Telefonen ringde 09:11 med avsändare "Inget uppringnings-ID".
Jag tänker tillbaka på alla de otaliga gånger displayen visat denna "hemliga" avsändare som vid varje tillfälle man svarat, kommit med varierade besked.
Ömsom vin, ömsom vatten.
Denna gång var så viktig för mig. För oss. För framtiden. Det nästan overkliga i det är att veta att när man lyfter luren och tar emot det provsvar som varit det enda som funnits i huvudet dessa dagar - så är chansen 50 % att det blir riktigt bra. De övriga 50% är raka motsatsen. En helt annan story med en helt annan utgång.
Att vara drabbad av en dödlig diagnos får rysk roulette att framstå som en hobby för amatörer.
Tiden fryser till is, och hur gärna man än vill, kan man ALDRIG förbereda sig till 100 %. Det måste alltid finnas utrymme för de där reaktionerna man inte vet hur de blir.
Jag svarar och givetvis är det min onkolog. Hon är bra, Elisabeth. Rak, enkel och lite torr. Men jäkligt tydlig.
Svaret var det bästa jag kunde få för att starta 2016 med. Ingen återväxt, inga spår av nya tumörer. Noll. Nada. Nothing.
När jag sitter där med telefonen i min hand lär jag mig ännu en gång något om mig själv. Jag vill bara lägga på luren. Avsluta samtalet snabbt som fasen och inte varken säga eller höra ett ord till. Kapsla in sanningen i en bubbla och ägna resten av tiden till att smälta innehållet. Inte slösa bort energi på något onödigt, typ. Så som jag är, så som jag blivit. Inget ältande, inget överflödigt analyserande. Cut the bullshit, typ.
O står i badrummet och hör mig avsluta samtalet, kommer in och sätter sig på sängkanten.
Vi är så otroligt lika i vissa avseenden. I vår gemensamma taktik i hur vi tacklat allt. I vår ibland helt ordlösa kommunikation. Min soulmate.
Vi bara tittar på varann och håller om. Hårt. Medan tårarna faller. Känslan är inte lycka, lättnad eller glädje. Den bara är. Jag har köpt mer tid. VI har köpt mer tid.
3 månader till nästa utvärdering. Mer tid till Livet och att återigen äga min tid och Kropp.
Mer motiverad än någonsin till ett nytt år med Kärlek till Kroppen och gåvan att få leva vidare.
För dö - det har liksom aldrig varit ett alternativ.
Det är NU den riktiga resan börjar - där jag, Kroppen och Hjärnan tillsammans ska utarbeta den bästa överlevnadsstrategin någonsin. Jag är redan nu uppe i planeringen.
Jag tror det är hela hemligheten - att ALDRIG riktigt sätta punkt för något - utan kortsiktigt glädjas åt varje delmål och aldrig fastna. Aldrig stagnera. Jag är oerhört, oerhört tacksam och lycklig över mitt besked. Tacksam för att min Kropp samarbetat med min enormt starka vilja.
Att mitt immunsystem fungerar fantastiskt optimalt och att mina provsvar är på en toppnivå.
Att bibehålla det så är mitt nyårslöfte.
Love /Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar