredrar att läsa om de där magiska människorna som hittar styrka i situationer, där andra istället blir sin diagnos.
Man kan vara sjuk och stark - Livet är ju långt ifrån slut - då är det än mer av vikt att ta kontroll över Livet, skratta, njuta och dra ut på varje dyrbar sekund.
Så är det även i dag, på tredje dagen av min andra kur. Denna gång i en sal med 3 andra människor. Och gudarna ska veta, jag känner mig som en katt bland hermelinerna.
Behandlingen går bra, jag får snart min sista godispåse innan hemgång som blir någon gång i kväll. Den rigorösa kontroll som pågår under hela behandlingen har mest fokus på min vätskebalans. Det är ett evigt drickande och kissande och vägande. pH värde och blodstatus mäts. Jag vägde in på 49,6 kg och väger som mest 53,9 - då blir det vätskedrivande utan pardon. Urinens pH skall vara över 7.0 och jag hamnar allt som oftast kring 6. Målet är liksom att jag inte ska vara sur och tjock helt enkelt.
Denna gång har jag varit upp och rört på mig massor, tränat i motionsrummet och sett till att kroppens cirkulation är igång. Löpning, roddmaskin och fria vikter samt yoga.
Det ställer en del krav på den egna förmågan att sova bland människor som är svårt sjuka med värk hela natten, så jag har sett till att få sömntabletter för att få min så nödvändiga sömn så gott det går. Första natten bet det inte alls, jag var vaken till 01:30 och vaknade 05:00. I natt har jag sovit från 23:00 till 07:30 sånär som på medicin och kisspauser under natten. Här väcks man mitt i natten om inte "vätskelistan" är i balans. Minst 400 ml kiss per 4-timmarsperiod, annars jäklar, liksom.
Mitt beslut mellan dessa behandlingsperioder är också att jag inte tar några andra rekommenderade läkemedel alls. Jag byter ut magmedicinen Omeprazol till Glutamin istället och ser till att basa kroppen redan från start. Citronvatten med bikarbonat är startshoten följt av en smoothie på vatten, risprotein med avgiftande aminosyror, gurka, selleri, broccoli och blåbär. Jag har även Mighty Greens, ett pulver på bl a vetegräs, chlorella, sprirulina och en massa torkade nyttigheter som rödbeta, alger m.m. Innehållet i drinken kan variera men basen är alltid densamma. För att få detta att fungera har jag med mig egen mixer och har alltsom ofta rätt intressanta diskussioner med framförallt dietisterna här. Min kost i övrig är renodlat veganskt. O har med sig färska bär som hallon och blåbär och ser till att jag blir sjukt ompysslad. VAD hade jag gjort utan honom? Min bästa vän och stöttepelare som finns vid min sida så mycket det går här uppe. Han gör mig lugn, harmonisk, glad och lycklig. Det känner kroppen. Som jag skrev tidigare så finns det några enkla regler att förhålla sig till enligt min regelbok.
Cancerceller älskar stress, oro och sur miljö i kroppen. Cancer är en riktig liten gottegris och älskar socker och de kolhydrater som snabbt omvandlas till energi.
Det gör att jag fortfarande lever under, en i andra människors ögon, en rätt extrem diet med lite hokuspokus ovanpå det. Det enda jag gör avkall på är just antioxidanter. Det finns inga studier på att antioxidanter INTE skyddar även cancerceller, vilket gör att jag avvaktar dessa under min kur. Att äta viss frukt och bär med lågt glykemiskt index är dock ok. Det får räcka. Min kost är så näringstät att jag inte oroar mig för att få i mig tillräckligt.
I skrivande stund sattes sista droppvändan in. Skönt. Jag längtar hem, hem till min underbara familj. Jag måste ändå säga att jag på ett lite märkligt sätt ser fram emot dessa sjukhusvistelser. Jag har all tid att skriva, läsa och fundera över livet. Dagarna och timmarna går fort - det är snart dags att åka hem. Jag känner mig också väl förberedd på hur tiden efteråt kommer se ut och kan planera för detta. Det sägs att man desto längre tiden går, kan bli väldigt trött och påverkad, men so far so good. Jag mår jättebra, är pigg och har ju inte ont någonstans. Såret efter port a cathen har läkt fint, så nu tränar jag för fullt igen. Jag trivs faktiskt jättebra utan hår. Att bli så där glamoröst ubersnygg i håret tar typ en minut. EN MINUT! Jag kan inte sticka under stol med att tanken just nu är att kanske fortsätta det låta vara så. Alla dessa timmar man ägnar åt sitt hår (eller inte jag då kanske som är rätt lat på den fronten) men man tänker på det i alla fall. Nu är det en kort massage av hårbotten på med peruken så är det klart!!
Jag har haft turen (än så länge) att få behålla ögonbryn och fransar. Men vad fasen - ramlar de så får man väl öva på att måla dit nya istället. Allt ordnar sig på något vis. Jag känner mig fin och kvinnlig ändå och har ägnat tid åt att pyssla om mig själv härinne.
Livet handlar ju egentligen inte om hur man har det... Utan hur man tar det.
Och jag tar det här... Bra..
Nu är det nedräkning till utskrivning och en ljuvlig helg på landet..
Lova / Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar